Klart att det finns hopp för frikyrkan !?

Nu har Hans Jansson, föreståndare i Kungsportskyrkan, Huskvarna (Evangeliska frikyrkan) skrivit en artikel  i Dagen som vill lyfta fram hoppet som frikyrkan kan lyfta fram och att vi skall akta oss från att bli alltför missmodiga. Han vill istället försöka uppmuntra och vända på perspektivet utan att för den skull förringa vad tidigare skribenter lyft fram.

Som jag tidigare nämnt är inte frikyrkornas problem och utmaningar idag enbart deras, utan vi alla delar dem, samtidigt delar vi hoppet och möjligheterna. Men jag tror ändå att hela debatten är viktig och välkomnar den eftersom den har fått många av oss att vakna upp och inse att något behöver ske!

I den rörelse där jag sitter som ordförande (Oas-rörelsen) har vi tre ledord; Förnyelse, Evangelisation och Enhet. Och för det första behövs det en förnyelse i detta land när det gäller kristendomen och tron. Hur gör vi att inte kristendomen stagnerar till att enbart bli kulturbärare i olika sammanhang. Även i kyrkans värld hör man ofta orden alltid och aldrig. Det känns då ibland som formen är viktigare än innehållet. Många har svårt att förklara varför man gör på ett visst sätt.

Och lätt blir det, för mig oförklarligt, problem när tron allt för mycket förkunnas som en relation till Gud (Jesus) och att det ligger en nödvändighet i omvändelsen för saligheten och det eviga livet. Då är det många gånger vi vi själva som säger att vi får inte "utesluta någon". Det har gått så långt att vi själva t o m tar bort syndabegreppet och syndabekännelsen, så att folk på något sätt kan känna sig mera bekväma.

För mig ligger förnyelsen nära fördjupning, att när en människa inser detta fantastiska, att det finns en förlåtelse som man inte kan förtjäna och att den hänger samman med min egen synd som Jesus tar på sig. Hur skall man förstå förlåtelsen om det inte finns någon synd? Förnyelsen handlar mycket om hur och när man förmedla detta.

Evangelisation handlar om att vara trovärdiga lärjungar. Det handlar om det populära 24/7 begreppet, att vi är Jesu efterföljare dygnets alla timmar och alla dagar i veckan. Varje människa som kallar sig kristen är en levande "Reklampelare" för den kristna tron. Om alltid tvivlet, kritiken mot syskon eller i ifrågasättandet av Skriften och inget annat som balansera det hela lyfts fram, så är det detta budskap folk får till sig, både i och utanför våra kyrkor. Evangelisation handlar om att i ord och handling pekar på det otroliga budskapet att Gud har blivit människa i Jesus Kristus och sonat världen med sig själv. Och ju gladare vi själva tycks vara över detta fantastiska ju fler vill ta del av det! Det behövs möten mellan sökare och finnare.

Enheten består i att vi bara har en Frälsare. Men tredje part får ibland ett intryck, verkar det som, att vi inte tro på samme Jesus. Våra uttrycksformer är olika och får så vara och vi har olika åsikter i vissa frågor och så har det alltid varit och kommer säkert att vara så i framtiden också, men själva kärnan, Jesu absoluta gudom och att han är den som öppnat vägen till Fadern kan vi inte rucka på! Han har öppnat vägen och gett oss möjlighet till försoning/förlåtelsen. Förlåten har rämnat tack vare honom. Häri bör väl enheten ligga?

Enhet handlar till stor del om att hitta det gemensamma och låta sig bli ledd av Anden.

Joachim - som håller med Hans i att vi skall akta oss för att drabbas av modlöshetens Ande. Vi har en Ande som istället bringar liv och hopp!

Framtiden för frikyrkligheten !!!!

Det skrivs mycket om frikyrklighetens och dess framtid. Idag kan man läsa i Dagen om att "Frikyrkan står inför ett ödesval". Det är Carl-Henric Jaktlund som menar: Antingen förblir den vad den varit - och tynar bort - eller så hittar den en livfull väg framåt.

Själv håller jag med honom att man bör lyssna både på de äldre och de yngre. Men det är ju faktiskt inte heller ett nytt recept. Även generationer bakåt har haft denna insikt. Samtidigt är Sigfrid Deminger debatt, det var han som startade det hela denna gång, så nyttig och jag skulle vilja hävda att själva problemet är inte enbart frikyrkans utan hela kristenhetens i detta land.

Alla kyrkor och samfund delar detta faktum att färre och färre, generellt sett, delar tron och församlingsgemenskaper. Och det finns säkert många olika orsaker till detta. Men en viktig del är att vi måste mer börja se varandra, vi som kallar oss för kristna, som syskon i samma familj. De interna konflikterna och de ekumeniska missförstånden gör oss både svaga och mindre trovärdiga. Lösningen är inte av vi skall tycka lika eller ha samma åsikt i alla frågor. Men vi måste mera hitta det gemensamma.

Den katolska kyrkans enorma bredd i världen är större än mellan Trosrörelsen, Pingst och Svenska kyrkan i vårt eget lilla land. Deras skandaler som varit till allmän kännerdom under de senare åren har skadat den katolska kyrkan på olika sätt och man har haft olika synpunkter hur det skall hanteras och ändå behåller den en enhet av att just vara en katolsk/allmän kyrka. Det handlar mycket om att ge rum åt olikheten.

Människor i vårt land längtar efter evangeliet och det sker mycket som är gott i alla våra sammanhang, detta skall inte glömmas bort, men vi behöver alla varandra på ett nytt sätt. Kanske är vår välfärd, alla våra fina byggnader och alla anställda något som gör att det är svårt att styra om till andra spår.

Sammantaget vill jag bara säga att Sveriges frikyrklighet och därmed idag också Svenska kyrkan behöver varandra. Vi har ett gemensamt uppdrag i missionsbefallningen och fler och fler tycks idag tyvärr aldrig ens få höra den. Eller för den skull vet man inte vad som står i Joh. 3:16. Den kärleken är vår kallelse!

Joachim - som ser stora möjligheter i det gemensamma uppdraget

Vilken vecka?

Sitter på söndagsmorgonen och funderar på veckan som varit och som jag befinner mig i. Jag vet att man skall inte allt för mycket berätta om vad man gör, ingen orkar läsa eller lyssna och andra kan få känslor som inte är uppbyggliga. Men jag vill ändå dela med mig av en omtumlande "prästvecka".

Den började redan förra fredagen och här kommer små inblickar dag för dag:

Fredag 20 jan.
Lär mig något mer om de ensamma flyktingbarnen i Kungsbacka. Enhetschefen ger mig inblick i muslimska tonåringars liv. Finns det stödfamiljer?
Möter rekryteringsföretaget Experis som skall hjälpa oss att hitta rätt person till den lediga ekonomitjänsten. Aldrig varit med om att kalla på människor på detta sätt, spännande.
På kvällen tackar vi (arrangörer och sponsorer) Kungsbackas luciatåg med en gemensam middag.
Vid 22:00 tiden far jag med några i lussetåget ut till konfirmandlägret på Helsjön.

Lördag 21 jan.
Konfirmandläger hela dagen som avslutas med en känslofylld aftonbön. ca 45 ungdomar sitter i kapellet och det märks tydligt att många är berörda och även jag känner av ett visst vemod denna gång. När jag ser över alla dessa fina ungdomar så tänker jag att de har inte bett om att hamna i kommersialismens träsk eller ta ansvar för de globala miljö- och finanskriserna! De har inte bett om att reda ut de vuxnas behov av självförverkligande och bekräftelse. Det är inte lätt att vara ung och samtidigt är det så få vuxna som har tid för dem. Far hem vid 23:00 tiden och förbereder morgondagen.

Söndag 22 jan.
Härlig mässa i kyrkan med mycket som fyller ens inre. Ovanligt god församlingssång och det är en förmån att få predika. Varje gång är ett unikt tillfälle att ta vara på. Efter gudstjänsten är det kyrkvärdsträff och två nya är närvarande. Senare på dagen firas en fin ekumenisk gudstjänst i Tölö kyrka. Mycket folk och god stämning.

Måndag 23 jan.
Möter för första gången stiftets församlingsutskott i ett samråd när det gäller Kungsbacka och Hanhals församlingars kommande sammanslagning.
Far hem och deltar en stund i konfirmandlektionen för att sedan förflytta mig till Alphauppstarten där ledare, avslutande kursdeltagare samt nya bildar en skara på 56 personer! En underbar kväll som gav mersmak för de drygt 20 nya som påbörja sin Alphakurs.

Tisdag 24 jan.
Vanligtvis är denna dag helt ledig men idag är det återträff med pilgrimsresenärerna från Israelresan. De flesta var tillbaks från en besvärlig sjukdomstid. Ungefär 80% av sällskapet blev sjuka under och efter resan. Men när man ser bilderna, så drar det i "restarmen" och man längtar till Israel och att åter få fira mässan på de heliga platserna.

Onsdag 25 jan.
En ganska vanlig onsdag med arbetslagsträffar och mässor. Många telefonsamtal och mycken planering.

Torsdag 26 jan.
Efter gymmet så träffas kyrkoherdarna i kontraktet och prosten har dessutom bjudit in begravningsentrepenörena till ett samråd. Därefter firar jag en av de mera minnesvärda begravningarna hittills under min prästgärning. Den Romerska ledaren i staden begravs och gudstjänsten är i Kungsbacka kyrka. För mig blir det en stor högtid och trivs med dessa relationer. Öppen kista, tal om Jesus, gensvar från församlingen, ca 140 romer, påverkar. Snaps och salutskott som nästan skrämmer slag på en vid graven berör, för att inte tala om den mäktiga kortege, mellan kyrka och kyrkogården, som stänger staden för en stund. Avslutande minnesstund är en stund där jag möter hela "gänget" och jag blir nästan "adopterad" in i den Zigenska familjen.

Fredag 27 jan.
Börjar tidigt med ekumenisk ledarbön för alla kontraktets kyrkoherdar och pastorer m fl. Har bjudit in denna grupp sista fredagen i månaden för att visa på ekumenisk vilja och att det är viktigt att be tillsammans.
På kvällen predikar jag på lovsångsgudstjänsten. Det är stort att få smörja ungdomar med oljan och be att Guds Ande skall fylla dem.

Lördag 28 jan.
Förbereder söndagen och ställer i ordning mitt privata arbetsrum som har blivit omtapetserat under veckan. Det har varit fullständigt kaos i rummet. Har numera en fototapet vid skrivbordet som visar på ett olivträd från Getsemane. Det är gott att vara där när man förbereder sig. På eftermiddagen döper jag några barn, det är något visst med dopgudstjänster, och undervisar sedan på kafékvällen om vikten av att ha en vision.

Söndag 29 jan.
Underbar gudstjänst med "Bring a friend" - tema. Mycket folk och Guds flöde var märkbart. Därefter for jag och min åldrige fader till Hanhals och tillsammans, men framför allt Holger, så berättade vi om kaffe, denna ljuvliga dryck, för hembygdsgillet. Mycket trevlig samvaro. Kvällen avslutades med ett sorgesamtal. Har fyra avlidna som väntar på begravningsgudstjänst.

Och nu sitter jag här och skriver. Och medans jag gör det lyfter jag fram alla dessa hundratals människor inför Herren. För det finns något gemensamt i allt jag skrivit och det är att var som än händer i livet så behöver vi Guds omsorg. Han är med i varje sammanhang! Jag vill tacka honom för denna vecka och ber att kommande skall bli välsignad! I morgon är det sex timmars undervisning på bibelskolan XP. Det skall bli riktigt roligt.

Tack goda Gud för det man får vara med om och Herre välsigna och bevara oss alla!
I Jesu namn. Amen

Vad är egentligen Kristet?

Det är en mycket intressant tid vi lever i just nu när det gäller kristendomen i vårt land. Om man gör ett grovt svep över olika debatter och artiklar i våra vanligaste tidningar som säger sig ha en kristen profil så kan man läsa om följande:

• Ta bort syndabegreppet och tal om offer. Domkapitlet i Västerås stift menar att ”Ulla Karlsson har ett förenklat sätt att se på försoningsbegreppet och att hon synes missat begreppets komplexitet och mångfald. Hon lyfter av flera möjliga alternativ genomgående fram ett enda”
• Prästens kallelse är inte självklar. Läs tidningen Dagens artikel om kallelsen. Fortfarande är det trots allt viktigt för präster.
• Dopet är ifrågasatt på många håll och blir reducerat till en symbolisk handling. Läsa Brita Hälls reflektion i KT. Och Anna Maria Bonde skriver att "Moderna präster försöker göra dopet salongsfähigt".

Ja, det finns många fler infallsvinklar; präster syn på judiska pojkars omskärelse, att talare måste vara godkända av alla före framträdande, man måste vara noga med uttalanden på Facebook, dessutom finns det nya religioner, Kopimistsamfundet osv.

Om man bara går till Jesu egen missionsbefallning så är vårt uppdrag att göra alla till lärjungar genom att döpa och lära. Dopet måste vara viktigt, inte bara som symbol utan som handling. Gud är inte bunden av dopet men vi människor har fått påbudet att döpa! Det är i kyrkan ett sakrament, vilket betyder helig handling. Vad är heligt idag? Är nattvarden de döptas gemenskap? För i denna heliga måltid koncentreras ju alla frågor: Prästens kallelse och vigning, Skriftens påbud och instiftelseord samt själva nödvändigheten i att kunna leva som lärjunge (annars svälter man ju!).

Det känns ibland som att allt kristligt blir så utslätat att man kan undra vad som finns kvar? En känsloyttring av något diffust? Jesus uppmanade oss inte att går ut och göra folk känslosamma, utan till lärjungar och det är också intressant att funderar på vad det innebär att vara lärjunge! Det måste vara mera än att ha vissa åsikter och känslor. Det måste handla om livshållning och tro.

Många frågor och få svar känns det som. Fast för mig finns svaren i Skriften och traditionen. Vi har i vårt s k moderna samhälle tappat båda till stor del. Skriften är den enda uppenbarelse vi har och i traditionen har Guds helige Ande verkat genom århundradena och det kan vara nyttigt att se hur Gud har verkat, så att vi idag har möjlighet att vara just lärjungar. För det handlar om att någon/t har burit tron till oss idag! Vi har ju inte "uppfunnit" den kristna tron och det kan vara på sin plats att visa respekt för den som gått före oss på trons väg.

Vill sända med en länk om skillnaden mellan att vara kristen och religiös, det är en skillnad! Den är lite modern men väl värd att reflektera över.

Joachim - som upplever att tron blir allt viktigare också för svensken.

Kan man utbilda sig till ledare?

Både ja och nej skulle jag svara på frågan om utbildning. En viss del av ledaregenskaperna är betingade av annat än ren kunskapsinhämtning. Ta t ex musikaliteten som är många gånger ärftlig men som genom övning växer i kvalitet och om man sedan lägger till den kristna dimensionen - Andens smörjelse, så blir gåvan/talangen så förfinad som möjligt.

Ledarskap är i mångt och mycket en gåva som skall brukas. Men det behövs träning och övning och inte minst, enligt modern terminologi, coachning. Honnörsord idag är; lyssnande, inkännande, reflekterande (mycket ande i dessa ord!), demokratiskt etc. Svårigheten var gränsen mellan tydlighet/beslutsfattande på ena sidan och att inte allt för snabbt ta beslut utan låta processen pågå i vilken alla får säga sitt är ibland hårfin.

”Man får inte skrämma sina medarbetare till tystnad”, säger SVT:s vd Eva Hamilton som deltar i ledarkonferensen Global Leadership Summit och denna ledarfälla och mångaandra är viktiga att lyfta fram. Och i kyrkans värld blir detta specifikt eftersom ledarna har så många uppdragsgivare. Kyrkan (Biskopen, Kyrkoordningen), de förtroendevalda på lokalt plan samt Gud själv som genom sitt ord säger vad uppdraget innebär.

Konflikträdslan, som är starkt utbredd, samt känslan av att ens röst ändå inte räknas är idag två faktorer som påverkar ledarskapet. Som ledare bör man i Sverige dessutom göra det mest elementära för att visa att man är delaktig i hela processen och inte sätter sig på höga hästar. Samtidigt får man inte vara alltför tafatt utan stå för sin åsikt.

Jag välkomnar utbildningar som denna, samtidigt tror jag att vi behöver också be om hur Guds helige Ande rustar oss i dessa uppgifter. Vi är ju inte kyrkliga/andliga ledare för vår egen skull eller för världen utan för att Gud kallat oss till det och då får vi också inte bortse från det faktum att han håller sin hand över oss och leder oss på sina vägar!

Joachim - Kyrkoherde och Oas-ordförande

Måste man vara kallad för att bli präst?

"Tanken om yrket som ett kall har minskat bland sjuksköterskor men bland präster lever kallelsemedvetandet". Det visar en ny undersökning, som Dagen presenterar.

För mig som varit präst under rätt många år är det en självklarhet att det finns ett "kallelsetänk" hos den som går in i prästämbetet. Denna kallelse är dessutom delad i den yttre och den inre kallelsen. Den yttre svarar biskopen och "Kyrkan" för medan den inre kommer hos den enskilde prästkandidaten.

För mig är detta viktigt eftersom det är kallelsen jag lutar mig mot när ensamheten, motgångar och andra besvärligheter möter en. Kallelsen har lett till att jag har en tjänst som kyrkoherde, men kallelsen handlar inte enbart om tjänst utan om liv. För mig är kallelsen livslång och 24/7, 24 timmar 7 dagar i veckan. Det gäller att på ett sunt och vist sätt förhålla sig till detta och ha en förstående familj och omgivning.

Den dagen jag första gången kände/upplevde kallelsen till präst var hemsk för jag ville inte bli en sådan där som stod längst fram och som alla hade synpunkter på. Och dessutom var det ett inre problem hos mig att veta om det var Gud som kallade mig eller om det var en fix idé hos mig själv. Jag var ju (på den tiden) blyg och kanske var det något i mitt undermedvetna som ville komma fram och synas. Men då var det ju inte Gud som kallade! Och hur får man då reda på att det är han som kallar? Det handlar ju inte om att vännerna klappar en på axeln och säger att man passar.

En klok präst gav mig rådet och pröva kallelsen. Det skedde under en sommar som tjänstebiträde i en landsortförsamling i Småland. Under dessa veckor möttes den inre och den yttre kallelsen och vid första altartjänsten 1983 kände jag att jag hade kommit hem. Detta har burit mig under åren eftersom jag i mig själv inte förmår särskilt mycket. Det är en nödvändig trygghet att ha kallelsen som en plattform, så att man inte går i egen kraft. Hur jag annars skulle klara mig vet jag inte. Dessutom behöver denna "kallelseeld" underhållas och få näring. Mitt engagemang i Oas-rörelsen, Skyriders, hemgruppen m m hjälper mig att överleva och mogna. Att medvetet be om Andens ledning är A och O.

Joachim - Som idag är tacksam över kallelsen. Den håller mig på rätt kurs.

Kyrka ber för varje gata i församlingen (Sankt Mikaels kyrka) - I Kungsbacka församling startar "Kvartersombud"

Sankt Mikaels kyrka i Örebro kommer 2012 att be för samtliga gator i församlingen skriver Dagen.
För mig är detta ett steg i rätt riktning efterson det är ett par saker vi behöver komma vidare med; vikten av lokal bön, frivilligas engagemang och höja medvetenheten om att det finns kristna i närmiljön.

Under många år har jag burit på en vision om "kvartersombud", att det i varje bostadsområde (kvarter, hyresfastighet etc) skall finnas en representant/ombud för församlingen. Kvartersombudets uppgift är att gå ut till de närmaste (församlingens medlemmar) när det finns en sund anledning att komma med en hälsning från församlingen. Det kan t ex gälla då grannen fått barn och det är naturligt att både framföra en gratulation och bjuda in till dop. Eller vid sorg, då man visar på empati och kanske överräcker en bok om tröst. Till detta hör naturligtvis regelbunden förbön för området man har ett extra ansvar för. Det handlar om att att de anställda stöder de "frivilliga", så att vi tillsammans når många. En annan "effekt" är att ingen skall på sikt sakna en kristen vän, man har en i sitt område.

Hur väljes dessa ombud? Ja, först och främst från den gudstjänstfirande gemenskapen. I Kungsbacka kyrka är vi ca. 140 personer på söndagarna och sedan har vi ett 40 tal i S:ta Gertruds kyrka. Bland dessa finns det säkert flera som vill komma i funktion.

Två personer, Anders och Tim, har tagit på sig uppgiften att lägga fram en strategi och en struktur på hur denna vision kan sjösättas. De har gjort och gör ett fantastiskt arbete och ser verkligen till att det också är förankrat i Skriften. Personligen är jag helt övertygad om att det kommer att lyckas, men fortfarande finns det flera frågeställningar och vi kommer säkert också att möta viss kritik. Men en trovärdig kyrka måste gå ut och visa på en sund medlemsvård. En trovärdig kyrka måste tro på evangeliet och att Jesu försoningsgärning / frälsning är bra för alla.

Du som läser dessa rader får gärna höra av dig med synpunkter och tankar! Bor du i församlingen och känner att detta är något för dig så tvekar inte att kontakta församlingen! Mitt tel. nr är 0702 777720.

Det blir ett spanande 2012

Joachim - som inser att en vision skall bäras av flera, annars dör den!

Kristna förebilder i vår samtid

Tidningen Dagen och reporter Carl-Henric Jaktlund skriver om fem personer som utmärkt sig under året. Läs om dessa personer och tänk till! Nu är det ju, om jag förstår rätt, ett subjektivt urval.

Men nummer ett är Marcus Birro och det är spännande och roligt och jag tror han själv är lite förvånad. Men det han har gjort är ju egentligen inget annat än att han vågat säga sin mening i även obekväma sammanhang. Ibland har spontaniteten tagit överhand och konsekvenserna har blivit tuffa. Men det har inte hindrat Marcus. Så heder åt honom! Man behöver inte tycka lika, men vi behöver människor som inte tystas av någon slags politisk korrekthet utan som rör om i grytan. Dessutom vågar han berätta om sin egen svaghet och sina tillkortakommanden.

Själv hoppas jag att den lista som Dagen kommer med skulle rymma fler präster och biskopar som på olika sätt inspirera till kristen tro. Att vi tillsammans får lyfta fram glädjen och nödvändigheten i omvändelsen. Att förkunnelsen blir tydligare och mera utmanade. För människor i dag är i stort behov av att höra evangeliet om Jesus och vad han kan uträtta i allas våra liv.

Joachim - idog evangelist :-)

Foto: Per Norman/tv4

Var finns det plats för väckelserörelserna inom kyrkan?

"En ny gudstjänstgemenskap har bildats i Korpilombolo. Det är Anders Alapää, prästvigd inom Missionsprovinsen och laestadian, som har tagit initiativet. Därmed har ännu ett steg från Svenska kyrkan tagits inom väckelserörelsen." skriver  Kyrkans Tidning.

Jag tillhör inte dem som förespråkar ordningen med/grundandet av missionsprovinsen. Men det finns en anledning till denna splittring som visar sig på fler och fler håll. Och oavsett hållpunkt är det alltid lättare att lyfta fram den andres brister och fel. De andra har helt enkelt "fel åsikter, hade de bara ändrat sig, så hade allt blivit mycket bättre" hör man allt ofta. Men så enkelt kan det inte bortförklaras! Det finns goda kristna lärjungar i de olika traditionerna.

Men när jag får rapporter om färre och färre gudstjänstfirare så blir jag ledsen och bekymrad. Och den stora utredningen "Närhet och samverkan" handlar ju egentligen om att den kristna situationen ser annorlunda ut i landet än bara för några år sedan. Nu kanske det behövs en omorganistaion och en ny struktur när det gäller uppbyggandet av församlingar.

Men i mitt hjärta är jag inte övertygad om att detta är enbart den rätta medicinen. Det behövs en ny väckelse! En ny glädje över evangeliet som i ord och handling tydligt bärs ut bland folket. Det behövs en ny tro på helande och tecken från Guds sida! Det behövs plats för väckelsen som inte bara förbereds med bön utan också med frimodigt engagemang i handlingar. Det behövs att Andens gåvor och frukter tas emot och växer.

Namnet Jesus, som lyfts fram på Nyårsdagen "I Jesu namn", behöver mer och mer höras som den som visar på vem Gud är. Gud är Fader, Son och Ande. När dessa tre personerna i gudomen inte kommer i samklang, så blir det ingen väckelse. Vi behöver både karismatiken (Anden), evangelisation (Jesus) och förankringen i hela skapelsen (Fadern).

Därför är jag ledsen över den splittring som äger rum. Hur kan man få en sund, andlig mångfald under samma tack? Var tog Jesu förbön i Joh. 17 vägen? Jag har inga direkta svar i form av åtgärdspaket men jag har längtan efter att fler i detta landet på nytt skall upptäcka vem Jesus är och att han är världens Frälsare.

Herren välsigne dig och bevare dig!
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig!
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid!
I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen

Joachim - som med dessa ord tackar för detta året önskar er ett välsignat 2012!

Lägre blodtryck hos gudstjänstfiarare!

"De som regelbundet går i kyrkan har lägre blodtryck, visar en hälsostudie i Norge. Ju oftare besök desto lägre tryck." står det att läsa i Kyrkans Tidning. Även Dagen har med detta.

Detta är ett intressant påstående och själv tillhör jag den skaran som absolut menar att fira gudstjänst och ta vara på "vilodagen", så att den brukas rätt, befrämjar god hälsa. Man behöver inte studera samhällets utveckling särskilt mycket för att se hur den ökade stressen är negativ. Folk är mer lättirriterade, har inte tid för varandra och de goda samtalen som stärker relationer blir färre och kortare. Fler och fler känner sig trötta och mindre uthålliga.

Min studie är bara på iakttagelser av många hundra kontakter man får som präst. Dessutom vill de flesta egentligen inte ha denna utveckling! Man skulle gärna se ett lugnare tempo. De som bär ansvar för att det har blivit så här är först och främst vi själva! Vi har ansvar för våra liv och prioriteringar. Men sedan är det massmedia som styrs av en rubriksättning som många gånger hetsar upp oss. Nu gäller det att fynda på rean! Vad tycker vi egentligen om Kungahuset, Kronprinsessan ger sin version? Osv. Du hänger väl med .....

Men sedan finns det bakomliggande krafter som är svårare att upptäcka och det är girighet och makt. När dessa krafter alltmer fyller bankers och företagens värld, när enskilda drabbas av denna "hasjuka" så förloras i samma takt respekten för mänskligt liv. Äldre och yngre betalar ett pris i bl a ohälsa. Den sociala, psykiska och ekonomiska utslagningen är i dag stor och det har inte så mycket med rött och blått att göra utan med andra vinstintressen.

Så jag välkomnar att man på nytt ser gudstjänsterna / vilodagen som något gott. Nu får vi i kyrkan ägnar oss åt självrannsakan och fundera på vad det är vi har som vi är kallade och skyldiga att erbjuda. Det är ju inte de anställdas kyrka utan han som föddes i Betlehem vill ha ett ord med. Det är viktigt att inte ge enbart det folk vill ha utan det vi alla behöver! och som man inte kan få överallt. Det handlar väldigt mycket om frid och upprättelse ...

Joachim - som vill lyfta fram vilodagen

Att Gud är med i allt ...

Två glimtar från julen 2011.

På juldagens förmiddag, efter julottan, kände jag stor tacksamhet över alla gudstjänster, samlingar, konserter m m som genomförts under advents- och jultiden. Men kände samtidigt en annan sorts känsla som hade att göra med var allt tar vägen. Vad händer med alla dessa människor, yngre och äldre, män och kvinnor, troende och mindre troende, kristna bekännare och inte. Växer de i tro, får de tro?

Så jag började be och skicka ut ett mass-sms till alla i hemgrupperna som jag har mobilnummer till, ca 50 personer. De är bedjande människor, som är mån om andra.

Jag bad dem om att be över detta och så en sak till, att be att många skall känna sig manade till att börja Alphakursen den 23 januari i Kungsbacka.

Efter detta utskick for vi nästan genast till en middagsbjudning och medan jag betalade parkeringsavgiften kom det fram en dam och sa att det var lustigt att hon just skulle träffa på mig där på parkeringsplatsen, för hon hade fått en stark övertygelse om att börja nästa Alphakurs! Gud svarade på mindre än tio minuter!

Den andra lilla glimten, som på ett sätt är mer allvarlig är, att under Annandagen (igår) kände jag en slags olustkänsla, som om Herren ville säga, att allt står inte rätt till. Det blev lite trög start i förberedelserna inför högmässa och under predikan, som handlade om att vara en sann lärjunge, vad vi gör med julevangeliet, i våra egna liv och i missionsperpektivet, ville jag lyfta fram lärjungalivet.

Även detta med prioriteringar lyftes fram. Att när lidandet, döden kommer nära kastas det mesta omkull och man ser inte på det där tv-programmet eller vad det nu är. Samtidigt som jag predikade föll min far omkull i sitt hem och kunde inte resa sig. Det var så tydligt att jag kände det och ändå lyssnade jag inte på den rösten! Utan jag drack kyrkkaffe m m. först innan jag hittade honom. Så småningom slutade det dock med att han kom till sjukhus och inget var brutet, så det ordnar sig.
Men Gud talar till oss och jag blir mer och mer varse om att man behöver gå en slags "språkkurs" för att känna igen när han manar och kallar.

I glädje och sorg är han där och det fick också denna Julen bära vittnesbörd om. Och med dessa små skildringar vill jag bara önska er alla en god fortsättning på julen!

Joachim - som gläds över Julens evangelium

Julhälsning

Vill bara önska er alla en välsignad Julhelg, med mycken glädje och frid! Som ni säkert märkt har jag inte skrivit många blogginlägg den sista tiden.
Mitt engagemang är större än min tid och prioriteringar innebär val. Så är det för oss alla.

Det jag har prioriterat den sista tiden är förutom mitt kyrkoherderi som i sig är mer än heltid, ordförandeskapet i Oas. Det är spännande och utmanade på flera plan och det skall skrivas ledare och planeras.

Jag var reseledare på en Israelresa under vilket 80% av resesällskapet blev riktigt sjuka inklusive undertecknad. En del blev t o m inlagda på sjukhus. Tre veckors tillfrisknade krävdes för de flesta.

Inför kommande år hoppas jag får återkomma till ett nytt projekt som äntligen skall sjösättas. Nämligen "kvartersombud". Att den gudstjänstfirande församlingen går ut i sina bostadsområden med en hälsning vid t ex sorg. Att visa på kristlig omsorg bland våra kyrkotillhöriga.

Nu vill jag bara önska er alla, i församlingen och Oasvänner mfl. allt gott.
Vi hörs och ses i olika sammanhang under 2012!

Joachim - som tror att det kommer ske stora saker under kommande året!

Det stora Tabberaset

Har idag upplevt för andra gången genomförandet av det stora tabberaset. Hotell Halland och restaurangen Square bjuder de som annars inte blir bjudna på julbord.

Tillsammans var vi ungefär 180 personer och de flesta av oss hör till den kämpande skaran, som ibland saknar både hälsa, jobb, umgänge och mycket annat som är viktigt i livet.

Det är mäktigt att se barnen få julklappar av tomten och att alla får äta sig mätta från ett fullvärdigt julbord, som inte saknade något!
Stort tack till Pontus på Hotellet och Patrick på restaurangen för deras insats.
Tillsammans kan vi göra samhället något bättre genom att bry oss om.

Joachim - som tycker det är en fantastisk tid

Julen handlar om frid och många är sura!

Nästan var tredje svensk blir på sämre humör av julruschen. Det visar en Sifo-undersökning som genomförts på uppdrag av Svenska kyrkan.

Vi svenskar är ibland lite ambivalenta. Vi skall inte handla så mycket och ändå ökar konsumtionen. Vi skall vara religiöst neutrala och ändå är det många som sliter rejält med att tala emot den Gud som man inte tror på.

Stressen under julen handlar mycket om "ofrid". Vi längtar och vi kämpar men vi vet inte alltid hur vi vill ha det. Vi befinner oss många gånger i ett spänningsfält mellan vår egen övertygelse och omvärldens förväntan och påtryckningar. Stressen handlar om att vilja lyckas och bli bekräftad för den man är och inte för det man presterar. Och då kommer tålamodskrävande skyldigheter i jultid; att besöka, ge rätt gåvor och ta sig tid till sådant man kanske själv inte vill.

Det finns många anledningar till sämre humör. Men ser man på det hela från Guds perspektiv, så var nog inte hans intention att vi skulle bli stressade och på sämre humör. Det var, och är, exakt tvärtom! Han ville skapa förutsättningar för friden. Han vill fortfarande idag hjälpa oss med prioriteringar, vad det är som håller i längden och vad som är förgängligt. Faktum är att jag tror att han har lyckats ganska väl. För de flesta, som har lite livserfarenhet, vet i sina hjärtan och samveten vad som är värdefullt och viktigt. Vi längtar efter någon/t att tro på, vi vill att jordens resurser och miljö skall förvaltas med respekt, vi önskar innerst inne att alla skall känna harmoni.

I allt detta har vi ett personligt ansvar, som de flesta av oss förmår att ta. Skyll inte på andra eller det s.k. samhällets utveckling. Du är viktig för ditt julfirande och också för andras! Var frimodig och lyft fram de kristna traditionerna kring julen, om du nu är kristen, istället för att klaga på andras sätt att fira jul. Jag tror att vi alla då blir på bättre humör.

Joachim, som även gillar adventstiden ...

Anpassa sig efter dagens behov

En av de många frågorna som ofta ställs är om "kyrkan" skall ge människor vad de vill ha eller vad de behöver. Och svaren varierar mycket. Ena diket är ju att vara så fokuserad på innehållet att man lätt glömmer människan man är kallad att gå ut till och möta (Matt. 28). Det andra diket är att man går ut så mycket och att trösklarna är så låga att inget behålls. Man ser människan men ger henne ingen andlig mat.

Uppdraget, också idag, är att göra folk till lärjungar och det gäller alla människor enligt vad Jesus säger. Och då är det att både döpa (heliga handlingar) och lära (undervisning, bibeln) som gäller. Men detta är inte lätt i en värld som ständigt står i förändring.

"Sekulariseringen och individualismen har fått Svenska kyrkan att marknadsanpassa sig.- Man blir allt mer lik andra organisationer, säger Anneli Öljarstrand, som nyligen disputerat med en avhandling i ämnet."

Hon nämner bland annat i artikeln: "- Min uppfattning är att det skett en förändring gällande medlemmars krav. Kyrkan anpassar sig tydligare efter vad de vill ha nu. Till viss del sätter ju kyrkoordningen stopp, önskemål om vigslar och dop utan att Gud nämns är helt enkelt inte möjliga, men val av sånger och dylikt tillgodoses allt mer."

Personligen menar jag att om kyrkan håller sig till sitt uppdrag att tydligt förkunna ordet, fira gudstjänster som är inspirerande (andefyllda) och ägnar sig åt diakoni och mission (evangelisation) så är det bra. Att den sedan måste jobba med språket och hur man gör allt detta är viktigt. Men ibland känns det som vi blir mer otydliga än tydliga, mer samhällsanpassade än utmanande. Att vi hamnar mer i periferin än i centrum av de viktiga diskussionerna. I längden måste det vara så att kvalite ger kvantitet och inte tvärtom.

Anneli skriver också: "att varje församling bör reflektera kring sina arrangemang och verksamheter: Varför ordnar man de konserter man gör, varför bedriver man second hand-butik, kafé, förskola - vad tillför man som inte andra aktörer gör?"

Detta är intressanta och viktiga spörsmål, som många av oss ständigt jobbar med och reflekterar över. En viktig del är hur de som idag säger sig vara kristna mer aktiv kan just fungera som lärjungar i de miljöer de befinner sig i.

Joachim - som ser att kyrkan - både anställda och frivillig - som något som kan erbjuda övriga samhället något exklusivt!

Mycket intressant artikel - att kristna förföljs för sin tro! En dör var femte minut!

Per Gudmundson, ledarskribent i Svenska Dagbladet per.gudmundson@svd.se skriver om förföljelse av kristna och hur många. Han skriver bland annat att det är 287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro. Det är talande att en genomsnittlig svensk aldrig har hört siffran. Ingen europé heller, för den delen. Läs artikeln här!

Vidare formulerar han sig väl när han skriver: "Dock blir det problematiskt om det självkritiska perspektivet blir allenarådande. Då vilseleds man att tro att förövaren alltid är den vite kristne mannen. Att världen var ett paradis innan Väst bredde ut sig. Då blir omvärlden obegriplig.

Vi är numera nästan oförmögna att betrakta kristna som offer. En normalbildad svensk känner rätteligen till korstågen, inkvisitionen och George W Bush, men saknar referensramar för att förstå varför kristna skolflickor halshuggs i Indonesien."

Att jag ser denna ledare som viktig beror på att synsättet på kristna och kristendomen påverkar också vår närmiljö. Det finns ett slags "okej" att ifrågasätta allt som har med kristet liv att göra för "de = kristna" har nästan gjort sig förtjänta av det, så som "de" har diskriminerat människor och utövat makt.

Trots mycket ringa kunskap har man lyckats blåsa upp vindar som är överdrivet kritiska och ifrågasättande gentemot hur verkligenheten faktiskt ser ut.

Visst sker det oförrätter som måste upp till ytan, såsom vi just nu kan se i politiken, näringslivet etc. Girigheten och synden finns i alla våra läger. Men jag tänker istället på alla dessa goa damer som i årtionden har sytt och broderat. Jag tänker på alla tusentals underbara konfirmander som med tacksamhet haft en tid som fått dem att mogna. Jag tänker på alla de otaliga själavårdssamtal som sker i det stilla och som många gånger hjälper människor vidare från mörker och förtvivlan. Jag tänker på alla de härliga gudstjänster som ständigt firas i våra olika sammanhang och som i stor utsträckning medför gemenskaper och att människor möts över åldersstrecken. Ja, det finns mycket mer att nämna och det är kanske dags att mera lyfta fram de goda exemplen!

Det som gör att man fortsätter, för förföljelsen, förlöjligandet och ifrågasättandet finns dagligen mitt ibland oss är trons innehåll! Kärleken från Jesus och till honom driver en att fortsätta att fullfölja missionsbefallningen intention. Det finns ju inget eget vinstintresse i detta om man har goda avsikter.

Och vi i kyrkan har hela tiden ett eget ansvar att visa på en kristen "livsstil", samtidigt måste betraktaren och det allmänna journalistdrevet bli mer kunniga om vad kristen tro djupast handlar om.

Joachim - som tänker och ber för kristna vänner i världen.

En bra sida för att se vad som händer är Martyrkyrkans vänners hemsida!

Här hittar du den! Martyrkyrkans vänner

Allvarligt ekonomiskt läge för Alpha

Detta är viktigt att vi som använder oss av alphakonceptet blir medvetna om. Själv leder jag den 19:e alphakursen på rad och ser hur dessa kurser starkt bidragit till att hela pastoratet blivit stärkt. Om man räknar i snitt 15 personer per kurs, så är det ca 300 personer som gått under dessa år och flera av dem är nu med i olika sammanhang i kyrkan.

Men som Anders skriver i artikeln: "- Svenska kristenheten är van vid att inget ska kosta, säger Anders Marklund krasst."

Vi måste se till att det kommer in pengar till Alpha och i vår församling kommer det att bli en kollekt under våren. Att se liv bli förvandlade och där man tydligt märker att tron växer på den uppståndne och lusten även till bibelläsandet ökar, så blir man man glad ända in i hjärteroten. Att varje termin ställa upp på måndagskvällarna (22 kvällar per år) ger så mycket tillbaks fast det innebär många jobbtimmar.

Så låt oss tillsamman kämpa för Alpha!

Joachim - entusiastisk alpharådgivare i norra Halland

Är kyrkans kris uppenbar?

Anders Zackrés från Kristianstad skriver en ledare i tidningen Dagen "Att trossamfundet Svenska kyrkan befinner sig i en kris, förtroendemässigt, teologiskt/ideologiskt, organisatoriskt och ekonomiskt är uppenbart."

Jag håller med honom i hans resonemang och han skriver också bl a "Förklaringen måste vara att SvK inte förmår genom sin verksamhet; förkunnelse, undervisning, själavård, diakoni ge människan det hon söker; bröd för själen och svar på de existentiella frågorna."

Samtidigt är jag övertygad om att analyser och försvarsargument kommer att bemöta hans ledare och visa på att antingen det inte alls är så illa ställt med kyrkan eller att det t o m kan vara bra med den utveckling som nu sker.

Själv är jag mer övertygad i dag om att det "1% utträde" som sker varje år kommer att öka i takt med att fler och fler av människors närmaste bekantskapskrets tillhör de utträddas skara. Människor i vårt land påverkar varandra och när vi i storstäderna kommer under 50% gränsen kommer tempot att öka.

Nu är det inte medlemstalet som visar på kristen tro i landet, man kan ju vara troende utan att vara medlem i någon kyrka men avkristnandet i vårt land har skett mycket snabbt, både innanför och utanför kyrkans väggar. Och jag välkomnar att vi ser det som något ledsamt och något som vi inte bara kan sitta med armarna i kors och studera. Det behövs en ordentlig handlingsplan som måste börja med utvärdering och självkritik. Allt för ofta börjar vi med försvar och lägger skuld på andra/annat.

Många gånger i dessa diskussioner kommer det fram önskan och behov på tydlighet i att stå fast vid evangeliet, inte bara rent praktiskt utan även teoretiskt (munnens bekännelse). Ett vanligt svar som man kan få, senast mötte jag en dam i går som råkat ut för detta, är när man säger att man är med i kyrkan, att andra då spontant kan säga; är du "sån".

Man kan fråga sig vad som ligger i ordet "sån". Hur ser andra på oss som bekänner tillhörigheten? Hur ser vi på varandra och inte minst på oss själva? Att vara en "dåre" för Jesus verkar vara en självklarhet idag för somliga.

Kyrkan är inte i första hand byggnaderna utan gemenskapen av oss döpta! Vi är kallade att vara salt och ljus (dårar) för människor som behöver det. Hur kan vi mer uppmuntra varandra i detta, så att vi inte frestas att ställa oss på den bekväma sidan, som inte omvänder sig eller offrar något av sitt eget?

Joachim - som är övertygad om att när vi som kyrka förkunnar, i ord och handling, Jesus Kristus, så händer det saker.

Dag Sandahl slutar blogga på Östran

"Dag Sandahl kliver av sin blogg på tidningen Östran efter en kontrovers med chefredaktören om att Sandahl stoppat en kommentar. " skriver Kyrkans Tidning och anledningen är en kommentar som inte släpptes igenom av Dag. Även tidningen Dagen skriver om det idag!

Oavsett vad man tycker om Dag eller det han skriver, för det är en färgstark kollega till mig, så blir detta alltså en stor nyhet i KT och nu också i Dagen! Och det är detta som får mig att tänka till. Jag vet inte hur många tusen präster det finns i Sverige och några av oss märks mer än andra pga av olika skäl. Men man har alltid ett val, hur offentlig man vill vara, och ofta får man stå sitt kast. Dag har gjort mycket mer för Svenska kyrkan än vad många känner till.  En slitvarg på Norrliden i Kalmar (Två systrar) och vägen har under årens lopp kantats av rubriker i olika massmedier, med all rätt ibland eftersom vi kan ha olika syn på språk och framställningssätt.

Men bekymret är egentligen inte alltid vi som bloggar eller syns på annat sätt, själv är jag ju Oas-rörelsens ordförande. Utan jag bekymrar mig ibland över alla dem: präster, övriga anställda och allt lekfolk som är tysta och är betraktare av det som sker i kyrkan och svensk kristenhet!

Jag är inte ute efter att man skall tala emot saker, personer och händelser utan FÖR! Kyrkan behöver på ett nytt och tydligt sätt förmedla tron på ett sådant sätt att man inte börjar med just ordet inte! Den nuvarande trenden är annars att fler och fler tystnar och projicerar problemet med att kyrkan inte når ut på dem som står där framme på barrikaderna och samtidigt skjuter man ibland på dem bakifrån när man inte håller med. Och självklart måste man tillrättavisa oegentligheter, men det skall vara i balans med annat.

Har denna helg haft konfirmation, vilket varit en riktigt fin högtid med underbara ungdomar och många goda föräldrarkontakter. Men den allmänna kunskapen om kyrkan, bristande närvaro under gudstjänten (man pratar på under sång och bön) visar att det på något sätt är två parallella världar som möts vid detta unika tillfälle. Detta är bara ett ex. på där vi måste fundera på hur vi kommuicera i denna "brytpunkt". Som vanligt är det mitt evangelisthjärta som slår några extraslag.

Mina tankar med denna blogg är att vi på allvar måste fundera på hur vi kristna inte enbart når ut till andra och inte hur vi skapar kontakter, utan hur det kan blir naturliga relationer mellan oss. Dag låg bakom den lilla boken om Kristen tro och det är kanske aktuellt att vi tillsammans funderar på vårt gemensamma uppdrag att göra Jesus känd!

Joachim - som skriver en blogg då och då

Att fylla kyrkan

"Under 2010 var 33 procent av kyrkorna låganvända (mindre än 20 egna organiserade sammankomster) medan 12 procent av kyrkorna var höganvända (mer än 200 sammankomster)." skriver Dagen och naturligtvis låter inte förslagen vänta på sig hur man skall fylla kyrkorna, göra om dem mera ändamålsenliga och slutligen få en vettig ekonomi.

"Fjärdhundra pastorat i Uppland stod för några år sedan på randen till konkurs. Kostnaderna för Torstuna kyrka, en av fem kyrkor i pastoratet, tyngde och 2009 togs initiativ till Torstuna-projektet. Under två års tid diskuterade sedan företrädare för kyrkan tillsammans med bland annat teologer, arkitekter och antikvarier möjligheterna att anpassa kyrkan till kyrkliga verksamheter som normalt sett brukar förläggas till församlingshemmet. Resultatet blev boken "Stora kyrkor och små församlingar"". Läs hela Johannes Ottestigs artikel här.

Det finns olika mer eller mindre uttalade konflikter under ytan när det gäller varför det ser ut som det gör. Det handlar om dem som vill bevara allt som det har varit. Ex. flytta inte på predikstolen (även om den sällan används) mot dem som kanske ser nya konstellationer på musikmedverkan som kräver större utrymme (nya typer av instrument i koret).

Andra konflikter som finns är hur tydlig man skall vara för att våga fylla kyrkorna. En konsert med något välkänt namn fyller, i alla fall en gång, gudstjänstrummet lättare än en sk vanlig gudstjänst enligt många. Andra är av den övertygelsen att just bristen på kyrkans specifika kallelse, att vara salt och ljus, är det som bidragit till färre deltagare/firare.

Här kan man då analysera i oändlighet och gärna tycka att andra har fel. Men om man vänder på frågeställningen måste ju själva grunden vara att Kristi kropp/kyrkan skall genom sina lärjungar och materiella medel (byggnader mm) föra människor till Jesus och till en djupare kristen tro. Oftast nämns detta som en slags grundförutsättning, men jag tror vi behöver nämna detta vid namn. Att man börjar med nödvändigheten att bedriva mission och evangelisation.

När Pernilla Wahlgren nämner om helandet på tåget så är det ju något som berört henne. Om fler blir berörda så kommer de till platser där de förväntar sig att det finns kristna och där man kan få "smaka" något av det heliga. Därför ser jag mer till innehållet än "förpackning" i denna diskussion, men naturligtvis hörde samman. En stor kal kyrka kan i sig skapa mycket som inte ger liv.

Joachim - som är övertygad om att fler kommer om de bara möter andra som drar dem med sig .