Nyårshelg

Kära vänner, så är det dags för nyårsafton och att vaka in ett nytt år. De flesta av oss kommer att önska någon annan ett riktigt gott nytt år och vi ser tillbaks på året som varit. Vi gör lite bokslut och hoppas att kommande år skall bli bra. Det handlar om hälsa, ekonomi, klimathot och fred. Det handlar om relationer och arbete. Ja, vad som är viktigt är beroende av vem vi är och vilka prioriteringar vi gör.

Det som är viktigt för dig är kanske inte viktigt för din granne eller släkting. Hur som helst kommer vi ofta fram till, efter att tänkt lite, att ett nyår gör i sig inget nytt. Men det finns en viktigt tanke vid ett nyår, nämligen att det finns gränser. Det är kanske detta som gör nyårsnatten lite ödesmättad.

Blir det vårt sista år? Det stora eviga bokslutet inför Gud, kommer det att äga rum? Hur gör jag med allt som jag vill ha ogjort och som jag vill ha förlåtelse för? Och tvärtom, skall jag i år göra det som jag skjutit upp och som jag borde, innan det blir för sent? Det finns gränser och det gäller att vara medveten om dem!

För en kristen handlar det till stor del om relationen till Jesus själv. Hur var året och blir år 2009 välsignat? Det handlar om vilket utrymme Gud får i ens liv. Då gäller inte vackra ord och löften under en nyårsnatt, det handlar om överlåtelse och förhållningssätt och det är otroligt svårt ibland.

Låt oss tillsammans, i olika sammanhang, göra kommande år till ett gott och glädjerikt år. Alla har vi något att bidra med! Därför vill jag nu, till er alla, rikta ett varmt tack för år 2008. Tack för uppmuntrande ord och för goda samtal. Samtidigt vill jag nu önska er alla ett riktigt

Gott och Välsignat Nytt År

Joachim - som ser nyåret som en god möjlighet till justering av livsriktning.

Värnlösa barnens dag

Idag tänker vi på Herodes förföljelse av alla gossebarn i Betlehem. Att bevara sin egen makt och position är för somliga viktigare än att respektera andras liv. Tyvärr verkar det inte som vi lärt oss så mycket under dessa 2000 år. Fortfarande förleds de yngre i olika sammanhang för att äldre skall tjäna på det.

Idag tänker jag på de som är pedofiler och de som ägnar sig åt barnpornografi. Barnen i vår värld har förlorat på att vi kan resa vart vi vill och på att internet är var mans egendom. Herodes slog ihjäl barn, idag fördärvas barns liv sakta och mer sublimt, men resultatet är detsamma.

Går jag till oss som är någorlunda normala och som inte ägnar oss åt dessa hemskheter så funderar jag ibland hur mycket vi ändå förleder de små i samhället? Hjälper vi dem till en sund tro? Eller få de klara sig själva? Är vi medvetna om att vi varje dag, varje timme, påverkar dem med våra tankar, ord och gärningar eller skyller vi ifrån oss på skolan och det övriga samhället?

Jag tillhör dem som menar att det största ansvaret för barnen har föräldrarna/föräldern. Har man en gång valt att bli förälder, så får man ta konsekvenserna. Man kan aldrig skilja sig från sina barn, men ändå tycks det som om många tror det om man ser på hur en del prioriterar i livet.

Låt oss lyfta fram barnen. De skall aldrig, som barnen i Rama, behöva skrika efter hjälp.

Joachim - som som själv inte alltid är den bäste förebilden, men som känner ansvar. Jag anser att bland det viktigaste vi kan göra för våra barn är att hjälpa dem till en medveten tro. Naturligtvis helst en bekännande kristen tro.

Efter helgen?

Så är det lördag och många kan uppleva att nu har man firat jul och nu är det rean som gäller. Fast sanningen är ju egentligen att vi befinner oss mitt i julen. Vi har inte firat den äldsta juldagen som är Trettondedag Jul. Att det är på detta sätt, att man har så högt tempo i firandet, är säkert någons fel, men det handlar inte alltid om att hitta syndabockar utan det handlar om hur man själv förhåller sig till allt.

Vilken av juldagarna är viktigast för dig? Vilken gudstjänst fyller dig med mest "julkänsla"? För min egen del var det inte mycket julkänsla i år. Snöbrist eller att inte alla var hemma under julen kan varit orsaken. Eller att det var för få mellandagar, det har liksom gått i ett.

Det är alltid intressant med känslolivet. Det styr så mycket i våra liv och fast vi med vårt intellekt vet vad som står i bibeln och vi har kunskap om Jesus och Betlehem etc. så är våra känslor så viktiga för helhetsupplevelsen. Julen är naturligtvis inte beroende av våra känslor, det är ju jul även om vi inte känner så mycket. Men mycket vädjar ju till vårt inre känsloliv. Mat, dryck, paket, musik, ljus, gran, blommor m.m. handlar ju om att höja de emotionella upplevelserna. Det är inte fel men man skall vara medveten om det.

Joachim - som också gillar reans signaler, att man kanske kan göra något fynd!

(Fotot föreställer platsen för krubban i Födelsekyrkan i Betlehem)

Annnandag Jul

Idag är temat martyrerna och Stefanos stening är i fokus. Martyr betyder vittnesbörd, att med sitt liv vittna om Jesus Kristus. Att lida för sin tros skull är något man kanske inte gör i Sverige så som i andra länder.

Frågor du kan fundera över när det gäller din personliga tro är:

Har du någon gång lidit för din tro?

Har du offrat något för din tro?

Vågar du bekänna när det finns möjlighet eller tar du den lättaste vägen ur situationen?

Vill du att andra skall komma till tro?

Vill du att församlingen skall växa och att nya generationer skall få ett andligt hem?

Ja, man kan ställa många frågor och svaren handlar ju egentligen om vad man har i sitt hjärta. Många av oss känner sig inte rustade att gå ut, man upplever inte att man har gåvan. Men underförstått räknar man med att andra skall göra det! Kanske måste vi jobba med vår bekvämlighet och förstå att vi alla kan bidra med något. Ibland kanske det kan vara vi anställda som antingen inte släpper fram andra eller så inspirerar vi inte tillräckligt. Hur som helst är vittnesbördet viktigt. Tyvärr kan våra interna diskussioner blir hinder. Vi akta på varandra och kan ibland kristisera de egna istället för att lägga energin på att nå andra.

Idag får vi i vår bön lyfta fram alla de goda kristna som dött i tron före oss, deras liv har varit ett utsäde så att vi kan skörda tro. Vår bön får också vara att vår himmelske Fader använder oss efter sin vilja till att bygga det rike som varar för evigt och i vilket Jesus Kristus är Kungen.

Joachim - som gärna vill evangelisera, men det gäller att hitta den rätta balansen.

(Fotot föreställer porten utanför vilken Stefanos stenades)

Juldagen - 2008

Sitter och funderar över julens innehåll. Idag har jag ingen tjänst, men befinner mig i mina tankar i Betlehem. Ibland är jag Josef och funderar över hurdan man skulle känt sig i hans situation. Ibland är jag en vis man och funderar vilken gåva jag skulle ge Jesus, guld för att visa att jag ser honom som kungen eller rökelse för att markerar hans översteprästerliga gärning. Kanske jag kommer med myrra för att tacka för att han dog för mina synder. Hur som helst är det nyttigt att fundera igenom sin relation till Jesus. Många gånger är jag en av herdarna som nyfiket vill komma närmare.

Gårdagen ägnades från 10:00 - 18:30 i kyrkan. Två gudstjänster varav samlingen vid krubban tenderar att bli "Julens stora gudstjänst". Mellan gudstjänsterna firade vi gemensam jul i kaféet med dem som så önskade. Vi var en brokig skara, men det kändes riktigt gott. Den gamla livsregeln uppfylldes, att när man investerar mycket får man mycket igen. Det var inte särskilt jobbigt efteråt, när man i sitt inre såg glada barn.

Min förhoppning är att du som läser dessa rader känner dig välsignad så här i jultid. Det är ett helt otroligt budskap, att Gud blir människa. Annandagens tema med martyrskap lyfter fram detta otroliga, att antingen är Jesus Guds son eller inte och att bekänna honom som Frälsaren, Messias innebär förföljelse. Hur som helst så för din relation till Jesus med sig konsekvenser! Och det kan kosta på! Men det är värt det!

Joachim - gillar att meditera över juldagens stora budskap

Julhälsning till er alla

Vill bara önska er alla en

Välsignad Kristi födelse fest!

Tack för alla era kommentarer och synpunkter under höstterminen! Några av er har varit riktigt flitiga, det gläder mig! Några av era inlägg kommer jag att återkomma till efter helgerna! Jag vill också skicka en hälsning till er som läst bloggen från utlandet (Finland, Tyskland, USA, Israel, Norge och Spanien).

Jag ser fram emot många goda konversationer under det kommande året!

Joachim - som vill ge er alla en stor Julkram!

Enkät - 3 (Vad är viktigast för dig under julhelgen?)

Resultatet av decemberenkäten visar vad vi prioriterar under julhelgen. Det som dominerar är att man önskar att familjen skall vara samlad. När jag läser detta fylls jag av blandade känslor. Dels är jag väldigt glad över att man söker och vill ha gemenskapen, samtidigt är så många familjer splittrade. Det är så mycket kiv och bråk och jag misstänker att finanskrisen stör mången julfrid just nu.

Därefter kommer längtan efter en djupare tro, att Jesus skall få större plats i ens liv. Och det är ju en utmaning för alla församlingar och kristna. Hur hjälper vi varandra till en djupare tro?

Minst viktigt var det att resa bort eller få fina julklappar. Om det är sant, vilket vi får anta, så borde vi göra mer som befrämja gemenskapen och sträva efter mindre julklappshysteri.

Hur som helst tror jag att det som vi oftast tar mest för självklart är det vi egentligen känner störst tacksamhet över. Fast eftersom det blir så självklart tänker vi inte på det. Var tacksam över de dina och de närmaste. Be för dem som är långt borta och som man inte kan träffa. Och lyft särskilt fram de som du tror kan känna sig ensamma. Tillsammans kan vi underlätta för varandra.

Joachim - som i "julkrubban" ser julen - familjen och frälsningen

Religion - en fritidssyssla?

I alla möjliga sammanhang märker man i dag att den som är kristen eller har en annan trosövertygelse kan ägna sig åt detta på sin fritid. I skolan, på jobbet eller var det nu är råder s. k. religionsfrihet (Frihet från religion?), att det skall vara en slags neutralitet. Hur denna neutralitet skall se ut måste ju någon bestämma och den som bestämmer detta har ju sin syn på religion.

Jag tror nämligen att vi alla är ganska subjektiva och vi utgår från den plats vi befinner oss på. Det är svårt att uppnå en objektivitet utan att ta bort många livsdimensioner. Det är som att göra en maträtt och säga att inga kryddor är tillåtna och vi måste ta bort allt som kan orsaka allergi och sedan skall den rätten gälla för alla. Man hittar säkert något. Då menar man samtidigt att man kan presentera trons innehåll på en kunskapsnivå eller enbart på något annat informativt sätt och på så sätt ge rättvisa åt religionen. Men säg att salt är salt utan att smaka?

Problemet är att ens tro är inte en privatsak, en hobbyverksamhet som man bara kan ägna sig åt på fritiden. En sund och äkta tro genomsyrar ens inre och påverkar hur man ser på andra människor, vilka regler om man kommer överens om och hur man svarar på andra stora frågor. Ens religion påverkar också hur man lever sitt liv med mat och ledigheter. Eftersom jag anser att detta är ett kristet land, så bör det i första hand vara kristendomen som styr allt detta.

Därför kommer den s. k. neutraliteten i samhället leda fram till mer konfessions (bekännelse-) inriktade arbetsplatser. Och så kommer man att säga att religionerna är orsak till spänningar i samhället. Kommunismen försökte en gång råda bot på detta genom att förbjuda detta "opium" för folket. Men det blev tvärtom. I länder i dag, där man med makt och politiska medel försökt ta bort religionen, i synnerhet kristendomen, har den snarare ökat enormt. I Kina och andra länder ökar kristendomen med flera tiotusen om dagen.

Vad vill jag ha sagt med allt detta. Jo, för att hitta en lösning måste man förstå att tron är livsviktig för människor. Att mena att man kan lägga av sig tron som en yttre klädesdräkt är omöjligt, för den fyller ens inre. Jag vill inte ha ett samhälle, där vi helt delar upp oss i olika grupper, men lösningen är inte att behandla kristna, eller för den del andra religioner, som om de ägnar sig åt en hobbyverksamhet, som har samma grund som att tro på en tomte.

Joachim - som inte har svar, men funderar på hur man skall hitta kärleksfulla lösningar utan att någon skall behöva känna sig kränkt, inte heller den som är bekännande kristen.

Jungfru Maria - Guds moder

Idag är det fjärde advent och temat är Herrens moder. Precis som skolavslutningar kan få igång en del diskussioner (se föregående blogg) så kan också Maria göra det. Hon säger så här enligt en bibelöversättning:

Och Maria sade: Min själ prisar
storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud,
min Frälsare.
För han har sett till sin tjänarinnas
ringhet, och se, härefter skall alla släkten
prisa mig salig. (Luk. 1.)

Reformatorn Luther lyfte fram henne och redan år 431 har hon av den världsvida kyrkan kallats för just Guds Moder. För många människor representerar hon: Lydnad, enkelhet, renhet, närhet, tålamod, uthållighet och att vara from. Men dessa sidor, och hon själv, lyfts sällan fram i våra diskussioner. Det verkar som hennes personlighet uppfattas som obekväm.

Ibland får jag känslan av att hennes födsel (jungfrufödseln) därför blir bortförklarad. Ser man till innehållet i hennes lovsång är det nästan revolutionerande. Jag kan förstå om några retar sig eller inte kan ta det till sig eftersom hon bl. a. tydligt säger:

"Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa."

Maria vänder på flera ordningar och hon är kvinna! Hon borde i de diskussioner som förts de senare åren fått en mer framträdande plats. Hon är ju en central person i hela NT. Vad hon gör som är fel vet jag inte, utan tvärtom tänker jag ofta på henne och hennes utsatta situation, att vara gravid utan att varit med en man. Det är ju inte lätt ens idag, att vara ensamstående och ung! Hon följer sin sons lidande på nära håll och veta att han är oskyldig, vem skulle klara det? Maria vek aldrig från hans sida.

Joachim - som tycker att fjärde advent är en mycket fin söndag.

Skolavslutningar och annat

Varenda terminsavslutning, sommar som vinter, så är det rubriker i tidningarna. Rektorer som inte vågar vara i kyrkan för att det finns risk för anmälningar. Grundargumenten är att vi lever i ett mångkulturellt land och då skall allt sådant, som t. ex. skolavslutningar ske på neutral plats.

Jag blir så trött! och rätt irriterad på folk i vårt land som skall ha löner för att ta ansvar och så blir det egentligen bara hyckleri. Ta bort luciatågen från skolan! Ta bort prästen från kristteamen från skolorna och sjung för allt i världen inga psalmer. Absolut inte "Nu tändas tusen juleljus", för vers två handlar om Jesus. Sjung inte heller med barnen om det lilla barnet i Davids stad.

Så här stod det i dagen idag!

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161352

Det värsta är nästan, att man ofta använder invandrarna som argument för varför vi inte skall vara i kyrkan, vilket är helt fel. Det handlar för det mesta om några, relativt få, svenskar som glider på vågen att vi skall vara neutrala. Skulle vi våga ta ett majoritetsbeslut i denna fråga skulle det bli en markant seger för skolavslutningar i kyrkorna. Sedan tycker jag att de ibland kan bli bättre. Vi präster behöver inte ta så stor plats. Men vi lever i ett kristet land och jag hoppas att inte tystnaden innebär att de som skriker högst tror att de har alla på sin sida. Det gäller både denna och andra frågor.

I går hade jag två fina avslutningar i kyrkan och samtliga inblandade var nöjda, skolan, elever, föräldrar och kyrkan.

Joachim - som gillar avslutningar i kyrkan, både som präst och pappa

Sonens resa

Idag far den 16-årige sonen på en lång resa. Drygt två veckor skall han tillsammans med en jämnårig kamrat resa runt medelhavet. Först flyger de ner till Barcelona för att sedan går ombord på ett stort kryssningsfartyg. Sedan skall de under dagarna njuta och besöka platser runt hela medelhavet, även borta i Egypten. Med andra ord en riktigt bra resa.

Men nu kommer frågan, är man riktigt klok som släpper i väg sin tonåring? Borde man inte som förälder ta större ansvar? Tänk om det händer något? Världen är ju så konstig idag, så allt kan ju hända! Man vill som förälder ha en viss kontroll och man känner en oro över att inte kunna vara till hands. Är han verkligen redo för att på egen hand ge sig ut i den stora världen?

Jag kan inte låta bli att tänka på vår himmelske Fader. Om jag tycker att det finns många tankar och känslor kring en son, hur besvärligt är det då inte för Gud, som skall tänka på alla sina barn. Men älskar man någon, så måste man ge frihet till att ta ansvar. Sedan är det alltid en avvägning hur och när och på vilket sätt.

Men Gud lämnar ingen av oss totalt ensam, utan den helige Anden är med oss under hela vår livsresa. Många gånger far vi illa, men då har vi alltid möjlighet att möta Gud i de olika nådemedlen (Bibeln, dopets gemenskap, nattvarden och att vi ständigt kan be). Jag sa till sonen att vi är inte längre bort än ett telefonsamtal. Gud är inte längre bort än en bön, skulle man kunna dra en parallell till.

Nu lägger vi sonen i Guds händer, så får vi alla göra med alla våra barn. De behöver sin frihet. Frihet att också komma tillbaks, liksom vi av fri vilja får komma till Gud, när vi varit borta.

Joachim - en ganska lugn förälder, fast lite orolig

PSA - prov

Gjorde häromdagen ett så kallat PSA - prov, vilket innebär att man kollar efter förhöjda värden i blodet som kan beror på förändringar i prostatan. Detta prov kan jämföras med kvinnornas mammografiprov. I alla dessa undersökningar finns, av förklarliga skäl, en liten del oro. Tänk om man hittar något? Tänk om jag är sjuk? Och längst bort ligger för många rädslan för att dö. Sanningen är, att för många, finns denna oro t o m före det att man gjort testen. Därför gör man de inte.

Varför tar jag nu upp detta några dagar före Jul? Vi skall ju ha julefrid och må väl och blir fyllda, till kropp och själ, av sådant som är gott. Jo, för jag vill i möjlig mån komma bort från hyckleriet eller att Julen bara blir något yttre. Ibland känns det som om julklappspappret är signum för julen. En vacker fasad som skall dölja insidan.

För mig är Julen lika underbar, men också lika allvarlig som påsken. Guds inkarnation (att bli kött), människoblivande, är så viktigt eftersom det har med vår utsatta situation att göra. Det är som om Gud ser varje människa och tänker; vad rädd hon är! Så ensam hon är! Så utlämnad hon är och maktlös! Och istället för att se på så måste han göra något. Hans kärlek är aldrig passiv!

Julen handlar om att det verkligen finns ett ljus i mörkret. Men vi behöver samtidigt hjälpa varandra att ta emot och släppa in det i våra liv. Det kommer just nu många julkort i våra postlådor med önskan om en god jul. Det måste ju i djupet betyda, att vi skall känna frid och ingen rädsla utan att vi skall få känna den äkta glädjen.

Du behöver inte göra något speciellt prov utan du kan bara fråga dig själv var du har källan till din frid. Fly inte från besvärligheterna utan låt Jesus lysa upp i stället.

Joachim - som trots allt kan känna oro men som vet att tron är det bästa medlet till trygghet

Alternativt julfirande?

Lustigt med ord ibland. Så här års skriver många tidningar om kyrkornas alternativa julfirande. Med det menas att man förväntas bjuda in ensamma och andra som behöver stöd i sitt firande. Jag gillar inte uttrycket "alternativ". I en församling i Jönköping bjuder man till en riktig jul. Och det känns bättre. En riktig jul handlar om gemenskap, mat och omsorg. Det är inte säkert att det finns överallt, inte ens bakom dyra villafasader!

En riktig Jul handlar dessutom om att man lyfter fram evangeliet och grunden för själva högtiden, då är det absolut inte tal om något alternativt firande! Dessutom bör ingen bli utpekad i jultid. Ensamheten kan vara värst bland många släktingar. Fattigdomen kan vara störst bland många rika och på så sätt finns gränserna inte alltid där vi tror att de finns.

Fundera på vem , förutom dina närmaste, som du kan glädja under denna julhelg. Det räcker kanske med ett litet telefonsamtal eller en liten blomma, för att det skall bli en riktig Jul!

Joachim - som fortfarande inte känner av någon julstress

Undervisning

Har återigen lyssnat på Hans Weichbrodt, en av OAS-rörelsens inspiratörer, och som vanligt är man fylld av god undervisning. Vi var ca 60 personer som tillsammans först firade mässan, för att sedan bli undervisade i det fjärde kapitlet i Filipperbrevet.

Det är Paulus som skriver till sina kära vänner i Filippi. Situationen för brevet är att Paulus sitter fängslad och vet inte om han kommer att överleva. Och en grundtanke aposteln lyfter fram, trots sin mycket svåra situation, är glädjen! En av brevets nyckelverser är "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er". (4:4)

Det är fantastiskt uppmuntrande att läsa, för annars är det lätt att det minsta lilla irritationsmoment tar bort ens glädje. Det är som Guds fiende ständigt missunnar oss att vara glada. Han är ju den största surputt och vill att alla andra skall vara det också.

Det finns mycket att säga om Filipperbrevet. Läs det och låt glädjen komma över dig! Även om det ofta är svåra dagar och det är mycket vi behöver kämpa med, så är vi inte ensamma. Den glädjen är något annat än den käcka, trevliga och ytliga. Den är förankrad djupare och är en gåva från Herren, en av Andens frukter! Hans jämförde med en Oas i öknen som man kan glädjas över under sin ökenvandring. En oas får sin kraft från källan som inte syns, men som måste finnas för att livet skall få kraft.

Joachim - som så ofta känner glädjen fast så mycket elände finns.

Referent

Har precis lovat att vara referent åt en vän som söker arbete. Det händer ganska ofta att man får vara detta. Det är en hederssak och det handlar om trovärdighet för den som söker. Om någon ringer så skall jag kunna ge en riktig bild av personen utifrån mitt perspektiv. Både för den ev. blivande arbetsgivaren och den sökande är det viktigt att det blir rätt.

Funderar över om man skulle kunna haft möjlighet att skriva upp Jesus som referent. Skulle han ställt upp och vad skulle han eventuellt sagt. Han som inte kan ljuga och vars vilja är den bästa borde vara den bäste av alla referenter. Samtidigt är hans kunskap om mig större än min egen. Han vet vad som är bäst för mig och vilka brister och förtjänster jag har.

Det kan vara nyttigt ibland att tänka i dessa banor, att Jesus är vid min sida, hör allt jag säger och känner till det som finns i mitt innersta. Guds helige Ande beskrivs ibland som en som talar för ens sak, en försvarare. Gud vill verkligen lyfta fram oss som något han är stolt över. När vi misslyckas, syndar och går emot hans vilja är det inte bara vi som blir bedrövade. Det är framför allt Gud själv som blir ledsen. Därför är förlåtelsen så central i Guds rike. Inte bara för vår skull, utan för Guds egen skull.

Guds försoning i Jesus Kristus handlar om att han vill vara referent för oss, så att vi kommer in i det allra heligaste. Att vi kan vara med om den stora bröllopsfesten. Guds kärlek gör detta möjligt för oss.

Joachim - som gärna är referent

Åsiktsgemenskap

Har ni tänkt på hur ofta vi tycker att något som är bra är bra för att det bekräfta oss själva. Om man t. ex. lyssnar till ett föredrag som är bra, handlar det nog om att det hjälper en vidare eller ta upp sådant man håller med om eller så kritiseras det man själv är emot.

Efter en predikan för många år sedan kom en dam fram till mig och sa att det var en bra predikan, det behövde de andra i församlingen höra! De, sa jag, det var du som behövde höra det!

Vi har svårt att ta till oss sådant som kan innebära att våra liv riskerar att bli förändrade. Ändå kanske det är nödvändigt ibland! Men det kan göra ont, man kan mista vänner eller prestige, man måste kanske omprioritera sin tid eller något annat. Risken är att man blir bekväm och håller till sig till det invanda och trygga. Ja, det kan bli så fastlåst att en predikan, eller Guds eget ord kommer inte genom skalet. Guds helige Ande tillåts inte att beröra en och man stänger av de möjligheter till påverkan som man kan kontrollera.

Det är i dessa situationer det blir åsiktsgemenskaper. Man gaddar ihop sig med likasinnade och hittar fel hos andra. Kyrkan är inte en åsiktsgemenskap utan en bekännelsegemenskap. Man kan ha olika uppfattningar i olika frågor men bekännelsen till Jesus som vår Frälsare måste finnas där. Bibeln som Guds ord måste vara med. Trosbekännelsen är inte en gemensam åsikt utan en gemensam bekännelse.

Joachim - som bekänner Jesus som vägen, sanningen och livet

Kungsbacka Posten

Idag skrev tidningen om bloggandet, att alla är ute och skriver på sina bloggar. Enligt tidningen var det "dött lopp" mellan mig och något kummunalråd. Frågor man kan ställa är, vem läser en blogg och varför skriver man?

Naturligtvis vill man nå ut med något och man vill ha kontakt med folk. Högst upp på denna sidan har jag angett mitt syfte och faktum är att hittills har jag mött enbart positiv respons. Det märker jag när jag lämnar min dator och är ute bland folk. Man kommer lätt in på något som står skrivet. Sedan tror jag att man når människor som man annars inte får kontakt med. Många kan i lugn och ro fundera över det skrivna. Ni som läser dessa rader bor i hela landet och även i en del andra länder. Detta medför en gemenskap som är ganska otvungen.

Det pågår en ständig utveckling och ni som läser får gärna hjälpa mig genom att komma med synpunkter. Någon undrade häromdagen varför jag har en svart sida och upplevde det lite som en politisk markering. Detta var inget jag reflekterat över, utan jag tycker bara det är stilrent och snyggt. Alphas nya "Rollup" är också svartvita idag!

Nu önskar jag dig en riktigt bra dag! Själv handlar det idag om gym och en ledig dag.

Joachim - som vill utveckla bloggen

Bönetjänst - 2

Ytterligare en aspekt på detta med bönen är att medvetandegöra bönesvar. Folk i allmänhet får inte reda på andras bönesvar. Detta i sin tur leder till att man missar den uppmuntran som finns i att Gud talar till oss på detta sätt.

Om folk i större utsträckning fick reda på att Gud faktiskt hör och svarar på bön så tror jag att församlingens och den enskildes böneliv skulle öka. Och de som tycker att Gud är helt tyst skulle också få en inspiration att Gud hör allas böner.

Motsatsen till allt detta är att vi aldrig delar några erfarenheter av bönen. Det är ju hemskt om man hela sitt liv aldrig fått möjlighet till att höra om bönesvar. Då har man verkligen fått uthållighetens ande om man ber utan att någon gång fått bekräftelse.

Det finns ett svenskt beteende i detta och det är att man skall inte utmärka sig och tro att man är något, att inte förhäva sig. Om man skulle säga att Gud hört ens böner kanske detta uppfattas som skryt och att man har drag av högmod. Detta vill man ju inte, då är det bättre att vara tyst. Då har man ju i alla fall inte upprört någons känslor.

Mina vänner, låt bönesvaren komma fram i de sammanhang vi befinner oss. Gud vill svara, leda och uppmuntra. Jag vill att mina egna barn skall veta vad jag vill och när de ber om något vill jag inte att de skall leva i ovisshet. Samma förhållande är jag övertygad om att Gud vill ha till oss, vi är ju Guds barn. Men vi behöver hjälpa varandra i detta, så att vi kan se.

Joachim - som behöver lära sig mer om bönen

Bönetjänst - 1

Här om dagen tänkte jag på alla dem som inte har tid att engagera sig i församlingen. Eller de som är sjuka, lider av ålderskrämpor eller något annat. Vad kan man göra, när man befinner sig i denna situation? Jo, man bildar en ny sorts grupp: "Kungsbacka pastorats vänner", med huvuduppgift att be för församlingarna, väckelse eller vad det nu kan vara.

Tanken är att man förbinder sig att be ett antal gånger i veckan och man gör det på församlingens uppdrag. Redan idag är det många som ber, men bönen skulle bli ännu tydligare och jag tror att det finns en styrka i detta att man får ett konkret mandat. Någon gång per termin kanske man har en träff och sedan skall denna grupp naturligtvis vara en del i hela pastoratets bönestrategi. Idag förekommer middagsböner, förbönsgudstjänster, bön i samband med nattvardsutdelandet m.m.

Dessutom finns det flera personer som vill få ett uppdrag, men som känner sig för svaga eller så är det något annat som hindrar dem. Att be är ett stort förtroende och vi skulle kunna be mycket mer än vad vi gör idag. Om någon frågar: vad gör du i församlingen? Skulle man då kunna svara, att man ingår i pastoratets bönetjänst.

Inte helt färdig med tankarna, men bön kan förvandla och förflytta!

Joachim - som tror på många i tjänst.

I bänken på en söndag

Helgen har ägnats åt uppvaktning av svärmor i Huskvarna. Tre barn med familjer åt julbord och lyssnade på en "kristen" julkonsert under lördagen. Andreas, det ena barnbarnet, medverkade med sång, vilket han gjorde mycket bra. Söndagen ägnades bl. a. åt A6, som ju är bland de största köpcentra vi kan hitta i södra Sverige.

Tillsammans utgjorde denna helg en ganska normal helg i en vanlig svenska familj. Uppvaktningar och inköp, mat och underhållning. När jag satt där på A6, för jag sitter ofta utanför och väntar i själva gångstråket, roade jag mig med att studera folk. Ytterst få var glada, så att det syntes ett leende, ännu färre skrattade. Det kändes som man ägnar vardagarna för att tjäna in pengar och nu skall man sätta sprätt på dem och inte ens då är man glad!

Och var kommer kyrkan in i alla dessa människors liv, i de fall då detta saknas? Är det någon som drar i alla dessa människor eller får de skylla sig själva om de nu inte har någon relation med kyrkan eller kristna? Räcker det med att vi annonserar i tidningar om vår verksamhet eller behövs det något annat? Vi i kyrkan kan ibland tala om denna fruktansvärda konsumtion, men hur möter vi alla konsumenter? Nu är jag inte ute efter ytterligare käcka idéer, utan jag vill ta ett steg tillbaka i människors liv. Vad kan hjälpa alla människor att prioritera rätt i livet. Hur kan Guds vilja bli naturlig i en normalsvensk människas liv?

Sådana här funderingar kan man ha, när man inte sitter i kyrkbänken utan på en bänk på A6.

Joachim - som önskar att den största gåvan i jultid, skulle upptäckas av ännu fler.