Tack för året och en julhälsning

Så närmar vi oss de stora helgerna, Jul och Nyår, och det börjar bli dags att summera och tänka efter vad år 2016 innebar. Min ambition var att från hjärtat verkligen tacka alla er som har stöttat mig och familjen. Oavsett sjukdom, mediadrev eller arbetslöshet har så många av er visat genom ord, tankar, besök m.m. hur fantastiska ni är, vilken omtanke det finns.

Och jag tänkte avlägga en liten lägesrapport om allt som skett, men så kom jag på att det är ganska ointressant egentligen. Så många av oss bär på allvarliga sjukdomar, kämpar med omgivningens attityder, ekonomi eller annat svårt. Det jag istället hellre vill fokusera på är just dig som läser denna blogg. Självklart är jag intresserad av din hälsa eller livssituation men det finns något som är ännu viktigare, nämligen inte dina framgångar eller lidanden utan just du! Den du är! 

Gud vill lyssna på våra böner och han vill gärna höra våra tack- och lovprisningar. Likaså vill han höra våra böner om helande, att betyda något och känna sig värdefull, syndabekännelser m.m. Men det viktigaste är inte vad vi lägger fram inför honom eller allt runt omkring oss utan det mest betydelsefulla är att var och en av oss är unik i Guds ögon. Det är inte våra prestationer eller vårt lidande som alltid är det viktigaste i Guds ögon utan vår himmelske Fader vill istället visa på det han gör (presterar) och hans lidande för oss. Varför? Jo, därför att han säger om sig själv att han är den som ÄR, i varje sekund, timme efter timme, år ut och år in. Allt han gör, säger och visar på handlar om vem han är! Hans lidande och kärlek är inga prestationer som inte har en kärna. 

Av denna anledning vill jag att fokus ligger på dig och på den du är! Visst är dina prestationer viktiga! Men djupast är jag tacksam över att du finns! Och det som finns i ditt hjärta. Omständigheter under tid visar vad som döljs och det blir förr eller senare uppenbart vad som finns under ytan. Du är värdefull och våga tror på det själv de dagar din självkänsla är i botten. Dina goda handlingar gör dig inte mer värdefull och likaså förminskar inte dina motgångar och lidanden den du är. I annat fall är vi farligt ute och vi har en annan människosyn än Guds. 

Hela julen handlar om att Gud vill visa vem han är och konsekvensen av det är julevangeliet. Gud är kärlek och Jesus är kärlekens inkarnation. Därför finns det någon att rikta sitt tack till när man är glad och har anledning. Själv har dotterns bröllop varit det stora tacksägelseämnet detta år och att familjen är samlad. Men det finns oändligt mycket i allas våra liv att lyfta fram och tacka över.

Julevangeliet hjälper oss också att jobba med försoning och förlåtelse. Man kan inte känna julfrid i sitt hjärta om inte dessa avgörande komponenter  finns med. I julevangeliet finns hoppet och glädjen. Det finns grund för helande och nåd. Därför vill Gud peka på sig själv, hellre än att vi lyfter upp våra fram- och motgångar. Vi behöver ha rätt fokus. Änglarna sjöng: "Ära åt Gud i höjden och frid på jorden...". Eller Joh. 3:16: ”Ty så älskade Gud världen….”. 

Men tyvärr har vi ofta en annan ordning. Först skall det städas och fejas på alla plan och därefter tänker man sig att friden kommer. Självklart behövs det förberedelser,  men står det inte också i skriften att man först skall söka Guds rike och sedan så skall allt det andra tillfalla en!?

Därför vill jag först och främst tacka er för allt gott under 2016, för i det goda återspeglar ni Guds rike. Tack för att ni finns och jag skulle vilja krama om varenda en av er. Några andra som jag också skulle vilja visa omtanke, fast det är omöjligt i många fall, är alla som är sårade och tilltufsade. Det är i den andan försoningen skapas, att så som Gud är, vill man sträva efter att vara. Gud kan inte hata eller förbanna, det står den andra sidan för. Gud kan bara visa på kärlek och liv.

Med dessa ord vill jag genom bloggen önska er en välsignad julhelg. Glöm inte vem du är! Och glöm inte att Gud är nära dig! Ingen av oss vet hur kommande år blir. Men det vi vet är att Jesus kommer att vara med oss i sjukdomar, utanförskap, ensamhet, framgångar, misslyckanden o.s.v. För han ÄR vägen, sanningen och livet. 

Joachim - som ber om Guds rikes utbredning.

Att göra skillnad - tankar i Advent

Att göra skillnad för andra människor är idag något som står högt på mångas önskelistor. Man längtar efter att ens insats, både arbetsmässigt och privat, skall förändra andras liv till det bättre. Att enbart tjäna pengar, ”lyckas” är inte tillräckligt utan man vill något mer. Att göra skillnad, på ett positivt sätt!

Såg på ett intressant program med Per Holknekt som intervjuades av Anna Hedenmo i en timme med temat "min sanning". Det han bland annat lyfte fram var just detta, att det är så viktigt att få göra skillnad. Och han lyfte fram ytterligare en viktig sak och det är att man måste våga be om hjälp. Jag återkommer till detta lite senare.

Är det inte detta, att göra skillnad för en annan, som hela Advents- och Jultiden egentligen handlar om? Att vilja göra positiv skillnad i människors liv. Är det inte detta Gud ytterst vill, och det på ett radikalt och genomgripande sätt?!

Många adventspredikningar börjar med att förklara ordet Advents innebörd, att det betyder längtan och ankomst. Så fortsätter man att berätta det fina med att tända ljus i mörkret. Ljuset besegrar mörkret och så analyseras mörkret i vår tid, både på ett personligt och världsligt plan. Allt för att tända ett hopp i vårt inre.

Men om vi nu stannar upp i detta att Gud verkligen vill göra skillnad i våra liv, så kommer en del följdfrågor!

Hur skall detta går till? Gäller det inte alla andra? Gäller det verkligen mig och mitt liv? Vad är det för skillnad Gud talar om? Vill jag verkligen att denna skillnad skall ske? Hur mycket kostar det på? Vad krävs det av mig?

Ja, frågorna kan bli hur många som helst i antal, men djupast sett handlar det om att i grunden förstå att det är ett gott budskap som förmedlas i Advent och som inte nödvändigtvis hänger samman med traditioner och kända psalmer/sånger. Även om verserna i "Bereden väg för Herren", psalm 103, rymmer mycket allvar.

Låt oss se på Guds vilja och längtan efter att göra skillnad i våra liv. Jag är nämligen helt övertygad om att Gud har just en sådan vilja. Hans kärlek till oss driver honom till att göra allt för att vi skall ha kraft att kämpa med det som är destruktivt, bryter ner och skapar rädslor och som annars så lätt ta över och påverkar vår tillvaro. Det handlar om tomhet, sorg  och mycket annat som vi själva och andra tillskansar oss och varandra. Om allt var frid och fröjd i våra liv hade Gud inte behövt engagera sig, men nu ser han ett illa och medfaret släkte som han vill göra skillnad för. Det är i denna kontext man kan läsa en av evangelietexterna från första advent. Så här står det i  Luk. 4:16 ff.

"Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han som han brukade till synagogan. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade rullen, fann han stället där det står skrivet: Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig . Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: "I dag har det här stället i Skriften gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." 

Denna text svarar både på vad Gud vill och hur han gör det. Det handlar om att förkunna glädje för fattiga, utropa frihet för de fånga och syn för blinda samt ge förtryckta frihet. Och det sker genom han som är Guds utvalde. Så långt är allt väl, men nu gäller det att översätta detta, så att man kan förstå. Glädje, frihet och syn är sådant som alla vill ha, men här är det på ett annat plan. Alla längtar vi efter ett rikare liv och vi bär alla på sådant som binder oss.

Per Holknekt har byggt upp många bolag, bl. a. Odd Molly, och lika många gånger tycks han ha raserat det som han byggt upp. Enligt honom själv ligger förklaringen mycket i att när man väl kommit till "toppen" så var det i inte det som fyllde en med lycka och glädje. Han utstrålande en ärligt insikt i programmet och delar denna erfarenhet med många. Vi människor är ofta på jakt efter ”något annat” och det varierar naturligtvis beroende på vilka vi är, men det tycks vara så att vi kan inte mätta oss själva enbart med egen förmåga. Vi behöver be om hjälp. Det vara detta som var Pers råd till oss utifrån sin egen erfarenhet, våga be om hjälp! Underförstått, någon annan behöver hjälpa dig att göra skillnad.

Adventstiden är en tid då man åter får möjlighet att rensa ut det som inte fyllt en med kraft och glädje. Med Guds hjälp får man "syn" och kan se, om man är ärlig mot sig själv, vad som inte är bra, som är ett hinder, binder en, för att i stället växa i trygghet, tro och frid. Man förbereder julens innebörd på ett särskilt sätt genom att städa i den "inre personliga krubban", så att Gud på nytt kan få en ren plats att känna sig välkommen till. Detta är nåd och kärlek! Att man är värdig och älskad och det är denna skillnad Jesus vill visa på när han kommer oss till mötes. 

Joachim, som funderar i adventstid.

Vårt personliga filter

Varje individ bygger under livet upp ett personligt filter igenom vilket man tolkar och ser sin omvärld. Detta filter är otroligt sammanvävt och en del av oss har det mer finmaskigt än andra. Det som bygger upp filtret kan vara följande: arv, uppfostran, miljö, kunskap, erfarenhet, värdegrund, tro, utbildning, media, mode, makt och status. 

Raden kan göras mycket längre, men huvudtanken är att vi alla bär på detta filter, oavsett vi vill det eller ej. Det är detta filter som styr hur vi ser på vår omvärld och på oss själva. Problemet är att vi inte alltid är medvetna om vårt eget filter och dess eventuella brister, men trots det så tillåter vårt filter att ha uppfattningar om andras filter. På något sätt har detta blivit mer tydligt för mig när man ser på tre stora händelser som ägt rum under senare tid. Förutom presidentvalet i USA  tänker jag på de två stora kristna samlingarna, Awakening Europe i Friends arena uppe i Solna och besöket av påven i Skåne, vilka båda tillsammans samlade tiotusentals personer. 

Hur man röstar i ett val beror många gånger på vilket filter man har. I Sverige påverkades vårt filter av det som massmedia rapporterade och valde att visa upp. Kompletterande till detta var ledande politikers, journalisters och experters tolkningar. Personligen känner jag inte någon av dem så jag var beroende av vad media m. fl. förmedlade. Och det mitt filter hade vävt samman var att det var otroligt att den ene skulle bli president med tanke på attityd och uttalanden. Ändå blev resultatet oväntat och media och analytiker granskar nu sig själva i hur de kunde ha så fel.

När det gäller de kristna sammankomsterna som hade en hel del gemensamt, fast man kanske inte tror det, så märker man att olika "traditionsfilter" påverkar hur man skall bedöma och se på de olika samlingarna. De tiotusentals, framför allt yngre, som samlade på Friends arena har sitt filter, som bedömer lovsång, gemenskap och hur kristen tro skall gestaltas. Detsamma gäller de nästan lika många som följde den katolska kyrkan och påven, det var framför allt han som var i fokus dessa två dagar. 500 års "firandet" av reformationen försvann lite i mediebruset. 

I allt det ovan skrivna handlar det om att vi innanför våra personliga och privata filter försöker förstå vår omvärld och oss själva, och risken är att vi inte till fullo gör det eftersom filtret innebär begränsningar. Bland det viktigaste vi behöver i detta personliga filter är sann kärlek. Om man saknar det enligt 1 kor 13, så är det bara skrällande. Kärleken är inte gränslös eller naiv. Den är inte okunnig eller bara accepterande. Men den vill förstå och tolka till det bästa. Den lyfter fram försoning och det som ger kraft. 

Mitt filter, precis som alla andras filter, fungerar som alla andra "fysiska" filter som vi har i vår omgivning. Vi har fläktfilter, ventilationsfilter, luft- och oljefilter i motorn, vi har filter på dammsugaren osv. Alla dessa filter blir smutsiga och behöver antingen bytas ut eller rengöras. De har en tendens att gro igen och släpper då inte igenom mycket, hur gärna omgivningen än vill beröra, upprätta och stärka. I våra personliga liv kan igenkorkade filter lätt leda till bitterhet och tappat livsmod. 

Är man troende så kan det t. o. m. vara svårt för Gud att komma in eftersom man tror sig vara så fast övertygad om att ens filter är okej. Och detta är en svår orsakskedja att bryta, för smutsiga filter ser inte alltid omgivningens goda intentioner. Och frågan är hur ens filter skall hållas så fräscht som det bara går? Hur är man medveten om att ens filter behöver underhåll? Det svåra är ju, att ju renare filter man har desto mer inser man behovet av rening. Och ju smutsigare filtret är, desto mindre ser man behoven.

Jesus är den store "filterrensaren". Han har alla de medel och verktyg som behövs för att göra filtret som nytt! Därför uppmanar han oss att komma till honom. Han uppmanar oss att ta emot vad han har att ge. Och så som han rensar våra filter skall vi försöka rensa andras. Det är innebörden i missionsbefallningen och hela evangeliet. 

Det första som sker när filtret rensas är att man ser klarare på Guds egen kärlek till var och en av oss, genom Jesus. Den kärleken är som elden som rensar slaggen i guldet. Den tar bort ens högmod och egenrättfärdighet och är istället den kraft som bär en. Den kärleken handlar om att visa på att din brustna självkänsla kan ersättas med livsmod och hopp. 

När det gäller filter i en bensinmotor går man till en verkstad för att få den lagad om man inte klarar det själv. Hur som, behövs det en åtgärd. I kyrkans värld heter denna åtgärd omvändelse och syndabekännelse. Att se bjälken i det egna ögat istället för flisan hos den andre. Varje gång man lyfter fram sin egen bortvändhet, och det händer ju dagligen på eller annat sätt, är det som att rensa och rena. Vi duschar, borsta tänderna m.m. och det är också ett annat sätt att se behovet av rening.

Vi blir aldrig helt färdiga i detta, men ju mer medvetenhet det finns desto större fördragsamhet och vilja finns att, genom sitt filter, se den andre ur en positiv synvinkel. Man behöver inte bli menlös eller tappa sin självrespekt. Men medvetenheten gör något med oss som är helande och bra.

Det finns många filter i olika motorer men alla oljefilter har samma funktion; att ren olja skall smörja motorn. Vi är alla unika och så också vårt filter men funktionen är densamma; att vi skall sträva efter att se sanningen och livet som det är tänkt. När det fungerar ur ett kristet perspektiv, handlar det om att den helige Andes smörjelse fyller vårt inre, så att våra liv kan fungera så friktionsfritt som möjligt.

Joachim som önskar att Gud skall välsigna dig och ditt filter. 

Vilket syfte har man?

Ibland när jag funderar på hur människor agerar så tänker jag att både jag själv och andra styrs ofta av syfte och motiveringar, som i sin tur styrs av andra krafter och omständigheter. Detta med syfte är värt att stanna till vid. Det finns de som gör fantastiska saker, säger det folk vill höra, visar på handlingar som verkar beslutsamma och tydliga men bakom ligger ett syfte som inte alltid är uppbyggligt eller t o m är egoistiskt. Och tvärtom, finns det de som nästan verkar frånvarande och passiva men de har ett annat syfte av att inte märkas, inte sätta sig själva i centrum och vill inte framhäva en vilja att komma till ett bestämt mål på sikt, som är positivt och gott.

Det är bara vi själva som kan avgöra vilka syften som finns i våra egna hjärtan. Ibland tror jag att vi tenderar att lättare fälla negativa omdömen om andras syften än våra egna. Hur ofta har man inte trillat dit i fällan att ge generella omdömen om andra bara för att man själv skall framstå som mer vidsynt och mogen? Här har vi nog alla mer eller mindre dragits med, i alla fall jag.

Men lek med tanken ett ögonblick och sätt andra före dig själv. Där grannar och vänner faktiskt är både bättre och klokare. Där ditt ärliga syfte ifrån ditt inre är att lyfta fram dessa människor som inte varandes sämre än dig själv. Hur skulle det kännas? Denna jämförelsens dilemma kan vi sätta på många saker i vårt liv. Vi jämför oss när det gäller klokskap, mognad, ekonomi, social status, hälsa och styrka, karriär, lycka och glädje, familj och mycket, mycket annat. Och då kommer jag tillbaka till detta med syfte.

Vad är syftet med denna ständiga jämförelse? Jag tror att, omedvetet och medvetet, vill varje människa må bättre, i alla fall så bra det går. Och vi behöver många gånger ha något att spegla oss i, för att kunna se oss själva. I enbart vår ensamhet vet vi inte hur bra vi är. Det är t o m så att vårt känsloliv många gånger säger till oss att vi är på något slags minuskonto. Vi duger inte och är värdelösa för vi presterar inte etc. Ingen ringer oss och frågan är om vi verkligen behöver existerar. Och när man är där nere, detta är inte ett statiskt tillstånd, så blir det lätt att man jämför sig och hittar de som, vars liv, enligt vårt tycke, är värre. Och genast kan det kännas något bättre. Så klättrar man sig sakta uppåt på andras bekostnad, man vill ju inte ha på sig en tung offerkofta. Syftet är att "få luft" i livet och känna livsglädje.

För tydlighetens skull vill jag bara nämna att jag för tillfället inte befinner mig i detta mörka tillstånd. Det är lätt att "släktingarna" bitterhet och hämnd kommer på besök i ens inre. Jag har för längesedan lämnat offerkoftan, om jag någonsin haft den på mig, och insett att man kan vara offer på flera sätt och man kan vara segrare på många sätt. I båda fallen handlar det inte alltid om andra, utan vad som finns i ens eget inre. Hur sanningen ser ut.

Vad allt egentligen handlar om är det som bibeln lyfter fram i bl.a. 1 Kor. 13 och det är kärleken! När kärleken får styra ens syften så händer det något! Kärleksbegreppet kan lätt bli både flummigt och uttjatat, men när det styr och får vara en grogrund för våra syften, sker sådant vi inte trodde var möjligt. Här följer hela kapitel 13:

"Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag offrar min kropp till att brännas men inte har kärlek, så vinner jag ingenting. Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna ska försvinna, tungomålen ska tystna och kunskapen försvinna. Vi förstår bara till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del försvinna. När jag var barn talade jag som ett barn, tänkte som ett barn och förstod som ett barn. Men sedan jag blivit vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag bara till en del, men då ska jag känna fullkomligt, så som jag själv blivit fullkomligt känd. Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."
(Ibland har jag bytt ut ordet kärlek till Jesus)

Som med allt annat så måste även kärleken ha sin källa. Det finns inget i tillvaron som inte har en grund. Och allt som är levande och äkta behöver påfyllnad och ny inspiration. Detta gäller i högsta grad kärleken. Här uttrycker vi oss väldigt olika och jag har full respekt för detta men för mig är kärleken alltid förknippad med en relation. Det behövs alltså en sändare och mottagare som dessutom måste vara ömsesidigt så att det inte blir en envägskommunikation. För mig är den första, största och viktigaste relationen, den med Gud fader själv. Och som Kristus Jesus gjort möjlig. Det är inte vilken Gud som helst, utan för mig handlar det om Jesu försoning och att han öppnade vägen till det allra heligaste. På detta sätt är relationen möjlig.

Denna relation (vertikal) får och måste få konsekvenser till alla andra, med alla andra människor och hela skapelsen (horisontell). Jesus säger att "ingen kommer till Fadern utom genom mig" och "vad ni gör mot en av dessa mina minsta det gör ni mot mig".

När man i detta sammanhang återgår till ens inre syften så får de en annan kontext. Syftet speglas i Jesu kärlek och liv. Man får det man djupast sätt behöver för sitt människovärde, hos den som skapat en och man behöver inte klamra sig uppåt genom att trycka ner andra. Jag behöver inga andra "syndabockar" för att framstå i bättre dager. Det är egentligen precis tvärtom. När jag har varit gränslös, gjort saker, tänkt och haft en felaktig vilja så har det djupast sett sårat Gud själv! Det är Jesus man sårar och gör bedrövad. Så flödet, både det goda och det smärtsamma, går mellan tre hörn i en triangel; mig själv, Gud och tredje person. Men i allt är Gud det viktigaste.

Hos Jesus finns alltid möjligheten till ny harmoni och frid. Där finns förlåtelsen och försoningen som förlöser och ger ny värdighet, även när man med omgivningens attityd inte känner det så. Jesu leder en så att syften, inriktning och livsvandring går åt rätt håll. Han är vägen, sanningen och livet. Men han är framför allt kärleken och den är så stark, så att den räcker för alla, i alla sammanhang.

Allvaret är att man måste själv göra sig beroende av den kärleken. Den går inte att styra eller äga utan bara dagligen ta emot. Att både ta emot den och ha syften som inte är rätt, fungerar inte. Det får konsekvenser på ens frukt i livet. Och var och en måste, liksom ens syften, ta ansvar för frukten. Båda får sin näring från samma källa. Tack gode Gud att den källan är oändlig, evig och möjlig.

Joachim - vars syfte med denna blogg var att uppmuntra dig att känna dig värdefull utan att behöva jämföra dig med andra.

Att vårda och bli omvårdnad

Igår var det en dag under vilken omsorg, vård och beroende fanns i fokus. Två helt separata händelser pekar ändå på samma process, att inget och ingen i sig själv förmår uppehålla en hel och frisk tillvaro. Det behövs människor, material, kunskap, kraft och mycket annat utifrån. Vi är beroende, vare sig vi vill eller inte, av omgivningen.

Det jag nu skriver går helt emot den anda som ofta råder i samhället, den som säger att du skall och måste klara dig själv! Att ”ensam är stark”!

Låt oss börja med första händelsen som började tidigt i går morse och varande långt in på eftermiddagen. Jag lämnade, i morgonkylan, motorcykeln på 2400-milsservice, samt att tillverkaren av Suzuki motorcyklar återkallar alla fordon pga. att laddningsreläet kostnadsfritt behöver bytas beroende på fabrikationsfel.

Jag kan en del om motorcykelns konstruktion och uppbyggnad. I denna stora och dyra service gick de igenom det mest väsentliga, en nödvändighet för att jag inte nästa säsong skall fara runt på något som är farligt och som kan skada både mig och andra. Man bytte delar, nya oljor fylldes på och till slut var hojen i gott skick, förutom bromsbeläggen fram och behov av omedelbart däckbyte.

Detta är en tydlig bild av livet, tänker jag. Med jämna mellanrum måste man se över de olika delarna i ens liv och göra justeringar. Även här behövs det lagningar och påfyllnad. Det blir slitage (handlingar, ord och tankar) och en del förslitningar fördärvar så mycket att delar behöver bytas ut. Servicen är nödvändig för oss alla och ibland kan det bli väldigt kostsam. I kyrkans värld säger vi också att det är viktigt att bli smord! Där lyfts guds Ande fram som den som "smörjer" det andliga maskineriet så att tron inte bara blir intellektuell, utan en relation med levande Gud. Anden kopplar ihop förbindelsen mellan hjärna och hjärta.

Det finns de som hoppar över servicen och tror att det ordnar sig ändå. ”Det är bra att andra går till verkstaden”, tänker man, men man själv har inte "slitit ont". Precis som i livet, kan man inte leva på någon annans tro eller hälsa. Utan var och en måste sköta sin egen service. Man använder en liten servicebok som man fyller i och som hjälper en att vara medveten om hojens kondition. Man skulle kunna säga att Bibeln är som en servicebok för både kropp själ och ande. Gud vill ju till och med ge oss ett nytt hjärta! Läs: Hes. 36:26, Ps.51:12.

Men en poäng i allt detta är att vara observant, titta i serviceboken, avsätta tid och vara beredd på att det kostar. Eller översatt, rannsaka sig själv, se efter vad Guds ord säger och prioritera tid med vår himmelske Fader, för att sedan också vara beredd på att betala vad som krävs (försoning, omvändelse m.m.).

Det andra är händelsen från igår kommer från sjukhuset och handlar om medicin. Att äta, som i mitt fall, en målsökande och avancerad tablett, för att vissa blodkärl inte skall nybildades, är nödvändigt för att inte bli sjukare och behöva ta till mer drastiska metoder och kanske riskera att dö. Så många olika mediciner det finns och vilket spännande arbete dessa skall utföra i kroppen!

Jag är djupt fascinerad av den kunskap som forskare uppvisar. Hur de genom studier och vetenskapligt arbete kommer fram till fantastiska resultat. Vi har penicillinet och olika blodtrycksdämpande tabletter. Olika vacciner och andra mediciner som hindrar epidemier. Utan alla dessa skulle miljoner människor dö och genomgå stort lidande. Men de utsatta är beroende av andra, att få del av sjukvården. Och det kostar på, för man inser hur sårbar och bräcklig den mänskliga naturen är, samtidigt som det finns en enorm inneboende kraft i att kroppen helar sig själv. Det behövs många gånger ett samarbete mellan den egna kroppen och viljan.

”Medicinen” för den kristne är nog allt det som förknippas med KORSET. I korset finns alla de ingredienser som vi behöver för att bli hela. Det handlar om försoningsgärningen Jesus gör för var och en av oss för att vi skall få fri och obegränsad tillgång till förlåtelsen och allt det som ryms i det som vi benämner med ordet nåd. I korset hämtar vi kraft och hopp. I korset finns det ett evighetsperspektiv och livet får en mening. Korset är inte begränsat till något specifikt sammanhang utan varje människa som får en personlig tro på Jesus upptäcker detta. Bibeln är som FASS. Det finns något i den heliga skrift som möter varje människa i varje situation och visar på en väg framåt, en behandling.

Också här behövs det ett samarbete mellan en själv och det som Gud vill ge genom sonen. Ofta frågade Jesus: "Vill du?" Han tränger sig inte på någon av oss utan kärleken är hans väg. Kärlek och sanning.

Sanningen är att ingen av oss klarar sig på egen hand utan vi behöver hjälp utifrån. Det kan vara fråga om service eller sjukvård. Man kan klara sig bra en lång stund, om det vill sig väl, men ju förr man inser beroendet av Guds omsorg, desto bättre. Tänk vad många som i alltför hög ålder kommer fram till slutsatsen att det hade varit underbart att gå med Jesus i unga år. Det handlar inte om att vara bättre men att ha någon som delar ens liv, ens lidande, felsteg men också glädje och tacksamhet.

Gå nu till din verkstad/vårdcentral/kyrkliga gemenskap om du behöver underhåll och omsorg. Väntar du för länge så kanske allt har rostat igen, det är bara du som vet!

Joachim - som känner tacksamhet över hur Gud samarbetar genom så mycket i vår värld.

Att söka och vara en del av en gemenskap

De allra flesta av oss söker sig till gemenskaper man trivs och vill vara en del av. En och annan vill vara för sig själv, men för övrigt söker man sig till olika sorters sammanhang i vilka man kan bli påfylld och stärkt, men även ge ut något man bär på. Exempel på dessa gemenskaper är  idrottsklubbar, pensionärsföreningar, intresseföreningar, kyrkor och politiska partier. Det är utbildningsenheter och arbetsplatser. Ja, oräkneliga är sammanhangen och du är säkert själv med i något, som är viktigt för dig.

Saknar man detta sammanhang mår man inte särskilt väl. Ensamhet och utanförskap är något som vi ofta talar om idag och som vi tillsammans vill bekämpa med olika medel. Trots våra enorma möjligheter med social medier, telefoni, kollektivtrafik o.s.v. är det flera idag som upplever just detta, att vara ensam och utanför. Och mot sin vilja är man inne i en känsla av att befinna sig i ett skal som man gärna vill bryta sönder och som man också vill att andra skall hjälpa en att knacka hål på.

Men det stora flertalet är ändå delaktiga i ett eller flera sammanhang och utmed tid så varierar dessa gemenskaper. Som barn och tonåring är det vissa grupper som är mer attraktiva och som vuxen känner man andra behov. Men längtan går som en röd tråd genom livet och man slutar nog aldrig att längta efter relationer och vänner. Många äldre som mist anhöriga längtar efter en svunnen tid eller efter att mötas i framtiden, på en hinsides plats.

Just längtan är en drivkraft och den bygger på vem man är och vilka talanger och intressen man bär på. Musikalitet eller idrottsintresse styr många val. Samhällsengagemang och trosåskådning är andra grunder för ens val, allt beroende på vem man är. Och eftersom vi alla är unika är mångfalden stor. Därav har vi också, på demokratiskt vis, röstat fram olika friheter att få utöva det man längtar efter, utan att andra behöver ta illa upp. Allt under förutsättning att man inte skadar eller gör våld på andra individer. Det är alltså inte okej med att t. ex. hetsa, ärekränka, sprida rykten eller insinuera för att vinna gehör och grupptryck. 

De friheter jag tänker på är yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, allemansrätt (frihet att röra sig fritt i naturen) m.m. Alla dessa saknas i diktaturer där man försöker tysta och kontrollera varandra och där man bl. a. använder medier för att styra den egna agendan. För oss i Sverige har det under lång tid varit en självklarhet att få tillhöra vilket parti, samfund eller intresseförening man vill. Stör man sig över vad ex. grannen engagerar sig i får man väl tala med grannen och inte om honom! Inte önska att han skall bort, tystna och inte synas. Min rättighet ökar inte i och med att jag begränsar grannens!

Men som sagt, allt bygger på att man inte missbrukar dessa möjligheter så att man skadar, fördärvar eller bygger upp grunder för utanförskap gentemot andra.

För mig som bekännande kristen är det, och har alltid varit så länge jag tagit emot trons gåva, viktigt med gemenskap. Jag har rest i länder där man begränsar för andra och där demokratin inte fungerar så fint som här hemma. Vi har nog blivit bortskämda med vår frihet, att vi så länge har haft fred och demokrati så att vi tar det för självklart, oavsett vad som händer i samhället.

Men jag märker i media, tidningar, radio och tv, på "nätet" hur man för fram åsikter, rykten, uppfattningar som många gånger inte har som syfte att gagna och leda vidare utan som mera är ute efter sensation och rubriker. Det säljer och man drar sig inte för att enskilda och familjer drabbas. Detta i sin tur leder till, enligt mig, att många tystnar, utvecklar rädslor och hämmas i sin frihet att få tycka, vara och tänka olika.

Den kristna tron är idag väldigt ifrågasatt och är man med i något sammanhang, som faktiskt är bra för den enskilde, kan det väcka åsikter hos andra. Den böne- och bibelgemenskap som jag deltar i idag är ännu inte under någon större organisation/kyrka/samfund, men önskar bli det för att just inte bli betraktad som något sekteristiskt, udda och farligt. Människor som delar tron har i alla tider haft en längtan efter att komma samman. Och de som inte delar just den tron eller det sättet att mötas, kan uttrycka olika uppfattningar.

Men jag behöver idag ett sammanhang i vilket jag inte är drivande utan en i mängden. Det är samma premisser som att jag är med i den kristna mc-klubben Skyriders eller i de två mindre bönegrupperna som jag möter regelbundet varje vecka. Att vara med, dela ordet, be och sjunga lovsång. Min tro på den uppståndne som kommer med sin nåd och försoning är definitivt inte svagare utan den relationen är mer än bara ord, institution och organisation. Det är liv och sanning. En organism som behöver sin näring. 

“No man is an island, entire of itself.” 

― John Donne

Det är lätt att isolera sig eller faktiskt bli det, av andra och annat. Men att bli hel och välintegrerad handlar för mig om att vara beroende av Gud och andra medmänniskor, att våga lyfta fram sin längtan och vara frimodig. Det handlar om att bekämpa missmod och rädslor, som lätt slår rot i en, och att söka efter det som Jesus gång på gång vill ge var och en av oss, och som han vill att vi skall ta emot: frid, glädje och hopp!

Det är detta som sunda gemenskaper vill lyfta fram, inte på någon annans bekostnad, utan på ens egen längtan. 

Joachim - som hoppas att du hittar ett sammanhang, gemenskap, i vilken du kan känna allt detta härliga och livsnödvändiga!

Fördömelsens gyttjebad och nådens underbara regn

Många gånger vaknar jag upp, är klarvaken och befinner mig i ett tillstånd som inte är trevligt, men som jag likväl tror att jag med jämna mellanrum delar med flera av er läsare. Oftast är det på morgonen, men det kan också vara när man är trött, nedsatt av någon anledning, ensam, hungrig eller stressad. Med andra ord finns det många tillfällen då man hamnar i detta tillstånd, som jag vill beskriva som fördömelsens gyttjebad. 

Och då skall ni veta att jag gillar ju inte ens att bli kladdig! Men i ett gyttjebad blir man så smutsig, det känns bottenlöst, och man får en slags känsla av att drunkna, gå under. Det handlar om att uppleva sig vara fördömd och värdelös. Att man helt enkelt är så på minus i livet att vägen till att bara bli en nolla är så lång. Det handlar inte alls om att göra sig till offer inför en omgivning eller någon annan utan man upplever sig vara värdelös, förbrukad, slut. 

Att det blir så här beror på, i alla fall hos mig, att man inte har kraft att stå emot alla de tankar och känslor som kommer över en. Framför allt kommer de från ens eget inre. Men övriga källor är kroppens signaler, att allt inte står rätt till, omvärldens attityd, blickar och förhållningssätt. Vad som sägs i media eller någon annan ryktesväg. Man har inget skydd, utan som en gyttjig tsunami väller det över en och när det är som allra mörkast kan man nästan förstå hur Judas kände det när han förrådde Jesus.

Ens tankar påminner om allt man tänkt, sagt och gjort, som varit fel. Hur man skadat andra och därmed också sig själv. Man påminns om alla sina tillkortakommanden och det är i det läget inte tal om att man har gjort särskilt mycket som varit bra. Fortfarande handlar det inte om att göra sig till offer, utan man upplever verkligen att man är en dålig människa, framför allt i sina egna ögon.

Så som jag ser på den kristna tron, är detta den ondes sätt att förstöra en, att man är fördömd och ingen räddning finns. Du kan plaska där i gyttjebadet tills du tröttnar, sedan sjunker du ändå, det är en fråga om när, inte om.

En del av er menar kanske att man inte kan göra detta till en andlig kamp utan detta tillhör livets villkor och allmänna kamp. Men även ni tror jag ber i svårigheter! Då gör man det, i samma ögonblick, till något man kan tänka sig att Gud kan vara närvarande i. Oavsett teologisk syn så vet jag att det ovannämnda delar jag med många och jag riktar mig särskilt till dig som vågar erkänna att du känner igen dig i detta, att med jämna mellanrum så kan man befinna sig i fördömelsens gyttjepöl. 

Det är otäckt hur snabbt man kan hamna där. Det är som om kanterna är glashala och man måste vara på sin vakt. Ett ord, en blick eller något annat kan för somliga göra att något händer. Och då är det inte någon annans fel utan detta sitter i vårt inre. Var och en måste ta itu med sina egna "demoner".

Det fantastiska är att det finns ett recept på hur man läks och blir hel! Detta är inte människans normaltillstånd! Vi är inte kallade att plaska omkring i något smutsigt och äckligt utan tvärtom så är det så, att vi är otroligt värdefulla och fantastiska. Oavsett vad vi tänkt, sagt eller gjort så är vi människor och därmed har vi ett människovärde. Jag kallar detta för nådens dusch, som är varm, omslutande och som vill tvätta bort varenda smutsfläck vi bär på. 

Också här vill den kristna tron, som jag upplever den, visa att Gud är större än alla andra krafter i universum och Jesus har aldrig fördömt någon och vill tvärtom göra allt för att det skall bli rent. Det är som om det är Guds tårar som är nådens dusch. Tårar av kärlek och omtanke. Ni som inte ser detta som en andlig kamp, utan mer som utslag av att man stundtals har flyt i livet, har svårare att förstå detta eftersom det är lättare att vända sig till Gud i nöden än att tacka honom i framgång, även om många känner stor tacksamhet när man t ex får vara med om en lyckad förlossning.

Men liksom det inte behövs mycket för att hamna i ett gyttjebad, så behövs det inte heller mycket för att se det ljusa! Som exempel kan jag nämna att jag var på en av mina ständiga kontroller på sjukhuset i veckan. Det är för mig ett litet gyttjebad att ständigt gå på dessa kontroller och röntgas. Men en i personalen frågade mig om "jag har någon resa på gång". Hennes ord och hennes vänliga blick värmde mig och jag förstod och kände hennes empati i allt som jag står i. Ett annat exempel är en som jobbar på kommunen och som i veckan frågade om jag ville luncha en dag. Vilken glädje! 

Dessa båda exempel är lätt att tolka som att man har ett bekräftelsebehov eller liknande. Men det handlar om något djupt mänskligt och som jag tror att vi är dåliga på och saknar frimodighet att uttrycka. Eller så mättar vi det med makt, pengar, status, upplevelser, konkurrens, rykten m.m. och det handlar om att känna sig värdefull och älskad. Så mycket annat kommer oss människor emellan och resultatet är många gånger ensamhet och trötthet. Är man då sjuk eller svag så hamnar man lätt i det destruktiva. 

Jag hoppas att dessa rader kan hjälpa dig att inse att du är värdefull oavsett vad någon annan tycker om dig. Låt inte ditt inre lura dig till att tro att det inte finns vägar framåt! Men vi behöver varandras stöd och uppmuntran. Det är detta som för mig är den kristna församlingens stora utmaning, att vara en gemenskap i vilken man får hjälp med att se vem som ytterst och djupast har kraften att förvandla allt levande till något hoppfullt och ljust. Förlåtelse och försoning är fiendens värsta ljuskällor. Släcker man dem så ser man inte de hala kanterna men är de tända ser man hur nära duschhandtaget är!

Joachim - som vill duscha varje dag 

Ett år går både fort och långsamt.

Nu på lördag, den 24 september, är det ett år sedan brevet låg hemma på köksbänken med två anmälningar till domkapitlet. Två personer anmäler att jag, på ett eller annat sätt, gjort dem illa. Processen var igång och det tog fram till april i år innan det slutliga beskedet kom. Vid en första anblick kan man säga att de vann, jag tjänstgör inte längre som präst. Några anser att anmälarna fått upprättelse, media har skrivit om det vid ett flertal tillfällen och domen innebär arbetslöshet, förnedring och mycket annat. Under hela tiden har jag tillstått att jag har en annan uppfattning men erkänt gränslöshet i ett av fallen. Jag har aldrig gjort något brottsligt, enligt Sveriges rikes lag, men har fått betala ett enormt högt pris.

Så sent som förra veckan fick min fru ett sms från en "syster" som bara i all välmening ville berätta att jag varit otrogen med en namngiven person. Ytterligare en ren lögn. Ett år sedan och det fortsätter. Fast egentligen är det inte ett år sedan, utan snarare fyra år sedan det började. Och nu i november är det två år sedan, långt före anmälningarna, som jag och familjen bröt kontakten med en av anmälarna.

Alla inblandade är förlorare. Det har gått ett år och i all smärta och känslomässig tsunami, har det ändå varit fantastiskt lärorikt. Jag har lärt mig ofantligt mycket om hur människor fungerar. Sådant jag trodde jag visste, men man lär sig hela tiden. Det finns ingen hejd på hur snälla och vänliga människor kan vara. Familjen har mött en kärlek som vi inte erfarit under alla år tidigare, möjligtvis när mitt andra cancerbesked kom 2012. Vi har gråtit och skrattat tillsammans med människor under detta år och vi har fått fördjupade vänskapsrelationer som vi annars inte skulle fått. 

Men visst har den andra sidan varit tuff. Fördömelsen från människor. Från personer man inte ens känner har det kommit sådana elakheter att man undrar vilken rätt de tar sig. Och det har varit från individer, både innanför kyrkan och utanför. Kyrkans väggar eller medlemsförteckningen i kyrkan är inte gränsen för hur människor agerar.

Tiden läker många sår, men inte alla. Och det behövs förlåtelse och försoning för alla inblandade. Att sopa allt under mattan och tro att man nu enbart kan se framåt är många gånger världens sätt att förhålla sig, medan Jesus har ett annat. Det är att lyfta upp till ytan och säga förlåt, visa på kärleken. För några månader sedan mötte jag den ena anmälaren och sa förlåt för det jag brustit i. Men all försoning bygger på att man från båda håll vill förlåta. Detta gäller allt och alla inblandade, inte bara de båda anmälarna och mig själv.

Ett år har gått och söndagens (18 eft. tref.) text är hämtad från Mark. 27:17. Temat är att "Lyssna i tro". Det står så här:

”Jesus och den rike mannen

När Jesus skulle vandra vidare, sprang det fram en man som föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare! Vad ska jag göra för att få evigt liv?" Jesus sade till honom: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Buden kan du:Du ska inte mörda. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt. Du ska inte ta ifrån någon det som är hans. Hedra din far och din mor ." 

Mannen sade: "Mästare, allt det har jag hållit sedan jag var ung ." Jesus såg på honom med kärlek och sade: "Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.

Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: "Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!" Lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Men Jesus sade än en gång till dem: "Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: "Vem kan då bli frälst?" Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt."


Jesu ord träffar en och återigen kommer i alla fall jag till korta när det gäller helheten i Jesu budskap. Vet inte hur det är för dig? Jesu poäng tycks vara att ingen av oss kan förhäva sig. För människan kan saker tyckas vara omöjliga, men inte för Gud. Vi bör alltid göra vad vi kan för att rätta till misstag. Men vi ska inte bli egenrättfärdiga utan det är Guds sak att upprätta och visa på kärleken. Allt som vi tänkt, sagt och gjort kommer att bli uppenbart! 

Ett år har gått och häromdagen, när jag lyssnade på Simon Ådahl i Betel på Hönö, blev jag påmind om det armband, som framför allt många ungdomar bär på, och som innehåller bokstäverna WWJD, vilket betyder "What would Jesus do" och på svenska blir det "Vad skulle Jesus gjort?" Varje handling, varje tanke, varje ord man uttalar eller skriver bör vara reflekterat i Jesu ljus. Här misslyckas vi varje dag men dessa tillkortakommanden får inte bli intäkter för att det är okej. Vi är inte fullkomliga, men som kristen vet man vart man kan vända sig. 

"Vem kan då bli frälst?", frågade den rike mannen. Svaret är att alla kan bli räddade. Oavsett vad vi gjort, tänkt eller sagt. Men det behövs en omvändelse och för människan är det omöjligt på egen hand. Hon kan inte rädda sig själv och skicka sig själv till himlen. Men för Gud är det fullt möjligt genom, korsets fantastiska försoningsgärning. Men det måste alltid börja med en själv.

Ett år har gått och jag har många gånger befunnit mig vid korsets fot. Genom samtal, bikt, bön, förbön, i stillhet och lovsång, i tillbedjan och bekännelse har jag nu gått vidare. Denna vandring började för min del redan för flera år sedan. Men det gäller att gå vidare. Vad skulle Jesus gjort?

Jag är inte ensam med mina erfarenheter men förhoppningsvis kan insikter och fördjupad tro hjälpa och stärka någon annan. Du som läser dessa rader, vänd din blick mot Jesus och du kommer att se en Frälsare som har dött och uppstått också för dig. Denna nåd kan ingen ta ifrån dig utan enda hindret kan vara att du genom hela livet envist säger "kan själv". Lägg ner din stolthet och vänd om! Gud välsigne dig!

Joachim - ett år äldre och förhoppningsvis något visare

Att skylla på andra

Citatet på fotot är enligt föreläsaren Ola Ekman från Olaus Petri och det har betytt mycket för mig.

"Du har misslyckats många gånger, men du är inte misslyckad förrän du skyller på någon annan."

I den oro och konstiga situation som många institutioner i samhället lever i, däribland både kyrka och exempelvis polisväsende, upplever jag att de största förlorarna är de som internt inte stödjer och hjälper varandra utan lämnar ut sina egna i massmedia, som skyller misslyckanden på alla andra. Att lägga skulden på andra, att hitta syndabockar, är många gånger inte uppbyggligt. Att istället på alla sätt, så långt det någonsin är möjligt, försöka hitta lösningar som skonar att oskyldiga drabbas borde vara ett gott mål. Jag menar absolut inte att man skall dölja saker, men man borde i mycket större utsträckning se med kärlek och respekt på situationen innan man basunerar ut sitt budskap.

När man själv börjar kritisera någon annan, hur ”kristlig” är man då? Man faller själv, i samma stund som man börjar skylla på någon annan. Ofta talas det om mångfald och att det ska vara ” högt i tak”. Men det tycks många gånger bara gälla egna tankar och projekt. När man misslyckas, och det har jag gjort många gånger, är det lätt att göra sig till ett offer. ”Jag är misslyckad och inte värd att älskas”.

Men faktum är att man är inget offer utan man får ta konsekvensen av sina handlingar och tankar, inte skylla på någon annan. Jag har, när det gäller min egen historia det senaste året, aldrig gått ut i media och skyllt på någon annan även om jag i sak har en helt annan uppfattning. Och jag vet att folk som bara läst eller hört på rykten, utan att prata med mig, har kallat mig både det ena och det andra. Folk har uttalat sig i media, på sammanträden och i andra sammanhang om hurdan jag är. Man har lagt  mycket skuld på mig och tror att man själv därmed kommer vidare och går fri. Men att anklaga någon gör något med en själv!

En insikt är att det inte är jag som är offret utan den som hatar mest är den störste förloraren. Det gäller i många sammanhang. Den som tar sig friheten att döma och bedöma utan att ta reda på sanningen och kanske gör det i en roll man inte har, tappar egentligen mest anseende. Den som förlåter och visar på kärlek vinner mest. Den personen behöver inte skylla på andra för att själv framstå i en bättre dager. Alla behöver ta sitt ansvar och på så sätt inse sin skuld. Först då kan man göra något med den. 

Därför är korset för den kristne inte bara en symbol utan den kristnes hela identitet. Korset är också stötestenen för många eftersom Jesus själv blev en smälek för människor. Han är den ende som är fullständigt befriad från att inte skylla på någon annan. Han är den ende som visat på fullkomlig kärlek då han gick korsets väg för att sona all vår synd och skuld. Han vill ta våra tillkortakommanden på sig, inte att vi slänger dem på varandra. Därför säger han att vi inte skall döma varandra. I samma ögonblick som vi gör det så förlorar vi något av vårt lärjungaskap. Vi intar en maktposition som vi inte fått mandat till.

Självklart måste vi ha regelverk och ordningar, men så som utvecklingen nu sker i kyrkan så är det som om vi glömt vem vi har att avlägga räkenskap inför. Kyrkans lära, oavsett inriktning, är att vi alla en dag kommer att stå inför Herren! Att i det ögonblicket skylla på någon annan lär inte fungera, utan var och en av oss kommer att prövas. Och det som vi bekänt och tagit emot förlåtelse för kommer han aldrig mer att tillräkna oss. Men det som gömts i förhärdade hjärtan kommer att uppdagas, precis som i ordspråket att det som döljs i snö, kommer upp vid tö. 

När vi inte delar uppfattningar räcker det många gånger med att säga att man har en annan syn på saken, om man nu nödvändigtvis behöver berätta detta. Och så ger man sin egen syn, utan att slå ner på den andre. Jag hyser stor respekt för de tre som startade #mittkors och man behöver inte alls dela deras uppfattning. 

För mig är hela den kristna kyrkans identitet försoning och förlåtelse. När man internt slår på varandra och dessutom visar på ofrid, kan man undra hur omvärlden skall få respekt. "Se hur de älskar varandra" är däremot smittsamt. Speciellt när vi gjort fel och inte är överens.

Joachim som hoppas att korsets dyrköpta innebörd, han offrade ju sitt liv för oss, skall bli ännu mer uppenbar för oss alla.    

Tacksamhet - Oasmötet i Jönköping 2016

Så lämnar några tusen en underbar vecka bakom sig. Det har varit sommarens Oasmöte i Jönköping. Som vanligt är många samlade från stora delar av Sverige och för att nämna en siffra så kom det preliminärt in ca 750.000 kr i kollekt till rörelsens verksamhet. Att så många vill ge så mycket handlar om att det betyder något vad Oasrörelsen gör och är!

Men denna blogg skall egentligen inte handla om Oasrörelsen utan om vad det innebär att vara i en miljö, i ett sammanhang, där man mår väl och inte behöver vara rädd. 

Det var med blandade känslor jag for till mötet i år. Sedan förra sommaren jag varit utsatt för mediadrev och mycket annat som varit extremt prövande, det har varit ett år med starka påfrestningar. Självkänslan är inte på topp och vad skall folk säga och tycka? Själv har jag frid i mitt inre, men detta med människofruktan är en märklig och otäck företeelse. Vi ska ha Gudsfruktan, men inte människofruktan. Detta ämne har bl. a. Berit Simonsson talat en hel del om. Människans makt i förhållande till vad Gud kan göra är väldigt liten. Men medier och elaka tungor har en förmåga att såra och göra illa. Det är sådant vi alla kan drabbas av. Och det vi då lätt gör är att vi glömmer bort Guds enorma makt. Vi gör honom liten.

Oavsett vilken känsla som nu finns i vårt inre; om vi är ledsna, tacksamma, visar på glädje, frustrationer eller andra känslor, så handlar det om två sidor hos oss. Det är dels vad vi bär inom oss som frambär dessa känslor och yttringar och dels vad som utifrån påverkar oss, sådant som vi inte kan styra över. 

Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid att vara tacksam. Jag är idag otroligt tacksam över vad jag och även hustrun Margot fick uppleva under dessa dagar i Jönköping. En sådan omsorg och kärlek från både bekanta och personer som vi inte har så nära kontakt med. Man fick en försmak av det himmelska, där Guds barn, trons syskon, kommer samman och omfamnar en i både glädje och sorg. De räcker vidare den kärlek de själva tagit emot av Jesus. De liksom blir hans utsträckta händer.

Och man fylls av en enorm tacksamhet och blir berörd av alla förböner och man skulle vilja tacka alla personligen, trots att det är omöjligt. Det som förkunnas från podiet och det som sker under dessa dagar rustar och skickliggör människor. På frukten känner man igen var de har sina rötter! Så när jag inom mig bär ganska mycket sorg och smärta över sista årets händelser och möter omgivningens kärlek, fylls jag av en sådan tacksamhet. Det är helande och själavårdande och visar på hur en kristen "församling" (Oasrörelsen är ju ingen församling som ägnar sig åt förrättningar m.m.) skall fungera i praktiken. 

Det är många bland oss som är illa medfarna, mer eller mindre! Fast vi visar ofta hellre upp framgång och styrkor. Kanske är det ändå så som aposteln Paulus säger,  att han är starkast när han är svag för då är han fylld av Herrens styrka och inte sin egen, är en sanning som vi ofta i vårt moderna samhälle går förbi. I 2 Kor. 11:30 berömmer han sig t. o. m. över att vara svag. När man är svag som människa och vågar vara det, så betyder det att man saknar något. Om man ger möjlighet till påfyllning och inte stänger in sig i sitt "skal",  så sker helanden. 

Vi bär något inom oss som påverkar vårt känsloliv och omgivningen berör. Ibland blir det fel och ibland blir det rätt. Men när man jobbar med sig själv, när man söker sig bort från bitterhet och hämnd, när man famlar efter sanning och nåd så är det viktiga beslut man tar i sitt eget liv. Vi har alla ansvar för våra val, även de felaktiga. Vi har framför allt ett ansvar inför honom som skapat oss och han möter oss genom de människor som kommer i vår väg eller omständigheter som vi inte kan råda över. Det enda egentligt viktiga är att han får höra vårt hjärtas rop och att vår vilja är att ta emot vad han har att erbjuda och sedan både förvalta och ge vidare (se tidigare blogginlägg).

När detta flöde blir en verklighet och man ser hur Gud handlar i ens liv så kan man inte låta bli att tacka och man vet att evangeliet är sant! Gud har försonat sin skapelse med sig själv och man får ta del av denna läkedom. Inte undra på att man är tacksam både mot honom och de människor som går i hans tjänst. Så tack till vännerna i Oasrörelsen. Ni är Guds utsträckta händer och välsignelse råder där Guds ord får vara i funktion!

Joachim

Nådens gåvor - ett flöde från Herren själv.

På söndag är ämnet nådens gåvor. Att ge gåvor och presenter är något som vi alla har erfarenhet av. Och vi resonerar ofta om vad det får kosta, om vederbörande blev glad, om det är för mycket fokusering på gåvorna, att det är tanken som räknas osv.

Oavsett vilka sorts gåvor vi talar om så är det alltid fråga om ett givande och ett mottagande. Det är alltid två sidor när något skall överlämnas. Och båda sidorna mår bra av detta flöde. Just själva processen är välgörande för oss alla. Gåvor bygger upp relationer och gör oss, om de ges och tas emot i kärlek på ett sunt sätt, beroende av varandra.

Att inte vilja, eller inte ha möjlighet att ge är i längden hemskt, för det betyder egentligen att man kanske är girig, sjuk eller väldigt fattig. Det kan vara medvetet eller så är omständigheterna just sådana att det är omöjligt att dela med sig. Hur som, bör man bli så medveten om situationen man kan, så att det inte blir en grogrund till bitterhet.

Att inte få några gåvor innebär många gånger en väldig ensamhet, att ingen annan ser eller upplever en som värd att ge en gåva till. Många gånger hör man orden, att jag behöver inget etc. Och hur sant det än är så handlar det om våra djupaste behov, som inte blir tillgodosedda. Också på denna sidan kan man bli bitter om man inte är observant.

Flödet är alltså väldigt viktigt för att vi ska må väl, för båda sidor finns hos alla, att kunna och vilja ge och ta emot! Och detta finns naturligt i alla våra relationer. Vi har det i familjen, på arbetet, i pensionärsföreningen och i församlingen. Men detta finns också dagligen i vår relation till Gud. Vi behöver få ta emot saker av honom, vårt beroende som hänger samman med vår tro. Ju mer jag i mitt eget liv växer i tro, desto mer inser jag hur viktig hans gåvor är. Att han uppehåller mitt liv, helar det söndriga och kommer med läkedom till kropp, själ och ande. Med andra ord så är jag i en beroendeställning till honom och det skäms jag inte för. Just som livet gestaltar sig nu så är han rena balsamen.

Gud själv är sådan till sina natur att han otroligt gärna vill ge och göra en massa för oss. Det finns liksom ingen hejd på vad kärleken i honom manar honom att ge. Denna utgivande, osjälviska kärlek kan inte jämföras med något annat. (Joh. 3:16ff) Det är nog så att Gud är frustrerad över att vi liksom sitter med armarna i kors istället för att se på hans kors. Det Jesus gjorde, genom sin död och uppståndelse, är den största gåvan och det som alla andra gåvor från Gud hakar in i. Vi kan själva säga att vi är beredda att dö för våra barn, för att egentligen ge uttryck för vår kärlek till dem. Men vi gör det ju inte förrän vi verkligen behöver. Vår himmelske Fader kände att det var nödvändigt för vår skull och Jesu kärlek är sådan att han gör Faderns vilja, i kärlek till oss.

Nu vänder vi på perspektivet, vi ger och det är Gud som tar emot. Petrus samtalar med Jesus om hur många gånger han skall förlåta sin nästa, ordagrant säger han "få förlåtelse av mig" och omformulerat så skulle man kunna säga att Petrus frågar hur mycket han skall räcka vidare av det han själv tagit emot. Inget kan vi ge till någon annan utan att själv först tagit emot. Och Jesu svar är att ett oändligt antal gånger skall du vara beredd att förlåta. Att Jesus svarar så beror egentligen på att han vill säga att Guds kärlek saknar gränser. Och det mönster som han ger oss vill han att vi skall ta över. Så som han är mot oss skall vi vara mot varandra. Han visar på flödesschemat.

Vi skall ge vidare av vår tid, våra gåvor och resurser, ja, av allt som vi fått att förvalta. Mycket av det som Herren ger oss växer bara när det ges vidare, som typ kärleken. Förlåtelsen växer hos oss själva när det ges till andra. Och samtidigt är det tvärtom. När förlåtelsen inte ges så hamnar vi själva i ett oförsonligt tillstånd och mentalt, själsligt, äts vi upp inifrån.

Men inte heller Gud vill bara vara en givare utan han är nitälskande och har förväntan på oss. Det betyder att han älskar oss och vill ha en relation som är ömsesidig. Vad vill han då ha? Många gånger tror jag att vi gett honom det vi förväntar oss att han skulle bli glad över att få. Vår gudstjänststatistik, vår präktighet, våra framgångar m.m. Och allt det gläds han naturligtvis över. Men han vill först och främst ha våra misslyckanden och vår bortvändhet. I kyrkans värld säger vi att han vill att vi skall bekänna vår synd för han vill räcka förlåtelsen. Med andra ord vill han inte främst ha våra framgångar utan våra tillkortakommanden.

När vi nu klargjort något om flödet så kommer den stora utmaningen på vilket sätt det i praktiken skall kunna fungera i vårt eget och andras liv. Och svaret är alltid att börja med den som är alla goda gåvors givare, Gud, och vår relation till honom. Vi kommer tomhänta till denna värld och inget får vi ta med oss. Vi få ta emot och lämna ifrån oss. 

Nu önskar jag dig allt gott. Du är en människa som fått oändligt mycket av vår Herre, hur ditt liv än ser ut. Det finns alltid något att tacka för och du har något som din nästa behöver av dig! Var välsignad och vem vet, vi kanske syns under Oasmötet i Jönköping som började idag. Det är också påfyllnad för att kunna ge.

Joachim - som skriver för att dela med mig av det jag själv tagit emot. 

Att se klart i livet - Andlig klarsyn

Nu på söndag är temat andlig klarsyn. Precis som ögonen försämras och vi med regelbundenhet behöver gå till optikern för synundersökning så behövs detta också i våra andliga liv. Alltför ofta går man för länge med sin bristande "andliga blick" och tror att man ser bra, tänker rätt och att allt står väl till, men i själva verket är ens blick rätt oklar och man ser inte detaljer. Faktum är att man t o m kan se så mycket sämre att man verkligen tenderar att gå vilse. 

Det finns olika sätt att uttrycka detta, att man behöver någon, något, som leder en rätt. Ledsagare, fadder, äldste mm. Är man synskadad kan man ha en ledarhund som visar rätt väg, tillsammans med den vita käppen. 

Problemet många gånger är just ens egen medvetenhet, att man inte är införstådd i hur dålig ens syn är. Det försämras liksom successivt och rätt som det är så har man passerat en gräns. Men tack och lov så finns det hjälp att tillgå (i de flesta fall) om man bara är medveten om behovet och är beredd att ta emot den. Det konstiga är att man har lättare för att se den andres synfel och därmed medföljande brister, än sitt eget. Jfr Flisan och bjälken. (Matt. 7:3ff) Men faktum är att brist på klarsyn är att man även kan se helt fel, inte bara hitta felen, när det gäller andra eller annat.

Så här predikade jag för några år sedan över detta tema:
"Jesus har precis hållit sin mest välkända predikan, på bergsluttningen ner till Genesarets sjö. Dagens evangelium (Matt.7:22-29) poängterar vikten av att lyssna till det han har sagt. Vi har många gånger idag ett färdigt koncept. Vi vet vad vi vill och hur vi vill ha det också i det kristna, andliga, livet. Och vi är snara i att döma andra eller förhäva oss själva. Men det handlar hela tiden om att bli fylld av det Gud ger och att söka efter Gud och ta emot vad han vill. 

Hela vårt liv bygger vi i vår strävan efter att fylla det tomrum som finns inom oss. Att mätta den hunger som finns. Själva livet är ett byggande, och Jesus är med oss i detta, men han vill inte endast att vi skall bygga med honom utan också på honom, på hans ord och på hans gärning. Många bygger idag med Jesus, man tar in delar av bergspredikan och säger att det är en bra lära, man lyfter fram kristen syn på kärlek och etik men man glömmer så lätt bort Jesus själv."

Andlig klarsyn behöver vi alla hjälp med. Vi behöver förstå att Gud är som en stor "Optiker" som hjälper oss att se skarpt och klart. Som inte bara konstaterar "brytningsfelet" utan också helar och läker. Jag glömmer inte den lille killen från Rumänien som efter en synundersökning fick glasögon och  därefter slutade att vara rädd för vuxna. Hela sitt unga liv hade han varit rädd eftersom han inte såg de vuxnas ansikten, deras leende och välvilja. Vi ser inte alltid Guds leende och välvilja utan lever många gånger i rädsla och fruktan, otrons konsekvenser. Man kan inte höra om eller förstå denna kärlek från Gud av sig själv, utan man behöver hjälp att ta den till sig. Att i tro förstå att Gud betalat ett enormt pris för denna klarsynthet. Guds fiende vill hellre att vi lever i mörker och att vi skall famla i blindo. Därför sänder Jesus ut sina lärjungar med evangeliet. Skulle vi upptäcka allt själva skulle inte mission behövas. 

Genom uppmuntran, inbördes hjälp och äldstes vägledning uppnår vi denna klarsyn. Guds egen Ande är ljus och vägledande. Man skulle kunna likna den helige Ande vid en gudomlig ledarhund som gör allt för att vi skall undvika faror och komma fram bevarade på vår livsvandring. Ibland när vi putsar våra andliga glasögon upptäcker vi våra misstag och då tillhör det också det gudomliga, att vi kan se nåden och förlåtelsens källa. Många gånger när blicken är grumlad ser vi inte denna sidan av Gud utan känner bara krav och förväntan. Men att se klart är att alltmer se korset och försoningens mysterium.

Gud välsigne dig och vår bön är att vi alla, som land, i församlingar, men också som enskilda, mer och mer får klarsyn i hur Gud håller sin hand över och runt oss.

Joachim - som ofta behöver använda putsduken (Bibeln).  

Olika perspektiv

Utan att överdriva skulle jag nog betrakta mig själv som en av de som tidigare önskat allra mest att människor skulle hitta in i Svenska kyrkan. Som kristen, präst och starkt församlingsanknuten hade jag ibland svårt att fullt förstå varför andra inte ville vara med i den kyrkliga gemenskapen. Under närmare trettio år var detta min absoluta förvissning och vision. Med all kraft och vilja kämpade jag för detta. Och eftersom min mest utmärkande nådegåva är evangelistens så undvek jag inte några tillfällen.

Sedan kom omsvängningen och jag hamnade helt utanför alltsammans. Inte längre tjänst som präst i Svenska kyrkan. Ingen församlingstillhörighet. Livet har mycket blivit hur de andra 10000 i församlingen lever sina liv som inte har någon speciell anknytning till Svenska kyrkan, förutom att man fortfarande har ett medlemskap. Det är ett helt annat perspektiv där det inte hjälper med en affisch eller en ny verksamhetsidé från kyrkan för att attrahera. Detta gäller inte bara Svenska kyrkan utan alla kyrkor och samfund som man inte är delaktig i från insidan. Man kan lätt hamna utanför. Perspektivet är så annorlunda och det går inte att sätta sig in förrän man själv är där.

Samma mekanismer har jag upplevt när det gäller sjukdomar. Bara för några år sedan hade jag knappt varit på ett sjukbesök. Någon enstaka röntgen men inte ett stygn. Jag var i min friska "bubbla" precis som jag varit i min kyrkliga. Och så länge jag var frisk var det normaltillståndet. Men så händer det något. Inom bara några år hade jag vid två tillfällen suttit i ett sjukhusrum och fått allvarliga cancerbesked. Två besked som kastar omkull allt vad friskt liv heter och som tar bort framtidstro i ett nafs och uppbådar oro och ångest som man inte trodde var möjligt. Vilket annat perspektiv man fått på livet och hälsan! Det är knappt man kan sätta sig in i hur det är att vara fullt frisk. Samma mekanism som jag så småningom skulle få uppleva, att vara utanför kyrkan, infann sig när det gäller hälsan. Snabbt blev jag en av de mest undersökta patienterna på Sahlgrenska sjukhuset. Varje månad året runt får jag brev från Västra Götalandsregionen: Provtagning, röntgen, läkarbesök osv.

Perspektiven ändras och med dem insikter och kunskaper. En tredje sådant hade jag för länge sedan genomgått, i min barndom, och det var adoptionen. Min värld var koloniområdet i Lichtenrade i Berlin. Där fanns min trygghet och min familj. Plötsligt skickades jag iväg med en stor båt till ett annat land och upplevde det goda i Sverige, samtidigt som jag lämnade den kända världen i Tyskland som trots allt var min identitet. Man fick byta perspektiv och förhålla sig till det nya.

Nu är jag inte på något sätt unik, utan delar detta med tusentals andra människor. Men problemet är att det för många av oss gör ont att byta perspektiv. Varken andra, eller ibland en själv, förstår vad det gör med en utan det är processer som man behöver gå igenom. Samtidigt är det otroligt berikande att få upptäcka livets rikedom. Man förlorar sina skygglappar och förståelsen för andra ökar på ett högst trovärdigt sätt. Man säger inte med tomma ord att man "förstår" utan man går med en bit på den smärtsamma vägen.

Just "Vägen" kallades de första kristna lärjungarna. För mig har detta blivit en rikedom och en möjlighet, att guida medresenärer på livets väg och under denna förmedla evangeliet. Varje livsresa man gör innebär ändrade perspektiv och en ny möjlighet att se på själva livet med nya ögon. Det kan vara smärtsamt, men behöver inte vara det! Man behöver goda medresenärer och en bra reseledare. Den bäste är Jesus själv och jag säger idag, att jag går med Jesus eftersom de nya perspektiven i livet inte är främmande för honom.

Jag hoppas att vi, du och jag, skall få möjlighet att göra en resa tillsammans på något sätt. Jag arbetar, och kommer att arbeta med att arrangera resor, hålla föredrag och coachning.
Se www.sallux.se för mer information.

När man får nya perspektiv blir man medveten om att man kanske inte såg allt klart från början. Man blir också medveten om att det finns fler perspektiv och ännu har man kanske inte sett helheten. Förrän man går igenom nästa prövning! Tills dess får man förtrösta och tänka positivt så gott man kan. Skönt att veta att man aldrig är ensam på vägen utan att man har resesällskap!

Joachim - som fortfarande känner ett andligt ledarskap (reseledare)

Foto - Tel Aviv och Medelhavskusten - eget foto från mars i år.

Några personliga tankar

Jag har förstått att det finns de som undrar över vad som hände med mig i och efter den turbulens som fanns kring anmälningarna mot mig. Man har inte hört av mig och undrar över varför jag inte gått ut i media och gett min version. Jag har inte velat och vill inte gå in i någon diskussion eller göra bedömningar om andra utan var och en får bära ansvar för sina handlingar, ord och syften. Här kommer en del av berättelsen utifrån mina tankar och känslor.

Det var alltså två anmälningar som kom in till domkapitlet och som ledde till, efter prövning i kyrkans egen överklagandenämnd, att jag inte längre har rätten att utöva prästtjänst i Svenska Kyrkan. Själva anmälningarna och hela den diskussionen tänker jag inte gå in på här, utan konstaterar bara att jag har en helt annan uppfattning och jag vet i mitt hjärta vad som skedde och vilka syftena var från min sida. Jag håller inte alls med den bild som målades upp kring min person. Men alla har rätt att tycka, känna och ha åsikter. Och jag valde medvetet från min sida att inte uttala mig offentligt. Detta var inte likvärdigt med ett erkännande utan mer att jag tror inte man når försoning och förlåtelse genom offentligheten. Jag vill inte "kasta paj", vilket det lätt blir när jag nu har en helt annan uppfattning.

Det som många inte tycks ha förstått är tajmingen. Det är inte aktuella händelser som åsyftas utan de ligger tillbaks i tiden till år 2014 och tidigare. De är från min sida huvudsakligen känslomässiga engagemang som sammanföll med mina cancerdiagnoser. Under de få veckorna under hösten 2014 som var svårast, strålades jag och hade enligt mig en arbetsbelastning som var mycket hög och komplicerad. Det finns enligt mitt tycke flera förmildrande och förklarande omständigheter.

Men jag har tagit mitt ansvar nu och det har jag gjort under hela processen. Jag har försökt att förstå och varit ärlig. I det ena fallet har jag bestridit alla anklagelser vilket inte har hörsammats. Ord står mot ord och i domen har ord lagts i min mun. Det sägs att jag har erkänt saker som jag inte är skyldig till. Man har alltså helt accepterat anmälarens ord vilket är helt rättsvidrigt, enligt mig och min advokat. Att jag kunde ha agerat mer visligt är en annan sak och inte något man ska dömas för. 

I det andra fallet är jag mycket ledsen över det inträffade och naturligtvis ångrar jag att jag inte satte gränser, men jag förmådde inte bättre under den press jag levde under. Jag var fysiskt och psykiskt nedbruten, vilket varken jag själv eller någon annan egentligen insåg. Och just i detta skede gjorde jag allt som stod i min makt för att hjälpa!!! Men samtidigt fanns det gränser för vad jag klarade av, vilket jag är stolt över i efterhand! Jag drogs inte ner alltför djupt. Domen är enligt mitt tycke, helt oproportionerligt hård. När jag säger ”ansvar” inbegriper det att jag bröt med det osunda, långt före att anmälningarna kom in! Jag har själv tagit samtalshjälp och gjort vad som enligt mitt tycke är rätt. Jag har bevisligen inte heller hindrat någon att gå till kyrkan.

Jag har tjänstgjort i kyrkan under närmare 30 år och som kyrkoherde i Kungsbacka halva den tiden. Det har under dessa år varit många goda möten. Jag har sett, tillsammans med flera fina medarbetare, hur människor har fått en tro och vuxit i densamma. Jag, liksom alla andra, är inte felfri och det har jag aldrig hävdat, utan snarare tvärtom. Men jag tror på Jesus och jag är karismatisk i min person. Jag är övertygad om att Bibeln håller och där finns många fina ord om förlåtelse och försoning. Jag har dessutom en enorm människokärlek som många vet om och som också lett till ett fantastiskt stöd i denna svåra situation.

Jag vill inte vara bitter utan försöker nu se framåt. Det klassiska uttrycket att man inte kan förändra andra utan bara sig själv, gäller i högsta grad. Var och en får bära sina bördor och jag känner idag en viss tacksamhet över att så mycket har avslöjat sig. Både hos mig själv och andra. Jag har min del och den har jag nu tagit ansvar för.

Mitt, och även ditt, värde som människa hänger inte samman med hur mycket stöd eller motstånd vi får utan det hänger samman med att vi alltid är älskade. Vår himmelske Fader är som vilken annan sund förälder som helst som inte slutar att älska sina barn, oavsett vad de gjort. Stort eller litet, så vet Gud det! Inför honom kan ingenting döljas och det är inför honom allt skall lägga fram om våra liv. Om inte nåden fanns så skulle det vara kört för varenda en av oss! Men eftersom nåden nu finns, så gäller den enligt min syn oss alla! Och de syskon jag mött under denna senaste period som önskat ge vidare av vad de själva tagit emot, har betytt all skillnad! Jag och familjen är så tacksamma och det hoppas jag att ni förstår.

Er tillgivne Joachim