Det är bara vi själva som kan avgöra vilka syften som finns i våra egna hjärtan. Ibland tror jag att vi tenderar att lättare fälla negativa omdömen om andras syften än våra egna. Hur ofta har man inte trillat dit i fällan att ge generella omdömen om andra bara för att man själv skall framstå som mer vidsynt och mogen? Här har vi nog alla mer eller mindre dragits med, i alla fall jag.
Men lek med tanken ett ögonblick och sätt andra före dig själv. Där grannar och vänner faktiskt är både bättre och klokare. Där ditt ärliga syfte ifrån ditt inre är att lyfta fram dessa människor som inte varandes sämre än dig själv. Hur skulle det kännas? Denna jämförelsens dilemma kan vi sätta på många saker i vårt liv. Vi jämför oss när det gäller klokskap, mognad, ekonomi, social status, hälsa och styrka, karriär, lycka och glädje, familj och mycket, mycket annat. Och då kommer jag tillbaka till detta med syfte.
Vad är syftet med denna ständiga jämförelse? Jag tror att, omedvetet och medvetet, vill varje människa må bättre, i alla fall så bra det går. Och vi behöver många gånger ha något att spegla oss i, för att kunna se oss själva. I enbart vår ensamhet vet vi inte hur bra vi är. Det är t o m så att vårt känsloliv många gånger säger till oss att vi är på något slags minuskonto. Vi duger inte och är värdelösa för vi presterar inte etc. Ingen ringer oss och frågan är om vi verkligen behöver existerar. Och när man är där nere, detta är inte ett statiskt tillstånd, så blir det lätt att man jämför sig och hittar de som, vars liv, enligt vårt tycke, är värre. Och genast kan det kännas något bättre. Så klättrar man sig sakta uppåt på andras bekostnad, man vill ju inte ha på sig en tung offerkofta. Syftet är att "få luft" i livet och känna livsglädje.
För tydlighetens skull vill jag bara nämna att jag för tillfället inte befinner mig i detta mörka tillstånd. Det är lätt att "släktingarna" bitterhet och hämnd kommer på besök i ens inre. Jag har för längesedan lämnat offerkoftan, om jag någonsin haft den på mig, och insett att man kan vara offer på flera sätt och man kan vara segrare på många sätt. I båda fallen handlar det inte alltid om andra, utan vad som finns i ens eget inre. Hur sanningen ser ut.
Vad allt egentligen handlar om är det som bibeln lyfter fram i bl.a. 1 Kor. 13 och det är kärleken! När kärleken får styra ens syften så händer det något! Kärleksbegreppet kan lätt bli både flummigt och uttjatat, men när det styr och får vara en grogrund för våra syften, sker sådant vi inte trodde var möjligt. Här följer hela kapitel 13:
"Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag offrar min kropp till att brännas men inte har kärlek, så vinner jag ingenting. Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna ska försvinna, tungomålen ska tystna och kunskapen försvinna. Vi förstår bara till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del försvinna. När jag var barn talade jag som ett barn, tänkte som ett barn och förstod som ett barn. Men sedan jag blivit vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag bara till en del, men då ska jag känna fullkomligt, så som jag själv blivit fullkomligt känd. Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."
(Ibland har jag bytt ut ordet kärlek till Jesus)
Som med allt annat så måste även kärleken ha sin källa. Det finns inget i tillvaron som inte har en grund. Och allt som är levande och äkta behöver påfyllnad och ny inspiration. Detta gäller i högsta grad kärleken. Här uttrycker vi oss väldigt olika och jag har full respekt för detta men för mig är kärleken alltid förknippad med en relation. Det behövs alltså en sändare och mottagare som dessutom måste vara ömsesidigt så att det inte blir en envägskommunikation. För mig är den första, största och viktigaste relationen, den med Gud fader själv. Och som Kristus Jesus gjort möjlig. Det är inte vilken Gud som helst, utan för mig handlar det om Jesu försoning och att han öppnade vägen till det allra heligaste. På detta sätt är relationen möjlig.
Denna relation (vertikal) får och måste få konsekvenser till alla andra, med alla andra människor och hela skapelsen (horisontell). Jesus säger att "ingen kommer till Fadern utom genom mig" och "vad ni gör mot en av dessa mina minsta det gör ni mot mig".
När man i detta sammanhang återgår till ens inre syften så får de en annan kontext. Syftet speglas i Jesu kärlek och liv. Man får det man djupast sätt behöver för sitt människovärde, hos den som skapat en och man behöver inte klamra sig uppåt genom att trycka ner andra. Jag behöver inga andra "syndabockar" för att framstå i bättre dager. Det är egentligen precis tvärtom. När jag har varit gränslös, gjort saker, tänkt och haft en felaktig vilja så har det djupast sett sårat Gud själv! Det är Jesus man sårar och gör bedrövad. Så flödet, både det goda och det smärtsamma, går mellan tre hörn i en triangel; mig själv, Gud och tredje person. Men i allt är Gud det viktigaste.
Hos Jesus finns alltid möjligheten till ny harmoni och frid. Där finns förlåtelsen och försoningen som förlöser och ger ny värdighet, även när man med omgivningens attityd inte känner det så. Jesu leder en så att syften, inriktning och livsvandring går åt rätt håll. Han är vägen, sanningen och livet. Men han är framför allt kärleken och den är så stark, så att den räcker för alla, i alla sammanhang.
Allvaret är att man måste själv göra sig beroende av den kärleken. Den går inte att styra eller äga utan bara dagligen ta emot. Att både ta emot den och ha syften som inte är rätt, fungerar inte. Det får konsekvenser på ens frukt i livet. Och var och en måste, liksom ens syften, ta ansvar för frukten. Båda får sin näring från samma källa. Tack gode Gud att den källan är oändlig, evig och möjlig.
Joachim - vars syfte med denna blogg var att uppmuntra dig att känna dig värdefull utan att behöva jämföra dig med andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar