Fördömelsens gyttjebad och nådens underbara regn

Många gånger vaknar jag upp, är klarvaken och befinner mig i ett tillstånd som inte är trevligt, men som jag likväl tror att jag med jämna mellanrum delar med flera av er läsare. Oftast är det på morgonen, men det kan också vara när man är trött, nedsatt av någon anledning, ensam, hungrig eller stressad. Med andra ord finns det många tillfällen då man hamnar i detta tillstånd, som jag vill beskriva som fördömelsens gyttjebad. 

Och då skall ni veta att jag gillar ju inte ens att bli kladdig! Men i ett gyttjebad blir man så smutsig, det känns bottenlöst, och man får en slags känsla av att drunkna, gå under. Det handlar om att uppleva sig vara fördömd och värdelös. Att man helt enkelt är så på minus i livet att vägen till att bara bli en nolla är så lång. Det handlar inte alls om att göra sig till offer inför en omgivning eller någon annan utan man upplever sig vara värdelös, förbrukad, slut. 

Att det blir så här beror på, i alla fall hos mig, att man inte har kraft att stå emot alla de tankar och känslor som kommer över en. Framför allt kommer de från ens eget inre. Men övriga källor är kroppens signaler, att allt inte står rätt till, omvärldens attityd, blickar och förhållningssätt. Vad som sägs i media eller någon annan ryktesväg. Man har inget skydd, utan som en gyttjig tsunami väller det över en och när det är som allra mörkast kan man nästan förstå hur Judas kände det när han förrådde Jesus.

Ens tankar påminner om allt man tänkt, sagt och gjort, som varit fel. Hur man skadat andra och därmed också sig själv. Man påminns om alla sina tillkortakommanden och det är i det läget inte tal om att man har gjort särskilt mycket som varit bra. Fortfarande handlar det inte om att göra sig till offer, utan man upplever verkligen att man är en dålig människa, framför allt i sina egna ögon.

Så som jag ser på den kristna tron, är detta den ondes sätt att förstöra en, att man är fördömd och ingen räddning finns. Du kan plaska där i gyttjebadet tills du tröttnar, sedan sjunker du ändå, det är en fråga om när, inte om.

En del av er menar kanske att man inte kan göra detta till en andlig kamp utan detta tillhör livets villkor och allmänna kamp. Men även ni tror jag ber i svårigheter! Då gör man det, i samma ögonblick, till något man kan tänka sig att Gud kan vara närvarande i. Oavsett teologisk syn så vet jag att det ovannämnda delar jag med många och jag riktar mig särskilt till dig som vågar erkänna att du känner igen dig i detta, att med jämna mellanrum så kan man befinna sig i fördömelsens gyttjepöl. 

Det är otäckt hur snabbt man kan hamna där. Det är som om kanterna är glashala och man måste vara på sin vakt. Ett ord, en blick eller något annat kan för somliga göra att något händer. Och då är det inte någon annans fel utan detta sitter i vårt inre. Var och en måste ta itu med sina egna "demoner".

Det fantastiska är att det finns ett recept på hur man läks och blir hel! Detta är inte människans normaltillstånd! Vi är inte kallade att plaska omkring i något smutsigt och äckligt utan tvärtom så är det så, att vi är otroligt värdefulla och fantastiska. Oavsett vad vi tänkt, sagt eller gjort så är vi människor och därmed har vi ett människovärde. Jag kallar detta för nådens dusch, som är varm, omslutande och som vill tvätta bort varenda smutsfläck vi bär på. 

Också här vill den kristna tron, som jag upplever den, visa att Gud är större än alla andra krafter i universum och Jesus har aldrig fördömt någon och vill tvärtom göra allt för att det skall bli rent. Det är som om det är Guds tårar som är nådens dusch. Tårar av kärlek och omtanke. Ni som inte ser detta som en andlig kamp, utan mer som utslag av att man stundtals har flyt i livet, har svårare att förstå detta eftersom det är lättare att vända sig till Gud i nöden än att tacka honom i framgång, även om många känner stor tacksamhet när man t ex får vara med om en lyckad förlossning.

Men liksom det inte behövs mycket för att hamna i ett gyttjebad, så behövs det inte heller mycket för att se det ljusa! Som exempel kan jag nämna att jag var på en av mina ständiga kontroller på sjukhuset i veckan. Det är för mig ett litet gyttjebad att ständigt gå på dessa kontroller och röntgas. Men en i personalen frågade mig om "jag har någon resa på gång". Hennes ord och hennes vänliga blick värmde mig och jag förstod och kände hennes empati i allt som jag står i. Ett annat exempel är en som jobbar på kommunen och som i veckan frågade om jag ville luncha en dag. Vilken glädje! 

Dessa båda exempel är lätt att tolka som att man har ett bekräftelsebehov eller liknande. Men det handlar om något djupt mänskligt och som jag tror att vi är dåliga på och saknar frimodighet att uttrycka. Eller så mättar vi det med makt, pengar, status, upplevelser, konkurrens, rykten m.m. och det handlar om att känna sig värdefull och älskad. Så mycket annat kommer oss människor emellan och resultatet är många gånger ensamhet och trötthet. Är man då sjuk eller svag så hamnar man lätt i det destruktiva. 

Jag hoppas att dessa rader kan hjälpa dig att inse att du är värdefull oavsett vad någon annan tycker om dig. Låt inte ditt inre lura dig till att tro att det inte finns vägar framåt! Men vi behöver varandras stöd och uppmuntran. Det är detta som för mig är den kristna församlingens stora utmaning, att vara en gemenskap i vilken man får hjälp med att se vem som ytterst och djupast har kraften att förvandla allt levande till något hoppfullt och ljust. Förlåtelse och försoning är fiendens värsta ljuskällor. Släcker man dem så ser man inte de hala kanterna men är de tända ser man hur nära duschhandtaget är!

Joachim - som vill duscha varje dag