Har under tisdagen hjälpt min far med att rymma ut det sista ur den gamla bostaden i Värnamo. Det är otroligt vad vi människor kan samla på oss och jag är övertygad om att det gäller de flesta av oss. Man åker skytteltrafik till soptippen med allt det som ev. skulle vara bra att ha, men som aldrig kom till användning. Och det är så skönt när man väl har slängt det.
När bostaden är rensad och tom ser den inte alls så inbjudande ut som tidigare. - "Har man bott i detta", är en vanlig kommentar, så mycket smuts och skavanker. Det behövs renovering och målarfärg.
Allt detta är så likt förlåtelsens mekanismer i våra liv, som vi så djupt längtar efter men, som kan vara så svårt att ta till sig. Förlåtelsen börjar alltid med en insikt om att här finns något som skall rensas ut, något som man t o m har vant sig vid. Det kan gälla ett missbruk, en ovana eller något annat som man t o m kan försvara. Att man inte vill ta i det beror ofta på att man någonstans vet om att skavankerna kommer fram. Det är detta som ofta benämns som skuld och skam. Dessa är vi bra på att dölja men vi gillar ibland att ta fram dem hos andra! Därför händer det inte alltid, att man vill ta emot förlåtelse och ändra sig. Det är helt enkelt för jobbigt. Precis som det är oerhört jobbigt att flytta, särskilt om det är mycket och man inte är ung längre.
Men Jesu förlåtelse bygger ju just på detta, att han vill lyfta av oss vår skuld. Och skammen möter han genom att visa på vårt människovärde. Det handlar inte så mycket om det vi gjort utan mera om vad vi är! Och det vi är, förstörs av det vi gjort, sagt och tänkt. Men Guds fokus är hela tiden på vårt inre, vad vi är. Han reparerar och helar och väggarna/livet blir mer och mer av med sina sprickor.
Joachim - som dagligen jobbar med utrensning, det är fint att vara "sopgubbe".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar