En ny lovsång

På grund av olika omständigheter har inte tid eller inspiration funnits för att skriva på bloggen. Men efter nästa vecka ser det bättre ut. Nästa vecka undervisar jag på Rättviks Stiftsgård på "Medarbetardagarna" som Oas anordnar. Ca 100 personer är tillsammans och huvudtalare är Stanley Sjöberg m fl. Jag får står för det svenskkyrliga inslaget tillsammans med Hans och Berit.

Här kommer en länk till en lovsång som ni kankse inte hört tidigare:
In Christ Alone Worship Video with Lyrics. En sång att be över och bli uppfylld av!

Joachim - som önskar er allt gott så här på slutet av detta kyrkoår.

Foto: Eva Spångbergs kors som finns på Lärjungagården i Torestorp

Humanist hoppar av efter 14 års medlemskap

"Humanisterna har stängt in och begränsat humanismen så till den grad att jag inte längre känner igen mig och därför lämnar jag förbundet". Det skriver förskolläraren Malin Jonason i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Hon lämnar efter 14 års medlemskap. Även Dagen har med detta i sin tidning.

Malin skriver bl a "Bland Humanister finns ett ohöljt förakt för troende människor."

Personligen blir jag inte förvånad eftersom humanisterna senare tid mera har livnärt sig på att vara emot troende i olika sammanhang, istället för att komma med den "egna läran"och detta gäller deras attityd både mot kristna, muslimer och andra. Samtidigt finns här ett problem som jag som kristen kämpar med och det är att humaisternas kampanjer, kristendomens försvar och även kyrkans anpassning till rådande samhälle har lett till förvirring bland folk som saknar erfarenhet av att uttrycka sin tro och övertygelse. Det finns idag ett slags "religiös analfabetism" i vårt land. Man kan vara medveten om sin inre längtan - kalla det andligt sökande, men man vet inte hur eller orkar inte gå vidare med den utan konsumtion eller annat blir lätt religionen som fyller ens tid.

En mycket intressant artikel som tar upp detta från en liten annan vinkel finns i Svenska Dagbladet och handlar om hur viktigt det är att vi skall tänka positivt och gör vi det tillräckligt intensivt på något så kommer det till oss, vare sig det gäller hälsa, ett nytt arbete eller en diskmaskin. Artikeln handlar alltså om att positivt tänkande har ersatt bönen.

Människans jakt efter lycka och frid är föremål för många på "marknaden". Många vill tjäna pengar eller göra sig ett namn. Men kvarstår oftast en sökande människa som behöver en varaktig relation, som inte vill lägga ut en massa pengar utan som vill ha sanningen och känna frid. Vem tar ansvar för henne? Jesu anpråk att kunna erbjuda detta är värd att pröva! Han säger ju att han är vägen, sanningen och livet! Det kostar inget att pröva, mer än lite tid!

Joachim - som gläds över varje medmänniska som tar emot en tro som håller. Jesus är densamma igår, idag och i all evighet!

Regeringen kör över Skolverket

"Jesus är viktigare än Allah. Och Jan Björklund är den som bestämmer. Därför blir det mycket kristendom för eleverna i skolan." skriver Aftonbladet och Dagen.
– Det har varit den totalt dominerande religionen i vårt land och påverkat vårt levnadssätt på ett helt annat sätt än till exempel hinduismen, säger Björklund till SvD.

Och visst är det sant och även om man inte kallar sig för kristen så tror jag att man upplever den kristna tron, den kristna läran och traditionen som något som påverkat vårt land och hela värstvärlden mer än någon annan.

För att kunna förstå de andra religionerna är det av stor vikt att man vet var man själv står menar jag. En orsak till att dagens samhälle ser ut som det gör och där sådana krafter som SD får möjlighet att göra sin röst hörd handlar delvis om att vi är så många som inte vet vår egen historia/religion. Många ungdomar, oavsett nationalitet, men oftast svenskar, vet inte vad de tror på. Att presentera alla världsreligioner som s k jämbördiga är att se religionen som enbart en kunskap/teori. Så är det inte för ex en troende muslim eller kristen. Det är mer än en kunskap, det är ett sätt att leva. Jag förstår om Ohly inte begriper detta eftersom han inte är troende i den mening jag talar om. Se Dagen

Respekt för andra handlar alltid om den egna självkänslan och tryggheten. När en bruten självkänsla plåstras om blir det lätt rasism och diskriminering i dessa sammanhang. Därför är identitet, inte minst på det andliga området, så viktigt. Vi har tappat mycket av detta när vi under många år i samhälle, skola, vård etc tagit bort trons betydelse och då i vårt land särskilt den kristna tron.

Vi som är övertygade kristna har i många sammanhang fått stämpel av "tönt" på oss och annat mindre positivt. Det gör egentligen inte särskilt mycket eftersom tron inte är modebunden. Den kristna tron bygger på Guds ord och korsets försoning är densamma oavsett tid och plats.

Men mitt blogginlägg vill bara lyfta fram hur viktigt det är att förstå vår egna kristna tradition och att man inte bara kan ta bort den utan att det märks på ett eller annat sätt.

Joachim - som vill ha mer öppenhet istället för mer likriktning

Europarådet säger ja till samvetsfrihet i vården

Europarådet säger nej till inskränkningar i rätten till samvetsfrihet i vården skriver Dagen och detta är lite spännande eftersom framstående politiker i vårt land inte vill detta. Den medicinska etiken är om möjligt svårare än diverse teologiska spörsmål eftersom det både vid livets början och livets slut dyker upp valmöjligheter som är så svåra.

Rätt till livet har alla och vi skall ha en mångfald. Men när börjar livet? När börjar ens rätt? I detta är det positivt att Europarådet slagit fast att den enkildes samvete måstye respekteras. Vi har inom vården peronal som tycker, känner olika och som kommit fram till olika beslut i dessa vägval. Det handlar om respekt både för patienten och för den som sköter vården.

Samma samvetsfrihet borde man kunna införa i andra sammanhang därdet kan uppstå konflikter. Att göra våld på sig själv och sin övertygelse är i längden omöjligt för somliga. Vi får se vad som händer i framtiden.

Joachim - som vill värna om den lilla människan.

Förberdelserna för Yom Kippur - judarnas försoningsfest är i gång!

Detta kunde man idag läsa i Jerusalem Post: "With a forecast for lower temperatures on Yom Kippur, fasting this Shabbat should be easier, but experts say that heavy coffee, cola, cocoa or non-herbal tea drinkers should decrease their intake now to reduce the risk of headaches from caffeine withdrawal."

Då man skall avstå från koffein på högtiden så gäller det att successivt dra ner på konsumtionen. Ofta drar jag paralleller till det egna livet och se om det är något man kan lära. Som troende saknar jag denna gemensamma förberedelse för en religiös storhelg. Vi kan finna detta hos judar och muslimer och kristna av annan tradition är vår egen. Här hemma tycks det som om vi mest är fokuserade på maten och annat yttre och då inte för att avstå utan tvärtom, på gränsen till frosseri.

Syftet, för mig som troende, är ju trots allt hur mitt vardagliga liv fungerar i relationen med Gud. Att fasta, avstå från något handlar för den som gör det mycket om lydnad och respekt. Om jag nu själv inte fastar, hur visar jag då istället min lydnad och kärlek till Gud, i mitt fall till Jesus? Och hur kan jag göra det kollektivt? Finns det idag ett intresse i vårt svenska samhälle att visa på det religiösa på ett mer allmänt sätt?

Joachim - som funderar på detta, eftersom jag snarare ser att vi tenderar att även under storhelgerna bli mer och mer individualistiska, med följd av ännu större ensamhet

Kristna i riksdagen!

En stor del av kandidaterna i årets riksdagsval är aktiva troende. Av dem som svarat på Dagens enkät är nästan hälften kristna. Naturligtvis undrar man ju vad som menas med kristen. "Jag ser mig som kristen och är aktiv i mitt samfund": svarade 22,9%. Det finns en tydlig skillnad mellan blocken, de borgerliga har större andel aktiva kristna, inte bara bland Kristdemokraterna.

För mig som troende kristen är detta naturligtvis positivt, men likaväl retar det säkert någon annan. Är det över huvud taget viktigt vad våra folkvalda har för tro? Och då är svaret ja, absolut! Och det är i detta sammanhang som jag är glad över att en så stor del är bekännande kristna. För tar man sin tro på allvar, så innebär det att bibeln utgör ett rättesnöre, att Jesus är Frälsaren, att det finns en källa till förlåtelse för den som ångrar och omvänder sig osv.

Inte minst är en kristen människas människosyn annorlunda mot andras eftersom man ser människan som en gudomlig avbild och inte endast som en "biologisk" massa, en naturvetenskaplig produkt. De finns en gudomlig Skapare. Samtidigt finns det för den kristne en fiende, den Onde själv som vill sätta pinnar i hjulet. Inte minst påverkar detta också hur våra politiker måste vara lyhörda i samhällsbygget, så att man bygger på det som håller i ett längre perspektiv.

Joachim - som tycker att det är spännande med val

Alphakurserna mer populära än någonsin

Den här veckan startar mellan 150 och 200 Alphakurser i Sverige. Från Alphakontoret har man uppmuntrat kyrkor att göra gemensam höststart för kursen.   - Den är populärare än någonsin, vi skickar ut rekordmycket Alphamaterial just nu, säger Alpha Sveriges nationelle ledare, Anders Marklund.

I Kungsbacka församling är starten måndagen den 20 september kl. 18:30 (Kyrksalen vid Kungsbacka kyrka). Vi har ännu några platser kvar och du kan anmäla dig  t o m nu på fredag den 17 september.

För att avgöra om något är bra eller dåligt kan ett kriterie vara erfarenhet. Denna säger att just alphakurserna har varit och är fortfarande ett fantastiskt redskap i att få reda på vad den kristna tron egentligen handlar om. Det viktigaste i våra liv rör sig oftast på insidan. Det vi tror på berör och påverkar våra liv mycket mer än vad vi vanligtvis erkänner. Därför, oavsett om man går en alphakurs eller inte, är detta ämne så viktigt.

Joachim - alpharådgivare i Halland och en som är inne på 14 terminen med alpha!

Katolska kyrkans framväxt

I går invigdes den första katolska högskolan i Sverige. Det skedde i Uppsala och påven Benedikt välsignar skolan i ett brev till rektor Philip Geister. Det är bara att gratulera våra katolska vänner till detta. Under senare år har katolikerna byggt kloster och skolor i Sverige.

Och går man till en annan religion än den kristna, så skall "ännu en moské med minaret ska byggas i Malmö. Efter många års funderingar har politikerna i stadsbyggnadsnämnden godkänt en detaljplan som gör det möjligt att bygga moskén."skrev Dagen i januari i år.

Utanför min egen församling, i Åsa, har buddister ett litet kloster och jag tror de är ett drygt 20-tal munkar.

Detta sker i Sverige samtidigt som kyrkor rivs och färre och färre firar gudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning. Det tycks ju egentligen finnas ett stort andligt behov i vårt s. k.  sekulariserade land, samtidigt tycks vi i Svenska kyrkan tappa både medlemmar och folks engagemang enligt statistiska siffror. I och för sig är detta intget nytt och vi har analyserat detta ganska flitigt och gett bl. a. olika kyrkliga traditioner skulden. Både enskilt och kollektivt är vi ibland duktiga på att hitta förklarande argument. Men denna gång är jag inte ute efter analyser eller att hitta orsaker till uppkomna situation.

Min fråga är snarare om vi känner en "sorg" över att fler och fler vänder kyrkan ryggen? Räcker det med att andra kyrkor bygger kloster och högskolor? Är vi egentligen oroliga för Sveriges andliga hälsa? Tänker vi på våra barn, hur de skall få det om ca 50 år? Vi kan inte ifrågasätta andra religioner om vi samtidigt inte har något eget att komma med!

Jag måste säga att jag pendlar mellan både glädje och sorg. Glädjen finns i mig som en Andens frukt. Det är ju ändå inte vår kyrka, oavsett om vi titulerar oss katoliker eller svenskkyrkliga, så är det Kristi världsvida kyrka och då kanske det är helt nödvändigt att vissa delar dör! Därför finns det ingen anledningen att bli modlös! Andra religioner är för mig inget alternativ!

Samtidigt är jag ledsen över att t. ex. kunskapen i den kristna tron och läran så fort har försvunnit. Att man i så många olika sammanhang målar upp Jesus som något extremt. Jag är ledsen över att så många barn inte får med sig en aftonbön (barnatro) när de är unga. De kan Bilddagboken men att knäppa sina händer och be för sig själva eller andra är numera inte särskilt vanligt. Bra eller dåligt? För mig som både pappa och kyrkoherde känns det som att vårt lands barn är "snuvade" på något och det är vi vuxna som bär ansvaret!

Joachim - som funderar på de yngres och Sveriges framtid i ett land där girighet och många andra egenskaper driver oss idag!

Det viktigaste valet

Filadelfiaförståndaren Niklas Piensohos idé att lyfta fram ett val som är viktigare än allt annat, har spritt sig till Svenska missionskyrkan, Frälsningsarmén, Pingst - fria församlingar i samverkan, Evangeliska frikyrkan, Svenska alliansmissionen och Svenska baptistsamfundet. Se i tidningen Dagen.

Två tankar får jag när jag läser detta och det är dels är Svenska kyrkan med? Och dels att om man inte lyfter fram detta livsavgörande val så blir till slut inte den kristna tron trovärdig. Visst är det viktigt med jobb, ekonomi, vård, skola, säkerhetsfrågor, miljön, etc. Men i alla dessa jätteviktiga delar finns ju trons aspekt med! Många människor har jobb, har en vårdcentral osv. men är trots detta olyckliga. Vi lever i ett av "världens bästa länder" och ändå är ensamheten så stor och både yngre och äldre känner meningslöshet.

Och vi måste naturligtvis ställa oss frågan varför. Och det spelar faktiskt inte så stor roll vilket politiskt system vi väljer av de svenska alternativen, alla vill ju väl förutom att många av oss sätter ett stort frågetecken för SD.

Oavsett vilka som sitter vid makten behöver de som blir folkvalda och alla som nu röstar en medveten tro på var källan till liv, förlåtelse, frälsning finns. Och det är här vi alla måste göra våra livsviktiga val och dessutom våga stå för dem! Alla val innebär konsekvenser. Inte bara att man väljer fram någon/t, utan man tackar också nej till någon/t annan/t!

Vi som vill kalla oss kristna har gjort ett medvetet val att vi vill följa Jesus, inte bara på söndagen utan också på våra arbetsplatser, när vi har lunch, när vi är bland vänner och naturligtvis också när vi röstar fram ett politiskt parti etc.

Joachim - som med spänning ser på allt som rör årets val.

RFSU-ordföranden tjänar 420 000 på halvtid

Detta är nog inte vad man tänker sig, att man kan tjäna så mycket på en halvtid. Det handlar om RFSU:s ordförande Lena Lennerhed som får 420 000 kronor om året - för att arbeta halvtid i förbundet med knappt 2 500 medlemmar. Nog är det en och annan som tror att RFSU är en större organisation. 35 000 kronor i månaden för halvtid! De flesta anställda i en vanlig församling har inte så mycket på heltid. Det är Kyrkans Tidning som kommer med uppgifterna.

Oavsett vad man tycker är det viktigt att vara medveten om hur det ser ut. Det är rätt ofta man har en bild av något som inte stämmer med verkligheten. När jag frågar någon hur många människor de tror är på söndagens gudstjänst så får jag ofta svaret: ca 30 personer och då rör det sig om damer 65+. När jag då säger att det är ca. 140 i snitt så vill man inte riktigt tro på det, för det är jobbigt att få sin övertygelse ifrågasatt. Det här var bara ett ex. det finns fler.

Joachim - som hoppas att sanningen skall göra oss fria. Jesus är ju sanningen!

Vad är viktigast?

Ibland kan man fundera över vad som är viktigast för en församling; fira gudstjänst, ha en levande vision, missionera/evangelisera, diakonin, tydliga strukturer, god ekonomisk förvaltning osv.

Sedan måste man ha klart för sig skillnaden mellan mål och vision. Mål är mätbara och kan ställas upp för en specifik tidsperiod. Målen kan tänkas ut och planeras och i bästa fall utvärderas ordentligt! Vision är mera något som fyller en och som man blir delaktig av. Visionen i sig bär och inspirerar målen, men kan inte egentligen uppfyllas, i alla fall inte av oss själva!

Kungsbacka/Hanhals vision; att "alla människor skall få en personlig tro på Jesus Kristus" hjälper oss i vår målplanering och inspirerar, men är i sig svår att uppfylla. Då handlar det om gudomliga ingripande som vi naturligtvis ber om, att det skall bli väckelse .. ..

Själv har jag under lång tid lyft fram gudstjänsten som det viktigaste, men har mer och mer insett att gudstjänsten är ett medel till något mer, till bl. a. fördjupad tro. Fyller gudstjänsten bara ett självändamål, som att det skall vara mysigt att komma samman, så håller det inte i längden. Det är snarare en viktig "bieffekt".

Vad är då viktigt för en församling? Naturligtvis är det mycket och i synnerhet att gudstjänsterna är levande och andefyllda, men församlingen behöver ha en vilja att gå ut - vara missionerande! "- Jesus kom inte för att pastorer ska få välbetalda arbeten eller för att höja vår levnadsstandard, det var inte därför han dog på korset. Han dog för att nå de förlorade." säger Reinhard Bonnkes, stor evangelist med lång erfarenhet. Läs om honom i Dagen.

Att dela med sig av sin tro leder i bästa fall människor till en gudstjänstgemenskap, där de skall få föda att kunna växa och bestå. "Det handlar om att förvalta sina talenter och inte gräva ner dem. Bibelliknelsen om tjänarna som agerade olika har något viktigt att säga om evangelisationens innersta, menar Bonnke."

Joachim - som funderar över en sund och vis evangelisation i vårt eget land.

Kristna skolgrupper

Utbildningsminister Jan Björklund menar att man inte kan hindra kristna skolgrupper från att organiseras. Föreningsfriheten för elever är garanterade i regeringsformen, säger han.

Detta är fascinerande, att ena stunden är det förfärligt att det finns kristna skolgrupper på en skola som vanligtvis träffas på någon rast eller efter skolschemat. Och som dessutom inte tvingar någon att närvara. Men kritisk har man varit och menat att skolan skall vara fri från religion.

Nu lyfts föreningsfriheten fram och ses som något så självklart att den dessutom finns med i regeringsformen. Det gjorde den väl för några månader sedan också? Hoppas att våra ungdomar blir medvetna om denna möjlighet nu, så att de inte lever i villfarelsen att de inte får starta kristna skolgrupper! Jag vet flera elever som känner stort behov av att leva i bön, för det är ganska stor press med alla prov och även grupptrycket som kan finnas i ungdomsvärlden.

Joachim - som är övertygad om att kristna skolgrupper bidrar till en bättre miljö på skolan.

Kyrkans nedmontering

Det är intressant om man läser i våra stora kristna tidningar att man kan skönja en slags nedmontering. Här är följande länkar:
"Facket vill att biskopen flyttar" skriver Kyrkans Tidning
"Facket vill att biskop flyttar" skriver Tidningen Dagen
Det handlar om att Visby stift behöver spara pengar för att täcka budgetunderskottet, 1,7 milj. kronor. En lösning vore att flytta biskopen från biskopsgården och istället använda lokalerna till stiftets personal.

En annan rubrik är:
"Sista gudstjänsten i Caroli" skriver Kyrkans Tidning
"Caroli kyrka – inte längre kyrka" skriver Dagen
Det handlar om att den sista mässan firades i Caroli kyrka i Malmö. Byggnaden har köpts av ett fastighetsbolag och ska förmodligen bli konsthall, saluhall eller restaurang.

Samtidigt så efterlyser Stockholms stift konfirmander. Via annonser i kollektivtrafiken och på internet hoppas man nå ungdomarna. Över huvudtaget är det idag svårt att nå ungdomar. Detta gäller inte bara kyrkan utan också andra organisationer. De har fullt upp sina nya iPhone, filmer, Facebook, träningar, shopping, plugg, helgfestande. Utbudet är så stort och valmöjligheterna enorma, fast de inte har råd. Däremot har tiden inte ökat. Varken för dem eller den äldre generationen. Så vi kan inte bara räkna med en kommande generation som engagerar sig i kyrkan.

Ekonomin blir sämre och fastigheter måste säljas, även alltså kyrkobyggnader. Vi ser redan på flera ställen att personal sägs upp och summan är att kyrkans framtid måste se annorlunda ut. Många önskar nog en "tillbaka till grunden" rörelse. Kyrkans pengar (resurser) har kanske lett till att vi kollektivt tappat fokus.

Som jag ser det är den väsentliga lösningen att vi inte kan anställa oss ut detta, inte bygga oss stora, utan det handlar om frivilliga och att våra hem och arbetsplatser, där vi befinner oss, är tidsmässigt den viktigaste platsen för att leva vårt lärjungeliv. Nu har det de senaste årtionden blivit lite av "församlingshemskristendom".

Med andra ord tror jag att ovanstående rubriker kan bli till något positivt. Nöden kan leda till att initiativ, frimodighet och mycket annat som är bra finner vägar till församlingsbygge.

Joachim - som är en stor optimist

Kyrkornas inre sekularisering

"I dag sker expansionen på andra håll, där pentekostala och karismatiska rörelser är på stark frammarsch och kraftfullt bidrar till att antalet kristna i världen aldrig varit så stort som just denna dag" menar chefredaktör och ansvarig utgivare Elisabeth Sandlund i en ledare i tidningen Dagen. Vidare skriver hon: "Såväl internationella erfarenheter som modern religionssociologisk forskning ger samma svar: De kyrkor som växer är inte sådana som satsar på liberalteologiska lightvarianter av kristen tro utan de som är Jesus-centrerade."

Vi har hört det förr och det är sant och relativt enkelt att undersöka. Fast hur stor glädje jag än kan känna över att kristendomen växer ute i världen så blir ändå utmaningen på hemmaplan det som pockar på min uppmärksamhet. Det finns i vår svenska kristenhet två diken om man generaliserar, ett liberalt som bl a monterar ner Bibeln som Guds ord, nödvändigheten till omvändelse predikas inte och Jesus är inte tydligt Frälsaren utan snarare en bland flera. Dialog är viktigare än evangelisation/mission. Begreppet synd känns förlegat, även innehållsmässigt och vad som blir kvar av det exklusivt kristna är ibland svårt att finna?

Det andra diket är "föreningskristendomen", alla våra uppdelningar i olika samfund och rörelser med bland annat bokstavskombinationer som EFK, EFS, SEA, SMF osv. Bland dessa sker sammanslagningar och nedläggningar och medlemmar som redan är troende går mellan dem och med jämna mellanrum startas det något nytt, en liten utbrytargrupp osv. Slår man ihop alla dessa, så blir det visserligen ett antal 10 000 personer, men i förhållande till befolkningen i Sverige är det relativt få. En lista finns på följande länk "Frikyrkor i Sverige"

Jag, som är ordförande i den lilla arbetskretsen, och som tillhör dem som är ganska mycket ute och "dräller" bland folk undrar var den gamla "folkkyrkan" tog vägen. Jag möter trots allt en hel del folk som inte känner igen sig i det första diket. Och de är inte heller beredda att på karismatiskt vis lyfta sina händer eller sjunga alltför nya lovsånger. Men de vill tro att Bibeln är Guds ord, de vill ha en värdighet i nattvardsfirmandet. De vill ha ämbetsbärare som lever som de lär osv.

Det finns många infallsvinklar men det viktiga för mig, som också är vice ordförande i Oas (Oasrörelsen) är att hjälpa och försöka leda alla dessa människor till en djupare bekännande tro på Jesus Kristus. Jag tror att just Oas kan på ett mycket välsignat sätt vara till hjälp i detta, inte minst med tanke på den bredd som finns i rörelsen samt tydliga förankringen i Skriften.

Joachim - som ser stora utmaningar inför framtiden

”Gör kyrkomötet fritt från svordomar”

"Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan har fått in en motion om att införa nolltolerans gentemot svordomar och könsord i kyrkliga sammanhang. Orsaken är en incident från förra årets kyrkomöte. Ragnar Norrman, docent i kyrkohistoria, tycker att motionen är onödig." Tidningen Dagen skriver om detta på denna länk.

Om jag nu inte vore troende och funderar på hur det högsta organet i Svenska kyrkan beter sig så känner jag lite av Hartmans psalm nr 57:3 "Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid." Om vi inte är vuxna nog att veta hur vi skall bete oss, så undrar man om vi klarar av att hjälpa andra att växa i tron. Det sker ju inte med lagar och paragrafer. Det fanns en grupp som Jesus vid flera tillfällen kom i samtal med och som just vill ha regler i allt och de i samhället som inte följde dem blev lätt betraktade som mindre karaktärsfasta. Man t o m tackade Gud för att man inte var som dessa. Och vilken straffsats skall vi idag tillämpa?

Samtidigt kan aldrig könsord och svordomar vara accepterade någonstans, inte heller alltså på sammanträden! Men detta lär man sig genom att leva i kristna miljöer och genom föredömen. Därför måste problematiken, om man nu ser det som ett problem, mötas från ett annat perspektiv. Vi skall ha en god moral, men vi skall akta oss för moralism. En utmaning för själva kyrkomötet, hur den kristna tron skall växa och fördjupas i vårt land.

Jag tror, inte för att jag varit på ett kyrkomöte, att detta kan inte vara så vanligt förekommande, att människor svär och har ett grovt språk, utan det låter mer som en enstaka incident och då bör man väl enskilt prata med denna/e. Att detta förs ut i ljuset leder till ytterligare diskussioner som kan ta bort fokuset från vårt egentliga uppdrag, att föra människor till tro på Jesus Kristus.

Och jag håller definitivt inte med Michael Land som är kyrkoherde i England som är av åsikten. "Att skall man närma sig människor utanför kyrkan måste man också tala deras språk menar han." Med andra ord vill han att vi skall svära, och uppföra oss som alla andra. Ingen av oss är perfekt, men som Skriftens ord sa i söndags "Tullindrivare och horor skall komma för in i Guds rike"! Det handlar inte så mycket om vad vi säger utan vad vi har i våra hjärtan och att vi vill följa Gud. Vi är alla beroende av nåden och fariséernas självrättfärdighet var kopplad till ett regelsystem.

Joachim - som definitivt tror på positiv påverkan istället för pekpinnar

Frälsning går före politiska utspel för Assemblies of God

Budskapet om frälsning går före politiska ställningstaganden. Det menar George O Wood, högste ledare för pingstsamfundet Assemblies of God i USA, som har 1,7 miljoner medlemmar.

Och jag håller med, samtidigt så är det idag tuffare att hävda olika åsikter, för de får så lätt politisk färgning. Annelie Enochson har skrivit ett inlägg där hon vill uppmärksamma det nyligen presenterade manifestet till stöd för samvets-, yttrande- och religionsfrihet. Samvetsmanifestet bygger på artikel 9 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter och har undertecknats av representanter för ett brett spektrum av svensk kristenhet.

När jag hävdar min tro på Jesus som viktig, sann och äkta betyder det då att jag kränker och säger att annan tro är oviktig, osann och falsk? Och i så fall skall jag vara tyst med min uppfattning, för att andra skall vara nöjda? För så är det just nu, att människor skräms nästan till tystnad när det gäller bl a trosfrågor. Men hur går detta ihop med missionsbefallningen? Där uppmanas vi att går ut!

Och ett annat problem som ligger nära det ovanstående är att vi alla, även jag själv, är ganska snabba i att både märka ord och gärna misstolka med att hänvisa syften som man kanske inte menat. Dessutom finns det en bristande urskiljning mellan person och åsikt.

Joachim - som ibland undrar hur samhället skulle se ut om folk verkligen vågade säga och visa vad de trodde på.

Tro inte allt pastorn säger

Jonas Melin, bibellärare på Mariannelunds folkhögskola, menar att en förkunnare skall vara höjd över allt klander. Jonas hänvisar till Paulus i 1 Tim. Det betyder inte att man är felfri, men det handlar ändå om att det inte skall finnas allvarliga brister hos den som förkunnar. Läs Jonas inlägg här!

Detta är både viktigt och intressant, anser jag, eftersom jag både håller med och tycker samtidigt att det är förfärligt. Jag håller med i så motto att det måste finns en ambition och en tydlighet hos en församlingsledare. Samtidigt är ju ingen perfekt. Alla har vi syndat och är beroende av nåden.

Det som är viktigt och som har med denna söndags tema "Tro och liv" att göra är att det skall finnas en trovärdighet. Predikanten bör först predika till sig själv och leva efter det han säger. Och eftersom ingen är fullkomlig så måste förlåtelsen som har sig grund i korsets mysterium var tydligt för den som sänder ut budskapet.

Men det får inte vara en "merit" att vara så "mänsklig" som möjligt. Målet för oss alla (lärjungar) är att bli så lik Jesus som möjligt och det tar tid. Men det borde vara självklart för den som tar missionsbefallningen på allvar. Församlingen barnverksamhet, konfirmandundervisning etc har ju som mål att folk skall lära känna Jesus Kristus.

Joachim - som tror att det finns en längtan efter ett andligt ledarskap som känns genuint och äkta. Tål att tänka på när vi skall be över nya biskopskandidater!

Oenighet om partipolitik i predikstolen

"Tiderna har förändrats: Nu är det inte lika tabubelagt för kyrkliga ledare att öppet uppmana till stöd för enskilda politiker. Det menar pingstprofilen Sten-Gunnar Hedin, som själv uppmanar kristna att lägga sin röst på politiker med "rätt värderingar". Läs hela artikeln i Dagen.

Själv är jag av den uppfattningen att kyrkan måste engagera sig i samhället, vilket är politik, men samtidigt akta sig noga för att bli partipolitisk! Du kan inte generellt sätta Kd-märket i pannan på Jesus eller säga att han var hundra procent sosse. Det finns sådant i alla partier som man kan förknippa med Jesus och Guds ord.

Men att vara kristen är inte att ha rätt åsikter (partipolitiskt) eller "rätt värderingar" utan det måste vara att ha en äkta, smittsam, levande, kärleksfull, konsekvensinriktad relation till den levande Guden som vi (kristna lärjungar) menar visar sig i Sonen Jesus, den Smorde. Jesus är dessutom den enligt evangelierna som kommer med frälsningen eftersom det vara han som dog för våra synder på korset. Detta är radikalt och behöver förkunnas!

Idag tenderar det att man använder begrepp som politisk korrekt, rätt åsikter, etc. som grundläggande för tron. Detta är i djupen en slags politisk subjektivism. Predikstolen (ambon) är inte platsen att föra ut en speciell partipolitik. Där skall fokus vara på Skriften som med Andens hjälp predikas till omvändelse och uppbyggelse.

Jag har aldrig hört att partifärgen är en salighetsfråga utan att det enligt skriften snarare handlar om vem man säger att Jesus är!

Joachim - som tror att vi skulle behöva större frimodighet att våga vara radikala utan att allt skall bli partiprat.

Ungdomar och deras andliga väl

Hur hjälper man ungdomar att få en sund kristen tro och dessutom att de skall bevaras i densamma?

Ja, inte är det att endast se till att de passar in i gamla kyrkliga mönster. Inte heller gäller det att ungdomsarbete ser ut som när vi var unga. Inte heller skall vi använda dem genom att tro att vi vuxna vet hur de skall se på olika frågor.

Det viktigaste, tror jag, är att de behöver se vuxna som själva lever i tron. Som är trovärdiga lärljungar! Då handlar det om så mycket mer än sopsortering och att ta avstånd från omoraliska spörsmål. Vi behöver i vårt land ha vuxna föredömen. Och framför allt sådana personer som pekar mot Jesus själv och hans ord.

Far idag på konfirmandläger med 50 ungdomar! Om jag rannsakar mig själv och ställer frågan vad jag vill så kommer några meningar:

• Att de lär känna Jesus


• Att de får kunskap i guds ord (Bibeln)


• Att helig Ande fyller dem mer


• Att de skall uppleva sådan gemenskap, så att de också ser till varandra andliga väl


• Att lika viktigt som lägret är att vi jobba i våra församlingar för att de skall kunna leva ett lärjungaliv på hemmaplan.

Ansvaret bär vi tillsammans, men också enskilt. Varenda vuxen, som kallar sig för kristen, är en förebild för de yngre och Skriften säger att vi inte skall förleda någon av dessa! Konsekvensen är ju att leda dem rätt, inte att vara passiv.

Läs om Alliansmissionens stora ungdomsläger på Gullbrannagården utanför Halmstad. de har några kloka tankar kring detta med ungdomsverksamheten.

Joachim - som gillar ungdomarna, deras frågor och spontanitet

Lekmännen vill jobba på sin image

"Svenska kyrkans lekmannaförbund, som nyligen fyllde 90 år, vill stärka gudstjänstlivet och den diakonala verksamheten. Men frågan är om Lekmannaförbundet har någon funktion att fylla i dagens kyrka." skriver Kyrkans Tidning.

Helt klart är att om man med lekmän menar frivilliga, icke anställda, som utan ersättning engagera sig i församlingsbyggandet så har man en mycket viktig funktion att fylla. Men kyrkan tenderar att bestå av olika grupper som var för sig har tankar kring vad som är viktig. Förutom de anställda har vi alla förtroendevalda. Vi har grupper på riksplan och lokalt plan! Vi har ekumeniska grupper och så olika verksamhetsgrupper som t ex körer och konfirmander.

Tillsammans utgör dessa grupper väldigt många personer och det finns ett viktigt engagemang att ta tillvara. Tyvärr kan det bli så ibland att det internt gnisslar mellan dessa grupper och mycken energi läggs på att hålla igång "systemet".

Har lekamannaförbundet en funktion att fylla i dagens kyrka? Ja, det beror naturligtvis på vad man menar med "dagens kyrka". Om missionbefallningen få bli tydlig och vi följer visionen att människor skall komma till tro på Jesus Kristus som varandes Frälsaren, så ser jag stora positiva framtidsutsikter. Men då är det viktigt att vi verkligen tillåter oss att var olika, samtidigt som vi mer och mer vågar utmana det samhälle i vilket vi är satta att var salt och ljus.

Joachim - som gärna ser att lekmannakåren utvecklas och inte avvecklas