"I dag sker expansionen på andra håll, där pentekostala och karismatiska rörelser är på stark frammarsch och kraftfullt bidrar till att antalet kristna i världen aldrig varit så stort som just denna dag" menar chefredaktör och ansvarig utgivare Elisabeth Sandlund i en ledare i tidningen Dagen. Vidare skriver hon: "Såväl internationella erfarenheter som modern religionssociologisk forskning ger samma svar: De kyrkor som växer är inte sådana som satsar på liberalteologiska lightvarianter av kristen tro utan de som är Jesus-centrerade."Vi har hört det förr och det är sant och relativt enkelt att undersöka. Fast hur stor glädje jag än kan känna över att kristendomen växer ute i världen så blir ändå utmaningen på hemmaplan det som pockar på min uppmärksamhet. Det finns i vår svenska kristenhet två diken om man generaliserar, ett liberalt som bl a monterar ner Bibeln som Guds ord, nödvändigheten till omvändelse predikas inte och Jesus är inte tydligt Frälsaren utan snarare en bland flera. Dialog är viktigare än evangelisation/mission. Begreppet synd känns förlegat, även innehållsmässigt och vad som blir kvar av det exklusivt kristna är ibland svårt att finna?
Det andra diket är "föreningskristendomen", alla våra uppdelningar i olika samfund och rörelser med bland annat bokstavskombinationer som EFK, EFS, SEA, SMF osv. Bland dessa sker sammanslagningar och nedläggningar och medlemmar som redan är troende går mellan dem och med jämna mellanrum startas det något nytt, en liten utbrytargrupp osv. Slår man ihop alla dessa, så blir det visserligen ett antal 10 000 personer, men i förhållande till befolkningen i Sverige är det relativt få. En lista finns på följande länk "Frikyrkor i Sverige"
Jag, som är ordförande i den lilla arbetskretsen, och som tillhör dem som är ganska mycket ute och "dräller" bland folk undrar var den gamla "folkkyrkan" tog vägen. Jag möter trots allt en hel del folk som inte känner igen sig i det första diket. Och de är inte heller beredda att på karismatiskt vis lyfta sina händer eller sjunga alltför nya lovsånger. Men de vill tro att Bibeln är Guds ord, de vill ha en värdighet i nattvardsfirmandet. De vill ha ämbetsbärare som lever som de lär osv.
Joachim - som ser stora utmaningar inför framtiden
5 kommentarer:
Joachim, när du skriver OAS med versaler ser det också ut som en förkortning - och jag som just lärt mig att det inte är det, utan står just för begreppet oas. På Oaskonferensen i Borås tyckte jag, arma lågkyrkliga EFS-are, att en del inslag var väl karismatiska för min smak. Och varför kalla det ena för föreningskristendom men inte det andra, det var lite väl slängigt.
Den gamla "folkkyrkan" tror jag aldrig har existerat, så fort begreppet var myntat började det tolkas som "folklig kyrka", teologin kompletterades inte med kontextualitet utan ersattes av det.
Jag ger Elisabet rätt i att vi tappat bort Jesus och förvisat tron till söndagen.
Nåd och frid!
Erika Cyrillus
Jag ändrar från versaler till små, för det är ju mycket riktigt som du nämner att Oas är ingen förkortning. Sedan när det gäller folkkyrklighet så är jag mer inne på något som jag vill nämna "vardagskristendom" (som absolut inte behöver vara ytlig) och som genomsyrar livet. Dop, konfirmation mm har idag ersatts av borgliga cermonier. Och om detta kan man tycka mycket ...
Joachim
Dessutom gissar jag att du är vice ordförande i Oas? Är du Oas "vise ordförande" blir det ju roligare än det troligen var tänkt..?
Du gissar helt rätt. Det bjuder jag på som mycket annat men av hänsyn till ordinarie så ändrar jag, för Leif är en klok man :)
Joachim
Det är ju riktigt ROLIGT att läsa din blogg Joachim! Skrattar gott! Är det säkert att du är kristen? :-)
Jan Fröjd
Skicka en kommentar