I går invigdes den första katolska högskolan i Sverige. Det skedde i Uppsala och påven Benedikt välsignar skolan i ett brev till rektor Philip Geister. Det är bara att gratulera våra katolska vänner till detta. Under senare år har katolikerna byggt kloster och skolor i Sverige. Och går man till en annan religion än den kristna, så skall "ännu en moské med minaret ska byggas i Malmö. Efter många års funderingar har politikerna i stadsbyggnadsnämnden godkänt en detaljplan som gör det möjligt att bygga moskén."skrev Dagen i januari i år.
Utanför min egen församling, i Åsa, har buddister ett litet kloster och jag tror de är ett drygt 20-tal munkar.
Min fråga är snarare om vi känner en "sorg" över att fler och fler vänder kyrkan ryggen? Räcker det med att andra kyrkor bygger kloster och högskolor? Är vi egentligen oroliga för Sveriges andliga hälsa? Tänker vi på våra barn, hur de skall få det om ca 50 år? Vi kan inte ifrågasätta andra religioner om vi samtidigt inte har något eget att komma med!
Jag måste säga att jag pendlar mellan både glädje och sorg. Glädjen finns i mig som en Andens frukt. Det är ju ändå inte vår kyrka, oavsett om vi titulerar oss katoliker eller svenskkyrkliga, så är det Kristi världsvida kyrka och då kanske det är helt nödvändigt att vissa delar dör! Därför finns det ingen anledningen att bli modlös! Andra religioner är för mig inget alternativ!
Samtidigt är jag ledsen över att t. ex. kunskapen i den kristna tron och läran så fort har försvunnit. Att man i så många olika sammanhang målar upp Jesus som något extremt. Jag är ledsen över att så många barn inte får med sig en aftonbön (barnatro) när de är unga. De kan Bilddagboken men att knäppa sina händer och be för sig själva eller andra är numera inte särskilt vanligt. Bra eller dåligt? För mig som både pappa och kyrkoherde känns det som att vårt lands barn är "snuvade" på något och det är vi vuxna som bär ansvaret!
Joachim - som funderar på de yngres och Sveriges framtid i ett land där girighet och många andra egenskaper driver oss idag!
6 kommentarer:
Jag känner igen det där med både glädje och sorg, men jag tror faktiskt att det är lika bra att vissa sammanhang dör ut helt enkelt, för att det ska kunna komma något nytt.
Sen det här med att unga inte vet någonting om kristen tro blev tydligt härom dagen när vi träffade våra nya konfirmander i Stora Höga. Jag frågade ett par stycken om de hade hört talas om Jesus, men det hade de inte... Både bra och dåligt kanske, ingen kunskap att börja med men heller inte så mycket fördomar.
Fridens, Calle Segersson
Jag tror att det finns ett stort intresse för Jesus, men inte för Svenska kyrkan och andra svenska kyrkor, eftersom nästan ingen som är engagerad där visar tron på Jesus i handling. Ofta ser vi i stället motsatsen: Människor mobbas mer i församlingar än på andra håll och många som kallar sig kristna tycks mest intresserade av att BEVARA SITT privata familjeLIV - som Jesus och andra medlemmar i Guds familj nogsamt hålls utanför. Vi får hoppas att de blir frälsta, men varför skulle vi som ingår i Guds familj vara med på era möten?
Varför ska vi sitta i en bänk och titta på människor som vill visa upp sig själva och sina barn för publik och framhäva sig på olika sätt? Varför ska vi stå och heja på maktsökare som genom utstuderade härskarmetoder går mot fördärvet? Vi som inte är med i era församlingar vill inte delta i era hobbyverksamheter. Och i fråga om det prioriterade "musiklivet" så finns konserter och körer även på andra håll. Bibeln kan vi läsa hemma och vi kan be ständigt. Vad inbjuder ni till som inte finns utanför era församlingar?
Till anonym!
Du är inte särskilt nyanserad i din kommentar utan hugger oss kristna jäms med fotknölarna. Vi är mobbare,ingen av oss visar på tron i handling, vi utövar härskarmetoder mm.
Tänk om alla vore lika trevliga som du! Hur bra skulle världen då inte vara.
Joachim
Förlåt att det såg ut som om jag riktade mig till dig personligen. Det var inte tanken. Jag syftade på präster som jag mött som begått vidriga övergrepp i Svenska kyrkan, på tal om Katolska kyrkan, som för några år sedan utredde påstådda övergrepp och sedan bad offret om förlåtelse offentligt - föredömligt! Vi kan också fråga "räcker det med att andra kyrkor" så främjar hälsa för ande, själ och kropp. Jag var dock varken retorisk eller ironisk när jag frågade vad ni injuder till.
Det har varit synnerligen smärtsamt att utsättas för systematiska övergrepp i Svenska kyrkan och Herren upprörs när Han ser sådant. Jag uppfattar inte Gud som nyanserad när Han påtalar orättfärdighet, men jag har tidigare nämnt övergreppen för dig på ett "neutralt" sätt utan att få svar - nu fick jag en reaktion.
Och det stämmer inte att jag skulle ha sagt att ingen visar på tron i handling, jag sade "nästan ingen", och även om jag förstår att du blev upprörd på grund av olyckliga formuleringar från min sida så undrar jag varför du svarade med ett personangrepp. En väsentlig del av det jag sade har avslöjats i tidningar - och kan verifieras - och annat har jag hört människor vittna om.
Har du ofta känt sorg över sådant? Funderar du över hur ni som leder Svenska kyrkan kan medverka för förnyelse? Du har startat ett samtal som ibland har berört övergrepp, men jag har inte sett något initiativ från exempelvis Oasrörelsen. Ska inte oaser finnas också för brottsoffer? Hur kan en så stor fråga passera när Gud säger att vi ska sluta sjunga tills vi har gått tillrätta med orättfärdigheten i församlingen så att människor fått upprättelse?
Det viktigaste är levande andefyllda församlingar.
Förlåt att det såg ut som om jag riktade mig till dig personligen. Det var inte tanken. Jag syftade på präster som jag mött som begått vidriga övergrepp i Svenska kyrkan, på tal om Katolska kyrkan, som för några år sedan utredde påstådda övergrepp och sedan bad offret om förlåtelse offentligt - föredömligt! Vi kan också fråga "räcker det med att andra kyrkor" så främjar hälsa för ande, själ och kropp. Jag var dock varken retorisk eller ironisk när jag frågade vad ni injuder till.
Det har varit synnerligen smärtsamt att utsättas för systematiska övergrepp i Svenska kyrkan och Herren upprörs när Han ser sådant. Jag uppfattar inte Gud som nyanserad när Han påtalar orättfärdighet, men jag har tidigare nämnt övergreppen för dig på ett "neutralt" sätt utan att få svar - nu fick jag en reaktion.
Och det stämmer inte att jag skulle ha sagt att ingen visar på tron i handling, jag sade "nästan ingen", och även om jag förstår att du blev upprörd på grund av olyckliga formuleringar från min sida så undrar jag varför du svarade med ett personangrepp. En väsentlig del av det jag sade har avslöjats i tidningar - och kan verifieras - och annat har jag hört människor vittna om.
Har du ofta känt sorg över sådant? Funderar du över hur ni som leder Svenska kyrkan kan medverka för förnyelse? Du har startat ett samtal som ibland har berört övergrepp, men jag har inte sett något initiativ från exempelvis Oasrörelsen. Ska inte oaser finnas också för brottsoffer? Hur kan en så stor fråga passera när Gud säger att vi ska sluta sjunga tills vi har gått tillrätta med orättfärdigheten i församlingen så att människor fått upprättelse?
Det viktigaste är levande andefyllda församlingar.
Anonym, det gör mig ont att höra att du farit så illa i kyrkan. Jag vlll som en kristen i sv kyrkan be Dig om förlåtelse! Om en lem lider, så lider hela kroppen. Den sista tiden har jag funderat över varför man blir bättre bemött på ett sjukhus än i en kyrka . Det kan t o m vara så att patienterna är ansvariga till sitt eget lidande eller har genom att de kört berusade orsakat sig själv och andra lidande. Ändå möts de inte av fördömanden utan alla krafter och omsorg satsas på att de ska komma tillbaka till livet. (Min egen erfarenhet som sjuksköterska). Visst finns det fina församlingar, men jag undrar ändå om vi inte missat ngt väsentligt i vad det innebär att vara församling.
Skicka en kommentar