Kyrkan och de yngre

Det står relativt mycket om de yngres relation till kyrkan i tidningen Dagen och Kyrkans Tidning. Se länkarna:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162376

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/lagt_fortroende_for_kyrkan_bland_unga_0_8635.news.aspx

Det handlar om att de yngre inte hittar in i våra kyrkliga sammanhang. Ja, det kan t o m bli så allvarligt, att för att hitta en tro söker de andra vägar. Och mitt i allt detta så är det många yngre som berättar för BRIS, att de misshandlas på ett eller annat sätt. Detta är ju djupt sorgligt och något som ligger på oss vuxna, det är vårt ansvar!

Se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162405

Det borde ju var precis tvärtom, att ungdomarnas svåra och jobbiga livssituation, med bl. a. olika former av misshandel, skulle ge dem en strävan efter att frimodigt hämta hjälp och kraft från kyrkan. Men då svarar de på följande sätt när de fick ange vilket förtroende de har för Svenska kyrkan:

60 procent har lågt förtroende

33 procent svarade: Inget alls.

27 procent: Ganska litet.

22 procent: Hyfsat stort.

7 procent: Mycket stort.

11 procent svarade: Osäker/vet inte

Nu är det inte så här överallt. På flera platser finns ett väl fungerande ungdomsarbete! Men om man inte har förtroende för kyrkan, kommer man troligtvis inte att engagera sig när man blir äldre! Detta är en negativ spiral. Fast det värsta är att det idag är så många som far illa. Det är inte deras fel, det är vi vuxna som är så fokuserade på att bl. a. förverkliga oss själva. Tillsammans måste vi bryta de negativa trenderna, genom att samarbeta och ta oss tid. Kyrkan i sin tur måste vara tydlig och vara kyrka som talar om den förlåtelse som har sin grund i Jesus Kristus.

Personligen tror jag att en del av kyrkans låga förtroende bland yngre har att göra med kyrkans otydlighet och brist på att nå ut med sitt centrala budskap - evangeliet! Det läggs ner mycken tid och kraft på äktenskapsfrågan och liknande, som kanske inte berör de yngre så mycket som vi tror. Dessutom kommer vi nu att lägga ner miljoner på ett kyrkoval!

Joachim - som är bekymrad på ungdomarnas vägnar

Kyrkskolan

Idag hade Kungsbacka Posten en artikel om att Kommunfullmäktige beslutat om en utredning när det gäller Kyrkskolans framtid. Kyrkskolan är den gamla skolan, som ligger fysiskt ihopbyggd med kyrkan. Skolan rymmer många kvadratmeter, samtidigt som kyrkans egna verksamhet inte ryms i sina nuvarande.

Om man bortser från de lokaler vi talar om så tror jag att vi i framtiden behöver miljöer som är andliga och där man nästan kan "känna" den kristna atmosfären. Jag har ofta tänkt på detta när jag varit utomlands. På skolor och sjukhus och i andra offentliga lokaler har man sett kors och kristen konst på väggarna. Klosterfolk som går omkring och det kristna känns mer "naturligt".

I Sverige är över 80% medlemmar i Svenska kyrkan och ändå är det ont om öppna "kristna miljöer". Naturligtvis skall vi inte härma andra, men det är viktigt att tänka till. Kyrkans kafé mitt i staden är en sådan öppen miljö som "andas något annat" och det märks att många uppskattar detta. Det är svårt att sätta ord på detta, men det handlar om ett sorts lugn. Ungdomarna känner av det när vi har pannkakskyrkan på fredagarna!

Tänk att göra kyrkskolan, om lokalerna duger! till en så god miljö att människor kan hämta kraft och inspiration. Ett slags "folkligt" kyrkans hus. Det vore mycket värdefullt och intressant att höra vad ni, som läser denna blogg, tycker!

Joachim - som verkligen vill utreda om det finns möjligheter med kyrkskolan

Vittnesbörd

"Jag skäms inte för evangeliet..." sa Paulus i episteltexten i söndags (Rom 1:16) och med hela sitt liv, i ord och handling vittnade han om sitt möte med den Uppståndne. Paulus, de andra apostlarna och människor har i två tusen år berättat, vittnat om sin tro för andra. Det görs för att alla skall få en levande relation med Jesus Kristus. Det handlar om att uppfylla missionsbefallning.

I gudstjänster i Svenska Kyrkan har vi oftare idag just vittnesbörd. I Kungsbacka sker det med jämna mellanrum att någon i församlingen berättar hur Gud varit aktiv i deras liv. För mig är detta otroligt positivt, modigt och inspirerande. Det är också en utmaning och lite provokativt eftersom det berör. Men för en del personer kan det bli en stötesten.

Det finns kommentarer som låter så här ungefär:

Detta skall vi inte göra här, det är frikyrkligt!

Är det inte att göra sig märkvärdig?

osv.

Jag blir ledsen i mitt inre när jag märker dessa reaktioner. Inte för att den som vittnar blir ifrågasatt, utan för att den som fäller kommentarerna stänger ute ordet och inte tillåter sig att bli berörd. Även om man har andra sätt att växa i tron, så visar det trots allt på en slags avskärmning.

Hur skulle någon sitta i kyrkan om inte andra förmedlat sin tro i ord och handling? Vi är många anställda inom kyrkan som har vår uppväxt inom någon frikyrka. Förra veckan var det den ekumeniska böneveckan och skall den vara trovärdig, så möts vi i Herren, i ordet om Honom och av Honom. Låt det ordet förkunnas till uppbyggelse och vägledning.

Joachim - som skulle vilja se fler vittnesbörd! Inte minst under veckans övriga dagar.

Mansgrupp

Har ikväll träffat vännerna i den relativt nystartade mansgruppen, som jag nämnt om tidigare. Vill bara uttrycka min tacksamhet över denna gemenskap. Det är så enkelt och ändå så stort och jag unnar verkligen alla att få vara med i ett mindre sammanhang, i vilket man får leva ut sin kristna tro utan rädsla.

I församlingen har vi hemgrupper och andra sammanhang i vilket nu denna mansgrupp ingår. Men det är något speciellt med just de grupper som har sitt fokus på att dela bibelordet och bönen. Vi i mansgruppen jobbar med ambitionen att bli bättre män för våra fruar, bättre fäder till våra barn och bättre män i de övriga sammanhang vi befinner oss i. Att med Guds hjälp sträva efter detta är stort!

Vi har redan fått många bönesvar och vi ber inte bara för det som ligger oss närmast utan också för sådant som finns i våra församlingar och i vår närmiljö. Om man nu inte har möjlighet till en hemgrupp, hur skall man då kommunicera sin tro med andra kristna? Jag tror nämligen att det är oerhört viktigt att ha ett forum i vilket man verbalt kan lyfta fram sin tro, sitt tvivel och där man kan ställa vilka frågor som helst.

Skulle någon som läser dessa rader och som bor i Kungsbacka vilja ha mer information, så hör av dig!

Joachim - som önskar alla en god kristen helande miljö

Fylld av glädje

Nyss hemkommen efter en Alphakväll. Det blir intensiva möten mellan kl. 17:30 - ca 22:00 på måndagarna. Men det är värt varenda minut eftersom man får förmånen att träffa så många trevliga människor och tala om viktiga saker. Och se att det händer något positivt på insidan.

Kvällens ämne var "Varför måste Jesus dö?" och det handlar bl. a. om vårt behov av förlåtelse och att det finns synd i våra liv. Synd är för den kristne, att inte låta Gud råda. Den som inte är kristen och som kanske inte tror på någon Gud behöver följaktligen inte bekymra sig eftersom han inte syndar. Det betyder samtidigt att det i den människans liv inte finns någon förlåtelse att hämta från en Gud. Alltså får man bära sina misslyckanden själv. Det går inte att bli ren om man smutsat ner sig ordentligt.

Personligen har jag ett stort behov av förlåtelse för den ger mig samtidigt kraft att reda ut mina misstag. De som inte tror anser ofta att man få reda ut saker och ting själv, av egen kraft och att den kristne gör det lätt för sig genom att bara vända sig till Gud och be om förlåtelse. Så lätt är det inte för den troende, för även han/hon lever efter den djupa livsvisdomen att man behöver hjälp i svåra situationer. Detta gäller många sammanhang. Men det är minsann inte alltid så lätt att ta emot den.

Jag kan erkänna, att jag är svag och att jag dagligen behöver hjälp. Därför är jag kristen! Men det finns de som är så duktiga och starka, att de tror sig klara allt själva. Det kanske går bra innan krisen är ett faktum. Sjukdom, ensamhet eller vad det nu kan vara, kan göra den starkaste väldigt liten!

Joachim - som behöver hjälp i många sammanhang , men som också vill hjälpa andra och att se andra växa i tron är en otroligt glädje.

Bring a friend - utvärdering

Så har en natt gått och jag lovade en utvärdering av "Bring a Friend" gudstjänsten igår. Om vi tar det som kanske kunde varit bättre först, så är det följande: färre inledningsord av mig samt inte riktigt så många lovsånger.

Det som var positivt och detta var klart övervägande! Att det kom folk och trots att gudstjänsten tog tid, stannade flera på kyrkkaffet. Många blev på olika sätt berörda och visionen med dagen, att de som kom skulle känna sig välkomna tillbaks gick inte ta miste på. Många fick mersmak.

Det var blandning på gudstjänstfirarna, men en intressant iakttagelse var att det var många äldre damer! Detta är positivt eftersom flera av dem känner att de ofta inte får något utrymme. Det har skett så många förändringar i kyrkan i Sverige, vilket inneburit att många inte känner sig riktigt hemma. Men så var det inte igår! Man sa positiva ord om lovsångsteamet och om det som verbalt framfördes. Bönen blev internationell (ryska och amerikanska) och det blev också ett vittnesbörd.

När jag kom hem kände jag mig tom invärtes. Min hjärna sa att det var en bra söndag men min ande var "urlakad". Ingen av oss skall förringa detta med andekampen. Vi kommer inte bygga upp församlingarna i Sverige utan att det kostar på. Kritiken kommer inte att låta vänta på sig, men en församling och en gudstjänst som kan vara alla till lags finns inte. På eftermiddag kom uppmuntrande e-post, sms samt telefonsamtal.

På frågan om man skall ha sådana här gudstjänster, blir svaret - Absolut! Om man vill att den gudstjänstfirande församlingen skall växa i antal och i tro.

Joachim - som har en härlig vecka framför sig!

Bring a friend

Idag firar vi gudstjänst med "Bring a Friend" -tema. Detta tema tog vi med oss från HTB'kyrkan (Holy Trinity Church Brompton) i London där Alpha har sitt ursprung. Tanken är att den som är en van gudstjänstfirare bjuder in sina vänner till kyrkan. Detta låter ju inte direkt revolutionerande! Men om man ser ut över våra gudstjänstfirande församlingar så skulle situationen kunna se bättre ut än vad den gör på många håll.

"Ta med dig en vän" är att uppmana och ge ett mandat till den enskilde och resten av församlingen att bjuda in, eftersom det är en gemensam hjärtesak vi har. Någon kanske tänker att man har redan frågat, någon annan menar att man har ingen vän att fråga och ytterligare andra vill inte skapa konfliktsituationer utan det är bekvämast att ligga lågt. Ja, det finns många argument och de skall mötas med respekt. Men något måste kunna göras, som också ligger på ett mer personligt plan! Har vi som är kristna "drabbats" att Jesus, så vill vi ju faktiskt gärna att andra skall lära känna honom också!

Sedan är det ju faktiskt en fråga, till vad man skall bjuda in? Bjuder jag nu in min vän, så måste det ju på ett eller annat sätt vara bra. Det får ju inte vara tråkigt eller att man inte får ut något av gudstjänsten. Samtidigt får det ju inte vara så låga trösklar att man inte märker att det är ett Guds hus man kommer till!

Det är ett bra tema idag i evangelieboken. "Jesus skapar tro" och Paulus skriver i episteltexten att "Jag skäms inte för evangeliet." Vi behöver m.a.o. inte oroa oss eftersom det inte är kyrkans personal eller någon annan människa som skapar tro utan Herren själv. Vår skyldighet är att inte skämmas och att bereda mark för utsädet.

Joachim - som återkommer hur det gick och om man kan göra om denna satsning

Trovärdighet - värdig tro

Skulle man sammanfatta de senaste bloggarna så skulle de kunna sammanfattas behovet av trovärdighet, gemenskap och att det behövs substans. Låt mig ta ett exempel som kan få många att både bli individualister - för vem kan man lita på? Och som kan få ungdomar att inte ha förtroende för vuxna och som generellt framför allt känns som att det finns mycket under ytan, som kastar omkull redan tagna beslut.

Exemplet som jag vill ta upp handlar om hur vi behandlar våra avlidna. I olika artiklar har vi i flera tidningar den senaste tiden kunnat läsa om överfyllda bårhus, kistbehandlingar som saknar all respekt och nu senast stod det så här i Kyrkans Tidning:
"Ansvariga backar om avlidna på släp. Efter avslöjanden om att avlidna i Borgsjö/Haverö församling transporteras på släpkärror har de ansvariga tänkt om. Nu ska församlingen köpa in en bårbil."

Hela artikeln finns på länken:
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/ansvariga_backar_om_avlidna_pa_slap_0_8550.news.aspx

Just orden "tänkt om" känns i detta falla inte särskilt positivt så som det vanligtvis kan göra i andra sammanhang. Nu tänker man tydligen om för att det blev ett avslöjande.

I går kom många ungdomar till pannkakskyrkan. Ingredienser tog slut och det blev som vi både planerat och bett om en god och välsignad kväll. Men ungdomarna måste lita på att det de ser på ytan, både bland människor och i verksamheten, stämmer med insidan. Nu läser de troligtvis inte så många tidningsartiklar i KT, men poängen är att, så som vi behandlar de avlidna, visar på en ganska nonchalant människosyn och något som är sorgligt.

Att det blev en fin kväll i går i kaféet, berodde bland annat på gemenskapen, man umgicks och pratade. Det berodde på tydligheten. Och vid ett tillfälle, när det var som flest ungdomar, sjöngs lovsång och fokus blev på Gud.

Låt oss hjälpas åt att vara trovärdiga, så att vår agenda på utsidan är densamma som på insidan.
Joachim - som många gånger brister, som vet att Jesus kan hela.

(Bilden valdes med tanke på att inte förleda och att bli som ett barn.)

Ungdomarnas längtan

I Kyrkans Tidning kunde man läsa följade:

"Bibelintresset ökar bland unga svenskar. Det framgår av Svenska bibelsällskapets Bibelbarometer för 2009."

Trender är alltid svåra att tolka och risken är att man tar felaktiga slutsatser. Men det verkar generellt så att ungdomarna har en ökad öppenhet för bibel och kristen tro. Och då vill de gärna ha svar på centrala frågor som t. ex.

Är Jesus Guds son - är han Gud?

Hur blir det i himlen?

Måste man tro på allt?

Framför allt så bryr sig inte ungdomarna så mycket om vilken kyrka de går till, det viktiga är att de "får" något. De vill gärna uppleva något också, därför har musiken och lovsången en viktig plats i deras liv. Den helige Anden är inte heller så komplicerad för de ungdomar som jag möter.

Deras spontanitet och öppenhet är viktig för kyrkan och jag gläds åt att en ny generation kommer till tro. Hoppas vi vuxna kan hjälpa dem, så att vi inte blir hinder. I kväll är det pannkakskyrkan, då kommer det säkert att bli ett och annat givande samtal.

Joachim - som inte vill vilseleda

Att uttrycka sin gudstro

"Att uttrycka sin religiösa övertygelse har blivit mer och mer problematiskt. Det anser BBC-journalisten Jeremy Vine. – Så fort jag börjar prata om Gud får jag problem, säger han i en intervju."

Hela intervjun på:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162123

Egentligen är detta väldigt sorgligt att det blivit så här och vem vill att det skall vara på detta sätt? Personligen tror jag att detta är ett led i den individualism som finns idag. Vi är så duktiga på att kritiserar varandra, gärna offentligt, vilket leder till att rädslor styr människors beteenden. Var tyst, sköt dig själv, låt andra få som de vill och lägg dig inte i, tycks vara en allmän mentalitet. Och de som kritiserar gör det så länge de inte själva hamnar i skottlinjen. Särskilt svårt är det idag att uttrycka en kristen trosuppfattning.

Människans handlingsfrihet har mentalt krympt och det har samtidigt blivit hårdare klimat i samhället. Att ungdomarna kan slå ner varandra för en mobiltelefon är nästan en bild för den minskade respekten för andras liv. Individualism gör att man lättare ser ner på andra och målar upp dem i sitt inre som några man inte behöver. Det känns nästan som om livet är mindre värt för många. Det gäller att köra på så länge det håller.

Finns det någon vändning i detta? Ja, absolut! Att t. ex. den s.k. mångfalden blir en verklighet, så att även den kristne får uttrycka sin tro. Lyssnadet, att man får säga sin mening utan att i allt bli ifrågasatt. Andra ord att lyfta fram är försoning, demokrati, respekt.

Joachim - som känner att samhället hårdnar fast vi alla vill något annat

Ekumenik

Hade en god kväll med min pastorsvän från Pingstkyrkan, Markus Olsson. Den ekumeniska veckan genomfördes med bl. a. denna undervisningskväll under vilken vi båda talade över ämnet att "känna tro". Ett spännande och viktigt ämne eftersom vi sällan talar om vikten att just få "känna".

Tro handlar lätt om tradition, kunskap, sociala mönster, och mycket annat och det är inte alltid så enkelt att förknippa tro med att känna. Vanligare är det att inte knyta upp tron kring känslor och att känna. Gud finns väl även om vi inte för tillfället har känslor som bekräftar det, är ett vanligt påstående. Och visst är det sant.

Men lika sant är det att i alla våra andra relationer är känslorna viktiga och saknas de så mår vi inte särskilt väl. I bästa fall innebär denna medvetenhet, att vi jobbar med dessa relationer i syftet att de skall djupna! Så borde det också var med vår gudsrelation.

Men den stora känslan ikväll var nog att de ca 60-talet människor som var samlade upplevde den ekumeniska gemenskapen, att vi var tillsammans, att vi bad och kände en äkta värme.

Joachim - tacksam över kvällens undervisning och gemenskap och även mässan som inledde kvällen.

Barack Obama - Presidenten

Så är han äntligen på plats, den nye presidenten. Varenda tidning skriver om detta och fantastiska bilder på otroligt många människor finns på uppslagen. Han har karisma, han kan tala och det hela känns stort och viktigt.

Så här skriver Dagen:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162053

"Barack Obama har svurits in som USA:s 44:e president och i sitt tacktal första tal som USA:s president kopplade han samman historia och framtid.- Gud har lovar att vi alla är fria, sa Barack Obama i sitt installationstal.
Det var nästan toner av väckelsemöte när först pastor Rick Warren bad och sedan Aretha Franklin sjöng.
- Du älskar alla du har gjort, bad Warren, men också att "vi hyllar vår förste afroamerikanske president" och det faktum att en sådan person kan nå denna post:
- Ge honom vishet, mod och integritet och medkänsla. Välsigna och skydda honom!
- Och må vi alla aldrig glömma att alla nationer och alla folk en dag ska stå inför dig, sa Rick Warren och avslutade med Fader vår." skriver Hasse Boström.

Det är riktigt mäktigt! och mitt i allt, så kan jag inte låta bli att tänka: stackars människa och familj. Idag har familjen gått in i ett "fängelse" där murarna består av ständiga livvakter och annan säkerhetspersonal. Tusentals kameror över hela världen kommer att granska varje steg de tar. Journalisterna kommer väga varje ord på guldvåg och tolka dem efter vindarna som just då blåser. Barack talar om ansvar och frihet, om en ny era. Han är ingen Gud, men kan vara ett Guds redskap, precis som du och jag. Låt oss be för honom och hans familj och samtidigt hela tiden fundera på vad vi kan bidra med i vår närmiljö och i våra församlingar.

Joachim - som funderar på hur världen kan bli bättre

Lite kristligt civilkurage

Vill bara lyfta fram en okänd broder i England som vägrar köra en buss med reklam som förnekar Gud. Se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162007

Han vågade visa ett handlingssätt som känns trovärdigt för en troende. Bara för att man är en kristen måste man inte finna sig i allt! Intressant är hur arbetsgivaren resonerar och att han slapp köra bussen. Vad skulle hänt om motsvarande situation dykt upp i Sverige?

Joachim - som tycker att chauffören var modig

Pensionssparande

Fick från banken erbjudande att flytta mitt pensionssparande till något bättre! Jag trodde att jag hade det som var bra och som gav mig åtminstone pengarna tillbaks. Sanningen är att jag har aldrig riktigt haft kontrollen över mitt pensionssparande. Om någon frågar kan jag inte ge exakt besked om hur mycket som betalas in och vad jag får ut vid 65 års ålder. Och jag är akademiker och högutbildad! Det beror naturligtvis till stor del på mig själv, samtidigt är jag inte ensam i denna situation.

Jag har sett den tredelade uppställningen på pensionssparandet.

1. Allmän pension = inkomstpension + premiepension

2. Avtalspension / Tjänstepension

3. Privat pensionssparande

Dessa tre hör ihop och den första och andra delen utgör ca. 50 - 65 % av slutlönen. Och skall jag komma upp till mer så handlar det om mitt privata pensionssparande. Det värsta är att det står med kursiv stil att man själv kan påverka mycket av detta. Det säger ju sig självt, att vi alla vill ha maximal avkastning! Det är här jag lägger av. Min ork, min kunskap och inte minst min tid räcker inte till. Jag har ca. 20 år kvar om jag upplever pensionsåldern.

Men jag kan inte låta bli att associera till en annan treenighet, den gudomliga. Där också de tre hör ihop och där man kan påverka själv genom tro och omvändelse. För många är det nog lika rörigt som pensionssparande och samma argument används att man inte har ork, kunskap eller tid. Det går ju rätt hyfsat ändå!

Men jag inbillar mig att den dag man är vid brytningspunkten anställd - pensionär (jfr. brytningspunkten liv - död, himlaporten) att det är lätt att bli efterklok. Man kan då inte säga att man inte fått information eller att andra inte sa att det var viktigt. Jesus är väldigt tydlig i detta att vi skall omvända oss och tro på evangeliet.

I mitt fall känns det som att jag måste bestämma tid med en bankman och en gång ta steget och lära mig pensionsreglernas system. Det handlar om ett slags avgörelse!

Joachim - vars huvud är full av associationer

Glädje och tårar

Idag handlade evangeliet om undret i Kana. Det första av Jesu alla under. Innebörden i denna berättelse är i grunden att Jesus börjar sin frälsningsgärning med att komma rakt in i vår vardag och helar det som går sönder. Hans ambition och kallelse hör nära samman med Andens frukter (kärlek, glädje, frid...). Från och med denna stund, och alltjämt, är Jesus mitt i våra livsammanhang för att frälsa! Det märktes också i förmiddagens gudstjänsten idag, där glädjen var det centrala temat i predikan, men där också tårarna kom. Våra tårar har många gånger en helande effekt. Och de måste inte förknippas med sorg utan kan likväl springa fram ur äkta glädje.

Kanske skulle vi i kyrkan lyfta fram detta mer, att glädjen är något centralt och viktigt.

Det finns ju en enorm glädje i:

• att veta att man är förlåten
• att man är älskad för den man är
• att det finns en frid som övergår allt förstånd
• att man aldrig är riktigt ensam
• att det finns en Frälsare i Jesus Kristus
• att den helige Andes kraft räcker för allt och alla
• att döden / Djävulen är besegrad!

Det finns ytterligare exempel på sådant man kan lyfta fram. Vad gläds du över? Trots att vi alla med jämna mellanrum har det riktigt kämpigt med sjukdomar och annat, så är det ju inte Guds fel, utan han vill dela allt detta svåra med oss! Ju mer vi uppmuntrar varandra i denna insikt, att Jesus är med oss i alla livets skeden, ju mer kommer människor att bli smittade. Men även jag förstår ju att detta är inte lätt. Men motsatsen är inte bättre! Att vi kristna inte har en källa till glädjen. Om inte vi visar på ett förvandlat liv, vem skall då göra det och varför bli en kristen?

Joachim - som gläds åt att också konfirmanderna fick ett riktigt bra läger!

Individualism

"Individualismen gör allt större avtryck även bland USA:s kristna. Fler och fler snickrar sin egen teologi, snarare än accepterar sin kyrkas. Och nästan varannan evangelikal tror att andra religioner också kan leda till frälsning." står det att läsa i tidningen.

Individualismen som genomsyrar samhället mer och mer är hemsk. Till slut finns det inget gemensamt utan var och en är sig själv närmast. Detta i sin tur kan leda till fruktansvärda konsekvenser, då destruktiva krafter kan leda samhället åt fel håll. Den som lyckas få ett antal människor med sig kan utnyttja individualismen eftersom det inte finns ett kollektivt motstånd.

Läs länken om hur det ser ut i USA:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161872

Jag vill dela min tro med andra! Tänk om alla tror på sitt sätt och jag blir ensam med min tro! Eller du som läser dessa rader. Tänk om du är den ende som tänker som du gör! Vill du ha det på det viset? Och hur gör vi i så fall för att undvika individualismen? Jo, vi måste vända blicken från oss själva mot Jesus Kristus i ännu större utsträckning.

Den gamla bilden av hjulet är bra. Vi, du och jag, är ekrarna och Jesus är navet. Ju närmare honom vi är, desto närmare är vi varandra. Och tvärtom, ju längre vi är från Jesus desto längre är avståndet oss emellan. Individualism är med andra ord ett tecken på längre avstånd från Jesus!

Joachim - som anser att treenigheten visar på gemenskap och inte på individualismen

Konfirmandläger

Far idag på konfirmandläger med dryga tjugo mysiga ungdomar plus en grupp från Hanhals. Syftet med ett läger så här i början av deras "lästid" är just att bygga upp relationerna i gruppen. De känner inte varandra och inte oss ledare. Vi kommer också att gå igenom budorden, fast på ett sådant sätt att de förstår att dessa är en gåva till oss människor och inte bara något som läggs på oss som en tvångströja.

Vi far till Helsjöns folkhögskola som är en mycket god miljö. God mat! bra rum och dessutom gympasal. Personalen är trevlig och sammantaget är förutsättningarna för ett bra läger mycket höga.

Vi är tre vuxna ledare och så finns det ungdomsledare samt många yngre ledare. Trots att man inbillar sig att man når konfirmanderna, så är dessa yngre ledare så viktiga, för de är förebilder!

Det djupaste syftet med hela lägret är naturligtvis att hjälpa alla ungdomar att få upp ögonen för kyrka och kristen tro. Vi hjälpa dem att förstå vad de kan säga ja till, eller vad de säger nej till. Oftast, och det gäller även oss vuxna, vet man inte vad man tar avstånd från.

Joachim - som får så mycket i utbytet med konfirmanderna

Ungdomssatsningar

Så här kunde man läsa i en artikel i Kyrkans Tidning:

"Mitt i stan, bara ett stenkast ifrån Gustav Adolfs torg, där ungdomar hänger på kvällar och helger, finns den nedlagda krogen Kraftstationen som drivs av Malmö kyrkliga samfällighet. Efter två år med nationella pengar finansieras arbetet i år helt av 16 församlingar."

Man vill satsa på ungdomar som är på glid. Hela artikeln kan du läsa på länken:

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/fa_forsamlingar_jobbar_med_unga_pa_glid_0_8372.news.aspx

Det finns en liten notis i artikeln som är så viktig och det är behovet av att bygga upp relationer. Detta gäller inte bara ungdomar utan det mesta i kyrkans verksamhet. Att människor, yngre eller äldre, kommer till kyrkan i olika sammanhang beror till stor del på relationer. Jfr när Jesus kommer till Jeriko och säger till Sackeus (Luk. 19) "Sackeus, skynda dig ner, ty i dag måste jag komma och stanna i ditt hus". Jesus visar mönstret (bordsgemenskap, tvättar fötterna på lärjungarna, sänder ut dem två och två, lär ut bönen Fader vår (inte min) osv.

Man kommer oftast tillbaks om man mött en vänlig själ! Någon som visar en in i gemenskapen. Fredagen den 23 januari från kl. 20:00 har vi i pastoratet något vi kallar för pannkakskyrkan. Det är i kyrkans kafé vid Kungsbacka kyrka. Alla ungdomar är välkomna till den gemenskapen! Hela våren kommer vi att vara där, fredagar - jämna veckor. Det blir förutom massa pannkakor bl. a. musik, sång och samtal.

Ibland önskar jag att alla anställda och frivilliga skulle få möjligheten, att bara lämna sina skrivbord och sina datorer och vara ute bland folk. Hur många relationer skulle vi inte kunna bygga upp? Och sedan skulle vi tillsammans gå till kyrkan för att fira mässan!

Joachim - otroligt relationsbunden

Obamas installation

När nu USA's nye president skall installeras har han för säkerhets skull kallat en pastor från en megaförsamling som finns på högerflanken, en homosexuell biskop, tre rabbiner och en muslimsk kvinna. Se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161855

Nu kommer dessa inte att be samtidigt, men det är rätt otroligt. Till en början kan det verka ödmjukt och öppet. Men det handlar snarare om att vara politiskt korrekt. När bara Rick Warren, den först nämnde, var utsedd reagerade flera andra. Frågan är vem Barack själv ber till? Är han kristen, muslim eller jude? När man säger att Gud skall skydda Amerika så är frågan vilken Gud?

Är det så att vi är på väg att bara ha en Gud och att Jesus Kristus spelat ut sin roll som Frälsaren? Ser man en annan artikel, så är man lite på väg åt detta håll även i Sverige. se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161850

Det betyder att kyrkans förkunnelse måste bli annorlunda. Kristna bör inte missionera bland muslimer. Och tvärtom muslimerna bör vara lika glada över att folk blir kristna och inte muslimer.

Jag tror att det är väldigt viktigt med dialogen mellan olika religioner, men likväl finns missionsbefallning kvar: att göra alla människor till lärjungar genom dopet och undervisningen. Det är inget, som en människa hittat på!

Joachim - som vill människor det bästa

Jesusmanifestation

Det har talats mycket om domprosten Åke Bonniers engagemang och avhopp från Jesusmanifestationen som kommer att ske även i år i Stockholm. Läs om detta på länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161720

Om detta kan man tycka mycket och kanske man ibland blandar ihop en massa kort. Inte heller jag gillar dessa provocerande utställningar som varit de senaste åren. Men det är kanske jag som inte klarar av dem. Jesus gör det säkert bättre. Kanske handlar det om respekt och att hitta det heliga.

Hur som helst undrar jag hur vi skulle kunna manifestera Jesus på den plats vi befinner oss. För grundtanken måste ju vara att inte bara lyfta fram Jesus i kungliga huvudstaden utan att det på något sätt sprids i landet. Och till slut handlar det ju om hur varje enskild och hur varje församling manifesterar Jesus som vår Frälsare. Dock tror jag att vi behöver dessa stora samlingar som har en sådan ekumenisk bas. Det ger stor frimodighet till de mindre sammanhang som vi oftast befinner oss i.

Joachim - som vill lyfta fram Jesus i olika sammanhang