Något som jag funderar mycket på är hur man skall ha en fungerande kristen tro i ett modernt samhälle. Själv har jag privilegiet att vara i kyrkan så gott som varje dag. Men i detta samhälle finns följande attityder:
Man skall inte be i skola eller på arbetsplatser.
Man får ofta försvara varför man går i kyrkan (på söndagen eller på en Alphakurs etc.).
Man skall inte prata om det, eftersom tron enligt de flesta är en privatsak.
Det känns som att ett allmänt synsätt är att ju mer utvecklat ett samhälle är desto mindre behöver man "ta till tro". Det är stackarna i Afrika som behöver något att tro på.
Samma logiska resonemang för man på det individuella planet, att ju mer beläst/upplyst man är desto mindre behöver man "ta till Gud". (Underförstått att mindre begåvade/svaga människor behöver en Gud).
Jag håller ju inte alls med om detta sätt att resonera, eftersom det finns en annan erfarenhet. Men en del av mitt bekymmer är att även vi i kyrkan, i olika kristna miljöer, har resignerat och tröttnat på visa vår omvärld på alternativ. Passivitet, rädslor, synkretism mm får konsekvenser att icke troende kan uppleva oss som inte tillräckligt seriösa/överlåtna kristna. Nu menar jag inte att man skall visa upp en from fasad utan det måste vara äkta! Problemet ligger inte hos betraktaren utan hos oss. Vi skulle kunna ta för oss mycket mer. Vi skulle kunna uppmuntra varandra mycket mer än vad vi gör idag!
Att jag funderar över dessa frågor beror på att jag verkligen unnar människor omkring mig en sund kristen tro, som bär dem överallt och som fyller dem med glädje. Det råder nämligen ingen tvekan om att många idag har en tomhet inom sig och bär på en längtan. Men om vi kristna drar oss undan, inte finns till hands, vem skall de då möta dem på ett naturligt sätt?
Joachim - som vill att vi troende skall bli mer frimodiga, att vår glädje blir smittsam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar