Den kämpande tron

En vän berättade att han övergivit den kristna tron och hans terapeut hade uppmanat honom att mera börja tro på sig själv. Detta är nog inte en ovanlig situation. Besvikelsen över att man upplevt uteblivna bönesvar, att Jesus verkar tyst och att man inte känner den helige Andes närvaro som man kanske en gång gjorde, leder till en olust. När dessutom livet kantas av sjukdomar och motgångar kan det verka som om Gud tagit sina hand ifrån en. Man får liksom ta saken i egna händer och börja intala sig att man duger och på så sätt nära tron på sig själv.

Alla bär på någon form av övertygelse inom sig och eftersom vi inte kan leva på någon annans tro/värdegrund/övertygelse så behöver vi, vare sig vi vill det eller inte, jobba med vårt inre för att nå frid och harmoni. För att känna trygghet och glädje.

För tre år sedan predikade jag över söndagens tema: "Den kämpande tron". Det var en söndag och just den dagen fyllde jag femtio år. Då lyfte jag fram bl a detta:

"Tron har sin kamp men den är inte i sig en kamp. Den är vår öppenhet mot skapelsen och frälsningen, vårt sätt att ta emot rättfärdighet från Gud. Därför kan tron växa just i kampen och lidandet. Ordet kamp är ett verb – något som sker, en aktivitet. Tron är en rörelse - och om inte - är den död!"

Min vän lämnade den kristna tron och min tolkning är att oftast lämnar man inte, utan något annat blir mer intressant. Man blir mer motiverad av andra tankar, idéer, vetenskaper mm. Ibland beroende av vem man umgås med och vem man lånar sitt öra till.

Det intressanta är att det lätt kan bli så att man kallar andra som inte delar ens egen tro för att vara manipulerande eller med i en sekt. Man förringar lätt andras trosuppfattningar för att indirekt framhäva sin egen. Detta gäller både troende och icke troende. Detta gäller inom religion och politik, ja inom väldigt många olika sorters sammanhang där olika uppfattningar och åsikter finns.

Men om tron nu inte är religion utan relation mellan mig och Gud, så blir situationen annorlunda. Min relation med Jesus är liksom alla andra relationer i behov av näring och kraft. Och att den är ömsesidig! Det handlar inte bara om att kämpa för att ta emot utan också kämpa för att ge vidare och tillbaka. Jesus säger: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig." (Matt. 25:40). Detta med samarbetet med Gud själv är lätt att glömma. Bekvämlighet, bristande bibelläsning och bön, sällan gudstjänstfirande mm gör att ens kamp kokas samman till enbart att ta emot och försöka bli inspirerad. Inte för att ge vidare och visa vad man har tagit emot. Den kämpande tron blir väldigt fokuserad på en själv och inte på utgivandet.

När man går emot Guds vilja, man är sjuk och känner sig ensam, när relationsproblem och annat hopar sig och folk vänder en ryggen, när ens ekonomi och arbete är hotat - då är det extra svårt att kanske vara tacksam och ge vidare. Ger man vidare i det läget blir det lätt negativa saker; man dömer den som man upplever är emot en etc. Allt detta kallas för "fullt mänskligt", men det är i samma ögonblick som nu kraften i tron avtar och till slut sinar. Du kan kämpa hur mycket som helst med din tro, men slutar den att bli utgivande så dör den till slut. Och här behöver man andra i sin omgivning som gör en observant på detta. Detta gäller både på det enskilda och på församlingsplanet.

En kämpande tro handlar om att både ta emot och ge vidare. Att både ta emot förlåtelse, efter att ha stannat upp, visat på ånger och bekänt, och att sedan ge vidare. Att både se och fundera på hur Jesus ser på en för att sedan med samma blick försöka se på sin nästa. Detta är definitivt inte enkelt men i längden nödvändigt. När Jesus på korset säger: "Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." (Luk. 23:34) så är detta nödvändigheten för hans egen uppståndelse. Hans totala försoning bygger på att ge vidare det han själv tog emot. Gång på gång säger han att han ger oss bara det som han fått av Fadern. Den kämpande tron handlar om detta flödet! I Jesu egna liv är detta påtagligt och han fick själv i Getsemane kämpa med sin egen vilja, att verkligen låta Faderns vilja ske.

Du som läser dessa rader kanske känner att du vill lämna den kristna tron eller att du inte förstår den. Du kanske vill växa och komma vidare från den situation där du nu just befinner dig. Det handlar inte om något annat än att det behöver bli ett flöde i ditt liv. Tacka, välsigna (även de som är dig emot) och inse att Herren inte har lämnat dig. Försök att ge vidare det du har. Herren är inte sen att påfylla dig med det goda, det som du behöver! Daglig omvändelse till honom behövs och det som jag får ta emot, får och bör jag försöka ge vidare till dem som korsar min väg. Jag har under den senaste tiden mött många som verkligen delar med sig av vad de själva först har tagit emot. Man märker kärleken och tacksamheten i deras liv även om de själva många gånger har det svårt.

Att tro på sig själv är inte fel, också Herren tror på dig! Men det får inte leda till egoism och egocentrism. Utan en kämpande tro behöver ha en utomstående källa för att fungera. Den behöver hitta "tankstället" för annars blir det "soppatorsk" i det andliga livet. För den kristne finns det ingen annan än Jesus själv.

Gud välsigne dig i din kamp och vi är många som kämpar tillsammans, du är inte ensam. Misslyckas vi, kan vi resa oss igen! Gud kämpar med oss - inte emot oss!

Fotot vill associera till att vi behöver gå vidare - kämpa på - och vägen är inte spikrak. 

Men det är inte en återvändsgränd!

Självbild

Häromdagen kom jag att tänka på raggarledarna som jag mötte för många år sedan. Jag var ung och jobbade som volontär i sommarkyrkan på Öland. Det jag särskilt mindes var att dessa raggare, ölluktande och till det yttre nitklädda, var ledsna och trötta på att identifieras av det som folk hade stämplat dem att vara. Tuffa, hårda och respektlösa var orden om dem och de levde inte ett vanligt Svenssonliv utan hade sina vanor. Men de ville visa att de var mer än folks bilder och förutfattade uppfattningar. Bara för att de inte följde gängse mönster var de inte sämre för det.

Jag tror att det är mycket vanligt för oss alla, att vi styrs och definieras av vad människor har för åsikter om oss, men också vilka förväntningar de har. Problemet är att vi inte själva vet utan vi gissar, tror och anser oss veta vad någon annan tycker och tänker. Ibland är det helt sant men ofta kan det vara lika fel.

Men oavsett, och här är min huvudpoäng, så är det inte detta som gör oss till dem vi är. Vi, var och en av oss, är något oavsett vad omvärlden har för uppfattning och syn. Risken är att, som raggarledarna, blir nedstämd och bunden i ett negativt mönster, att alltid vara på ett visst sätt eftersom det är förväntningen. I deras fall lite hårdare och mer oborstade än andra. Men det kan bli lika fel åt andra hållet, att man blir högmodig och stolt när folk talar väl om en. Man kan bli förblindad av status och makt och vi har otaliga exempel på detta i det samhälle vi lever i.

Och så tror jag det är med oss alla. Att omgivningens bedömning av både våra motgångar och framgångar kan styra vårt ego och vår självkänsla, så att det påverkar hur vi lever våra liv. Det är inte bara vad vi själva är medvetna om utan också bilden vi tror andra har.

Visst vill väl alla, på vars och ens vis, få bekräftelse mm, men hos evangelisten Lukas (6:26) står det "Ve er när alla människor talar väl om er!" Kanske är detta en fingervisning och en själavård att vi är fantastiska och unika oavsett vad andra anser. Vi säger fel saker, gör fel handlingar och t o m tänker fel, men likväl är vi fantastiska. Vårt värde och vår självbild skall ju egentligen inte styras av vad andra tycker, även om det inte är oväsentligt, utan som lärjunge vet man att jag kan inte med mina goda gärningar lägga till en enda dag till mitt liv. Jag vinner inte Jesu gunst mer genom att försöka ställa mig in eller komma med någon form av egenrättfärdighet. Detsamma gäller motsatsen; att han förskjuter inte någon, ingen raggare eller annan. Det handlar om att bygga sitt liv på hans rättfärdighet.

Vår självbild är oftast annorlunda när vi ser på den genom Jesu glasögon. Både blicken utåt och in emot en själv präglas av en annan måttstock än vad vi många gånger är vana vid. Det betyder inte menlöshet eller att undvika ta ansvar. Det gjorde raggarna och många med dem. Senare i livet hörde jag att en av dem blev förman på ett kärnkraftverk.

Många har jag mött som inte blommar ut eftersom de är fast i mönster som gör dem handlingsförlamade och deras talanger och begåvningar tas inte till vara. Att då komma med evangeliet blir viktigt, att personen är värdefull och att man först skall söka Guds rike, så skall det andra tillfalla en. Det där ”andra” är inte så dumt, men blir lätt förbigånget. ”Det andra” är bl a frid, hopp, försoning och kärlek. Sådant som inte går att handla på Willys utan gåvor som ges till den som ångrar sig och tar emot. Gåvor som ges till den som fortfarande har plats i sitt inre för det som Gud vill ge och inte enbart fyller det med egenproduktion.

Vi tillhör dem som Gud vill ge dessa gåvor och som vill visa att det handlar om att vi skall förstå att vi är värdefulla i vår bräcklighet och litenhet. När man i tro kan ta till sig detta förändras mycket både hos en själv och i relationen till Gud och andra.

Glöm nu inte detta, att Gud går inte förbi dig. Han stannar t o m upp i mötet med dig! För du är värdefull och älskad i hans rike!

Väntan och förväntan

En sak som jag nästan hela livet varit lite sämre på är att vänta. Att vänta kan lätt göra en rastlös, otålig och att man tror sig missat något. Att vänta betyder att andra kanske hinner före eller att man själv kommer för sent. Väntan kan lätt bli tid som inte har ett egenvärde utan som måste fyllas och då med något som skall anpassas till den ofta ospecificerade tidsramen. Man vet helt enkelt inte hur länge man skall behöva vänta och därför utvecklas det gärna en frustration.

Men om man ser tillståndet som om man satt i ett väntrum eller vid en gate på flygplatsen så hinner man upptäcka en massa saker om man bara ger sig till tåls! Man hinner se och studera människor, man hinner vila och hämta kraft. Tankar som man har hinner att struktureras om och den känsla man just var fylld av hinner lägga sig och en annan kan få möjlighet att ta vid. Ord som förlupet kommer ut ur ens mun sägs aldrig utan återvänder för att ännu en gång bli föremål för eftertanke i ens inre. Det finns mycket klokt i att vänta, och ändå är det så svårt.

Kanske har det ökande tempot i samhället fört med sig att väntan blivit något ännu mer påtagligt. Processorerna skall gå snabbare i våra elektroniska hjälpmedel och vi vill inte ha vänteköer utan vi måste i fler och fler sammanhang boka en tid. Eller så blir man uppringd och behöver inte vänta i luren.

Men i mitt fall har väntan inneburit många goda saker. Man märker att tid har en förmåga att utmejsla det som är väsentligt och som håller. Med tiden märker man att vissa personer betyder mer och vissa saker blir oväsentliga om man bara får ett annat perspektiv. Bara tiden kan ge detta perspektiv!

I mitt förhållande till Gud har detta senaste halvår, som inneburit mycket väntan, varit en nyttig lärdom. Från att man vill att Gud skall gripa in när man själv önskar, blir perspektivet det omvända. Gud har både koll och en plan som han håller sig till. Visst kan vi med våra böner påverka och lägga fram våra önskningar och behov, det uppmanar ju Jesus oss att göra! Men Guds vishet handlar många gånger om att hela och läka när det är rätt tid. Det betyder inte att han är frånvarande eller passiv utan bara att hans kärleksfulla omsorg inte visar sig på det sätt som man själv hade tänkt sig. Jag är fast förvissad om att när tiden är mogen så griper han in på sätt som man själv inte kunde räkna ut.

Ibland är väntan så konstruerad att molnen hinner torna upp sig och det mesta tycks vara mörker och hade Gud gripit in tidigare så hade man inte sett den fantastiska förvandlingen, att Gud är mäktig. Jag har senaste tiden tänkt mycket på Mose situation där han står med havet framför sig, vilket betyder en garanterad drunkning och fienden bakom sig, en garanterad död i strid och dessutom var han omsluten av människor som ifrågasatte honom.

Då säger Mose: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. (2 Mos.14:13).

Han börjar med samma ord som Jesus använder: Var inte rädda! Och sedan handlar det om att stanna upp, bli stilla och därefter kommer man att få bevittna frälsningen. Det är en rätt ordning och väntan har sin naturliga plats för att man skall få tid att se det Herren gör och inte bara det egna.

Det finns mycket "jag" när man inte väntar på Guds tid. Och det jag vill uppmuntra dig med dessa rader är att lita på att Herren inte har övergivit dig, även om man ibland känner att väntan är olidlig. Förr eller senare visar hans sin makt och då kommer det att bli uppenbart för alla som vill se. Också i ditt liv dröjer Herren ibland men han lämnar dig aldrig utan är med dig hela tiden. Därför behöver vi heller inte vara rädda. Men allt detta lär man sig inte på en gång utan rädslan och otåligheten finns där och livserfarenheter lär oss att gå det som de gamle benämnde för helgelsens väg. Ofta innebär det att vänta i tålamod.

Gud välsigne dig och ditt väntande!

Reflektioner kring Askonsdagen

Denna onsdag börjar fastan och temat på första dagen är just "Bön och fasta". Och grunden för dessa fyrtio dagar är ju att bli mer fokuserad på den högtid som ligger framför oss, nämligen påsken. Och tar man påskevangeliet och försöker se själva kärnan i budskapet så är det kärleken. Det är ofattbart för många, allt lidande och alla svårigheter Jesus måste gå igenom, men det fanns ingen genväg. Han gick den svåra vägen upp till Jerusalem.

Kärleken har alltid ett pris och det är här bönen och fastan kommer in i våra egna liv. Genom bön, att samtala med Gud och genom att avstå och inte fylla sitt fysiska eller mentala med onödigheter så blir det lättare att se och komma nära den Helige. 

Jesus säger i Matt. 2:19f "Bröllopsgästerna kan väl inte fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det ska komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta." Underförstått, att när Jesus inte är nära så behöver vi extra fokusering. Inte undra på att så många idag känner tomhet och avsaknad av den Helige. Man mättar sig med så mycket som lätt blir hinder istället för tröst och hjälp.

Den kärlek Jesus kommer med bryter ner så mycket av vårt egna och bygger upp så mycket som är gott. Och denna "process" sker ständigt i en lärjunges liv. Det bryts ner och byggs upp. Tron är ju en relation och liksom friden är det inte ett tillstånd utan mera ett verb, en rörelse som aldrig är stilla. Därför behöver man, om man vill växa och mogna i tron, ständigt jobba med att ge näring till och söka goda sammanhang och ha ett bärarlag omkring sig. Tron har ju en förmåga att tyna bort och försvagas trots andliga erfarenheter. Inte minst alphadeltagare kan vittna om detta. Under kursens senare del känner man många gånger att man växer i tron eller t o m tar emot en tro som man tidigare inte haft. Men när kursen är slut och allt är över gäller det att hålla den vid liv, och som allt annat som skall leva behöver den underhåll.

På Jesusträffen i Gävle för några veckor sedan hade jag och frun höga förväntningar på att få kraft, glädje och inspiration i vår kristna tro. De ca två hundra samlade var nog alla förväntansfulla. Och bara själva miljön var god. Att ingen behövde känna rädsla eller bli ifrågasatt. Det hände mycket under de timmarna vi var samlade men det jag vill lyfta fram är att jag längtade efter att vara nära i relationen till Herren. Att Guds Ande, hjälparen och den som Jesus utlovat, skulle tala. Och så skedde! Det profeterades och lovsjöngs och bönerna var många under kvällen. 

Och det Anden starkt påminde om är: att vi alla, även jag, måste göra något själv! I skriften kan vi läsa om kvinnan som vidrör mantelns tofs, Bartimaios som ropar efter Herren eller Sackaios som klättrar upp i trädet. Vi har Mose som sträcker upp staven eller mannen i Betesdadammen. Eller så behöver vi ett bärarlag som de fyra som bar den lame i Kafernaum. 

Och vad vill då Jesus? Jo, hans kärlek är att visa att man kan ha en djup relation med honom och att han vill ta emot det vi vill lämna till honom. Han vill inte ha våra förträffligheter eller fina titlar, han vill inte ha av vårt överflöd eller annat som vi med lätthet kan avstå från utan djupast sett vill han ha det vi inte kan bära själva. Det som skadar oss och andra. Han säger själv att vi får komma med våra bördor och han skall ta dem. Hur ofta har vi inte vänt på detta och förväntat oss att han skall bara komma, men vi har kanske ändå försökt ha kontrollen eller vägrat släppa taget. 

När jag satt denna kväll i Gävle så gav jag Herren, som en kärleksgåva, mina sjukdomar och särskilt en del osäkra celler som man inte riktigt vet vad det är. Jag gav honom ovissheten och mig själv. Och det blev så tydligt för mig, det som ofta varit en självklarhet, att Jesus längtar efter våra gåvor och då inte bara de som ”luktar gott” utan tvärtom, unket och illa. Och vi behöver bli än mer motiverade att ge honom detta istället för att kanske kasta dem på varandra i form av bitterhet. Eller att bara stilla bära allt själva.

För mig är detta ett kärlekens budskap i fastetiden. Se vi går upp till Jerusalem för att lämna ifrån oss det vi inte behöver bära för att ta emot det som bär oss.

Joachim -Fettisdagen 2016

Foto: Den tomma graven vittnar om uppståndelsen - Trädgårdsgraven i Jerusalem

Fastlagssöndagen

Denna söndag, Fastlagssöndagen, visar på att vi nu lämnar julen bakom oss och så smått börjar förbereda oss för påsken. I flera länder och städer, framför allt katolska, är det karnevalsstämning där ordet karneval ordagrant betyder "farväl till köttet". Man frossar, äter och dansar för att sedan fasta i 40 dagar före Påskhelgen. Vi har våra semlor som också benämns "fettisdagsbulle" för att visa på något mättande före de "magra veckorna".

Dessa dagar behöver för reflektion och eftertanke. Är det inte ofta så att man i relationen med Gud kan vilja ge honom råd om hur han skall sköta saker och händelser. Många tycks vara rådvilla men ändå bestämda i vad Gud (Jesus) borde vilja och tycka. Och man kan lätt vara säker på sina åsikter om andra, medan det snabbt kan vara svårare när det gäller en själv. 

Temat denna söndag är Kärlekens väg och vill lyfta fram att Jesus nu på allvar påbörjar sin vandring upp mot Jerusalem för att bli utlämnad, hånad och dödad. Och det som driver honom att frivilligt gå denna väg är just kärleken! Han kan inte vika undan och samtidigt älska oss och han vet att det är bara på detta sätt människan kan bli frälst - räddad. Det är bara på detta sätt det finns en möjlig försoning för människan att lämna sina fel och brister och hitta en ny väg framåt.

Jag har under senare tid smakat på ordet rådvill. Man är ofta rådvill i olika situationer. För min del handlar det om min livssituation med tjänst, kallelse och dessutom hur jag skall förhålla mig till mina sjukdomar. Jag känner mig rådvill inför hur jag skall tackla min mors död och kontakten med släkten. Vad är bra och dåligt i de olika sammanhangen? Visst vill man ha råd - därav rådvill! Men vill man lyssna och ta till sig råden? 

Mycken rådvillhet beror inte på bristande kunskap utan på andra faktorer, som t ex bekvämlighet, stolthet, irritation, hämnd, dålig ekonomi mm. Man är rådvill eftersom man inte i hjärtat är beredd att betala priset. 

Jesus är, tack och lov, inte rådvill utan han går upp till Jerusalem för att just betala lösen (skulden) för din och min bortvändhet. I vår rådvillhet har ofta själviskheten och annat hindrat oss att lyssna in Guds vilja. När Guds Ande jobbar med oss, om vi nu tillåter honom det, så blir det mer och mer uppenbart att det Jesus berättar i söndagens evangelietext från Johannes är sant. 

Det är i detta sammanhang som Jesus ger en liknelse. Liknelsen om vetekornet som måste dö för att bära levande ax, som dör för att andra korn skall få liv. Han är själv vetekornet som dör för att vi andra skall få liv.

1.    Jesus kunde valt att behålla sin lycka och sin härlighet för sig själv.

2.    Eller han kunde ha kommit till oss och gjort alla sina barmhärtighetsverk och framfört en inbjudan till Guds rike - och sedan vänt åter och lämnat de otacksamma människorna åt deras öde.

Men han valde att stanna och ge sitt eget liv. Troligen kommer vi kanske aldrig att riktigt på djupet förstå hur viktigt detta är för oss, att Jesus avstod från allt och var lydig till döden på korset. Han kämpade en otrolig kamp och vill du ha ett råd och inte vara rådvill så öppna dig för detta faktum att Jesus går denna kärlekens väg för din skull. Det håller mig uppe i svåra tider, att Jesus inte går förbi en enda av oss, även om världen har ett annat synsätt. 

   Och faktum är att det bara är när man själv har erfarenhet av det som man kan intyga att det är sant. Så många har fnyst åt detta och menat att det är floskler. Men det är en sanning som gör att när allt tycks stå en emot så står han där. Det är som det står skrivet på fotot ovan: "Jesus är densamme, igår och idag och i all evighet." Detta står ovanpå porten till den kyrka jag firade min första gudstjänst i som fyraåring. Genom hela livet är Gud med. Han är aldrig rådvill!

Därför behöver inte heller vi vara så oroliga. Gud vet och han har vunnit en seger genom sin kärlek och inte genom hämnd eller hårda ord. Han har vunnit en seger genom ödmjukhet och inte genom stolthet eller att trycka ner. Han är helt enkelt segraren. Döden, mörkret är nedslagna och denna fastetid är på nytt en möjlighet för oss att vandra med Jesus och ta del av hans seger som han så frikostigt delar med sig av.

Tacksamhet

Lyssnade på en predikan av en känd pastor under en promenad häromdagen. Hon underströk betydelsen av att vara tacksam. Det bör vara ett signum för den som följer Jesus och kallar sig att vara kristen. Hon förstod självfallet att det många gånger i livet kan vara oerhört svårt att kunna vara tacksam när mycket i ens liv är svårt.

Hon visste att bland gudstjänstfirarna fanns det en kvinna som mist sin son i en trafikolycka för inte så länge sedan. Men nu satt hon ändå där bland övriga och naturligtvis är det svårt att se meningar och förstå händelser när man är mitt i dem. Och dessutom hör det ofta till tacksamheten att man också bör förväntas att alltid kunna känna glädje. 

I första Tess. 5;15ff skriver aposteln "Var alltid glada, be utan uppehåll och tacka Gud i allt. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus. Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda och håll er borta från allt slags ont"

När man läser detta låter det kanske klämkäckt och omöjligt. Men alternativet är ofta bitterhet, att man dömer, att man söker hämnd och blir en olycklig och otacksam person. Tacksamhet är en inställning som man behöver hjälp med att hitta. I sig själv är det många gånger helt omöjligt. Men när Guds Ande tillåts verka i en, när man med sin mun och i sitt hjärta bekänner Jesus som Frälsaren, så sker en förvandling inom en. Den pågår ständigt i en lärjunges liv. Man ser på människor och händelser så som Jesus ser, med hans blick. Och man ser också med Andens hjälp hur Jesus ser på en själv, oavsett vilken livssituation man är i.

Men det är en kamp och därför uppmanar aposteln till bön, som är den viktigaste aktiviteten en kristen kan göra (Ni som gått alpha har hört detta!). Att be för människor, både de som är ens vänner och de som inte är det. Att be för situationer, både de (är) ljusa och de som rymmer mörker.

På torsdag kl. 10:00 skall jag på begravning i Berlin. Det är min biologiska mamma som dog under nyåret. Mitt i allt annat i livet, så avlider den kvinna som fött mig. Och för första gången sedan jag skiljdes från mina tre syskon som liten så kommer vi förhoppningsvis att vara samlade runt mor. Det handlar om 45 års tid. Många tankar och funderingar kommer naturligtvis upp. Man skulle kunna se på tillvaron med bitterhet och otacksamhet.. Man har sorg, bär på allvarliga sjukdomar och mycket annat som just nu sker runt omkring en. Men att då tacka för en familj som man inte skulle haft om inte man blev bortadopterad är en annan infallsvinkel. Att tacka för att man inte dog för tre år sedan i cancern. Att tacka för att man faktiskt får möjlighet att göra ett avslut och att vi syskon kan samlas. Och framför allt tacka för att Jesus är densamme oavsett misslyckanden och tillkortakommanden! 

Det är djupast sett Gud som är grunden för tacket. I hans sons namn kan jag lägga lilla mor och hennes slitsamma levnadsöde. I Guds famn kan jag lägga allt som tynger mig och är svårt. Detta är mycket lättare att göra när det går en väl, men så mycket viktigare när bördorna samlas på hög!

Därför finns det en grund för tacksamhet även i det svåra. Det öppnar upp för nya dimensioner och för Gud är inget omöjligt och han vill allas bästa! 

Därför är profetiorna så viktiga för de hjälper oss att hålla ett fokus och det är många gånger Guds sätt att leda, både enskilda och en församling. Men de skall prövas för de kan leda fel om de inte bygger upp. 

Sammantaget är det nog ändå så att tiden för klagan och otacksamhet många gånger överstiger de stunder vi känner tacksamhet. Därför behöver vi alla uppmuntras och påminnas. För när vi på nytt hör detta med att vi skall vara tacksamma säger vi nästan omedelbart att vi är det. Men brister och tillkortakommanden både hos andra, men inte minst hos en själv, får oss många gånger att tappa både glädje och hopp. 

Slutar denna reflektion med att citera Fil. 4:4ff "Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: Gläd er! Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då skall Guds frid som övergår allt förstånd, bevarar era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus."