Påfyllnad - Alpha startar den 7 sept kl. 18:30 i Kungsbacka kyrka

Det finns en grundregel i våra liv, som vi medvetet och för det mesta omedvetet, lever efter. Det är att det vi fyller oss med tränger undan annat i vårt inre. Detta gäller i så många sammanhang. Och det gäller åt båda håll, både det negativa och det positiva vi tar till oss.

Om vi börjar med något så grundläggande som föda. Vi äter tills vi är mätta och har vi då ätit något onyttigt så får vi inte plats för det nyttiga. Vår magsäck rymmer en viss mängd!

Går vi vidare på det sociala området så väljer vi många gånger i vilka sammanhang vi rör oss. Umgås jag med människor med gör mig ledsen, sårar mig och leder mig in i fel sammanhang så gör dessa mig lätt vilsen och jag bryts efter hand ner. Tvärtom innebär att jag kan få bekräftelse, upplever meningsfullhet och känner att jag är i rätt gemenskap.

Om vi tar ett annat område, nämligen sociala medier; internet, spel, film, musik och tv så påverkar de mig och formar min person mycket mer än jag oftast vill erkänna. Så många som har en personlighet som styrs av vad man har matat sig med när det gäller dessa digitala elektroniska medel, hur mycket tid man lagt ner.  Ser man på dåliga filmer som har en skev människosyn så självklart påverkas man. Handlar det hela tiden om att rösta ut och besegra fiende så målar man lätt upp livet i "vi och dom". Människan är påverkningsbar annars hade vi inte haft all reklam eller så hade inte modet styrt oss i så många val.

Ja, raden kan göras hur lång som helst. Vi är det vi fyller oss med genom våra olika sinnen. Många gånger menar vi att vi är ett resultat av vårt arv och miljö och det är ju sant. Men likväl har vi valmöjligheter. Jag har många gånger gjort felaktiga val och det har fått konsekvenser i sår och smärta. Och man försöker hitta förklaringar. Men jag har framför allt gjort många val som fyllt med glädje och tacksamhet. Jag har satt mig i situationer som gjort mig gott och som fått mig att mogna som människa. Det som gjort att jag har gjort rätt val handlar naturligtvis om andra människors påverkan, arvet etc. Men till slut handlar det om hur jag förvaltar allt detta som jag på olika sätt har tagit emot! Man är inte enbart ett resultat av annat eller andra utan vi har, när vi är vid våra sinnens fulla bruk, ett ansvar.

Personligen har jag valt att alltmer vilja växa i den kristna tron. Ingen har tvingat mig och jag har inte på något sätt varit tvungen. Men jag vill "mata" mig med det goda evangeliet och ännu mer idag när jag ser hur det tränger undan det som bryter ner. I det kristna budskapet ryms ord om hopp, förlåtelsens enorma skatt, sanning och glädje. Det är en kompass som leder framåt och som hjälper en att inte gå vilse. Det handlar om det vi brukar benämna frälsning, vilket är ett djupare och bredare ord än räddning. Men det handlar om en räddning från det som vill bryta ner. Jag ser ju idag vilsenheten hos många medmänniskor och fast de tycks ha allt tycks de saknar så mycket när man skrapar på ytan. Så skulle det inte behöva vara tänker jag.

Den 7 september kl. 18:30 börjar nästa alphakurs - introduktionskurs i kristen tro - i Kungsbacka kyrka. Det är en fantastisk möjlighet att ta reda på om denna "föda" - den kristna tron - är något som är värt att ta till sig. Det är ju inte förrän man själv börjar äta som man vet vad det smakar! Det hjälper ju inte att andra säger hur gott det är! Här kan du läsa mer om Alpha. Livet är kort och det är lätt att bli överviktig med sådant man inte behöver bära på. Ring mig, 0702777720 om du vill veta mer.

Joachim - som anser att Alpha är en gudagiven kurs.

Det vi saknar styr många gånger mer än det vi har

Alla saknar vi något, ingen är fullkomlig. Tro inte att du är något kommer snart som en tanke i vårt inre! Ja, uttryckssätten som visar på ofullkomligheten i våra liv är många och vi är för det mesta väldigt medvetna om vad som saknas.
Det kan vara fråga om svag hälsa, bristande ekonomi, arbetslöshet, ensamhet, meningslöshet rent generellt. Bristande begåvningar, ett vackert utseende mm. Hur som, är det många gånger bristen (som kanske enbart är inbillning!) som styr vår syn både på oss själva och andra.

Ofta är det ekonomin och vår välfärd som dominerar dessa resonemang. Inte ofta hör jag att man lider brist på tro, att det finns en saknad på det området. Det är liksom inte lika viktigt som allt det andra som lyfts fram.

Och egentligen är det väldigt tråkigt att just bristerna styr så mycket. Jag kan förstå att om hälsan saknas, om ekonomin inte går runt så att man saknar hus och hem och något att äta, att det fyller hela ens tillvaro. Men det är inte denna ohälsa/fattigdom jag tänker på just nu utan alla de som tycks ha allt vid en första anblick. Den stora majoriteten i vår stad och i vårt land. Visst, många är tacksamma, men i samtal hör jag ofta att det finns ett behov av att lyfta fram bristerna. Och det gör något med oss. I bästa fall mår vi bättre när vi s a s pyst lite och vi har nog ett medfött behov av att vilja ha mer. Redan Adam i paradiset visade på att vilja ha mer. Och Ormen, som förledde dem, berättade inte om allt gott Gud hade gett mänskligheten utan pekade enbart på en snål Gud som inte lät dem äta av alla träd.

Vi har något inom oss som, ju mer vi blir medvetna om det, blir bättre blir på att hantera. Och det är bristen på att se det vi faktiskt har och delar detta med andra. Varje morgon så kämpar jag med att fokusera på hur frisk jag är. Inte att jag har gått igenom sjukdomar och undrar om de skall blomma ut igen som en tickande bomb. Och idag är jag mycket bättre på det än för något år sedan. Tänk om jag lever till nitti och bara tänker på den dagen jag skall dö! Så dumt! Då har jag ju inte levt! Varje dag funderar man på den tid man fått och hur man kan förvalta den. Det är mycket man inte hinner med men det är bättre att tänka på det man faktiskt gör och upplever. Då lär man sig efterhand att kanske bli bättre på att prioritera!

Återigen handlar det också om att omgivningen kan hjälpa oss att se det vi har och det vi kan lyfta fram. När vi inte fokuserar på varandras brister, misslyckanden eller vad det nu kan vara utan istället ser talangerna, det unika i varje medmänniska, så blir vi alla rikare och friskare!

Det är därför vi också behöver jobba med tron! Tron hjälper oss att inte enbart se bristerna utan mer på hur mycket Gud vill ge och hjälpa och faktiskt redan har gett till oss alla så mycket! Tron handlar om ett förhållningssätt där jag själv i första hand är mottagare för att sedan kunna ge vidare. Och Gud förser oss, han fyller våra tomrum och svarar på våra böner, fast vi inte alltid tror det. Men för att se detta behöver vi hjälp och erfarenhet.

Vi lever i en livskamp och tron vill hjälpa oss att se att det finns någon som är med oss i denna kamp, trots att det många gånger ser så mörkt ut och lidandet och döden är nära. Men även i den mörkaste dal är Herren närvarande. Guds fiende vill att vi istället lever våra liv med att ständigt anklaga, se brister och glömma bort det goda.

Joachim - som är övertygad om att vi behöver stödja varandra i att ser på möjligheterna istället på hindren.

Fotot vill hjälpa oss att associera till att någon bär oss, men låter oss gå själva...

När missnöjet styr våra liv!

För några dagar sedan var det torgdag i Kungsbacka och det var vackert väder, många människor, knallar och andra som ville saluföra sig och sina produkter/idéer. Man ringer till mig från kyrkans café och säger att ett av de politiska partierna har ställt sig så att det hindrar en del av kyrktrappan och dessutom skymde man hela kyrkans anslagstavla.

Som herde i församlingen känner jag ansvaret att undersöker situationen och finner att det är precis så som det sagts mig. Dessutom har de parkerat en bil med argumentet att den har tillstånd för handikapp-parkering. Jag meddelar vänligt men bestämt att det finns ingen parkeringsplats eftersom det är precis utanför vårt café. Jag meddelar att de ställt tältet på kyrkans mark att och de dessutom skymmer och hindrar både anslagstavla och trappan/räcket.

Nu blir det en ordväxling i vilket man undrar om jag vet var kyrkans mark är. Att kommunen gett dem tillstånd att stå där samt en undrar om jag är mer mot dem än gentemot de andra partierna? Och jag skall minsann förstå att deras parti har 23 % av väljarna. Jag har samtalat likadant med alla partier och det finns ett av dem som frågar om det går bra att stå på andra sidan entrén till kyrkan och inte så nära trappan! Detta är första gången någon gör på detta sätt, skymmer hela anslagstavlan.

Varför tar jag upp detta, jo för stämningen blev ju inte den bästa. De var säkert inte nöjda med mitt agerande och mitt syfte var bara att se till att kyrkan fick synas på marknadsdagen. Jag upplever inte att de förstod mig utan snarare tvärtom. Det missnöje som grodde i denna situation är samma missnöje som styr så mycket i vårt land. Och inte minst inom politiken finns det brännande frågor som rör ex. EU-migranter, ekonomi mm. i vilka vi har olika uppfattningar. Du har kanske förstått att det var sverigedemokraterna som skymde kyrkans anslagstavla. För mig handlar det om att alla både skall få höras och synas! Och sverigedemokraterna anser sig ju stå för kyrkans sak, då kan de ju inte skymma vår information! De tolkade som om jag ville tysta dem. Jag är tvärtom angelägen om att de, på rätt plats, skall få säga sin mening. Då kan man ha dialog och då blir det uppenbart vilka värderingar som finns.

Själv är jag inte medlem i något parti men jag har haft intressanta samtal med samtliga lokala partier och jag skulle välkomna att man på marknadsdagarna kanske kunde inrättar ett "Politikerhörn" någonstans på själva torget med ett Speakers Corner, där de olika partierna kan göra sin röst hörd. Jag kommer gärna och lyfter fram evangeliet! Då kanske missförstånd kan undvikas och människor kan rösta på det de vill och undvika att ens missnöje styr valet hur man skall rösta.

Joachim - som vill ha dialog och som vill att det positiva skall styra istället för våra missnöjen.

Relationer

Idag viger jag två par och döper ett litet barn. Nästa vecka är jag med när en vuxen döps och jag har dessa första veckorna efter semestern varit i kontakt med flera "sorgehus". I alla sammanhang handlar det om det viktigaste i våra liv, nämligen våra relationer. Det är de som fyller oss med energi och som ger mening åt våra liv. Både glädjen och sorgen har oftast sin grund i andra människoliv.

Trots detta har vi blivit alltmer individualister. Det visar sig i sådana påståenden som: Ensam är stark. Jag klara mig själv. Jag gör som jag vill. Jag lever mitt liv. Lägg dig inte i! Och i närheten till detta kommer kravet på integritet och att inte bli kränkt utan respekterad.

Det positiva är i allt detta är ju, att varje människa är unik, är speciell och kan inte ersättas av någon annan. Varje individ har ett unikt värde som vi ofta lyfter fram, i alla fall i teorin. Det negativa är att jag tror inte ensamheten har varit större än vad den är idag! Trots att de flesta har människor omkring sig så är det så många som är genuint ensamma bakom sina fasader. Man saknar riktiga vänner och man har inte tid att vårda några djupare relationer för samhället är så upptaget med att vi skall ta hand om oss själva för att duga.

De relationer som får mycket näring är, mycket vare massmedia, de negativa som ju inte är relationer för de flesta av oss. Att vi pekar ut människor som stör samhällsordningen. Om de försvinner från gatubilden så blir vi mindre störda, våra liv kommer att bli mer harmoniska. Jag personligen har tänkt precis tvärtom! Just för att våra nya EU-migranter finns i vår närhet, för att ta ett exempel, så blir vi mer varse om livets skörhet. Hur beroende vi är av varandra. Vi skall ju till samma himmel och vi är lika mycket värda!

Som människa behöver man spegla sig i andra människor för att lära känna sig själv och veta vem man är. Djupast gjorde, enligt den kristna tron, Gud sig till människa i Jesus Kristus för att vi skulle se på honom, lyssna och se mönstret i hur ett liv skall levas för att leva så "egentligt" och inte "oegentligt", som filosofen Heideggers lyfter fram i sin bok "varat och tiden"( Sein und Seit 1927). Jag är helt övertygad om att vi behöver vända om och se på Kristus igen.

Många lever inte på "riktigt" eftersom rädsla, rasism, outtalade förväntningar, psykisk ohälsa, sociala fobier, egoism och avund, beroende mm gör oss till något vi inte var ämnade. Våra sunda relationer gör oss många gånger mänskligare. Vi behöver varandra för att kunna leva livet. Vi behöver varandra för att fungera som människor. Vi har ju tyvärr otroligt lätt för att på olika sätt döma varandra utan att egentligen ha ett syfte att hjälpa. Det gör ju inte att vi kommer varandra närmare.

Men trots det så anser jag att vi föds och lever med en genuin kärlek till vår nästa. Därför är det en sådan glädje när ett nytt barn kommer in i släkten, några säger ja till varandra och därför gör det så ont när man mister någon. Den smärtan kan vara outhärdlig för döden bryter så definitivt av den jordiska relationen.

Välsignelsen från Gud handlar i dessa olika livssituationerna om att han vill sätta oss in i sammanhang med honom själv och med varandra så att vi kan få tröst och frid. Både med oss själva och med andra. Detta klarar vi alltså inte ensamma! Ensam är inte stark! Vi behöver ha modet att låta oss bli beroende av Gud, hans välsignelse och frälsningsgärning, och av varandra! Men för detta krävs mod och frimodighet. Tänk på att någon säkert behöver dig!

Joachim - som  denna helg skall predika över vinstocken - Jesus och grenarna....

Före eller efter

Nu har jag arbetat drygt en vecka efter en mycket god semester. Den innehöll goda stunder med familjen, mc-turer (bl a ända till S:t Anton i Österrike!) samt en vecka på Oasrörelsens sommarmöte i Jönköping under vilket jag var engagerad.

Man laddar batterierna och särskilt viktigt för mig är att ladda de "andliga" batterierna med god undervisning, lovsång och bön. Att möta troende från alla möjliga sammanhang och bli inspirerad.

När man kommer tillbaks till sin "vardag" möter man andras semesterberättelser och flera av mina vänner har just varit på konferenser och andra stora kristna möten som samlat tusentals i landet. De berättar med tacksamhet och glädje vad Gud gjort och oftast vittnar de också om en speciell Gudsnärvaro.

Min fundering är nu om fokuset ligger på att fylla på där det tömts under terminen eller är fokuset inför det som ligger framför en. En jämförelse är att när jag går till nattens vila, gör jag det för att jag förtjänar god vila efter en lång arbetsdag eller känner jag att jag måste sova gott för att orka med morgondagen. Naturligtvis är det alltid båda synsätten som gäller.

Men man kan bli stressad om man har för höga förväntningar eller ett felaktigt fokus som gör att man är missnöjd. Själv är jag, efter Jönköpingsveckan, klar över min egen kallelse och tjänst. Det blev både att lämna det gamla och gå in i det nya. Jag är klar över att jag är där jag skall vara och gör det jag skall göra och Gud kommer att förse med det man behöver. Nu är bara frågan på vilket sätt och när. Men det gäller att vara lyhörd inför vad Gud vill säga. Att sträva efter urskiljning och var vis.

Tänk om vi tillsammans kunde hjälpa varandra ännu mer att ta vara på det som händer med oss under sommarveckorna. Då kommer ju oftast både det som vi kämpar med och det som är positivt upp till ytan. Och många gånger tänker vi att vi inte skall gå in gamla stressande ekorrhjul utan vi skall bevara något av känslan vi fått under vår ledighet.

Jobbar vi för att få semester eller har vi semester för att orka jobba? Faktum är att vi lever i en kluven värld. Jobbavtalet säger att vi skall tjäna in våra semesterdagar. Men mycket annat i våra liv pekar på att vi först måste vila för att orka. Frukosten påstås vara det viktigaste målet på dagen. Den ger kraft inför det som ligger framför.

Joachim - som känner tacksamhet över att fått fylla på ur de goda källorna

Ny Inspiration - om blogg och lyssnande

Hustrun undrade för någon månad sedan om jag skulle fortsätta att blogga eftersom denna inte har uppdaterats på länge? Och mitt svar var att jag inte vill ta bort den, jag vill invänta, för jag tror att det är mening att jag skall fortsätta. Jag väntar bara på att få till mig vad och när jag skall skriva. 

Under Oasmötet för någon vecka sedan, i Jönköping, möter jag Bengt Pleijel som stillsamt undrar varför jag inte bloggar längre och jag förstår att han har läst mina rader och en vecka senare sjunger sonen Simon i en Pingstförsamling där någon frågar honom varför inte hans far bloggar längre.

Detta sammantaget har lett till en övertygelse att det nu är dags att skriva.

Just detta, att vara lyhörd i att Gud talar till oss, är en träning. Tänk så ofta han har talat genom sitt ord i Bibeln, genom omständigheter och andra människor och händelser utan att vi hört eller lyssnat! Vi säger oss ha gjort det, men det får liksom ingen betydelse. 

Jag kan också med jämna mellanrum hamna i situationer där jag menar att Gud är tyst. Då jag anser att han borde tala. Men när jag väl börja höra honom igen så visar det sig oftast att han har bara varit vis nog att invänta mig. Jag hör mycket som går in i ena örat och ut genom det andra och detta är jag nog inte ensam om. Gud vill inte bara tala till oss, han vill också att det han förmedlar skall trilla ner i vårt inre! Att han får möjlighet att stanna kvar inom en och inte försvinna ut. Han längtar efter mottagaren, att skapa relation, och har inte enbart fokus på att han själv skall tala, vilket vi ibland har en tendens till när vi talar. Känner du igen detta att nu har informationen getts och nu får lyssnaren ta ansvaret? Sändaren och mottagaren har en förmåga i mänskliga sammanhang att skylla på varandra. 

Gud är mer inkännande och eftersom han både känner och älskar oss så vill han alltid leda oss i rätt riktning. Det är väl detta som kallas kärleksfull fostran! Och som en förälder fostrar sitt barn så vill Gud det bästa för sina barn. Men trotset är enormt utbredd bland både Guds folk och andra. Vi kan själva ända tills det inte går längre. 

Så låt oss hjälpas åt att bli mer lyhörda och uppmuntra varandra i att Gud faktiskt talar till oss alla! Ju mer vi lär oss detta, ju mer vi stannar upp och tar till oss, desto mer gott sker det! Desto mer får Gud på riktigt vara en del i våra liv och inte bara lite lagom. Kan denna blogg uppmuntra någon så är det värt att fortsätta skrivandet och jag ser fram emot en höst med många goda möten, både med Herren själv och med er syskon i Guds stora familj.

Joachim - som är inspirerad och utvilad efter en god semester.