Celebrate Recovery

Under hösten kommer vi att i församlingen börja med Celebrate Recovery, CR. Det är ett kristet tolvstegs-program med tydligt fokus på att den högre makten är Gud, att evangeliet kan hela, bota och upprätta!

Dagligen möter vi människor som bär på sår, ovanor och kemiska beroenden. Såren kan vara gamla, från vår barndom men de är ändå sår vi bär med oss och som ofta aktualiseras vid speciella händelser i livet. Våra ovanor sätter oss många gånger i situationer som avskärma oss och som kan skapa rädslor. Det kan vara aggression, avundsjuka, svartsjuka, girighet, stolthet och mycket annat. Och det kemiska beroendet kan vara väldigt olika beroende på person och liv, alltifrån alkohol, andra droger till osundund matkonsumtion.
Slår man samman allt så finns det i de flestas liv sådant som gör ont, som är söndrigt och som längtar efter en särskild omsorg. Man kan bara gå till sig själv och konstatera brister. Många av oss är som lökar som egentligen vill bli avskalade av våra hårda skal, där insidan får komma fram, men där det inte går pga av miljö, rädsla och annat.

CR löser inte allt men vill vara ett kristet alternativ på den grund som Jesus en gång och alltjämt ger oss. Mycket förmår vi inte själva men just med Guds hjälp, med en församlings stöd och omsorg så kan vi ta små steg framåt! Det är detta CR vill vara en hjälp i.
I höst bildas en pilotgrupp som inte riktar sig till allmänheten. Så småningom kommer denna grupp att erbjuda fler att gå CR och tanken är att det skall bli så naturligt som möjligt att vara i goda miljöer där det tillåts att vara svag.

Själv är jag övertygad om att detta kommer att leda till att människor, församlingen och kyrkan blir både trovärdigare och starkare. Att, oavsett vem vi är och hur långt vi kommit på trons väg så blir vi mer "hela". Många har idag svårt att vara sig själva eller visar i vart fall upp en fasad som inte alltid motsvarar insidan. Det går åt mycket kraft till detta som man skulle kunna lägga på annat.

Här är Celebrate Recoverys svenska hemsida. Går gärna in där och läs mer! Du får gärna komma med synpunkter och andra tankar. Pilotgruppens arbete är att förutom själva får erfarenhet av kursen se till så att den blir så bra som möjligt för andra!

Joachim - som tror att Gud kan hela och upp
rätta!

Fundering

Under mina 26 år som präst har jag gått på många möten och samlingar som syftat till hur vi skall nå ut till "folket". Vi har mängder av fina lokaler i församlingarna som består av både kyrkobyggnader och församlingshem. Svenska kyrkan syns i massmedia när prinsessor döps och kungligheter gifter sig och vid många andra tillfällen. Otaliga helgmålsböner och gudstjänster har sänts i tv. Till detta kan vi lägga alla anställdas, förtroendevaldas och frivilligas fantastiska insatser i mängder av olika verksamheter. Otaliga är de möten och samtal som skett i hem och vid andra bord.

Och trots allt detta visar statistiken på sjunkande siffror. Färre gudstjänstfirare och medlemmar. Färre som döps och betydligt färre konfirmander. Och jag vill snart återkomma till hur man skall förhålla sig till detta, för man kan ju bli ganska deppig om man är lagd åt missmodets håll.

Men liknande fenomen sker just nu i andra sammanhang i samhället. Under samma antal år har jag hört om människors lika värde. Både kyrka och "världen" har sagt att vi måste kämpa mot rasism och främlingsfientlighet. Alla partier tar vid varje val fram hur man ser på alla människors bästa och man har här samma tillgång till media och lokaler.

Och trots detta visar statistiken på att främlingsfientligheten är större än på länge. I arbetet med och för romerna märks det hur provocerade vi blir i vår trygghet och hur flera helst skulle önska att de försvann så att vi kunde fortsätta leva i vår "bubbla". Det sker demonstrationer och protester av olika slag och folk försöker verkligen basunera ut sina uppfattningar och likväl finns fientligheten under ytan!

Det jag funderar över är vad som styr samhällets "strömningar", vad får folk att tycka, känna och tro som de gör? Det känns nästan som vi blivit avtrubbade för det heliga och att det överhuvudtaget kan finnas en Gud. Vi har blivit likgiltiga inför människovärdet eftersom den som sitter på trottoaren är mera att uppfattas som ett hinder man kan snubbla över än en medmänniska av kött och blod. Ett knivslagsmål i veckan handlade om 700 kronor där man var beredd att döda för att få in pengarna! Det är som om allt är fint och bra och man kan säga goda saker, så länge det inte kostar på för en själv och ens egen bekvämlighet.

Men nu finns det en stor grupp i samhället som inte har sagt så mycket utan som mest varit tyst och betraktande. Man har inte gjort något dumt men man har inte heller behövt offra så mycket. När denna stora grupp mer och mer upptäcker att våra resurser inte räcker till, när ensamheten bara blir större och större, när det tomma hålet i människors inre inte kan fyllas med konsumtion och annat ytligt så är jag övertygad om att det kommer en reaktion. Vi vill, gemene man, inte ha ett så kallt samhälle som det är på väg att bli utan vi vill ha ett samhälle där människan syns och där man också tar vara på vår egenart och där mångfalden inte blir att man bryter ner varandra utan tvärtom låter olikheten vara, men förhåller oss till den på ett kanske annat sätt.

För mig som kristen är det viktigt att frimodigt kunna lyfta fram de andliga värdena och visa att Bibelns ord ger svar. Att bjuda in till gudstjänst och låta Guds helige Ande komma med påfyllnad. Och att andra också har frimodighet att göra detta!

När ohälsan kommer över en och man bara har en enda önskan om att få fortsätta leva, jag har ju själv varit där, så blir perspektivet ett annat. Jag är övertygad om att många på Estonia, oavsett tro, bad en bön när man såg det allvarliga! Vi skall inte behöva hamna där men vi behöver nog bli omskakade på ett nytt sätt för att se kyrkan och tron, för att se människovärdet och för att teorier blir till handling.

Vi skall inte bli missmodiga men inte heller naiva. Vi har ett samhälle som vi har kämpat för, som vi under många hundra år har bett för och som har fått ha fred. Med gemensamma krafter kan vi hitta tillbaks till en kurs som ingjuter mer hopp och glädje.

Joachim - som bara funderar lite grann.

Frustration

Mötte häromdagen en pensionerad dam som var så ledsen när hon tänker på de nyanlända "fattiga" från andra länder som numera dagligen sitter på drygt tio platser i Kungsbacka. Och inte bara här utan i flertal städer och mindre samhällen har tiggarna börjat utgöra ett vanligt inslag i stadsbilden.

Kvinnan var uppriven och ledsen för hon hade varit yrkesverksam och bodde bra och visste inte vad hon skulle göra. Många frågor kom ur hennes inre: Hur kan man hjälpa? Varför kommer de hit? Vad behöver de? Och en del av funderingarna handlar ju om att de genom sin närvaro pekar på de orättvisor som finns i världen. Hur bra vi har det medans andra har det så svårt. Damen hade, på sitt sätt, blivit provocerad av dem och var tvungen att förhålla sig till detta på något sätt.

En del säger att vi har det bra för att vi har jobbat och slitit, men det har många av EU-emigranterna också gjort utifrån sina förutsättningar. Regimer i olika länder har satt villkor som de nödgats följa och i dag ger den "fria marknaden" en del människor fördelar medan andra sätts ännu mer åt sidan.

Det är som hela vår välfärd sätts på gungning och därmed också en del av vår trygghet. Och när tryggheten skall finna något nytt att hålla fast vid för att dämpa oro, så vet den inte var den skall söka. Vi är samtidigt ett land som är sekulariserat, vilket betyder att den medvetna tron har hos många satts åt sidan. Man behöver inte Gud, Jesus eller kyrkan anser man. Det har inte varit aktuellt att öppna sin bibeln, fira ggudstjänst och man har många gånger inga vänner med vilka man samtala tro med. Det har blivit en privat angelägenhet i detta land. Detta leder till att många är ensamma med sina innersta tankar och känslor.

Men samtidigt gör nöden något med oss. Man blir tvungen att ompröva både övertygelser och livshållning för man märker att det finns klara brister som man vill råda bot på. Det är i detta läge vi behöver varandra! För är det något man kommer till insikt i så är det nödvändigheten av att få hjälp och stöd av andra. Tänk om det var du och jag som satt och tiggde för att vi inte hade något val?

Det kan t o m vara så att den nya ökade medvetenheten om att det finns fattiga, att alla inte har det så bra som vi har det kan leda till något positivt! Allt behöver inte vara negativt. När vi blir mer tacksamma över det som vi har, och som vi så lätt tar för självklart, så händer det något gott med oss. Man vårdar, delar med sig och slit och släng mentalitet kan minska. Girigheten kan förvandlas till generositet och utgivande av både ens materiella saker samt av det som man äger i sin personlighet. Man kan dela med sig av sin tid och sitt engagemang. Att man helt enkelt bjuder på sig själv!

En del av detta låg i Jesu missionsbefallning i Matt. 28:18 ff. Att vi skall gå ut och göra folk till lärjungar betyder att medvetandegöra vårt beroende till Gud och varandra. Att vi inte klarar oss själva men att vi är unika och värdefulla! Och att ingen är förmer än den andre!

Tänker på damen som jag beskrev i början. Låt oss känna nöd inte bara över dem som kommer utan också över oss själva. Men låt oss be att vi bli bevarande från missmod för det skapar ofta bara handlingsförlamning och sätter inte igång några goda krafter.
Med Guds hjälp och hans helige Ande så kan förvandling ske. Om vi på nytt låter vår strävan efter trygghet närma sig bibelns blad, så kommer vi att se en positiv förvandling.

Joachim - som funderar på hur stadsbilden ser ut om tio år?

Tankar på prästvigningsdagen

Har idag haft fint besök i Kungsbacka av pastor Runar Eldebo. Han är verksam i Värnamo missionsförsamling och har en erfarenhet och ett kontaktnät som går utöver det vanliga! En gemensam vän förde oss samman med tanke på att vi enligt honom hade en del gemensamt. Så var fallet! Två församlingsledare med en mycket stark längtan att bygga Kristi kyrka och kärlek till den egna lokala församlingen. En stark evangeliserande ådra och ett aktivt nätverksbyggande karaktäriserar oss också.

Det var givande att få detta besök just denna dag eftersom det idag också är 26 år sedan jag avlade mina prästlöften i Växjö domkyrka och fortfarande "brinner" jag för att bygga "Kristi kropp" - församlingen. Men det är många prövningar som vill få en ur kurs. Som ex. kan nämnas dödliga sjukdomar, tidningsskriverier utan namnunderskrift, "Uppdrag granskning" som för journalistiken in i nya banor. Detta och mycket annat, inte minst den allmänna kraftiga nedgången av gudstjänstfirare i landet, är ju ärligt talat inte uppmuntrande. Vi är i ett land som i många sammanhang inte längre räknar med Guds närvaro och möjligheter.

Det är då något händer i en evangelist hjärta och det är att evangeliet behövs ännu mer! För evangeliet; det Jesus, Guds egen son, sa och gjorde, hans lidande, död och uppståndelse. Det gäller i alla tider och erbjuds alla människor och det kan förvandla allt, fortfarande i dag! Det är inte förlegat utan högaktuellt!

Det är detta som driver mig och flera andra syskon i Guds stora familj. Det spelar ingen roll om de titulerar sig utövande katolik, ortodox, pingstvän eller missionsvän. Gränsen idag går inte mellan samfunden och kyrkorna utan i våra egna hjärtan och det krävs faktiskt ett visst mod och nedlagd prestige för att erkänna det!

Och kanske kommer detta synsätt i samma ögonblick som man tydligt säger att den heliga Skrift är Guds ord. Att Jesus är Frälsaren och det som försonat all vår synd och som instiftat sakramenten och som sänt sin helige Ande till vår hjälp. När man erkänner detta från sitt innersta och är trygg i sitt eget sammanhang då möts man över gränserna med en kärlek som kommer inifrån och som inte egenproducerat eller enbart fina ord.

Under mina 26 år som präst har detta vuxit fram, inte minst tack vare mitt engagemang i Oas rörelsen men också för att jag haft nåden av att ha en församling vars medlemmar också har fostrat mig och jag får gå tillsamman med dem i glädje och sorg. Detta är stort, ja mycket stort! Det handlar om att dela livet!

Så trots att det kommer prövningar i vägen så finns det mycket att var tacksam över och jag är övertygad om att vi kommer att se en ny väckelse i detta land. Hur detta kommer att ske vill jag gärna återkomma till men just nu vill jag bara tacka för 26 år, för syskon i Guds familj och över församlingen i vilken jag verkar.

Joachim - som ser fram emot kommande år med Celebrate Recovery och mycket annat som är inplanerat.
Foto: Martin Ericsson

Demokrati och bredd

Sitter på söndagskvällen och funderar på senaste veckan. Det har varit en omvälvande vecka på många sätt men ändå har det funnits en röd tråd genom allt. Under fredag - lördag var jag med om Tv-inspelning som SVT tog initiativ till med Oasrörelsen och Åh stiftsgård. Det var en naturlig plats, som har fostrat så många lärjungar genom åren och som tusentals människor har tacksamma minnesupplevelser av. Åh stiftsgård är en pärla och Åh-andan sitter i många!

Fyra gudstjänster planerades och spelades in. De skall sändas den 26 oktober och "alla Helgona helgen". Två nattvardsgudstjänster och två gudstjänster blir det. Olika predikanter och många medverkande kom samman - dansare, förebedjare, talare, tekniker mfl.  

Ett mycket viktigt inslag i alla gudstjänsterna var att presentera den bredd som finns i Oasrörlsens gudstjänster; med lovsång, rejäl bibelundervisning, betjäning i form av förbön och smörjning med olja. Och det kändes som detta lyckades. Det blev gudstjänst trots alla lampor och kameror.

Biskop Anders Arborelius hade en mycket stark predikan liksom Berit, Hans och Ulf. Ni kan själva lyssna och se när det sänds och det var en mycket god stämning alla dessa dagar med ett fokus på den kristna trons centrum.

Fylld av detta fick jag i dagens familjegudstjänst i Hanhals kyrka bära ett barn till dopfunten och döpa det i den treeniges namn. Ett barn som redan Gud sagt ja till, men där föräldrarnas och faddrarnas vilja gör att det blir en sund relation från två håll. Det blev en riktigt fin högtid!

Efter detta gick jag och röstade i EU-valet på den kandidat jag ansåg vara mest lämpad. I och med att jag valde en, så valde jag bort alla de andra! Och så är det i en demokrati och det är så viktigt att den möjligheten finns. Kan verka snäva kast på denna dag, men det finns en tråd!

Fler och fler vill tystna ner olika röster. Både andligt och politiskt börjar samhället ändra karaktär till något hårdare och oförsonligare. Vi kristna håller inte sams internt och inte heller med "världen" och idag finns det t o m en öppen förföljelse av troende i vårt land där man tar sig rätt att förlöjliga, särskilt den kristne. Jag möter flera vittnesbörd om detta. Detsamma gäller inom politiken, att man riskerar bli lika "kärlekslös" som den man kämpar emot och den som man anser just visar på ett kärlekslöst förhållningssätt. Den intoleranta toleransen brer ut sig och när jag då ser in i dopbarnets ögon, så vill jag att hon skall växa upp i ett samhälle där hon känner frid och kärlek. Och det är en större kamp att uppnå detta idag. Det ger sig inte bara av sig självt!

Därför var jag glad för att svt frågade om tv-inspelningarna. Detta är fyra gudstjänster av knappt hundra på ett år i televisionen. Svt vill visa på mångfalden. Och därför gick jag också och röstade idag. Inte bara för min egen skull utan också för Inez, dopbarnet!  Det handlar om att slå vakt om detta fantastisk: demokrati, som inte bara är ett ord!

Tänk alla de länder som just nu bränner upp kyrkor och dödar kristna, alla de länder där det bara finns ett parti/person att rösta på. Det finns mycket att var tacksam över men vi tar det ibland så självklart och vi skall vara rädda om mångfalden för den visar på det exklusiva och unika!

Om några dagar far jag ner till Rumänien och till S:t Mina och till min ortodoxe kollega och tackar Gud för att vi där på plats kan hjälpa de funktionshindrade barnen och ungdomarna. I ett samhälle, där politiken förut gömde undan de funktionshindrade och där de idag, när andra ekonomiska möjligheter finns, hamnar långt ner på de girigas skala. Så måste vi kämpa och ge dem hopp!

Det går en röd tråd och den bygger på att ta emot vad Gud ger i ord och sakrament och ge vidare till dem man möter. Och att förstå att detta kan ske på många sätt! Gud välsigne dig också denna vecka!

Joachim - som är fylld av intryck och är övertygad om att Guds kärlek genom sin son kommer att besegra allt!

Tacksamhet

Så har ännu en födelsedag nått sitt slut. Det är midnatt och något mer ojämnt än 51 en måndag kan man nog inte fylla. Jag är berörd av alla gillande på Facebook, trots att jag vet att det går rätt snabbt att trycka. Och likaså enskilda lyckönskningar. Och stort var också att många såg och reflekterade över mina ord till Margot som fyllde dagen före. Kan inte tillräckligt tacka för allt detta!

Nu till dagens fundering. När man blir äldre gillar man mer och mer att ge och det är inte alltid så lätt att ta emot. När man var barn ville man ha paket och man hade inga bekymmer med det. Lite svårare var det ibland att ge. Men barn har lättare att ge och det är ofta teckningar eller kramar som kärleksfullt delas ut.

Det är bra att vi vuxna vill ge, att vi kan dela med oss, men det är inte så bra att vi många gånger har svårare att ta emot. Vi vill ju inte upplevas som varandes giriga utan vi säger: "Inte skall väl jag ha..." "Det är alldeles för mycket..." "Du borde inte kosta på något så dyrt ..." osv. Det är som att vi tänker att gåvorna vi får skall vi ha gjort oss förtjänta av! Men så är det väl egentligen inte utan de ges av någon för att denne/a vill och visa på sin vänskap/kärlek.

Så här måste det ju vara också när Gud ger. Han vill ju ständigt ge oss, sina barn det bästa, men vi har ofta svårt för att ta emot eftersom vi inte anser oss tillräckligt "duktiga". Vi är ju inte värdiga för vi läser inte ofta i bibeln, går i kyrkan eller vad det nu kan vara, som vi borde (enligt egen måttstock). När man då predikar att Jesus ger inte bara en liten present utan den största av alla gåvor, sitt eget liv, blir det väldigt komplicerat! Hur gör man för att ta emot den?

Här är ett pedagogiskt problem som också har med psykologi och sociologi att göra. Det är inte så att man inte har hört om vad Jesus gör för oss i våra liv, utan hur gör man för att det skall bli verklighet, vad skall andra säga om man börjar gå i kyrkan och vad händer med mina vänner och familj och jag skulle gå och bli kristen? Trons gåva eller hur vi nu skall uttrycka det, tas lättast emot när man är i en svår situation för då har man inte så stor prestige. Man tar emot allt man kan om krisen är tillräckligt djup. Barnen har inte heller så mycket prestige, trots att de inte har något kris! Det tar gärna emot så mycket de kan. Gör inget om det är dyrt ibland!

Med dessa ord vill jag bara säga att jag är så tacksam över allt som ges och jag tar gärna emot. Inte minst Herren själv och det han kommer med vill jag ta del av. Men jag gör det för att kunna räcka vidare! Det finns många på vår väg som behöver det som vi själva första tagit emot. Tar vi inte emot har vi inget att ge! Så tack för kärlek och omtanke. Nu har man något att ge vidare till den som saknar! Detta flöde gäller mycket i allas våra liv! Och i många sammanhang!

Joachim - som nu är tre dagar på ÅH's stiftsgård, på prästfortbildning! Så underbart! Man tar emot och låter sig bli fylld för att sedan kunna ge!

Vänner som sitter på gator och torg

I min kommun kom det en motion om att förbjuda folk att sitta på trottoarer eftersom det är olämpligt. Som väl röstades den enhetligt ner. Jag har hört från flera håll under senaste året olika argument när det gäller ett sådant synsätt på våra EU-emigranter; farligt för synskadade, det väcker obehagskänslor och dåligt samvete, de kan bli sjuka om de sitter på marken etc.

Vad det djupast handlar om är att man inte har sett människan bakom/i tiggaren. Utan man har direkt gått till en slags problemlösning som syftar till att få bort dem. Detta är inte alls en lösning utan ytterligare ett sätt att stoppa huvudet i sanden.

Romernas situation, för det är framför allt dem de handlar om, har blivit en enorm utmaning för oss, för mycket riktigt kan vi inte lösa Rumäniens ekonomiska problem som i viss mån, tillsammans med rasism, har orsakat denna situation. Hela södra Europa har en finanskris som mer och mer kommer att göra sig hörd i vårt eget land.

Man säger att tiggarna tillhör ligor, har hallickar, vill inte anpassa sig, inte jobba mm. Och man hävdar att man vet, för man har sett och hört. Men sanningen är att när man möter dem, talar med dem och tar in deras personliga berättelser, så förstår man bättre hur komplex situationen är! Flera av dem är t ex. lika gamla som ens egna barn. De vill inte själva vill sitta och tigga! De har drömmar om ett bättre liv! Men de har inget val och varje slant de får in är bättre än inget! När man öppnar sig för allt detta kan man inte låta bli att bli berörd!

Vi, kyrkor och andra berörda, kommer att ha en samling den 6 mars kl 14:00 - 16:00 i församlingshemmet Skansen för att se hur vi tillsammans kan möta denna utmaning i vår stad! Det vi kan göra är nämligen att prata med varandra hur vi själva ser på detta och hur vi tänker oss att själva och andra bör agera. Vi bjuder in polisen, kommunen, centrumfolk, kyrkor m. fl. Tillsammans har vi ett ansvar och ofta när man stöter på problem tjafsar man mer mot andra än att se hur vi tillsammans kan ta, många gånger, små steg framåt. Risken är annars att vi börjar klaga på varandra istället för att möta själva problemet!

Så välkommen, både du som läser dessa rader och dem du inbjuder, den 6 mars! Vi kommer inte att lösa problem, men vi kan på ett bättre sätt lyfta upp dem!

Joachim - som själv kommer från en koloniträdgård.

Yoga eller inte?

Under veckan delade jag en länk om yoga i vilken Olivia delade sin syn om Yoga och risker med den. Det blev många kommentarer som jag, ärligt talat, kände på förhand att det skulle bli. Varför är detta en så laddad fråga? Det finns säkert flera infallsvinklar, men jag tror inte enbart att det handlar om själva ämnet utan om vem, när och hur saker förs fram.

Ett annat exempel på laddade diskussionsämnen. För några år sedan var det otänkbart med så mycket nattvardsfirande och man förde fram att de högkyrkliga prästerna ägnar sig åt för mycket liturgi och mysterier. Att man koncentrerar sig för mycket på formerna än på själva innehållet. Idag lyfts nattvardsgudstjänsten (högmässan) fram som huvudgudstjänsten, den "normala" gudstjänsten. Man får oftare och oftare säga att det inte är nattvard istället för tvärtom. Detta lyfter jag fram som ett exempel på att det är lätt att komma bort från själva kärnan, det centrala. I mässan är det Jesus Kristus och han är hörnstenen i hela kyrkans byggnad.

Tillbaka till yogan. En annan viktig anledning till diskussionen, förutom vem, när och hur, är detta med att den som inte gillar yoga i kyrkan energiskt hävdar dess icke kristna bakgrund, medan förespråkaren lyfter fram att man mycket väl i våra sammanhang kan nyttja yogans "tekniker" om man bara skalar bort detta med annan religion. Här kommer man till en pedagogisk och i viss mån psykologisk effekt! Varför skala bort en varas egentliga innehåll? Sanna yoga utövare har kurser på flera år för att lära ut yogans principer som inte bara är fysiska övningar med andningsteknik! Inte skulle jag vilja att man hade bibelkurser och samtidigt tog bort bibelns auktoritet eller underlät lyfta fram bibelns gudomliga inspiration. Så var det med nattvarden, att det var innehållet som var det väsentliga! Att fira nattvard och säga att det är något annat än det Jesus instiftade på Skärtorsdagen är att göra det till något annat.

Så min grundfråga är behövs Yogan för att komma till tro på den uppståndne Frälsaren Jesus Kristus eller för att bli bevarad i tron på densamme. Om man nu skalar bort "innehållet" finns inte de yttre uttryckssätten redan i meditation, liturgisk dans mm? Är det okej, att hela tiden ta bort innehåll och fylla begrepp med nya innebörder för att "locka" eller tillfredsställa? Kan man göra så med nåd, synd, frälsning etc....

Var finns grunderna för detta i Bibeln? och är detta något Jesus önskar? måste ju vara adekvata frågor. Och självklart kommer vi säkert fram till olika svar. Men egentligen talar jag i hela detta resonemang inte emot yogakulturen utan min hållning är snarare att tala för Jesus.

Joachim - som tror att det är viktigt att samtalet förs.

Gudstjänst - "Bring a friend"

Idag firade vi en "Bring a friend" - gudstjänst i Kungsbacka kyrka. Det betyder att det skall vara enkelt att bjuda med sig en vän och att gudstjänsten är så utformad att den som inte är så van känner sig delaktig och berörd.

Men detta är inte lätt. För att tillfredsställa allas behov går ju inte och man är styrd av kyrkoåret och handboken. Men jag måste säga att dagens gudstjänst innehöll flera saker som är så positiva!
Och då tänker jag på enkelhet och naturligt språk. Jesuscentrerad undervisning som är förankrad i bibeln. Lovsång och musik som berör och ärar Gud. Samuel Svahn sjöng "you raise me up" och Ulrika spelade inte bara på orgeln utan också på fiolen. Carolina sjöng också solo och tillsammans med bön, film och vittnesbörd blev det en mycket stark gudstjänst. Margots vittnesbörd om hur hon i en dröm blev omfamnad, efter ett mycket tufft år, lämnade ingen oberörd. Att höra vad Gud gör i andra människor liv stärker tron!

Frågan är vad som händer nu? Hur följer man upp en god gudstjänst? Det görs så mycket gott i våra olika församlingar, men det behövs en uppföljning och att man inte släpper dem som eventuellt söker djupare kontakt! Församlingen har ju ett ansvar för det som den sätter igång och med all sannolikhet sitter en och annan hemma just nu och funderar över hur det ser ut med den kristna tron. Det var ju temat idag, att "Jesus skapar tro". Tron är ju en gåva och vi är bara redskap i denna förmedling och idag var det en fantastiskt möjlighet till att förmedla just tron, men varje söndag är en utmaning! Och att söndagen är bara en av veckans sju dagar!

Joachim - som önskar er alla en välsignad vecka!
Fotot är valt för att anknyta till att söndagen skall fästa samman resten av veckan och livet.

Livets olika kontroller!?

Idag är det min tur att genomgå en hälsokontroll. Alla i arbetslaget gör detta och den består av frågeformulär om vanor mm och sedan 6 minuters cykling. I mitt fall blir det säkert lite råd om motion och kost samt att BMI är för högt.
Volvon fick genomgå service häromdagen och det var en stor genomgång, vilket betyder mycket pengar. Man bytte ut delar och nu skall den fungera ett tag.
Både människor, bilar, ägodelar och mycket annat i vårt samhälle genomgår kontroller i syfte att upptäcka och undvika fel och brister.

Samtidigt gör detta något med oss, det är sällan något nu för tiden är på topp! Det är antingen gammalt, slitet och inte så bra längre eller så finns det någon/t mycket bättre. Detta gäller såväl människor som prylar. Det påverkar, tror jag, omedvetet många gånger vår mentala hälsa.
Som ni märker försöker jag bygga upp ett försvar och en förståelse redan före hälsokontrollen. Att man kan väl duga trots brister, måste allting vara i jämförelse med hur det kan vara som bäst, kan man inte bara säga "good enough"? Samtidigt förstår jag ju poängen! Jag, om något, vet ju hur viktigt det är att upptäcka saker i tid!

Kanske man borde införa detta på det andliga planet! Det har en förmåga att hos många blir ringrostigt, detta med tron. Och eftersom man inte gör andliga hälsokontroller, för hur skulle de gå till? Så vet man oftast inte hur man mår förrän krisen är ett faktum och då är det väl sent! Och vilka råd skulle man ge om det visar sig att man behöver stärka det andliga livet? För mig är detta spännande tankar eftersom jag anser att vår andliga hälsa är lika viktig som allt annat!

Joachim - som samtidigt önskar er en välsigand helg!

Livets källa

Funderar idag över att Jesus är livets källa! Och i texten från Johannes kap. 5 berättar han att det är tre källor som intygar att han är Gud son!

• Johannes vittnesbörd (Vittnesbördet)
• Hans (Jesu) tecken och under (makten och kärleken)
• Och skriftens ord (undervisning)

För mig är detta en fundamental grund och jag kan förstå om andra kämpar för att bli troende eller växa i densamma. Jesus är alltså Frälsaren som kommer med liv och i sig är han källan som aldrig sinar och som räcker till för alla! Detta är för somliga fromma klyschor och för andra den djupaste sanning!

Samtidigt diskuteras det i kyrkans värld många frågor av teologisk art; prästämbetet, äktenskapet mm och många gånger hamnar man i någon slags slutkläm - "att detta är ingen salighetsfråga, man kan ha olika åsikter bara man visar respekt".

Men finns det någon salighetsfråga man inte kan gå förbi? Ibland, i den mångkulturella värld som vi lever i, känns det som att alla blir saliga på sin tro och egentligen behövs det varken omvändelse eller någon större kunskap. 

Det är då jag undrar över de tre källorna ovan. Konsekvensen blir lätt att de är onödiga. Vittnesbördet håller inte, tecken och under går ändå inte att förklara och Skriften innehåller gudomliga teser men är människopåfund. Och dra man ut detta så finns det ingen förtappelse och kanske egentligen ingen himmel? Utan bara önsketänkande........

Själva anser jag att tron på Jesus Kristus som den uppståndne och den ende Frälsare är av största vikt! Och att nutidsmänniskan som kämpar med sorger och bedrövelser, med ensamhet och missbruk av olika slag, med relationsproblem och penningbekymmer, med överflöd och materialism behöver en sanning som inte bygger på en subjektiv uppdiktad historia.

Vi behöver en objektiv grund som kommer med en frid som övergår vårt förstånd. För mig blir det Jesus Kristus och han är den som öppnat vägen till det allra heligaste. Han är vår överstepräst som inte är oförmögen att känna med oss i alla våra svagheter. Men det vara han som var utan synd! De tre punkterna visar samstämmigt på detta!

Detta är nåden, att det finns en Gud som är mitt i vår tillvaro och som vi kan ha en levande relation till. Och denna relation är grunden för vår salighet! Tack gode Gud för vad du gör för var och en av oss, hjälp oss att ta emot vad du ger så att vi inte stänger dig utanför!

Joachim - som strax är på väg till kyrkan och vill visa på livets källa

Ny Alpha kurs - våren 2014

Fick idag ett telefonsamtal av en pappa till en liten församlingsbo. Den lille killen hade klippt ut en bild på mig i någon tidning och sagt till sin pappa att jag är hans vän. Sedan när vi möttes på staden hade pojken åter sagt att det var hans vän de hade mött. Rörande och kärleksfullt!

När Jesus lyfter fram de små så vet han vad han gör. Barn är naturliga och vi skall inte förleda någon av
dessa minsta och tyvärr är det det vi gör just nu i detta land! Få av dem får del av evangeliet och alla goda bibelberättelser som skänker tröst och hopp.

Den 20 januari börjar vi nästa alphakurs, den 22 kursen i församlingen och det är redan 12 anmälda! Kanske är du en av alla dessa som inte vet vad bibelns berättelse egentligen vill säga! Att bibelns ord är skrivna till dig också!

Funderar du på vad kristen tro kan ge dig så är du varmt välkommen att anmäla dig till mig (0702-777720) före den 20 januari! Kursen håller på 11 måndagar mellan kl. 18:30 - 21:00 i Kyrkans eget café, mellan Kungsbacka kyrka och biografen facklan.

Joachim - som anser att Alpha är en Guds gåva till nutidsmänniskan!

En liten årskrönika

Så har det i stort sett gått ett år som definitivt inte blev likt några andra. Jag hade funderat på hur jag skulle fira min femtioårsdag i februari på ett bra sätt. Social som jag är ville jag möta människor. Jag ville att dagen på något sätt skulle kunna hjälpa till i "församlingsbygget" och att jag personligen inte hamnade alltför mycket i fokus. Detta var svårt eftersom både du och jag är redskap med vår kropp själ och ande! Vi skall inte hålla på med att be om ursäkt över oss själva och göra oss mindre, samtidigt som vi inte skall förhäva oss! Denna balans är för mig alltid en utmaning! Och den har hjälpt mig att lyfta fram andra och ibland tvärtom. Framför allt inse vikten av att tala med andra människor och inte om dem.

Men som vanligt så blev det ju inte som man planerar. En "hyfsat stor" tumör (som läkaren sa) på njuren satte allt annat åt sidan. Den sjuke har en önskan och den friska har hundra! Nu blev "kroppen, själen och anden" satt i gungning och istället hamnade jag, och mina närmaste, i en oerhört tuff skola som man inte hade sökt in till och som man helst ville slippa. Livets hårda skola, som, om man förhoppningsvis tar sig igenom den, slutar med en större mognad och insikt.

Nu har det gått ett år, den 22 januari opererades jag. Sjukskriven en månad och därefter tillbaks till arbetet på full tid. I dag mår jag riktigt bra och hittills har jag inte haft någon efterbehandling i form av strålning eller "cellgifter". Metastaserna, som var stora och flera, har gått tillbaks och mitt tillstånd är stabilt. Kroppen har reagerat immunologiskt så bra den kan.

Varför skriver jag detta? Naturligtvis är jag otroligt tacksam för alla som på eller annat sätt ställt upp under denna tid. Det har varit praktiska saker och otaliga böner. Och jag kan inte återgälda på bättre sätt än att ge vidare det jag själv har fått och det försöker jag göra som människa, lärjunge och präst och här kommer några insikter och tankar som jag bearbetat under denna tid och gör så alltjämt!

• Jag är beroende av andra! I första hand Gud/Jesus och sedan alla de människor som han sänder i min väg. Min "gudsfruktan" har ökat när jag inser att han har all makt i himlen och på jorden och min människofruktan har i samma takt minskat. Däremot har min människokärlek ökat i samma takt som jag ser Jesu kärlek till mig genom den helige Anden! De båda leden hör så intimt samman!
• Jag tar allting mycket mindre för självklart men däremot för givet! Livet och allt är mig just givet, en gåva! Det gäller också relationen till de närmaste! Äkta relationer kan man inte köpa eller skaffa! Gud ger oss alla olika former av gåvor och de är många! Alltifrån människor till jordiska ting i form av mat och tak över huvudet. Till hans gåvor hör också de "gamla" nådegåvorna och tjänstegåvorna (Ef.4). Att varje dag försöka se detta gör en ännu mer tacksam och det i sin tur gör att man vill dela med sig till andra!
• Jag har sett en sjukdom som tillhör de värsta i samhället och det är sjukdomen "påtvingad ensamhet". Det är så många mitt ibland oss och säkert flera av er som läser dessa rader som är ensamma! Man är för övrigt kanske fullt frisk men man mår likväl inte bra. Jag har under året mött mängder av projiceringar bestående av ensamhet och dödsångest.

Detta var bara några tankar och de var inte heller egentligen nya, men de har fått en ny dimension. Genom allt jag skrivit går behovet av förankrad tro. En sund tro som gör att man kan fungera som människa och kristen mitt i vardagen. I dag är jag så tacksam över mycket som hänt detta året. Så många goda människor man mött. Och jag vet att Guds ord håller! 

Jag är ingen framgångsteolog utan snarare motgångsteolog. I uppförsbacken tar man pauser, njuter av utsikten, samtalar med människor och hämtar andan (Anden). Man blir stundtals buren när man inte orkar själv. Nu ser jag fram emot ett glädjefyllt 2014 med många goda stunder som bygger relationer både uppåt och åt sidan. Det är med ett leende jag skriver för den djupaste glädjen hör samman med friden som övergår allt förstånd och som bevarar våra hjärtan och tankar hos Kristus Jesus.

Joachim - som tror att väckelsen inte är långt borta! Gud vill förvandling och det är många av oss som vill det också. I Jesu namn. Amen

Fotot är från Malta (ön Gozo) tackbrev över Guds svar på böner.