Tacksamhet

Så har ännu en födelsedag nått sitt slut. Det är midnatt och något mer ojämnt än 51 en måndag kan man nog inte fylla. Jag är berörd av alla gillande på Facebook, trots att jag vet att det går rätt snabbt att trycka. Och likaså enskilda lyckönskningar. Och stort var också att många såg och reflekterade över mina ord till Margot som fyllde dagen före. Kan inte tillräckligt tacka för allt detta!

Nu till dagens fundering. När man blir äldre gillar man mer och mer att ge och det är inte alltid så lätt att ta emot. När man var barn ville man ha paket och man hade inga bekymmer med det. Lite svårare var det ibland att ge. Men barn har lättare att ge och det är ofta teckningar eller kramar som kärleksfullt delas ut.

Det är bra att vi vuxna vill ge, att vi kan dela med oss, men det är inte så bra att vi många gånger har svårare att ta emot. Vi vill ju inte upplevas som varandes giriga utan vi säger: "Inte skall väl jag ha..." "Det är alldeles för mycket..." "Du borde inte kosta på något så dyrt ..." osv. Det är som att vi tänker att gåvorna vi får skall vi ha gjort oss förtjänta av! Men så är det väl egentligen inte utan de ges av någon för att denne/a vill och visa på sin vänskap/kärlek.

Så här måste det ju vara också när Gud ger. Han vill ju ständigt ge oss, sina barn det bästa, men vi har ofta svårt för att ta emot eftersom vi inte anser oss tillräckligt "duktiga". Vi är ju inte värdiga för vi läser inte ofta i bibeln, går i kyrkan eller vad det nu kan vara, som vi borde (enligt egen måttstock). När man då predikar att Jesus ger inte bara en liten present utan den största av alla gåvor, sitt eget liv, blir det väldigt komplicerat! Hur gör man för att ta emot den?

Här är ett pedagogiskt problem som också har med psykologi och sociologi att göra. Det är inte så att man inte har hört om vad Jesus gör för oss i våra liv, utan hur gör man för att det skall bli verklighet, vad skall andra säga om man börjar gå i kyrkan och vad händer med mina vänner och familj och jag skulle gå och bli kristen? Trons gåva eller hur vi nu skall uttrycka det, tas lättast emot när man är i en svår situation för då har man inte så stor prestige. Man tar emot allt man kan om krisen är tillräckligt djup. Barnen har inte heller så mycket prestige, trots att de inte har något kris! Det tar gärna emot så mycket de kan. Gör inget om det är dyrt ibland!

Med dessa ord vill jag bara säga att jag är så tacksam över allt som ges och jag tar gärna emot. Inte minst Herren själv och det han kommer med vill jag ta del av. Men jag gör det för att kunna räcka vidare! Det finns många på vår väg som behöver det som vi själva första tagit emot. Tar vi inte emot har vi inget att ge! Så tack för kärlek och omtanke. Nu har man något att ge vidare till den som saknar! Detta flöde gäller mycket i allas våra liv! Och i många sammanhang!

Joachim - som nu är tre dagar på ÅH's stiftsgård, på prästfortbildning! Så underbart! Man tar emot och låter sig bli fylld för att sedan kunna ge!