Vad är bra och vad är dåligt?

Varje dag är fylld av personliga möten, samtal, uppgifter, intryck och oändligt mycket mer om man tar ner dagen till dess minsta beståndsdelar. Mycket går oss obemärkt förbi, vi har ett sunt gallringssystem, tror jag, men en hel del stannar kvar i vårt mentala "bedömningsrum", i vilket vi medvetet eller omedvetet gör vår bedömning av vad som är gott eller inte.

Det är här som jag ibland funderar på om man har kunskap, erfarenhet, utvilade sinnen etc. för att göra rätt bedömning. Är man medveten om ens egna syften, att de också styr ens synsätt och val!

Personligen tror jag att det kunde bli bättre och mer kärleksfullt i många sammanhang. Ta bara ett vanligt påstående av en lite äldre personer, att så skulle jag inte göra om jag visste det jag vet idag!

Eller tvärtom, att utvecklingen går så snabbt och informationsflödet går i nya banor, så kunskapen blir snabbt förlegad. Yngre människor kör om äldres erfarenhet...

Ju mer medveten man blir, desto mer ödmjuk kanske man blir och dessutom tror jag att med åren förskjuts perspektivet, i bästa fall, från mitt eget jag till någon annan. För en kristen, att man frågar efter Jesu vilja.

Men trots klokskap och vishet så blir det ändå många fel och missuppfattningar och då har bedömningarna en tendens att blir dömande istället. Från sak går man till person. Och återigen finns frestelsen att man sätter sig själv i en position av att vara bättre, att man har ett bredare och djupare perspektiv.

Vad är bra eller inte handlar om gränsdragningar och var de sätts är många gånger inte vår sak. Det är Guds sak, och vårt förhållande är att söka efter sanningen, som skall göra oss fria. När Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet, så känns det som om han bl a har ovanstående resonemang i tankarna.

Vi skall inte göra fel vägval - bedömningar - genom att inte hålla oss till sanningen. Utan kallelsen i livet är att sträva efter att mer och mer ta emot och leva i en relation med honom som skapat oss och gett oss livet.

Då kommer det andra att ge sig. I alla fall blir det lättare och man behöver inte bli så frustrerad, som så många idag går runt och känner sig.

Detta var några korta tankar en onsdagsmorgon.

Nu skall jag fira mässan för att få ta emot vad Herren har att ge.

Joachim - som ser dagen an

Att följa upp / leva i dopet

Under senare tid har det blivit ganska många dopgudstjänster. De flesta är små när de döps men ganska ofta är det också de som blivit lite äldre, man har funderat något år och kommit fram till att ex. namngivningshögtid är inget för dem. Även fler konfirmander och muslimer, alltså vuxna, döps idag. Och det är ju gott och positivt att man blir inlemmad i den stora kristna familjen genom en dophögtid. 

Men det jag funderar på är dopuppföljningen, så att det inte enbart blir en fin högtid i kyrkan. Många menar ju att den döpte får själv välja senare i livet vad man vill göra av sitt dop, om man vill leva som kristen.

Och det är ju i för sig sant, att ingen kan leva på en annans tro utan måste själv ta ett ansvar. 

Men hur skall vi som kyrka och församling följa upp. Räcker det med verksamheter, inbjudningar och att man med jämna mellanrum lyfter upp dopets innebörd i en predikan? Om det nu är en skillnad mellan att vara döpt och inte, vilket jag anser, så kanske denna är ganska otydlig för det stora flertalet. Och därmed kanske dopfrekvensen kommer att sjunka ytterligare i framtiden. Man förstår inte vitsen med dopet eftersom Guds nåd och kärlek finns väl även för dem som inte är döpta? Man kan väl vara med i kyrkan utan bli döpt? Idag talas det ju dessutom från kyrkans eget håll, att behöver väl inte var döpt för att ta emot nattvard!

Är det en skillnad måste vi från kyrkan visar på denna. 

Då är bibelorden en vägledning vi inte kan gå förbi. Ta t ex förutom dopbefallningen i Matt 28:18-20 

Lukas ord i Apg. 2:38, där det står att "Petrus talade till folket och sa: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva." Eller Paulus ord till Rom 6:4-5 "Genom dopet har vi dött och blivit begravda med Kristus för att också vi skall leva i ett nytt liv så som Kristus uppväcktes från den döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han, skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han ."

Inte är det enkelt och ännu viktigare handlar det ju om att människor, oavsett ålder, i sin vardag få hjälp att förstå det fantastiska evangelium som ligger i detta, att var döpt, inlemmad. Dopet är för mig djupast sett en relation med levande Gud, med Jesus själv. En relation behöver livskraft och jag ser gärna att jag själv och andra tydligare visar på detta, så att det inte enbart bli verksamhet och ord.

Joachim - som är så tacksam över alla nya familjemedlemmar.

Bilden är tagen av släkting till barnet under gångna helgen - Fokus på Anden (duvan)

Introducera nyanställda

Har sedan semesterstarten hälsat två nya medarbetare välkomna. Det hör inte till det vanliga, eftersom vi har mycket lite personalomsättning på arbetsplatsen. Men det är nyttigt att se genom den nyanställdes blick hur det ser ut i de miljöer som man vanligtvis är i varje dag. Hur man upplever medarbetare, deras förhållningssätt och sedan inte minst själva arbetets uppgifter.

Oavsett vad man gör och var man befinner sig finns det en risk att bli hemmablind. Det behövs en sund balans mellan att faktiskt vara uthållig och inte hoppa från arbetsplats till arbetsplats och samtidigt vara öppen för förnyelse och att kunna se med nya ögon, att helt enkelt inte stelna till!

I kyrkans värld är detta mycket viktigt. Det tar tid att bygga förtroende och i dag finns det de församlingsledare som stannar länge på en plats, till den kategorin hör jag! Det handlar om glädjen och utmaningen att följa människor i deras olika livssituationer. Om man vandrar tillsammans i glädje och sorg, så bygger upp en ganska djup relation. Man skall ju komma ihåg att man kanske dyker upp mitt en släkt när det är som allra mest kaotiskt. Under tolv år hinner det blir en hel del situationer.

Samtidigt lever man med evangeliet, som i sig är oföränderligt, i en värld som ständigt är i förvandling. Och det gäller att leva i världen och inte av världen. Det gäller att vara lyhörd, men inte förblindad. Att var öppen men ändå inte någon vindflöjel. Att ha modet att stå fast och ändå vara flexibel.

Detta blir på ett särskilt sätt aktuellt med nya medarbetare. Man skall få "teamet" att dra åt samma håll och samtidigt skall man få möjlighet, som anställd, att vara den man är med alla sina gåvor och sin "unikhet".
Att då ha en gemensam vision på en plats är viktigt. Då är det något mer övergripande som styr och samtliga är beroende av att hålla visionen vid liv annars kan det lätt knaka i fogarna.

Jag ser med spänning och glädje fram emot hösten och vad Gud skall göra genom alla dessa medarbetare. De anställda, de frivilliga och de förtroendevalda har ett viktigt uppdrag att med resten av församlingen hjälpa att lyfta fram vår församlings vision "att varje människa i Kungsbacka/Hanhals skall få en personlig tro på Jesus Kristus".

Ibland misstolkas detta som att den som ännu inte har en personlig tro skulle på något sätt vara "mindre betydelsefull", vara "mindre viktig" eller något annat som inte fullt skulle duga. Så är det det inte, det handlar helt enkelt om ett uppdrag som vi inte själva har tagit oss utan som kyrkan fått av sin uppdragsgivare, herren Kristus Jesus. Och då är det precis tvärtom! Eftersom varje människa just är så värdefull, älskad och sedd av Gud, så vill Jesus själv att hon skall få en tro på honom, en relation! För att detta skall vara möjligt så sände han bl a ut två och två med missionsbefallningens ord i Matt. 28:18-20.

Joachim - Som tror att vi kommer att möta flera under hösten som frimodigt kommer att bekänna att de är kristna.

Konfirmandfundering

Fick en fråga idag som gick ut på att det borde räcka med att leva som en kristen, snäll och trevlig, inte våldsam mm utan att man måste gå i kyrkan och allt det där. Faktum är att det är en och annan vuxen som också tänker i dessa banor. Man gillar helt enkelt inte kyrkobesök som man anser vara tråkiga, fast det var länge sedan man var i kyrkan. Man är inte intresserad av att läsa i en tjock bok som är gammal och andra sådana här "måsten" som man förknippar med kristet liv.

Och visst kan man ha förståelse för dessa tankar. Men det är som att köra en bil utan tanka, att jobba utan att äta, att vara vaken utan att sova. Att leva ett trovärdigt lärjungaliv utan kyrklig förankring gör sig inte i längden.

Oavsett hur man väljer att leva sitt liv, så behöver man ha en källa som inspirera och ger mening. Man kan inte leva som en äkta kristen, om man inte söker sig nära honom som är trons kärna och stjärna. Han finns i sitt uppenbarade ord och, även om han finns överallt, så är det på särskida platser som är invigda.

Intressanta och viktiga tankar att jobba vidare med.

Joachim - som gläds över konfirmanderna

Religiös eller kristen?

I går skrev jag på min Facebooksida att jag får "ibland känslan av att religiösa retar sig mer på kristna än vad "vanligt folk" gör". Och då kom frågan upp var gränsen mellan religiösa och vanligt folk går?
Låt mig börja med att säga att var exakt själva gränsen går kan jag inte säga, lika lite som jag kan inte säga vem som är troende eller inte.

Men likväl finns det en gräns mellan att tro och inte. Det finns i kristen tro undervisning om vikten av omvändelse i människors liv och själva begreppen religiös, kristen, ateist, hedning etc. visar på olika sätt att leva sina liv. Mellan dessa val, hur man vill leva sitt liv, finns det naturligtvis gränsdragningar och där är inte jag eller någon annan satt att avgöra, utan det är en sak mellan den enskilde och Herren.

Ibland får jag frågan om jag är religiös och då svarar jag nej, men jag är kristen. Att vara religiös idag är att tro på något övernaturligt och det har för många en ganska negativ klang, att man på eller annat sätt lever utanför världen. Du kan vara religiös på otaliga sätt och inom begreppet ryms alla världsreligioner, new age, alla kristna samfund och sekter, all världens andlighet mm. Så att säga att man är religiös säger egentligen ingenting eftersom ordet rymmer så mycket.

Men jag möter ibland personer som menar sig vara "religiösa", som någonstans har hittat "sin" tro. Man kallar sig kristen men man låter det inte få någon större konsekvens, man vill vara öppen och vidsynt. Och detta är inte mitt tyckande utan egna utsagor.

Men grunden för en kristen är alltjämt bibeln och i t ex Apg. 2:42 finns det en viktig beskrivning av hur de första kristna levde sina liv som lärjungar. Där står det att det att "de höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskap, vid brödbrytelsen och bönerna." Översatt till dagens språk handlar det om att de prioriterade bibelordet och den undervisningen som de fått. Man var mån om att vara med i en församling, man behövde andra kristna omkring sig! Man firade nattvarden/gudstjänst regelbundet och allt detta skedde i bön.

Det finns de röster som menar sig vara troende, men man behöver varken läsa bibeln (gammal och tidsbunden), man behöver inte församlingen (suggestion och grupptryck). Gudstjänsten kan man ha för sig själv i naturen eller någon annanstans och ber gör man (oftast när det är kris eller som en ritual). Men i detta kan man ha starka synpunkter på dem som läser bibeln och som ofta går i kyrkan. De som tillhör en församling och som gärna också talar om bönen och bönesvar. De förstnämnda vet ofta hur man inte vill tro men man har svårare att berätta om vad man själv tror på och på vilket sätt det får konsekvenser i ens liv.

Det finns idag en individualism och en privatisering som också smugit sig in bland religiösa och även bland kristna, och för sund kristendom är detta främmande. Det finns inget som heter privatkristendom. Vi är beroende av varandra som människor och lärjungar. Vi befinner oss på olika platser när det gäller trons väg och det skall respekteras från alla håll. Var gränsen går mellan de olika stegen på trons väg kan jag inte säga. Men går jag till mig själv, så stämmer jag in i Paulus ord i Filipperbrevet, att jag vill lära känna kraften i Kristi uppståndelse (Fil. 3:10). Den viljeyttringen tror jag är viktig för den som vill vara mer än religiös, utan som i djupet strävar efter att kalla sig själv och leva som just kristen. Läs gärna hela Filipperbrevet. Det finns mycket uppmuntran där.

Joachim - som i allt detta vill få fram evangeliet om nåden och att det är hos honom som dog och uppstod detta finns!

En söndagsmorgons tankar

Sitter och njuter av kaffet och funderar på vad denna söndag skall föra med sig. Alla planerar vi våra dagar och har en viss kontrollerad förväntan på dagen. Idag skall bl a lilla Wilma bli döpt och det kommer många gäster till dopet. Självklart önskar man att gudstjänsten skall bli så utformad och firad att man går därifrån med glädje och tro i hjärtat oavsett vilken relation man nu har till dopbarnet.

Men det är Gud som gör det, det är hans Ande som ger liv och som överhuvud taget bringar mening i det vi gör i kyrkan. Samtidigt kan man inte bli passiv och säga att allt ansvar ligger på Gud. Var går gränsen mellan det Gud gör och det som vi har som ansvar att genomföra. Denna gräns tror jag många av oss brottas med i olika sammanhang. Antingen förstorar man sin egen roll och gör Gud och hans Ande liten eller så hemfaller man åt bekvämlighet och passivitet och tänker att det är ju Guds sak.

I dag handlar predikotexten om vinträdet och det är aldrig frågan om antingen eller i den texten, utan trädet består av stammen och grenarna. Om vi som lärjungar är koncentrerade på att vara fast i stammen så händer det saker, vi bär frukt. Hur går detta till?

Jo, vi skall kämpa och sträcka oss efter det som är Andens gåvor och frukter. Och vi skall använda dessa och brukar dem så mycket vi kan. Vi är kallade att gå ut, men inte med det vi själva har utan med det som vi tagit emot.Och det är här jag tror det finns en osäkerhet. Osäkerhet, Okunskap, Otro, och mycket annat blandat med trender och politiska strömmar och ekumeniska samtal leder till att man vet inte vad som är rätt eller fel. Detta skapar i sin tur rädslor, otrygghet. Tänk om man får kritik och ens egen brist och svaghet kommer till ytan.

Det är här Paulus ord om de olika kroppsdelarna kommer in. Vi är olika, men vi hör samman i en enda kropp. Vem är det som har rätten att döma? Jo, det är Herrens sak! Fariséerna dömde och trodde att de hade rätten på sin sida, men de bedrog sig. De ville lyfta fram sig själva och hålla fast vid sin position. De var tvungna att hitta falska vittnen för att komma åt Jesus.

Vi har mycket att gå ut med, när vi går med Andens ledning, och den ledningen måste genomgå en prövning så att det inte blir tokigt! Vi skall akta oss för att bli som Fariséerna. Men när man har sin blick fäst på Jesus, när man lever aktivt i en sund församlingsgemenskap, när man läser bibelns ord och flitigt firar nattvarden så formas man.

En del säger att detta är en massa "måsten" och det kan upplevas så, men varje dag påverkas vi av allt som vi med våra sinnen upplever och otroligt mycket är destruktivt som massmedia levererar och vi reagerar inte längre. Det är inte frågan om "kristna måsten" utan om ett alternativ att leva sitt liv. Det är inget konstigt med detta. Det handlar inte om någon sekt utan om att vara medveten om sina val. Vi skall alla leva i världen.

Så även denna söndagsmorgon har jag ett val. Starten och fortsättningen kan jag påverka själv. Precis som valet av frukost och hur viktig den måltiden är för resten av dagen, så är också den andliga hungern viktig att ge näring åt. Jag kan villigt erkänna att jag tillhör dem som slarvar ofta och det jag nu vet är att det för med sig konsekvenser. Det är så skönt, och ett riktigt evangelium, att man får misslyckas, det finns förlåtelse och nystart. Ibland behöver vinträdet ansas, men grunden är hela tiden kärleken.

Joachim - som önskar dig en välsignad söndag

Jobbstart

Det är med blandade känslor de flesta av oss kommer tillbaks till sitt arbete efter en semesterperiod. Mycket skall det "kännas" över - Hur har semestern varit? Hur är det att komma tillbaks till jobbet? Vädret?
Känslor blir lätt värderingar och grund för jämförelser. Vem fick ut mest av tid och pengar? Samtidigt är det den perioden i livet som vi kanske på ett sätt är närmast oss själva och vårt inre. Vi stressar mindre och har lättare för att ha en en sund distans till det som vi under resten under året så lätt fastnar i. Alla våra kalendermåsten och plikter.

Min första dag på jobbet är oftast väldigt varierande. Förutom att tala in ett nytt meddelande på telefonsvararen, så är det att se alla inbokningar och möten som är planerade, telefonsamtal som måste ringas. Det blev också hembesök och dopgudstjänst av en person från en helt annan religion. M a o en fantastisk dag, men dopet var speciellt!

Att döpa en vuxen som under en lång tids längtan vill bli en kristen, blir en viktig stund för oss alla. Det blev en påminnelse om det goda att få vara ett Guds barn. Och att Jesu ord i Matt. 28 om att göra alla människor till lärjungar genom att döpa dem gäller även år 2012!
Församlingen vision, att alla skall få en personlig tro på Jesus Kristus, känns brinnande aktuell och med Oasmötet i färskt minne och alla goda samtal som det innebar och alla goda stunder av gudomlig närvaro så kommer det att bli en spännande höst!

Men samtidigt så kommer det att bli tydligare, att det är en kamp som pågår i samhället. Denna förekommer på flera plan. När det är frågan om ekonomi och politik, så slängs argumenten mot varandra i hur man skall bygga upp ett bättre system som är mer rättvist osv. Men den kamp som är svårare att upptäcka, men som vi också alla är indragna i, oavsett om vi vill det eller inte, är den andliga, den som har med vår tro att göra!

Redan efter en dag, och så har det varit under en tid, märks det att människor vill veta och växa. Det kristna "alternativet" kan bli en provokation som berör ens egen trygghet. Men många har inte en "medveten" tro utan det är mycket fråga om önsketänkande och mycket om hur man inte kan eller vill tro.
Att vara tydlig i dessa frågor innebär på eller annat sätt kamp. Eftersom allt är inte rätt! Vad och vem man tror på för med sig konsekvenser. Att säga ja till någon innebär att säga nej till någon annan! Oftast vill vi ju säga säga ja till allt och alla, men det går inte att vara alla till lags!

Låt oss tillsammans kämpa vidare för att också Guds rike skall utbredas!

Joachim - som ser fram emot en spännande hösttermin!