I söndagsskolan fick Birgitta Ohlsson värderingar som kan göra henne till nästa svenska minister menar Dagen. Detta med hur man upplever sig själv och hur andra upplever en är ganska spännande, speciellt när det gäller ens tro. Och idag är det så laddat med vilken "trosbekännelse" man som människa går ut med. Speciellt om man är lite offentlig.
Är troende samma sak som kristen? Vilka konsekvenser får det i handlingar och levnad? Ingen annan kan säga att man har fel när det gäller att beskriva hur man själv ser på sin tro eller det som rör sig i ens inre. Ändå är det just detta som sker så ofta och jag hamnar själv lätt i denna situationen, när man inte ser skillnad mellan åsikt och tro. Åsikter kan man diskutera och argumentera runt. Dessutom är det viktigt att skilja mellan själva personen och åsikterna. Hur ofta hör man inte negativa eller positiva ord om någon just för åsikternas skull. Men en människa som inte tycker som jag själv kan ju ändå vara trevlig!
Fast ibland möter jag människor som säger att de är kristna och jag vet, ärligt talat, inte riktigt vad det kristna består i? Är det en åsikt? En tradition (döpt och konfirmerad)? Är det ett etiskt ställningstagande med syn på jämställdhet etc. Eller handlar det om den apostoliska trosbekännelsens innehåll? Jag vill inte vara ifrågasättandes eller upplevas som dömande, så oftast är jag tyst när jag har dess funderingar. Det handlar kanske mera om nyfikenhet hos mig själv, att man "speglar" sig i den andre. För alla har vi ett innehåll i orden "jag är kristen" och det vore intressant och se om vi har samma eller inte!
Ser man det kollektivt kan man t. ex. ställa frågan: Anser vi att Sverige är ett kristet land? Jag tror att man skulle få ganska många olika svar.
Detta är några funderingar kring "troende", "kristen". De påverkar förväntningar hos andra att vi skall agera och handla på ett visst sätt.
Joachim - som gärna säger både troende och kristen om mig själv
Är troende samma sak som kristen? Vilka konsekvenser får det i handlingar och levnad? Ingen annan kan säga att man har fel när det gäller att beskriva hur man själv ser på sin tro eller det som rör sig i ens inre. Ändå är det just detta som sker så ofta och jag hamnar själv lätt i denna situationen, när man inte ser skillnad mellan åsikt och tro. Åsikter kan man diskutera och argumentera runt. Dessutom är det viktigt att skilja mellan själva personen och åsikterna. Hur ofta hör man inte negativa eller positiva ord om någon just för åsikternas skull. Men en människa som inte tycker som jag själv kan ju ändå vara trevlig!
Fast ibland möter jag människor som säger att de är kristna och jag vet, ärligt talat, inte riktigt vad det kristna består i? Är det en åsikt? En tradition (döpt och konfirmerad)? Är det ett etiskt ställningstagande med syn på jämställdhet etc. Eller handlar det om den apostoliska trosbekännelsens innehåll? Jag vill inte vara ifrågasättandes eller upplevas som dömande, så oftast är jag tyst när jag har dess funderingar. Det handlar kanske mera om nyfikenhet hos mig själv, att man "speglar" sig i den andre. För alla har vi ett innehåll i orden "jag är kristen" och det vore intressant och se om vi har samma eller inte!
Ser man det kollektivt kan man t. ex. ställa frågan: Anser vi att Sverige är ett kristet land? Jag tror att man skulle få ganska många olika svar.
Detta är några funderingar kring "troende", "kristen". De påverkar förväntningar hos andra att vi skall agera och handla på ett visst sätt.
Joachim - som gärna säger både troende och kristen om mig själv
4 kommentarer:
Joachim,
För mig spelar det ingen roll vad min omgivning kallar mig, troende eller kristen. Kanske båda orden tillsammans (troende kristen) blir bra. Huvudsaken är att jag tror på Jesus och vill ha en personlig relation med honom. När jag har fått Jesus i mitt hjärta d v s känner innerligt att jag älskar honom, då vill jag bara komma närmare och närmare. Jag vill gå i hans fotspår, i ljuset från honom, lyssna till hans röst och följa hans vilja.
Din vän Lennart
"Många ska komma i mitt namn" säger Jesus om den sista tiden. Dessa ska också göra stora tecken för att om möjligt förvilla de utvalda.
Att vara kristen är att vara Kristi efterföljare, inte att man menar vara sig allmänt "snäll", rabblar en böneramsa och hoppas att det finns en himmel för alla som menar sig vara snälla...
Jesus säger att de som hör till Honom håller Hans bud. DET är tecknet på vilka som är sant kristna. Att i det läget tycka det är okej att man systematiskt t ex avlivar ofödda barn, den egna avkomman,för att de är oplanerade och oönskade är inte en åsikt med kristen grund. Att dessa ofödda barn ska offras på otuktens altare kan anses som de barnaoffer (för avguden Molok?) fördömer Gud i Bibeln.
Jesus säger själv klart och tydligt att vi aldrig ska förakta en av dessa små och syftar på barnen. Han säger också att otukt är synd.
Det är inte att vara kristen att godkänna otukt och synd som ju sex utanför äktenskapet, för självisk njutning och utan ansvar och omtanke för medmänniskor... Inte är det kristet heller att godkänna man sedan dödar frukten av ett utsvävande sexliv: levande små människor som Gud har gett liv åt i processen när man och kvinna förenas sexuellt. Just för att Gud älskar oss, redan som små barn, har Han insatt äktenskapet som ett skydd för de nya människorna som blir till. Äktenskapet är en välsignelse och en gåva. Om vi människor levde i harmoni med Guds tankar för oss skulle inte vår värld vara fylld av lidande och ondska. Men läs vad Paulus säger om människor i den yttersta tiden, de ska vara avskyvärt onda och älska njutning mest. De ska ha ett sken av gudsfruktan men inte vilja veta av dess kraft.
mycke tänkvärt.. brukar själv tänka på varför lärjungarna började kallas "kristna" av folket; just för att de liknade (iallafall strävade efter att likna) Kristus.. Känns som en helt ok definition idag också!
......."och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna". Detta kan man läsa i Apostlagärningarna 11:26 (folkbibeln).
En annan översättning jag hittade lyder ........."namnet kristna gavs först i Antiokia åt lärjungarna, åt dem som tog emot apostlarnas läror".
Nog känns det som att de första kristna var människor som tog emot och trodde på det apostlarna lärde ut om Jesus i evangelierna.
Då kan man ju tycka att en tro på vad som står i evangelierna och det budskap Jesus förmedlar där är grunden för att kalla sig kristen.
Vad jag förstår var det dock inte lärjungarna som började kalla sig för kristna, utan inledningsvis blev de kallade för kristna.
Är tron äkta (och det kan nog bara en avgöra)så bör det avspegla sig i handlingar också, mer eller mindre. Men det ser nog väldigt olika ut, kanske till stor del beroende på vilka gåvor vi har och hur vi kan och vågar utveckla dessa.
Men jag tror också att man får skilja på kristen tro och kristna värderingar.
Det finns säkert väldigt många människor som delar de kristna värderingarna utan att för den skull ha en personlig kristen tro.
Det är väl därför man ändå får kalla Sverige för ett kristet land, även om inte så stor del av befolkningen är "aktivt troende".
Vi kan ju inte blunda för att väldigt mycket i samhället vilar i kristna värderingar, inte minst lagstiftningen.
Sedan verkar många vilja försöka glömma eller dölja att mycket av de goda värderingarna vi har bygger på en kristen grund.
Till viss del kan man väl säga att de är på väg att lyckas, tyvärr.
Skicka en kommentar