Vision och tydlighet


"En församling behöver vara tydlig med sin vision och vad den står för. Det anser Mikaelskyrkan (EFS) i Uppsala och ordnar rejäla medlemskurser. - Det är alltför vanligt att man som medlem faktiskt inte vet vad ens församling vill och står för, säger Olof Edsinger, Mikaelskyrkan."

Så långt är vi inte, men själva problemställningen finns i de flesta av våra församlingar, att man vet inte riktigt vet hur det ser ut och vad man vill i församlingen. Bara detta att känna sig trygg i att veta vem man skall kontakta kan vara besvärligt och för att inte tala om kyrkans organisation på många lokalnivåer, som för många upplevs som mycket svårbegriplig.

Att anordna kurser är kanske inte det mest aktuella, men i Kungsbacka/Hanhals pastorat kommer vi inom kort presentera en "Guide" för de som kommer till kyrkan. Denna idé tog vi med oss från HTB i London och kanske har flera av er redan det. Tanken är att i ord och bild lätt kunna bilda sig en uppfattning om vad som finns i kyrkan och vem man tar kontakt med.

Församlingens vision måste i denna folder var tydlig och genomgripande. Man behöver inte rada upp alla grupper och verksamheter. Det viktiga är att man känner att man får ett grepp över vad som sker och vem som ansvarar.

Joachim - som är övertygad om att tydligheten hjälper människor att bli delaktiga

Ursäkt och förlåtelse



Alla gör vi fel och någonstans blir detta kanske allmänhetens stora läxa, om vi nu vill lära oss? att inte döma så snabbt. Och framför allt inte endast på grund av vad en eller annan journalist skrivit. Eller vad som framkommer i ett tv-program.

Alla gör vi fel, stora eller mindre. Alla sårar vi andra och därmed också oss själva! Här kommer detta med skuld och skam in och jag vet inte varför alltid det tycks lättare att se andras skuld än sin egen. I detta ligger också att vi måste tala mer om skillnaden mellan skam och skuld och vårt eget ansvar.

Min tro är grunden för att det finns en källa i att nysta upp allt detta. Jesu försoning ger möjlighet till förlåtelse och därmed också möjlighet att ta bort skuld. Och tar man bort skuld kan man göra något konstruktivt. Äkta ånger och förlåtelse förändrar liv. I dag ser vi många gånger vad bittra hjärtan uttrycker. Det bli lätt dömande och fördömande.

Joachim - som hoppas på att både pojken och flickan kan se ett positivt liv framför sig.

Våldtäktsdömd pojke fick applåder i kyrkan


Alla våra tidningar och även våra nyhetskanaler har varit fulla av artiklar och insändare kring våldtäkten i Bjästa.

Dagen skriver : "En våldtäktsdömd pojke fick applåder i kyrkan vid skolavslutningen. Nu har prästen Lennart Kempe i Bjästa anmälts till domkapitlet av upprörda tv-tittare." Och det är många idag som kastar sten på både präst och rektor m.fl. inblandade.

Denna historia rymmer bara förlorare och värst är det självklart för tjejen/erna som blivit våldtagna.

Men jag tycker att aftonbladets slutkläm är bra som Karin Ahlborg skriver:
"Det finns inget försvar för en kyrka som bjuder in en gärningsman men inte tänker en sekund på hans offer. Men innan man börjar kasta sten mot alla Bjästabor kanske man bör syna sina egna annaler och fundera över när man senast gick till botten med ett rykte under fikarasten."

Det gjorda går inte att göra ogjort, men man kan lära sig. Heder åt Amanda Ögren som stöttade tjejen. Det modet är inte lätt att uppbåda. Nu uppenbarades sanningen om denne kille enligt vad man förstår av tidningarna. Men det är ju just detta, att finna vad som är sant och att inte döma, delta i rykten eller hänga ut folk offentligt. De flesta vet bara det som stått i tidningarna! Och det har historien visat att det är inte alltid så enkelt.

För några dagar sedan fick minister Ask på pälsen för att vilja meddela familjer om att det finns en sexköpare i pappan. Detta möttes med önskemål om avgång. Här var man mån om att inte offentliggöra. Men att hänga ut präst, rektor m. fl. löser inte problemen.

Joachim - som hoppas att alla berörda får den hjälp de behöver.

Medarbetardagar på Åh stiftsgård


Har varit fyra dagar på Åh på s.k. medarbetardagar för i första hand kyrkliga arbetslag, men även många förtroendevalda var där. Underbara mässor med mycket stark lovsång, förbön och bikt, undervisningpass och många möjligheter till samtal och gemenskap gör dessa dagar till rika och välsignade.

Väl medveten om att de inte passar alla, och jag vet inte exakt hur många hundra vi var, så blir ändå min undran var alla andra hittar sin inspiration? Från Kungsbacka var vi nog tillsammans ca 15 personer varav tre var där alla dagarna. Att göra något tillsammans och att det är fokus på bibel, gudstjänst och bön är starkt. Personligen behöver jag Guds helige Andes påfyllnad i min prästtjänst och inte minst som kyrkoherde. I allt församlingsbyggande, som ju är till för att förvandla landet! behövs det medarbetare som mår väl. Och då menar jag på alla plan, både fysiskt och psykiskt men också andligt.

Det finns många källor till påfyllnad; retreater, konferenser, inspirationsdagar etc. Men hur mycket som än levereras så måste man ta till sig det. Jag kan uppleva, och detta är ingen kritik och snarare kärleksfullt konstaterande, att rätt så många anställda i vår kyrka går på sparlåga. Man är nära utbrändhet och konflikter och för mig är en orsak att man fått för lite "input".

Utbildningar och kurser är det relativt gott om. Men jag menar det som ligger mera på trons plan, som leder till att vi t. ex. sitter i "omsorgsgrupper" och ber för varandra. Var och när fick man som enskild medarbetare frimodigt lägga fram sin nöd inför kärleksfulla vuxna och därefter ta emot deras förbön?

Joachim - som tänker på att efesiebrevet uppmanar oss att ta på hela rustningen!

Bloggandet och Facebook


"Måste en präst alltid säga ja till debatt på blogg och Facebook? Nej, hävdar prästen Karin Långström Vinge. Ja, anser Anders Bylander som anmälde henne till domkapitlet." Detta går att läsa i Kyrkans Tidning. Även Dagen har skrivit om regler när det gäller bloggadet för oss präster.

I dessa lägen är man som präst nästan frestad av att inte skriva eller säga något för då behöver man inte bli anmäld. Vi är i dag ganska många präster som ser nätet som ett plats att möta människor på, precis som i affären eller på torget. Men det finns skillnader som är väsentliga och som man måste ta hänsyn till från både avsändarens och mottagarens håll.

Man kan inte alltid vara uppkopplad och man måste ha rätt att inte behöva svara direkt eller via bloggen. Samtidigt måste man vara tillmötesgående och åtminstone hänvisa till någon annan. Detta är för mig grundinställningen. Om man däremot kastar sig in i en kontroversiell fråga och censurerar motståndarens argument blir diskussionen obalanserad och då tappar blogginlägget sin trovärdighet.

Jag läser själv alla inlägg på min epost före det att de offentliggörs. Detta beroende på att det är jag som har ansvar för vad som publiceras och personliga påhopp och ovårdat språk är inte önskvärt. Skulle sådana kommentarer komma, särskilt med anonym underskrift så försvinner de. Är de sakliga och utan personliga kränkningar läggs de ut.

Jag vill lyfta fram frimodigheten att använda nätet, för det blir många gånger kommunikation med de människor som man annars kanske inte skulle ha mött. Gemensamt har vi ett ansvar att det kan fortsätta.

Joachim - som genom bloggen upplevt många goda samtal

Skagenkyrkan


Nu har räddningsaktionen för den Svenska sjömanskyrkan i Skagen dragit igång. Bakom den står upprörda fiskare och deras familjer från Bohuslän i norr till Halland i söder. - Det handlar om starka känslor och vi hoppas på lösning, säger sjömansprästen Lars Ryderstad till GT.

Så många reaktioner det har varit på beslutet att lägga ner Skagenkyrkan. Till svar har man från riks hävdat ekonomi och att man vill satsa på utlandskyrkan långt borta. Men ser man sammantaget på fiskarnas, båtmännens (inkl. Stena), privata semesterfirare, bofasta, vigselpar, konfirmander m. fl. så är ju Skagen en kyrka som förkunnat evangeliet till otal människor. Att kyrkan ligger för nära Sverige eller andra argument håller inte riktigt enligt många.

Vad som idag behövs är en donator och några pensionerade präster som bildar en stiftelse med engagerat folk. Liknande exempel finns i vårt land.

Vi ber och hoppas att en lösning skall uppenbara sig.

Joachim - som inte alltid förstår andras resonemang

(Foto: Lars Rydestad)

Sensus vill ha ett tredje kön!


"Vänsterpartiet och kyrkliga studieförbundet Sensus vill införa ett tredje kön – hen" skriver Dagen, de flesta av er som läser denna blogg känner till detta, och den undersökning som finns med visar på ett massivt motstånd.

"Om man söker jobb på Sensus kan man numera ange kön, som "han, hon eller hen". Avsikten är inte att väcka debatt, menar Sensus, inte heller att provocera eller att förändra språket."

För mig , som kristen, finner jag inte stöd för detta någonstans i bibeln. Ändå är det en organisation som Sensus, som är beroende av stöd från Svenska kyrkan, som för fram detta tillsammans med ett politiskt parti.

Min egen kritik är egentligen att vi redan har svårt med de båda könen vi har. Vi män är snart några vilsna stackare som inte vet hur starka eller svaga vi skall vara. Detsamma gäller kvinnans roll. Hon är fortfarande den enda av oss som kan bli gravid, är det bra eller dåligt? Osv. Det finns många frågetecken kring de gamla könsrollerna och när de nu luckras upp mer och mer skapar det osäkerhet om vilket det behöver samtalas kring.

Det handlar inte om att vi har för få kön, det handlar om våra värderingar kring de vi redan har!

Joachim - som inte alltid förstår ordet könsneutralt.

Kristen - att vara förföljd!


Som en röd tråd idag står det om olika sorters konflikter kristna är indragna i och som kostar dem mycket lidande.

På Martyrkyrkans hemsida kan du läsa om vad som sker i världen och just nu känns det som om spänningen ökar sammantaget. En del av oss känner kanske kallelsen att fara ut i världen för att stödja och hjälpa. Personligen tänker jag på hur det ser ut i vårt eget land. Om vi inte är vaksamma kommer vi har stora spänningar även här på hemmafront och vad gör vi då?

Vi strävar efter att göra vårt land mer och mer historielöst, vilket för mig betyder att man tappar identitet på det nationella planet. Samtidigt känns det som man försöker sig på det system som praktiserades i öst, att alltmer förbjuda religioner i det offentliga rummet. Att gömma något under ytan som engagerar så många är inte vist. Det blir spänningar som leder till olika "vulkanutbrott".

Joachim - som vill ha ett kristet land med öppenhet för andra

Antisemitismen har återvänt till Europa


Jag tror egentligen att det, antisemitismen, har alltid funnits hos en del eftersom idéen att förfölja ett folk, och just judar, medvetandegörs i varje historiebok genom att skoleleverna ser vad mänskligheten har gjort mot det judiska folket. Och ju längre tiden går är det fler som menar att detta aldrig har hänt, utan förföljelserna under andra världskriget har judarna själva hittat på! En befängd tanke, men just nu accelererar de negativa tongångarna och då använder man staten Israels nuvarande politik som argument.

Ett annat argument som Henrik Bachner menar i tidningen är "att judehatet hade sitt ursprung i Europa och senare blivit tabu här. Men genom att muslimska länder odlat en öppen antisemitism har denna börjat influera även regeringar och opinioner i Europa".

I vårt land talar vi gärna om mångfald och att alla skall få plats, men när t o m framstående politiker, biskopar m fl är med i debatten så får det konsekvenser, som de kanske inte ens själva räknat med.

Eftersom jag själv har ett ursprung i ett annat land vet jag hur det känns att bli anklagad för något man själv inte har haft del i. Jag är född i Berlin och blev betraktad som en liten "rund nasse" av klasskamrater m fl. Jag kände mig inte som ett offer, men det gjorde något med mig.

Våra judiska vänner på hemmaplan och även de som bor i landet Israel, liksom palestinerna, skall behandlas med respekt. Den svåra situationen som råder i mellanösten, och då inte bara landet Israel, utan även de muslimska grannländerna, skall vi vara medvetna om att det är något de själva lider av. Och att måla ut ett folk som den stora boven är att förenkla och blåsa liv i antisemitismen.

Joachim - som inte tror att man löser en konflikt genom att förfölja den ena parten

Följ Oas-förberedelserna på Twitter


Vill bara göra er uppmärksamma på att förberedelserna för sommarens OAS-möte i Borås är i full gång och programmet är så digert och inspirerande, att de flesta kan finna något som berör.


Följ med via kampanjgeneralen Jan Hallquists twitter! Jag tror att vi alla behöver inspiration i vår kristna tro och vi har olika källor till detta. Det viktiga är att vi finner den plats där Guds Ande kan få tala till oss och leda oss vidare. OAS är en karismatisk förnyelserörelse med rötterna i Svenska kyrkan som årligen uppmuntrar tusentals lärjungar genom bl.a. lovsång och undervisning. Samtidigt jobbar man också på bred ekumenisk front, både nationellt och utomlands.
Vi vill vara tydliga i detta att Jesus är Guds son och vår Frälsare. Hos honom finns något som man inte kan finna någon annanstans. Detta är en trosfråga och därför vill vi hela tiden lyfta fram denna skatt som vi delar med den världsvida kyrkan. Tillsammans med bröder och systrar inom den karismatiska väckelsen stärks hoppet och tron.

Joachim - en av styrelseledamöterna i OAS

Carola - en kvinna som berör


"Carola berättar om sitt engagemang för fattiga och den smutskastning hon känner från pressen: Jag gör det jag tycker är viktigt" skriver Dagen.

Carola är en person om vilket det tycks mycket och det är villkor, som alla som ger sig ut på den offentliga arenan, man får leva med. Men att så många skall feltolka och nedvärdera är obegripligt. Carola engagerar sig, bryr sig om människor som drabbas etc. Det är faktiskt mer än vad många av oss andra gör!

Man får gärna kritisera både Carola, oss präster m. fl. men man bör ändå vara medveten om vad man själv gör. Många kritiker och "gnällspikar" bidrar inte med något själva utan de lägger ner sin energi på att just kritisera andra, särskilt offentliga personer, som man nästan tycks ha en avund inställning till.

Stå på dig Carola! Var frimodig! Du, liksom alla vi andra, gör misstag, men vi vet var förlåtelsen finns. Så länge vi kämpar med ett ärligt hjärta och med ett gott syfte skall vi fortsätta engagemanget och för det som vi brinner för!

Joachim - som vill ha fler engagerade i samhället, men som inser att många är rädda för att få kritik och då är det lättare att vara passiv.

Sverige står modell för en ny andlighet?


Svenska Dagbladet skriver följande: "Gud är inte död i Sverige, men nästan. Fast det är bara den gamla personliga, styrande och ställande guden som är på väg att gå hädan. När filosofer och tänkare runt om i världen livligt diskuterar en ny gudssyn kommer de fram till en grundhållning som liknar den typiskt svenska.

Vidare står det "Enligt en återkommande internationell undersökning om människors värderingar, World Values Survey, är Gud viktig bara för var femte svensk (17 procent) och religion är viktigt för enbart var tredje (35 procent)".


Visst är "individtron" utbredd i vårt land och likaså är väldigt många verbalt säkra på vad man inte tror på. I alla fall inte på en Gubbe där uppe! Inte heller har en man vid namn Jesus något större inflytande, han levde ju för så länge sedan!

Fast detta är ju nu Sverige! Och faktum är att det håller på att hända något även i vårt land! Det blir fler och fler medvetna kristna i detta land, som regelbundet ber och läser i den heliga Skrift. Och ser man globalt, så är det på detta sätt det ser ut i andra delar av världen. Fast den bilden får man inte av svensk massmedia.
Det som bl. a. är spännande och utmanande för oss här hemma är att den personliga tron är inte en filosofi för den religiöse. I slutänden måste vi alla fundera på vad vi tror på och eftersom tron för mig är en relation med levande Gud, så betyder det att man kan inte, enligt mitt sätt att se på det, ha relation med en filosofi. Den kan möjligtvis hjälpa mig till olika insikter, men den kan inte sona mina brott eller erbjuda liv.

Om Gud endast bli något individualistiskt subjektivt, så förstår jag att de etablerade religionerna blir till stötostenar, efter som de lyfter fram gemenskapen, den objektive Guden och att vi är i behov av förlåtelsen som kommer utifrån, något som vi inte kan pressa fram av egen kraft.

Joachim - som känner att i sekulariserade Sverige kan många aktörer få gehör. Men till slut är det bara sanningen som segrar och för mig är Jesus "Vägen, Sanningen och Livet".

Snö och OS


Det råder just nu nyhetstorka och jag finner inte så många intressanta rubriker i våra tidningar. Det mesta handlar om snö och OS. Det är som om vi människor har svårt att ta in mer än några ämnen.

För oss med mycket snö har det ändå blivit en tankeställare; naturens krafter är starka och jag tror att det är en och annan som psykiskt lider av allt detta snöande. Man är liksom maktlös och kanske är det en god insikt för alla oss som tror att vi har kontrollen.

Jag återkommer när det dyker upp något att samtala kring. Du kanske själv har något uppslag? Välkommen att göra din röst hörd!

Joachim - som skall ut i snön :)

Kristendomens betydelse stryks i ny kursplan


Skolverket ska ta fram nya kursplaner för alla ämnen i grundskolan.
Men när det gäller kursplanen för religion har verket fått hård kritik.
Texter om kristendomen som funnits med tidigare har strukits. Detta skriver Aftonbladet i en artikel. Även Dagen skrev om detta för en tid sedan.

Naturligtvis kan man ha olika uppfattningar om kristendomens betydelse, men vad löser man med att förringa kristendomens betydelse för vårt land? Vilken grundsyn har man på den kristna tron och dess utövare? Vems ärende går man när man vill göra alla religioner likvärdiga? Vilken tro har våra politiker eftersom deras och andra ansvarigas tro påverkar uttrycksätt och hur man hanterar detta ärende. Varje människas personliga tro, oavsett om de är ministrar eller inte, visar sig i ord och handlingar.

Att ta bort kristendomens betydelse är jag personligen starkt emot eftersom det kommer att medföra att unga generationer tappar en grunddimension. Vi blir mer och mer religiösa analfabeter i vårt land! Hur skall en individ lära sig att uttrycka sin egen tro om man inte har ett grundspråk. Vårt andliga grundspråk i Sverige är kristendom och har så varit i många hundra år.

Joachim - förespråkare av kristendomsundervisning

Kunskap öppnar perspektiv


Finns det en religiös analfabetism bland journalister? Är det "vi och dom"-konceptet som råder på redaktionerna? Enligt Madelene Engstrand Andersson, som studerat hur dagstidningar skildrar religion, är detta ett faktum.

Detta kommer egentligen inte som en nyhet och det gäller inte enbart brist i ren kunskap utan det saknas även förmåga i hur man sätter sig in i en övertygad människas situation. Vi utgår alla från vår egen kontext och något annat kan man ju inte vänta sig! Problemet är bara att detta skulle behöva tydliggöras eftersom man ibland får känslan av att journalister ikläder sig en alltför stor kostym. Subjektivitet döljs av s.k. objektivitet.

Den bild/de bilder av religiösa människor som finns idag är vi kristna själva delvis skuld till, vi behöver en sund självrannsakan. Allt är inte "massmedias fel". Samtidigt behöver också massmedia granska sig själva, liksom alla andra. De senaste händelserna med bl. a. en biskop "som inte är välkommen på sin arbetsplats" eller en polischef som anklagas för att nästan vara en "Jekyll och Hyde" visar på en behövlig journalistik, samtidigt undrar man ibland om den energin som läggs på att granska andra vänds tillbaks, så skulle det säkert finnas ett och annat att upptäcka. Skytte är ett ex på hur trenderna på 70-talet var. Det behövs en sund självkritik bland de som granska andra. Inte minst kunskapsmässigt.

Joachim - som gillar det skrivna ordet

Värdegrund = tro?


”Muslimer och KD har gemensam värdegrund” säger Imam Abd al Haqq Kielan i tidningen Dagen.

Detta är intressant, men för det första måste man tydligt bena ut vad som man menar med "muslimer". Skall man se på muslimer över hela världen som en homogen grupp? Det är för mig lika felaktigt som att se alla "kristna" som en enda grupp, som har samma övertygelse, även om man delar de centrala bitarna.

Det andra är vad man menar med värdegrund? Ett världigt populärt ord som idag, i många sammanhang, används som synonym till tro/bekännelse. Att värdegrund och tro går in i varandra håller jag med om, men inte att sätta likhetstecken mellan dem!

Min kristna tro är grunden för min värdegrund. Hur jag värderar min omgivning har att göra med min tro. Tyvärr är det idag inte tydligt hur viktigt den inre övertygelsen/tron är för de nenskilde eftersom gärningsrättfärdigheten i samhället är så stark. "Tro som du vill bara du gör det folk anser är rätt". Men som Luther sa; en goda gärningar gör inte (nödvändigtvis) en människa god, men en god människa göra goda gärningar".

Jag tror att det måste bli tydligt att den kristna tron har att göra med mitt hjärtas överlåtelse till Guds ende son, Jesus Kristus. Att betrakta den kristna tron utan detta är att förringa den. Sedan befinner vi oss på olika avstånd från kärnan i tron. Men detta centrala gör att världsreligionerna skiljer sig åt.

Nu skall inte Imanen vara med på en lista och det är nog klokt. Samtidigt vill jag ändå lyfta fram att det är stort när man möter någon med en trosövertygelse. I bästa fall, och med respekt, så förstår man att tron är viktig för den andre och vise versa, även om man inte dela den!

Joachim - som ser på religionsdialog som något kompletterande till evangelisation/mission och inte istället för.

Korta gudstjänster


En dam kom igår och beklagade sig. Hon var sjuk i söndags och kunde ej gå till kyrkan utan var tvungen att se på tv-gudstjänsten. Men den vara alldeles för kort! Hon är van vid långa gudstjänster i Kungsbacka kyrka.

Hur lång skall en gudstjänst vara? Frågan är egentligen felställd eftersom tiden bör inte vara den enda "kontrollen". Innehåll, variation, undervisning mm är viktigt. Söndagens gudstjänst är ju ändå ett möte med den som man skall träffa i evighet!

Något som var kort och kärnfullt var söndagens Helgmålsbön från Varberg, Sollyckans kyrka. Lennart Henriksson från OAS (barnoas) talade och det var tydligt och lätt att ta till sig! Se gärna den här!

Joachim - som sällan ser på tv-gudstjänster, men inser att det är viktigt för en stor grupp människor!

Oduglig tjänare!


I går var evangelie-texten hämtad från Luk. 17:7 ff där Jesus säger bl.a. så här enligt bibel 2000:

"När ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."

Att vara en Jesu lärjunge är inte att vara oduglig, utan veta i hjärtat var man har sin identitet och sitt värde - nämligen hos Gud. Ser man tidningsrubrikerna så är de fulla av människor som på ett eller annat sätt söker bekräftelse genom att "sätta sig" på andra.

Ex.
"Åtta svenska organisationer, däribland Amnesty och RFSU, kräver i ett gemensamt upprop att regeringen antar en särskild handlingsplan mot våldtäkt och annat sexuellt våld."

"Margot Wallström har utsetts till en toppost inom FN som särskild representant för att arbeta mot sexuellt våld mot kvinnor i konflikter."

"Antisemitismen är mycket stark bland invandrare från muslimska länder i Danmark."

"Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) har fått hård kritik för sina uttalanden om judarnas utsatthet i Malmö. Reepalu jämställde i en intervju i Skånska Dagbladet antisemitism med sionism."

Det finns många, många fler artiklar och det är intressant att, om vi återvänder till Jesu ord, han menar att vi egentligen är dugliga och älskade, men inte pga våra goda handlingar eller att vi avstår från de onda. Inte heller för att att andra människor upphöjer oss (även om det oftast är uppmuntrande och många gånger välbehövligt). Men allt detta blir ju snabbt historia och var dag har som bekant nog med sitt eget. Vår bekräftelse ligger djupare och på ett annat plan.

Alla dessa våldtäkter, rasistiska uttal m.m. finns det säkert olika argument varför det sker, men en grund måste vara att man själv saknar något väsentligt. Brist på kärlek, tilltro, gemenskap etc. och konsekvensen blir agg mot andra, utnyttjande och bristande respekt. Vi kristna kan aldrig slå oss på bröstet och säga att vi är bättre, men att vara ägd av Gud/Jesus och låta hans ord leda en är bättre än att vara ägd av sin egen egoism, sin egen girighet eller vad det nu kan vara.

Genom regeländringar, straffskalor, Burkabruk (Det är bra att Fredrik Reinfeldt backade om burkaförbud. Det sa Göran Hägglund i samband med Kristdemokraternas kommundagar i Jönköping skrev Dagen) och mycket annat kan vi komma en bit, men i grunden handlar det om vad som finns i våra hjärtan och vilken relation vi har till Gud. Du kan ex. inte förgripa dig på ett barn och samtidigt ha frid med Gud!

Joachim - som tror att kyrkans uppgift är just att räcka evangelium, för att förvandla liv. Och det är inte vilket evangelium som helst! Det handlar om Jesu kors!

Ingmar – Skånes ensamme munk


Många av oss läser dagligen Aftonbladet och förfasas över alla artiklar. Nu senast om det höga polisbefälets påstådda skandaler. Så kommer en artikel om broder Ingmar Svantesson i Maria-vall på Österlen i Skåne.

Han är kontrast till så mycket i samhället som är osunt. Få av oss andra skulle kunna och vilja leva som Ingmar, eftersom det handlar om en kallelse, men man kan inte låta bli att stanna upp en stund och meditera över hur vi prioriterar i våra liv. Vad är viktigt och inte?

Efter att ha mött och lyssnat till Ingmar så kan jag bara konstatera att det finns en äkthet och en frid som har att göra med genuin tro. Broder Ingmar är inte färdig, men han har ett fokus och han har en väg att gå. Detta i en tid och i en omvärld som är så vilsen och frågandes efter hur lycklig man egentligen kan bli i detta livet.

Vi behöver munkar och nunnor mitt ibland oss som hjälper oss, dels med sina exempel men också med sina böner, att leva i en värld som många gånger är ganska nedbrytande. De hjälper oss att se ljuset/Jesus och vara tacksamma över rätt saker.

Joachim - som vill tacka Aftonbladet för en fin artikel och att Ingmar ställde upp.
Bilden är från aftonbladet. Foto: David Bergström

Kungaparet till S:ta Clara kyrka


Känns nästan som en liten solskenshistoria, att vårt kungapar skall besöka S:ta Clara kyrka. Dessutom vara med och fira gudstjänst. Världen idag och Kyrkans tidning skriver om det.

Personligen är jag riktigt glad över det eftersom kungahusets kontakt med församlingen i Clara har fördjupats sedan 2005. De ser arbetet som utförs och den "trovärdiga tro", som inte minst de utslagna möter i olika sammanhang.

Jag är övertygad om att detta minskar avståndet mellan "slott och koja" och förhoppningsvis kanske detta kan bidra till att alla dessa i vårt land som ifrågasätter kungabröllop och monarkin lättare kan förstå att vi faktiskt har ett kungahus som tillåter sig att bli berörda av det som är svårt. Lägg istället ner mer energi på alla dessa giriga i vårt land som kämpar för att behålla sina miljonbonusar.

Det finns många former av makt i vårt samhälle, och man kan kritisera all makt om man så vill. Men för mig är det en glädje när avstånden mellan människor minskar istället för att öka och kungaparets besök är i detta fall väldigt positivt. Sedan kommer vi även fortsättningsvis att ha olika roller i samhället, vare sig vi vill det eller inte.

Joachim - som just nu undrar vad jag själv kan göra för de som har det svårast omkring mig. Det räcker inte med att sälja ost .. .. och ge bort överskottet .. ..

"Om-sorg" hela vägen

Sorg är väl något som vi alla vill undvika så mycket vi någonsin kan. Ändå utsätts vi för och berörs av sorg nästan varje dag, oavsett ...

Populära inlägg