Vilket syfte har man?

Ibland när jag funderar på hur människor agerar så tänker jag att både jag själv och andra styrs ofta av syfte och motiveringar, som i sin tur styrs av andra krafter och omständigheter. Detta med syfte är värt att stanna till vid. Det finns de som gör fantastiska saker, säger det folk vill höra, visar på handlingar som verkar beslutsamma och tydliga men bakom ligger ett syfte som inte alltid är uppbyggligt eller t o m är egoistiskt. Och tvärtom, finns det de som nästan verkar frånvarande och passiva men de har ett annat syfte av att inte märkas, inte sätta sig själva i centrum och vill inte framhäva en vilja att komma till ett bestämt mål på sikt, som är positivt och gott.

Det är bara vi själva som kan avgöra vilka syften som finns i våra egna hjärtan. Ibland tror jag att vi tenderar att lättare fälla negativa omdömen om andras syften än våra egna. Hur ofta har man inte trillat dit i fällan att ge generella omdömen om andra bara för att man själv skall framstå som mer vidsynt och mogen? Här har vi nog alla mer eller mindre dragits med, i alla fall jag.

Men lek med tanken ett ögonblick och sätt andra före dig själv. Där grannar och vänner faktiskt är både bättre och klokare. Där ditt ärliga syfte ifrån ditt inre är att lyfta fram dessa människor som inte varandes sämre än dig själv. Hur skulle det kännas? Denna jämförelsens dilemma kan vi sätta på många saker i vårt liv. Vi jämför oss när det gäller klokskap, mognad, ekonomi, social status, hälsa och styrka, karriär, lycka och glädje, familj och mycket, mycket annat. Och då kommer jag tillbaka till detta med syfte.

Vad är syftet med denna ständiga jämförelse? Jag tror att, omedvetet och medvetet, vill varje människa må bättre, i alla fall så bra det går. Och vi behöver många gånger ha något att spegla oss i, för att kunna se oss själva. I enbart vår ensamhet vet vi inte hur bra vi är. Det är t o m så att vårt känsloliv många gånger säger till oss att vi är på något slags minuskonto. Vi duger inte och är värdelösa för vi presterar inte etc. Ingen ringer oss och frågan är om vi verkligen behöver existerar. Och när man är där nere, detta är inte ett statiskt tillstånd, så blir det lätt att man jämför sig och hittar de som, vars liv, enligt vårt tycke, är värre. Och genast kan det kännas något bättre. Så klättrar man sig sakta uppåt på andras bekostnad, man vill ju inte ha på sig en tung offerkofta. Syftet är att "få luft" i livet och känna livsglädje.

För tydlighetens skull vill jag bara nämna att jag för tillfället inte befinner mig i detta mörka tillstånd. Det är lätt att "släktingarna" bitterhet och hämnd kommer på besök i ens inre. Jag har för längesedan lämnat offerkoftan, om jag någonsin haft den på mig, och insett att man kan vara offer på flera sätt och man kan vara segrare på många sätt. I båda fallen handlar det inte alltid om andra, utan vad som finns i ens eget inre. Hur sanningen ser ut.

Vad allt egentligen handlar om är det som bibeln lyfter fram i bl.a. 1 Kor. 13 och det är kärleken! När kärleken får styra ens syften så händer det något! Kärleksbegreppet kan lätt bli både flummigt och uttjatat, men när det styr och får vara en grogrund för våra syften, sker sådant vi inte trodde var möjligt. Här följer hela kapitel 13:

"Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag offrar min kropp till att brännas men inte har kärlek, så vinner jag ingenting. Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna ska försvinna, tungomålen ska tystna och kunskapen försvinna. Vi förstår bara till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del försvinna. När jag var barn talade jag som ett barn, tänkte som ett barn och förstod som ett barn. Men sedan jag blivit vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag bara till en del, men då ska jag känna fullkomligt, så som jag själv blivit fullkomligt känd. Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."
(Ibland har jag bytt ut ordet kärlek till Jesus)

Som med allt annat så måste även kärleken ha sin källa. Det finns inget i tillvaron som inte har en grund. Och allt som är levande och äkta behöver påfyllnad och ny inspiration. Detta gäller i högsta grad kärleken. Här uttrycker vi oss väldigt olika och jag har full respekt för detta men för mig är kärleken alltid förknippad med en relation. Det behövs alltså en sändare och mottagare som dessutom måste vara ömsesidigt så att det inte blir en envägskommunikation. För mig är den första, största och viktigaste relationen, den med Gud fader själv. Och som Kristus Jesus gjort möjlig. Det är inte vilken Gud som helst, utan för mig handlar det om Jesu försoning och att han öppnade vägen till det allra heligaste. På detta sätt är relationen möjlig.

Denna relation (vertikal) får och måste få konsekvenser till alla andra, med alla andra människor och hela skapelsen (horisontell). Jesus säger att "ingen kommer till Fadern utom genom mig" och "vad ni gör mot en av dessa mina minsta det gör ni mot mig".

När man i detta sammanhang återgår till ens inre syften så får de en annan kontext. Syftet speglas i Jesu kärlek och liv. Man får det man djupast sätt behöver för sitt människovärde, hos den som skapat en och man behöver inte klamra sig uppåt genom att trycka ner andra. Jag behöver inga andra "syndabockar" för att framstå i bättre dager. Det är egentligen precis tvärtom. När jag har varit gränslös, gjort saker, tänkt och haft en felaktig vilja så har det djupast sett sårat Gud själv! Det är Jesus man sårar och gör bedrövad. Så flödet, både det goda och det smärtsamma, går mellan tre hörn i en triangel; mig själv, Gud och tredje person. Men i allt är Gud det viktigaste.

Hos Jesus finns alltid möjligheten till ny harmoni och frid. Där finns förlåtelsen och försoningen som förlöser och ger ny värdighet, även när man med omgivningens attityd inte känner det så. Jesu leder en så att syften, inriktning och livsvandring går åt rätt håll. Han är vägen, sanningen och livet. Men han är framför allt kärleken och den är så stark, så att den räcker för alla, i alla sammanhang.

Allvaret är att man måste själv göra sig beroende av den kärleken. Den går inte att styra eller äga utan bara dagligen ta emot. Att både ta emot den och ha syften som inte är rätt, fungerar inte. Det får konsekvenser på ens frukt i livet. Och var och en måste, liksom ens syften, ta ansvar för frukten. Båda får sin näring från samma källa. Tack gode Gud att den källan är oändlig, evig och möjlig.

Joachim - vars syfte med denna blogg var att uppmuntra dig att känna dig värdefull utan att behöva jämföra dig med andra.

Att vårda och bli omvårdnad

Igår var det en dag under vilken omsorg, vård och beroende fanns i fokus. Två helt separata händelser pekar ändå på samma process, att inget och ingen i sig själv förmår uppehålla en hel och frisk tillvaro. Det behövs människor, material, kunskap, kraft och mycket annat utifrån. Vi är beroende, vare sig vi vill eller inte, av omgivningen.

Det jag nu skriver går helt emot den anda som ofta råder i samhället, den som säger att du skall och måste klara dig själv! Att ”ensam är stark”!

Låt oss börja med första händelsen som började tidigt i går morse och varande långt in på eftermiddagen. Jag lämnade, i morgonkylan, motorcykeln på 2400-milsservice, samt att tillverkaren av Suzuki motorcyklar återkallar alla fordon pga. att laddningsreläet kostnadsfritt behöver bytas beroende på fabrikationsfel.

Jag kan en del om motorcykelns konstruktion och uppbyggnad. I denna stora och dyra service gick de igenom det mest väsentliga, en nödvändighet för att jag inte nästa säsong skall fara runt på något som är farligt och som kan skada både mig och andra. Man bytte delar, nya oljor fylldes på och till slut var hojen i gott skick, förutom bromsbeläggen fram och behov av omedelbart däckbyte.

Detta är en tydlig bild av livet, tänker jag. Med jämna mellanrum måste man se över de olika delarna i ens liv och göra justeringar. Även här behövs det lagningar och påfyllnad. Det blir slitage (handlingar, ord och tankar) och en del förslitningar fördärvar så mycket att delar behöver bytas ut. Servicen är nödvändig för oss alla och ibland kan det bli väldigt kostsam. I kyrkans värld säger vi också att det är viktigt att bli smord! Där lyfts guds Ande fram som den som "smörjer" det andliga maskineriet så att tron inte bara blir intellektuell, utan en relation med levande Gud. Anden kopplar ihop förbindelsen mellan hjärna och hjärta.

Det finns de som hoppar över servicen och tror att det ordnar sig ändå. ”Det är bra att andra går till verkstaden”, tänker man, men man själv har inte "slitit ont". Precis som i livet, kan man inte leva på någon annans tro eller hälsa. Utan var och en måste sköta sin egen service. Man använder en liten servicebok som man fyller i och som hjälper en att vara medveten om hojens kondition. Man skulle kunna säga att Bibeln är som en servicebok för både kropp själ och ande. Gud vill ju till och med ge oss ett nytt hjärta! Läs: Hes. 36:26, Ps.51:12.

Men en poäng i allt detta är att vara observant, titta i serviceboken, avsätta tid och vara beredd på att det kostar. Eller översatt, rannsaka sig själv, se efter vad Guds ord säger och prioritera tid med vår himmelske Fader, för att sedan också vara beredd på att betala vad som krävs (försoning, omvändelse m.m.).

Det andra är händelsen från igår kommer från sjukhuset och handlar om medicin. Att äta, som i mitt fall, en målsökande och avancerad tablett, för att vissa blodkärl inte skall nybildades, är nödvändigt för att inte bli sjukare och behöva ta till mer drastiska metoder och kanske riskera att dö. Så många olika mediciner det finns och vilket spännande arbete dessa skall utföra i kroppen!

Jag är djupt fascinerad av den kunskap som forskare uppvisar. Hur de genom studier och vetenskapligt arbete kommer fram till fantastiska resultat. Vi har penicillinet och olika blodtrycksdämpande tabletter. Olika vacciner och andra mediciner som hindrar epidemier. Utan alla dessa skulle miljoner människor dö och genomgå stort lidande. Men de utsatta är beroende av andra, att få del av sjukvården. Och det kostar på, för man inser hur sårbar och bräcklig den mänskliga naturen är, samtidigt som det finns en enorm inneboende kraft i att kroppen helar sig själv. Det behövs många gånger ett samarbete mellan den egna kroppen och viljan.

”Medicinen” för den kristne är nog allt det som förknippas med KORSET. I korset finns alla de ingredienser som vi behöver för att bli hela. Det handlar om försoningsgärningen Jesus gör för var och en av oss för att vi skall få fri och obegränsad tillgång till förlåtelsen och allt det som ryms i det som vi benämner med ordet nåd. I korset hämtar vi kraft och hopp. I korset finns det ett evighetsperspektiv och livet får en mening. Korset är inte begränsat till något specifikt sammanhang utan varje människa som får en personlig tro på Jesus upptäcker detta. Bibeln är som FASS. Det finns något i den heliga skrift som möter varje människa i varje situation och visar på en väg framåt, en behandling.

Också här behövs det ett samarbete mellan en själv och det som Gud vill ge genom sonen. Ofta frågade Jesus: "Vill du?" Han tränger sig inte på någon av oss utan kärleken är hans väg. Kärlek och sanning.

Sanningen är att ingen av oss klarar sig på egen hand utan vi behöver hjälp utifrån. Det kan vara fråga om service eller sjukvård. Man kan klara sig bra en lång stund, om det vill sig väl, men ju förr man inser beroendet av Guds omsorg, desto bättre. Tänk vad många som i alltför hög ålder kommer fram till slutsatsen att det hade varit underbart att gå med Jesus i unga år. Det handlar inte om att vara bättre men att ha någon som delar ens liv, ens lidande, felsteg men också glädje och tacksamhet.

Gå nu till din verkstad/vårdcentral/kyrkliga gemenskap om du behöver underhåll och omsorg. Väntar du för länge så kanske allt har rostat igen, det är bara du som vet!

Joachim - som känner tacksamhet över hur Gud samarbetar genom så mycket i vår värld.

Att söka och vara en del av en gemenskap

De allra flesta av oss söker sig till gemenskaper man trivs och vill vara en del av. En och annan vill vara för sig själv, men för övrigt söker man sig till olika sorters sammanhang i vilka man kan bli påfylld och stärkt, men även ge ut något man bär på. Exempel på dessa gemenskaper är  idrottsklubbar, pensionärsföreningar, intresseföreningar, kyrkor och politiska partier. Det är utbildningsenheter och arbetsplatser. Ja, oräkneliga är sammanhangen och du är säkert själv med i något, som är viktigt för dig.

Saknar man detta sammanhang mår man inte särskilt väl. Ensamhet och utanförskap är något som vi ofta talar om idag och som vi tillsammans vill bekämpa med olika medel. Trots våra enorma möjligheter med social medier, telefoni, kollektivtrafik o.s.v. är det flera idag som upplever just detta, att vara ensam och utanför. Och mot sin vilja är man inne i en känsla av att befinna sig i ett skal som man gärna vill bryta sönder och som man också vill att andra skall hjälpa en att knacka hål på.

Men det stora flertalet är ändå delaktiga i ett eller flera sammanhang och utmed tid så varierar dessa gemenskaper. Som barn och tonåring är det vissa grupper som är mer attraktiva och som vuxen känner man andra behov. Men längtan går som en röd tråd genom livet och man slutar nog aldrig att längta efter relationer och vänner. Många äldre som mist anhöriga längtar efter en svunnen tid eller efter att mötas i framtiden, på en hinsides plats.

Just längtan är en drivkraft och den bygger på vem man är och vilka talanger och intressen man bär på. Musikalitet eller idrottsintresse styr många val. Samhällsengagemang och trosåskådning är andra grunder för ens val, allt beroende på vem man är. Och eftersom vi alla är unika är mångfalden stor. Därav har vi också, på demokratiskt vis, röstat fram olika friheter att få utöva det man längtar efter, utan att andra behöver ta illa upp. Allt under förutsättning att man inte skadar eller gör våld på andra individer. Det är alltså inte okej med att t. ex. hetsa, ärekränka, sprida rykten eller insinuera för att vinna gehör och grupptryck. 

De friheter jag tänker på är yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, allemansrätt (frihet att röra sig fritt i naturen) m.m. Alla dessa saknas i diktaturer där man försöker tysta och kontrollera varandra och där man bl. a. använder medier för att styra den egna agendan. För oss i Sverige har det under lång tid varit en självklarhet att få tillhöra vilket parti, samfund eller intresseförening man vill. Stör man sig över vad ex. grannen engagerar sig i får man väl tala med grannen och inte om honom! Inte önska att han skall bort, tystna och inte synas. Min rättighet ökar inte i och med att jag begränsar grannens!

Men som sagt, allt bygger på att man inte missbrukar dessa möjligheter så att man skadar, fördärvar eller bygger upp grunder för utanförskap gentemot andra.

För mig som bekännande kristen är det, och har alltid varit så länge jag tagit emot trons gåva, viktigt med gemenskap. Jag har rest i länder där man begränsar för andra och där demokratin inte fungerar så fint som här hemma. Vi har nog blivit bortskämda med vår frihet, att vi så länge har haft fred och demokrati så att vi tar det för självklart, oavsett vad som händer i samhället.

Men jag märker i media, tidningar, radio och tv, på "nätet" hur man för fram åsikter, rykten, uppfattningar som många gånger inte har som syfte att gagna och leda vidare utan som mera är ute efter sensation och rubriker. Det säljer och man drar sig inte för att enskilda och familjer drabbas. Detta i sin tur leder till, enligt mig, att många tystnar, utvecklar rädslor och hämmas i sin frihet att få tycka, vara och tänka olika.

Den kristna tron är idag väldigt ifrågasatt och är man med i något sammanhang, som faktiskt är bra för den enskilde, kan det väcka åsikter hos andra. Den böne- och bibelgemenskap som jag deltar i idag är ännu inte under någon större organisation/kyrka/samfund, men önskar bli det för att just inte bli betraktad som något sekteristiskt, udda och farligt. Människor som delar tron har i alla tider haft en längtan efter att komma samman. Och de som inte delar just den tron eller det sättet att mötas, kan uttrycka olika uppfattningar.

Men jag behöver idag ett sammanhang i vilket jag inte är drivande utan en i mängden. Det är samma premisser som att jag är med i den kristna mc-klubben Skyriders eller i de två mindre bönegrupperna som jag möter regelbundet varje vecka. Att vara med, dela ordet, be och sjunga lovsång. Min tro på den uppståndne som kommer med sin nåd och försoning är definitivt inte svagare utan den relationen är mer än bara ord, institution och organisation. Det är liv och sanning. En organism som behöver sin näring. 

“No man is an island, entire of itself.” 

― John Donne

Det är lätt att isolera sig eller faktiskt bli det, av andra och annat. Men att bli hel och välintegrerad handlar för mig om att vara beroende av Gud och andra medmänniskor, att våga lyfta fram sin längtan och vara frimodig. Det handlar om att bekämpa missmod och rädslor, som lätt slår rot i en, och att söka efter det som Jesus gång på gång vill ge var och en av oss, och som han vill att vi skall ta emot: frid, glädje och hopp!

Det är detta som sunda gemenskaper vill lyfta fram, inte på någon annans bekostnad, utan på ens egen längtan. 

Joachim - som hoppas att du hittar ett sammanhang, gemenskap, i vilken du kan känna allt detta härliga och livsnödvändiga!

Fördömelsens gyttjebad och nådens underbara regn

Många gånger vaknar jag upp, är klarvaken och befinner mig i ett tillstånd som inte är trevligt, men som jag likväl tror att jag med jämna mellanrum delar med flera av er läsare. Oftast är det på morgonen, men det kan också vara när man är trött, nedsatt av någon anledning, ensam, hungrig eller stressad. Med andra ord finns det många tillfällen då man hamnar i detta tillstånd, som jag vill beskriva som fördömelsens gyttjebad. 

Och då skall ni veta att jag gillar ju inte ens att bli kladdig! Men i ett gyttjebad blir man så smutsig, det känns bottenlöst, och man får en slags känsla av att drunkna, gå under. Det handlar om att uppleva sig vara fördömd och värdelös. Att man helt enkelt är så på minus i livet att vägen till att bara bli en nolla är så lång. Det handlar inte alls om att göra sig till offer inför en omgivning eller någon annan utan man upplever sig vara värdelös, förbrukad, slut. 

Att det blir så här beror på, i alla fall hos mig, att man inte har kraft att stå emot alla de tankar och känslor som kommer över en. Framför allt kommer de från ens eget inre. Men övriga källor är kroppens signaler, att allt inte står rätt till, omvärldens attityd, blickar och förhållningssätt. Vad som sägs i media eller någon annan ryktesväg. Man har inget skydd, utan som en gyttjig tsunami väller det över en och när det är som allra mörkast kan man nästan förstå hur Judas kände det när han förrådde Jesus.

Ens tankar påminner om allt man tänkt, sagt och gjort, som varit fel. Hur man skadat andra och därmed också sig själv. Man påminns om alla sina tillkortakommanden och det är i det läget inte tal om att man har gjort särskilt mycket som varit bra. Fortfarande handlar det inte om att göra sig till offer, utan man upplever verkligen att man är en dålig människa, framför allt i sina egna ögon.

Så som jag ser på den kristna tron, är detta den ondes sätt att förstöra en, att man är fördömd och ingen räddning finns. Du kan plaska där i gyttjebadet tills du tröttnar, sedan sjunker du ändå, det är en fråga om när, inte om.

En del av er menar kanske att man inte kan göra detta till en andlig kamp utan detta tillhör livets villkor och allmänna kamp. Men även ni tror jag ber i svårigheter! Då gör man det, i samma ögonblick, till något man kan tänka sig att Gud kan vara närvarande i. Oavsett teologisk syn så vet jag att det ovannämnda delar jag med många och jag riktar mig särskilt till dig som vågar erkänna att du känner igen dig i detta, att med jämna mellanrum så kan man befinna sig i fördömelsens gyttjepöl. 

Det är otäckt hur snabbt man kan hamna där. Det är som om kanterna är glashala och man måste vara på sin vakt. Ett ord, en blick eller något annat kan för somliga göra att något händer. Och då är det inte någon annans fel utan detta sitter i vårt inre. Var och en måste ta itu med sina egna "demoner".

Det fantastiska är att det finns ett recept på hur man läks och blir hel! Detta är inte människans normaltillstånd! Vi är inte kallade att plaska omkring i något smutsigt och äckligt utan tvärtom så är det så, att vi är otroligt värdefulla och fantastiska. Oavsett vad vi tänkt, sagt eller gjort så är vi människor och därmed har vi ett människovärde. Jag kallar detta för nådens dusch, som är varm, omslutande och som vill tvätta bort varenda smutsfläck vi bär på. 

Också här vill den kristna tron, som jag upplever den, visa att Gud är större än alla andra krafter i universum och Jesus har aldrig fördömt någon och vill tvärtom göra allt för att det skall bli rent. Det är som om det är Guds tårar som är nådens dusch. Tårar av kärlek och omtanke. Ni som inte ser detta som en andlig kamp, utan mer som utslag av att man stundtals har flyt i livet, har svårare att förstå detta eftersom det är lättare att vända sig till Gud i nöden än att tacka honom i framgång, även om många känner stor tacksamhet när man t ex får vara med om en lyckad förlossning.

Men liksom det inte behövs mycket för att hamna i ett gyttjebad, så behövs det inte heller mycket för att se det ljusa! Som exempel kan jag nämna att jag var på en av mina ständiga kontroller på sjukhuset i veckan. Det är för mig ett litet gyttjebad att ständigt gå på dessa kontroller och röntgas. Men en i personalen frågade mig om "jag har någon resa på gång". Hennes ord och hennes vänliga blick värmde mig och jag förstod och kände hennes empati i allt som jag står i. Ett annat exempel är en som jobbar på kommunen och som i veckan frågade om jag ville luncha en dag. Vilken glädje! 

Dessa båda exempel är lätt att tolka som att man har ett bekräftelsebehov eller liknande. Men det handlar om något djupt mänskligt och som jag tror att vi är dåliga på och saknar frimodighet att uttrycka. Eller så mättar vi det med makt, pengar, status, upplevelser, konkurrens, rykten m.m. och det handlar om att känna sig värdefull och älskad. Så mycket annat kommer oss människor emellan och resultatet är många gånger ensamhet och trötthet. Är man då sjuk eller svag så hamnar man lätt i det destruktiva. 

Jag hoppas att dessa rader kan hjälpa dig att inse att du är värdefull oavsett vad någon annan tycker om dig. Låt inte ditt inre lura dig till att tro att det inte finns vägar framåt! Men vi behöver varandras stöd och uppmuntran. Det är detta som för mig är den kristna församlingens stora utmaning, att vara en gemenskap i vilken man får hjälp med att se vem som ytterst och djupast har kraften att förvandla allt levande till något hoppfullt och ljust. Förlåtelse och försoning är fiendens värsta ljuskällor. Släcker man dem så ser man inte de hala kanterna men är de tända ser man hur nära duschhandtaget är!

Joachim - som vill duscha varje dag