En fantastisk vecka - sommarläsning

En vecka kan innehålla många händelser, dock ser de flesta veckor likadana ut men inte denna.

Började med att fara till Småland på fredagseftermiddagen den 28 juni för att avnjuta god middag, plankstek, på Bredaryds värdshus inkl. en seriös ölprovning som visar på hur varierande öl kan smaka. Det handlar inte enbart om alkohol utan om mycket annat! Övernattning hos Gunnarssons i Herrestad som skall ha stort tack för dygnet!

Därefter tillbaka till dubbelt 50-års kalas hos vänner i Kungsbacka. Lite speciellt eftersom det är vänner som jag haft förmånen att "viga om". När vi flyttade till Kungsbacka för tretton år sedan bodde de på olika håll, men båda var ju trevliga så varför inte tillsammans? Vi, familjen Holmgren, vågade "lägga oss i" och "tycka" och nu fick vi till sent på småtimmarna fira deras högtidsdagar. Riktigt roligt!

Söndagen, Apostladagen, firades med två gudstjänster, mina sista inför semestern. I Kungsbacka kyrka dök min käre vän Motti upp. Han är en "stolt jude" och guide under mina Israelsresor. Såg honom när jag rusade in i kyrkan några minuter före elva! Kunde inte låta bli att ta fram honom och presentera honom för församlingen. Predikotexten denna söndag är från Cesarea Filippi, Matt 16:13ff, där Jesus frågar sina lärjungar vem de säger att han är? Petrus bekänner Jesus som Messias! Ganska intressant att predika över denna text med Motti framför sig. Var tvungen att förklara för de andra 120 gudstjänstfirarna att Motti klarar detta. Han har hört predikningar förr!

Nu är det måndag och t o m torsdag är det planerat in en mc tur med sonen Simon till Berlin. Vi far i väg vid sju på morgonen och far genom Danmark, Gedsler-Rostock färjan till Berlin. Är framme vid sju och bor över hos min storasyster Renate. Hon är en av tre biologiska systrar. När jag kom till Sverige sattes hon på ett kristet barnhem i Berlin. Hennes nye vän Jörg har gjort kvällsmat och vi gläds över att vara samman.

Nu är det tisdag och jag och Simon far genom Berlins gator på hojen till min mor Elfride som idag är 83 år och bor kvar i min gamla stadsdel Lichtenrade, där jag är född. I lägenheten möter vi också Manuela, min systerdotter som är 17 och sedan sitter en annan dam där som visar sig vara min moster och som jag aldrig träffat förut, hon heter Ursula. Det visar sig att min mor har tre syskon! Frågar vänligt om hon har några barn och det visar sig att hon har två, vilka alltså är mina kusiner! Min mor och hennes jämnåriga växte upp i ett krigsdrabbat Berlin. Missbruk, elände och fattigdom skapade många dysfunktionella familjer. Jag kommer från en sådan och inget förvånar mig längre när det gäller brustna relationer. Men som människa, kristen och präst är det inget man lär sig i skolan utan jag är tacksam över denna erfarenhet. Som Paulus har jag lärt mig att både leva fattig och rik och det är inte där det sitter! Min mor har fått uppleva att jag har fått ett mycket gott liv i Sverige!


Efter detta besök for vi, jag och Simon, in i Lichtenrades centrum och hamnade nästan rakt in i på min gamla lekskola, Kindergarten, och vi öppnade frimodigt dörren och frågade efter min gamla fröken Sommerfeldt. Tyvärr var hon avliden men en av personalen visste mycket väl vem hon var och hade själv sedan 1966 levt hela sitt liv i denna förskola. Först som barn, sedan som praktikant och nu som förskolefröken. Kyrkan, som var granne, besöktes också, som var mitt första kyrka i livet!

Nu gick hojturen vidare mot stadskärnan och vi parkerade vid Berlins gamla domkyrkan varifrån vi promenerade och ägnade oss både åt kultur och shoppning. Bl a gjorde vi ett besök i domkyrkan och såg även kryptan med sina gamla gravar. Kvällen ägnades åt storasyster och onsdagen blev en turistdag. Hemfärden gick bra på torsdagen och när resan var slut hade vi tillryggalagt närmare 150 mil på hojen. Längta redan efter nästa tur.

Nu är det fredag och tidigt upp för att ha begravningsgudstjänst för lilla Joelle som avled vid födseln. Så tragiskt och vilken smärta. Hon fick inget liv på denna jord och en annan undrar ibland över hur invecklat livet ter sig. Men man är tacksam över att leva! Och med tanke på den svåra period i vintras med sjukdom, så är det viktigt att ta vara på tiden. Inget är självklart och det är lätt att gapa efter mer. Lilla Joelle blev en påminnelse. Hennes "korta" liv blev en livsviktig predikan!

Sammantaget har denna vecka återigen fyllt mig med tacksamhet och ännu djupare insikt i att inget är självklart. Idag är det lördag, 6 juli, och jag har vigt ett par som jag följt under många år, i både sorg och glädje. Och så kan jag äntligen koppla av och begrunda. En fantastisk semestervecka är till ända och tre återstår....

Kom ihåg att också ditt liv är fantastiskt och ingen dag är den andra lik. Var rädd om din tid och njut av sommaren. Gud välsigne dig så ses vi efter semestern om vi inte ses i Kungälv på sommaroas!

Joachim - Tysken som blev smålänning som är hallänning och som bara egentligen är ett litet Guds barn.

Bild 1. Syster Renate och hennes nye vän Jörg
Bild 2. Min mor Elfride
Bild 3. Förskolefröknarna framför mitt dagis

Eurovision 2013

Så har jag sett på festivalen och måste säga att det enligt mitt tycke var flera bra bidrag, även från länder mer österut, som ofta har en musiktradition som jag inte är så van vid. Men det jag reflekterar över är bilden man ger av Sverige och hur fördragsamma vi är. Jag förstod inte riktigt om man ironiserade över vårt eget lands traditioner eller vad man egentligen ville förmedla.

Sketchen med krig var direkt osmaklig med tanke på hur många länder som lever i en sådan situation och sedan att göra majstången till något som man inte bör visa barn! Bilden av kyrkan kom i två små sketcher, att vi viger homosexuella och att vi egentligen inte vill ha med Gud / Jesus att göra.

Ja, det fanns mycket att fundera över och samtidigt är jag så glad över vårt land. Vi har så mycket positivt och fint att lyfta fram. Vi borde vara så otroligt tacksamma över att leva i ett, i så många stycken, rikt land.

Men neutralitetssträvanden, avkristnandet och mycket annat kommer att sätta sina spår.
Jag, som ursprungligen kommer från Tyskland, och som är uppfödd med konsekvenserna av krig, blev erbjuden hemspråksundervisning när jag kom till Sverige. Tanken var att om jag kunde tyska ordentligt så kan jag lättare lära mig det svenska språket. Det är en sund pedagogik, att ha en grund att utgå ifrån.

Idag har många yngre inte en grund att stå på eftersom det inte talas om tro. Eftersom traditioner bara tendera att bli teorier om hur man kan göra, inte hur man faktiskt gör. Man lever inte, så som många andra, i traditionen utan man betraktar den på håll.

Men visst bygger varje individ/familj upp sin egen tradition. Men vi behöver varandra och det är synd att inte det fanns något inslag i massamedian från Jesusmanifestationen som var i Stockholm i går. Det var kristna från alla möjliga traditioner och riktigt mångkulturellt. Det var inte tradition i teorin utan i praktiken.

Joachim - som funderar på hur Sverige kommer att se ut om tio år och hur jag skulle vilja att det skulle vara.

Vem skall man lita på?

Dagens debatt om hästköttet, som snart tycks finnas i alla köttdiskar, är för mig en fråga om trovärdighet och  vem man skall lita på. Vårt samhälle är så styrt av vinstintresse och brist på respekt för andra människor, så man är beredd att göra snart vad som helt för att tillskansa sig själv.
Att hitta de som tar ansvar är svårt och till slut är det ett gungfly där man står och undrar hur man skall gå vidare.

Vem kan man lita på? Politiker, livsmedelshandlare mfl och vidgar man perspektivet så är frågan om, om man överhuvudtaget kan lita på någon? Och det är just detta som bekymra mig mest i detta, att vi människor var redan före denna debatt om hästkött ganska ensamma och nu blir det ännu svårare för vem skall man kunna ha förtroende för?

Dagligen ser vi rubriker på människor som brister. Det kan vara fråga om att ta hand om asylsökande, vårda sjuka och äldre, undervisa i skolan mm. Samtidigt finns det något inom oss som innebär att vi är beroende av andra, ingen av oss klara sig själv! Vi behöver andras kunskap och beredvillighet, inte girighet och förljugenhet. Vi behöver kärlek och empati och inte likgiltighet och bekvämlighet.

Så under ytan i hela denna "hästköttsskandal" är det inte den stackars hästen det handlar om. Hästkött har vi ätit under många år utan det handlar om att bygga förtroende och det görs inte med några ord eller uttalande i massmedia. Det skall inte byggas upp pga hot med vite utan det måste bygga på att man ser andra människor som viktiga och värdefulla. Det måste bli en positiv kraft bakom. Girigheten är en av de värsta sjukdomarna vi har i vårt land just nu och den är förtärande på många.

När jag vänder min blick mot den uppståndne, så ser jag aldrig någon form av egoism. Han gav utan att förvänta sig att få igen. Han satte gränser som han själv följde och han var aldrig undfallande. Ändå uppfyllde han kärlekens kriterier. Att bygga ett sådant förtroende gör man bara om ens ord stämmer överens med ens handlingar och där det tillåts att bli transparent. Jesus döljde aldrig något, han kom inte med en falsk varudeklaration!

Låt oss försöka bli bättre med att just bygga förtroende och då måste det alltid börja med en själv och att ens egna ord och liv stämmer överens. Ingen av oss är perfekt men för den skull kan vi sträva efter det som är bättre och uppmuntra varandra i denna goda kamp istället för att ge girigheten näring.

Joachim - som är rädd för att vi till slut blir likgiltiga inför det mesta

Uppmuntran

Här kommer en dagsfärsk händelse.

Igår var jag i behov av viss uppmuntran och det är ju trots allt så att man just nu lever i en extra ansträngd tillvaro. Men tjugo minuter efter min stund av eftertanke, som var i går eftermiddag, ringde telefonen. En dam meddelade att hon har fått en blomma, men att hon kände starkt att den var ämnad till mig. Hon bor i Göteborg och är för mig obekant. Vi har mötts i Oas sammanhang och jag förstår att det är en av alla underbara syskon i Guds stora familj.

Hon bemödar sig att sätta sig på pendeln till Kungsbacka och i förmiddags mötte jag upp på stationen och hon överräckte blomman samt en förbön. En liten dam vid sina sinnes fulla bruk, som utstrålar Kristus och som verkligen var sänd av Herren. Gud sänder människor på det mest fantastiska sätt och man kan inte sluta att förvåna sig. Allt skall naturligtvis prövas och kunna belysas men detta var så tydligt. Efter fem minuter fortsatte hon sin väg och jag min.

Alla tillhör vi en större familj och det är nog så, även om det är svårt att både fatta och ta till sig, att Herren faktiskt har koll. För sådana som jag, som ibland fattar trögt och som behöver en tydlig Gud, så kan han behöva sända en liten dam. Tack gode Gud för din omsorg! Och för människor som går efter din vilja!

Joachim - som varje dag jobbar med detta underbara, att förtrösta

Vem är min nästa?

Här kommer, enligt önskemål, den text som jag skrev i församlingstidningen "Kyrkfönstret".

Vem är min nästa?

Har under längre tid varit sjukskriven. När man är svag och i behov av vård, kommer funderingen om vem som är ens egentliga nästa. Är det de som ger finast blommor eller ber flest böner? Är det de som ringer eller skickar brev och sms? Är det de som annars inte hör av sig och som plötsligt engagerar sig? Det här har jag funderat en del över och samtidigt vänt på resonemanget, vems nästa är jag?

Tänker mycket på Jesu berättelse om mannen som blir nedslagen på vägen till Jeriko. När man ligger där så blir ens nästa den som man på ett eller annat sätt tar emot hjälp ifrån. Allt är beroende på vems perspektiv man utgår ifrån!

Det vi människor har gemensamt, oavsett om vi bor i Sverige, Afrika eller någon annanstans, är att när vi drabbas av sjukdom, svaghet och utsatthet är vi beroende av någon som kan lyfta oss och bära våra bördor.

I vårt samhälle är det nästan fult att vara svag och vi vill gärna klara oss själva och inte vara beroende av någon annan. Det gör att kärleken mellan oss inte får den möjlighet att växa som den annars kunde göra. Att säga tack och ta emot hjälp är inte fult. Att få ge och offra något av sitt eget gör att man själv också växer som människa. Men att tro sig alltid vara stark är en illusion och det undergräver sunda kärleksfulla relationer. Att vara människa i kristen mening är att vara beroende av både Gud och andra. Och då behöver man erkänna sin svaghet.

I mitt fall, med en njuroperation, blir det så uppenbart hur beroende jag är av andra. Man blir tacksam ända in i hjärteroten och naturligtvis funderar man omedelbart på hur man skall kunna gengälda allt gott. Men här finns också en sanning; det handlar inte alltid om att ge tillbaks utan att ge vidare till den man möter. Sann kärlek kräver inte gentjänst utan önskar förvandling.

Att ta emot i livet för att kunna ge vidare, är nog bland det viktigaste som kan ske i en lärjunges liv och i församlingen. Mission, evangelisation och diakoni handlar om att ta ansvar för det man själv först har fått, för att sedan räcka vidare till den som behöver.

Individualismen, och dess tvilling egoismen, hindrar ett sunt utflöde och till slut blir det lika unket som ett stillastående vattendrag. Man ser kanske inte alltid ansiktet på sin nästa men man kan i sitt eget hjärta ana vad som är rätt. I sin undervisning visar Jesus oss hur viktigt det är att ge.

Så djupast handlar ”att vara en nästa” både om att ge och ta emot. Att vara beroende av varandra! Gud älskar en givare, men säger också att vi skall ta emot som ett barn! Ta hand om din nästa och låt dig bli omhändertagen!

Reflektioner från en herde

Som evangelist så finns det hela tiden i mitt hjärta en längtan efter att andra skall växa i en sund och levande tro på det som är mitt och miljoner andra människors fundament, nämligen relationen till Jesus Kristus som världens Frälsare och Herre.

På söndag fyller jag femtio och halva mitt liv har jag tjänstgjort som präst. Oavsett vilken uppgift som har legat framför mig på dagordningen så har detta funnits som en drivkraft. I personliga samtal, förrättningssamtal, sammanträden mm så finns det alltid en annan människa som är älskad av Gud själv. 

Med de fyra pelarna i Apg. 2:42 så har jag, tillsammans med medarbetare, bedrivit denna mission. Och det är viktigt att inte ge avkall från någon av dem. Bibelns ord skall inte förvanskas och urholkas. Bönen är en livsnerv i det dagliga livet liksom brödbrytandet, nattvarden är den fasta födan så att man inte svälter.

Men mer och mer ser jag att vi har försummat det fjärde b:et som förr benämndes brödragemenskapen, men som idag skulle kunna översättas med församlingsgemenskapen. Att vi som kristna, lärjungar behöver ett sammanhang där de övriga tre fungerar. Det sker alldeles för mycket på det individuella planet i förhållande till det kollektiva. 

Då jag har varit sjukskriven en längre tid pga operation har jag haft extra tid till reflektion. En tumör på njuren togs bort den 22 januari. När en ledare för församlingen drabbas på detta sätt som jag just nu har, skakar det om hela församlingen på ett sätt som faktiskt delvis är mycket sunt. Människor, oavsett hur långt de har kommit på trons väg, börjar be och deras egna rädslor och sanna natur kommer mera upp till ytan. Livet är för oss alla sårbart och det är tydligt att ingen av oss klarar sig på egen hand. 

Både kroppsligt, själsligt och andligt behöver vi stöd och hjälp från andra. När en ledare som jag visar beroendet av att bli buren så blir våra roller och funktioner ifrågasatta. Den som vanligtvis kanske är lite mer passiv behöver ta ett steg framåt och kan göra det. Samtidigt känner jag mig inte mindre utan i min svaghet finns min styrka och det hänger inte på egen kraft utan på att bli fylld av det Herren ger, av Jesus själv!

Som evangelist är detta kanske min viktigaste predikan att vi alla är beroende av Gud och behöver vända om för att ta emot vad han vill ge. När jag under sjukhusvistelsen tyckte att en av dagens höjdpunkter var rena underkläder så får man ett perspektiv på hur den onde frestar oss långt bort från Gud. "Kan bäst själv" är ingen tanke från Gud eller att ringakta det svaga. Många "drifter" som styr oss idag är inte gudomliga, men vi är likväl fast i dem. När vi väl avkläds hälsa, ekonomisk bärighet, vänner eller vad det nu kan vara så är man lik den ene sonen i berättelsen om den förlorade sonen. Då går man hem till Fadern vars kärlek (Guds nåd) är det viktigaste. Sedan kan man njuta av mycket annat. Men det måste till en rätt prioritering! Och den är svår att lära sig, för den kräver omvändelse och att man förvaltar sin tid och det man äger på ett nytt sätt.

Jag hoppas komma tillbaks på min blogg med fler reflektioner. Är otroligt tacksam för alla förböner och all omtanke som jag mött. På söndag, den 24 februari firar jag femtio år. Det blir under rådande omständigheter inget extra utan högmässa kl. 11:00 i Kungsbacka kyrka är i sig tillräckligt. Då möts de bästa av världar, gemenskap med Gud och med varandra. Alla fyra b:na i Apg. 2:42 är i funktion. Du är välkommen om du har vägarna förbi!

Joachim - som är på bättringsväg