Rädslor och beröringsskräck i den allmänna debatten

Samfundsminister Stefan Attefall uppmanar alla kristna och andra religiösa grupper i samhället att göra sin röst hörd skriver Jakob Zetterman i tidningen Dagen.

"En av ministerns "slogans" som han burit med sig den här mandatperioden är att det finns en beröringsskräck i samhället när det handlar om religion." står det bland annat.

Jakob har även tillfrågat Bo G Andersson, som  är debattredaktör på Dagens Nyheter, och han sväljer inte ministerns resonemang.
"-Religionsfrågor har blivit mycket mer brännande i och med invandringen och samhällsutvecklingen vi har. Ministern får inte stöd i sina påståenden utifrån min erfarenhet."

Själv håller jag med ministern, med risk att bli kallad kristdemokrat, för det är precis detta som händer när man uttrycker sin åsikt. Att andra tar sig rätten att tro att de vet vem man är. Möjligtvis vet andra var man står i en fråga, men det är ett hopp till att tro sig ha hela kunskapen om ens person. Men djupast är det nog rädslan för konflikt, att råka illa ut som finns där inom en som en svulst.

Jag har synpunkter på t ex abort, äktenskap, girighet, otro, skolundervisning, hur en begravning skall ske, vad en präst är, hur en församling skall byggas upp, evangelisation och mission och mycket annat. Men det finns förutom ett mått av rädsla också en hel del bekvämlighet och Jante. Varför skall man engagera sig? Vem vill läsa det man skriver eller säger? Det finns ju andra som är mer insatta etc.

Men låt oss ta minister Stefan på allvar! Låt din frimodighet komma fram, våga vara en del i debatten, även om vi nu inte tycker lika! Som ordförande i Oas möter jag många reaktioner, huvudsakligen positiva, men en del är det inte. Det intressanta är att det finns människor som har bestämda uppfattningar om hur t ex ett sommarmöte är utan att ha varit närvarande. Man vet vad folk skall säga utan att ha lyssnat till dem. Det är okej att man har en känsla eller syn men om man sedan skall föra vidare sitt resonemang bör man vara närvarande på något sätt. Det gäller ju oss alla, även mig själv, att bilda sig en helhetsbild, om man nu vill!

Joachim - som önskar dig en god dag idag - en dag som också Herren välsignar.

Vem granskar RFSL?

Eftersom RFSL har ett stor inflytande på vilka normer och värderingar som förmedlas i svenska skolor behöver även den organisationen granskas, menar i tidningen Dagen Peter Larsson, pastor.

Han skriver bland annat också följande:
"De (RFSL) vill alltså vägleda till en fri sexualitet utan hämningar där det inte finns något rätt eller fel. Där man inte nöjer sig med att män är med män och kvinnor med kvinnor, utan man ska kunna blanda och vara med båda. Man ska också kunna vara med flera samtidigt. För detta kräver RFSL respekt och att allt ska betraktas som lika normalt, lika rätt och lika bra. Vill vi verkligen att Sveriges land ska genomsyras av dessa värderingar?"

När man tänker på vilken genomslagskraft RFSL har, så behöver man lyfta upp dessa frågor. Gränsdragningarna har idag blivit så subjektiva och individuella, att det finns ingen allmän norm längre, utan var och en skall ha rätt att leva sitt liv som den vill. Och det är klart att om inte Bibeln är rättesnöret, så finns det ju ingen begränsning om man skall leva med två fruar eller två män. Frågan är vad och vem som skall sätta gränserna?

Här finns många tankar och en av dem är att vi alltmer, i strävan efter att alla skall acceptera allt, inte bryr oss om varandras relationer. En sak är att folk lever sina liv som de vill, en annan är att jag skall tycka om det. Mer och mer märker jag som präst att många är ensamma med och i sina relationer. Och den ständiga rädslan att bli klassad konservativ, intolerant osv. är otroligt stark. Man har tystnat! Det får konsekvenser i hur ärliga vi är mot varandra.

Otroligt mycket fokus ligger på själva "sexet" i dagens massmedia och det är inte ofta man hör talas om trohet, renhet, förlåtelse och livslånga äktenskap i dessa sammanhang. Själv har vi under de åren vi varit gifta, och det kan frun intyga, haft berg och dalgång i äktenskapet. Och idag är jag otroligt glad över människor som vågade bry sig om oss. Som inte sa vad vi kanske i stunden ville höra, utan sa vad vi behövde höra!

Som präst möter jag rätt så många som efter en separation önskar sig tillbaks till sin gamla relation, men de flesta backade ju upp skiljsmässan. Ibland är det helt nödvändigt att dela på sig, men i både glädjen och sorgen behövs det människor som delar livet.

Den ensamhet och individualism som idag breder ut sig, tillsammans med en girighet på flera plan, att man anser sig har rätt till saker, tror jag skapar mycken tomhet och längtan. Låt oss hjälpas åt att fylla den med så mycket gott som möjligt.

Vi har ett gemensamt ansvar och uppdrag och RFSL är en viktig aktör, men vi behöver få fler röster utan att det behöver bli pajkastning oss emellan.

Joachim - som vill, speciellt de unga, väl när de skall bygga upp sina vuxenliv.

Mer andlighet till svenska folket

Elisabeth Sandlund är en klok kvinna som i sin ledare i tidning Dagen skriver bland annat följande:
"Den stora och svåra utmaningen för svensk kristenhet är att använda det förtroendekapital som uppenbarligen finns i rikt mått på rätt sätt. Det handlar om att peka på det direkta sambandet mellan å ena sidan soppkök för hemlösa, matkassar till nyfattiga barnfamiljer, arbete bland utvisningshotande flyktingar och allt annat som anställda och frivilliga sliter med och å den andra evangeliet."

Det är ju för många just tron som driver oss människor att göra de goda handlingarna. Man tar Jesu ord på allvar att det man gör mot en av de "minsta" gör man gentemot honom. För att se detta behövs det tro eller om vi hellre vill säga andlighet. Tron är min inte drivkraft medans andlighet talar mer om sammanhang och miljö i vilken tron tas emot.

Om man bara alltför mycket ägnar sig åt s.k. social verksamhet så kommer vi snart att se fler och fler som är trötta och slitna och att man kan göra det i andra sammanhang där man kanske känner större "andlighet". Redan idag märks det en ganska stor trött het bland kristna medarbetare. Man behöver andlig påfyllning / mat för att orka.

Ofta har jag själv upplevt att människor som kommit till tro under vuxen ålder, på så sätt att man märker en förnyelse i deras andliga liv, är i större utsträckning benägna att fråga efter vad de kan göra. Det nya inflödet skapar ett behov av utflöde i den "andra änden" om ni förstår mig rätt!

Hos alltför många stannar det hos en själv och det blir mera av en andlig "förstoppning" om jag fortsätter på den inslagna bilden. Men så drastiskt kan det faktiskt vara för många. Det handlar, som jag vid flera tillfällen skrivit om tidigare, de andliga nådegåvorna. Att brukar det Gud lagt ner i mitt liv. Men vet jag inte om dem, inte har möjlighet att använda dem så förtvinar de till slut.

Därför behöver vi sund andlighet som vi kan använda oss av och leva i vår vardag.

Joachim - som också ibland behöver påminnas om att det är för Jesu skull man tjänar och gör prioriteringar. Alla kan vi tröttna om vi inte har vårt fokus på honom som ger kraft och liv.

Allsångskvällar räddar inte kyrkan

När ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, nyligen tillfrågades om vad han såg tillbaka på som det viktigaste under sina tio år på posten nämnde han projektet Fresh Expressions skriver Kyrkans Tidning för en dryg månad sedan.

Biskopen har intressanta tankar som man kan ta lärdom av eller åtminstone låta sig reflektera över. Han skriver bland annat: "När vi gör det vi gillar och tror på så tar människor intryck. Vi sprider en viss doft. Om Jesus är verklig för oss, om vår längtan efter honom avspeglas i vårt liv och vår gudstjänst då kan visserligen människor bli arga och anmäla en avvikande uppfattning, men ingen kommer i alla fall att lida av att gudstjänsten är tråkig."

Djupast handlar det alltid om att bryta "tråkigheten" på ett sådant sätt att man, jag själv och andra, istället blir berörd, men då inte bara genom ett allmänt känslosvall. Att bli andligt berörd utifrån ett kristet perspektiv. Att med andra ord uttrycka Jesu namn på ett sådant sätt att det visar på den uppståndne och inte enbart på en historisk person som man lyfter upp till en begåvad vishetslärare.

Tänk efter själv vilka som du har i din egen omgivning, i din närhet, som hjälper dig djupare i den kristna tron. Som får dig att öka lusten till bibelläsandet och de andra nådemedlen såsom nattvard och gudstjänsten. Många av oss är ganska ensamma och då blir "kända" författare och föreläsare det vi tar intryck av och då styrs det av vad som släpps fram i de offentliga källorna.

Men vi behöver alla, i vår egen vardag, vardagskristendom! Om vi nu vill leva ett relativt aktivt kristet liv. Det nu skrivna bygger jag på reflektioner i mitt eget liv. Fast jag är kyrkoherde och tillbringar många många timmar i kyrkliga miljöer, så behöver jag till vardags förebedjare som bär mig, bibelläsandet (inte bara från ett arbetsperspektiv!) och gudstjänstfirande.

Vidare står det i artikeln: "Mycket kan man anklaga Jesus för, om man är på det humöret, men inte klagade vare sig fariséerna eller de romerska soldaterna på att han var tråkig. Det var hans anspråk de inte stod ut med." När vi i vår vardag lyfter upp detta anspråk för oss själva och andra så händer det något som rör om i grytan och som oftare än vad man förväntade sig leder till något gott! Rädslan gör oss många gånger allt för försiktiga.

Joachim - som gärna tar intryck från utländskt håll

Främling - en bok om Carola

"Det tar inte många sidors läsning innan jag förvånat inser; de här skribenterna gillar verkligen Carola. Reaktionen kan ses som en bekräftelse på hur vi svenskar sakta men säkert vant oss vid att en av våra verkliga megastjärnor baktalas och förlöjligas som om det vore den självklaraste sak i världen" skriver tidningen Dagen om författarna till en bok om Carola.

Carola är en mycket intressant person eftersom hon i sig förenar så mycket: framgång, kristen tro, tidningsrubriker, sorg över anhörigas död, mc-åkande och attityd, tv-medverkan och inte minst en fantastisk sångröst som fått många många beundrare. Hennes skivor och låtar hörs överallt och inte minst himlen i min famn och andra sångtexter har berört så många.

Glömmer aldrig när en kör sjöng "allt kommer att bli bra mamma" i samband med en ung mammas begravning och vi grät allesammans. Carola väcker känslor och nu är det adoptionen som är i fokus.

Jag som själv tillhör den skara som är adopterad ser möjligheterna som detta lilla barn får. Och för en kristen person kan detta med med adoption också få en andlig dimension. Vår himmelske Fader har bara en biologisk son - Jesus. Alla vi andra är adopterade in i Guds stora familj och genom dopet har vi fått familjetillhörigheten.

Önskar att Carola skall få fortsätta att verka i Guds stora vingård med sina gåvor. Carola, Birro, Skytte, Ekman och många andra har fått mycken kritik i olika sammanhang. Men det råder ingen tvekan om att de och andra har ett ärligt syfte i att bygga Kristi kropp. Så heder åt de som skrivit boken och åt Carola själv.

Joachim - som skulle tycka att det skulle vara så roligt om Carola var med i mc-kortegen i sommar i Kungsbacka, den 14 juli! Du är välkommen Carola!

Glad Påsk

Vill bara önska er alla en välsignad och Glad Påsk. Det finns mycket man kan säga en sådan här dag men evangelietexterna är tydliga! Han har uppstått!

Missionsbefallningen kommer direkt efter Jesu uppståndelse hos evangelisten Matteus (Matt. 28:18-20) och Uppståndelsens konsekvens är; Jesus har all makt, den gäller alla folk och alla dagar. Det är vår tro och vår kallelse.

Guds Ande hjälper oss att leva i detta eftersom det handlar om att vi inte har någon egen makt, vi kan inte döma och sätta gränser och det finns ingen tid då Guds nåd inte gäller.

Men det är Jesus vi måste vända oss till för att få del av hans uppståndelsemakt. Det finns gränser eftersom kärleken måste sätta dem och en dag kommer nådetiden att ta slut. Jesus kommer tillbaks när vi kanske minst anar det. Så låt oss i dag leva i uppståndelsens ljus! Låt oss var glada och brista ut i ett hjärtats Halleluja!

Joachim - som är på väg till kyrkan för att fira mässan

Fotot är från den tomma graven - Trädgårdsgraven i Jerusalem

Hur skall en församling vara?

Tidningen Dagen skriver: "Sofia Mirjamsdotters negativa upplevelser från att växa upp i en frikyrka blev i helgen starten på ett jättestort samtal på Twitter.- Många ger uttryck för att de känner igen sig." Sofia är
medieprofil och hon berättade på internet om sin uppväxt i frikyrkan.

Sofia hoppas att nu tillvarata den goda och konstruktiva tonen som bl a finns på Twitter och göra något som överlever det snabba samtalet i de sociala medierna, så att det inte som så många gånger tidigare blir en diskussion med anklagelser och hån.
Hon säger: "- Jag tycker att en kyrka borde vara mycket mer som en familj, en plats där man kan vara den man är och få stöd. Som har gemensamma värderingar precis som en familj ofta har och finnas för varandra, på riktigt."

Som församlingsledare kan jag inte annat än välkomna detta samtal eftersom man hela tiden måste skilja mellan utövarna och själva religionens kärna. Vi som utövar, som kallar oss för kristna, behöver ofta "krypa till korset" eftersom ingen av oss är perfekt. Samtidigt är det underbart att veta vart man kan gå, nämligen till trons "Stjärna".

Det är inte bara de kristna utan alla oavsett tro eller avsaknad av densamma är i behov av förlåtelse och vägledning. Och när den kristna tron utlevs på ett sunt och trovärdigt sätt så blir det till välsignelse. Dagen skrev för en tid sedan att "kyrkbesök gör oss lyckligare - åtminstone enligt en stor amerikansk undersökning som 300 000 personer deltog i." Så den stora utmaningen för oss är att få bort hyckleriet, att erkänna brister och inte ge sken av att "vara bättre" och samtidigt inte ge avkall på Jesu anspråk och att bekänna honom som Frälsaren.

Det är ju faktiskt så att just dessa sidor av livet hör samman för den kristne. Man hungrar, törstar, längtar och är vilsen och söker sig därför till den som kan mätta, släcka törsten och fylla tomrummet och visar på den sanna vägen till livet.

Att vara som en familj är att inse att vissa saker är gemensamma och samtidigt är vi olika. Det gäller att bara att se vad som är den gemensamma nämnaren för att just vara familjen, så att man inte enbart är en samling individer.

Joachim - en relationsbunden evangelist