Oas - konferensen i Kungsbacka

Själva konferensen närmar sig med stormsteg och snart är det tisdagen den 12 juli då allt startar i ishallen kl. 19:00. Frågorna är många och nu ligger mycket utanför det "område" man kan kontrollera.

Men det som jag just nu funderar på är hur många som kommer. Man ber, känner efter, tolkar människors attityder och försöker göra egna slutsatser. Vad innebär det att man är nära Göteborg? Får vi ser många pendlare? Blir antalet 5-6000 eller blir vi fler? Detta är nyttigt att öva sig i detta svåra som har med förtröstan att göra. Man kan bara göra förberedelserna så noggrant som möjligt och försöka strukturera upp det som går, resten får man lämna i Herrens händer!

Lennart, som är samordnare, har tillsammans med ledningsgruppen och alla ca 200 frivilliga lagt ner ett enormt berömvärt arbete. Så bara för den skull hoppas vi på en stor uppslutning, att de får kredit för sitt engagemang. Men naturligtvis har vi alla fokus på att allt som sker är för att tron på Jesus skall växa!

Låt oss tillsammans be för att de eventuella hinder som människor har för att komma i sommar lyfts bort, så att vi får känslan av väckelse och att Guds rike verkligen är levande. Vi är inte några få kristna i landet, vi är många!

Låt oss be: "Tack Jesus för denna möjlighet, att få samlas till sommarmöte och lovprisa dig under några dagar på ett särskilt sätt med syskon från olika håll. Tack Jesus för din egen närvaro och välsigna nu både förberedelserna och genomförandet. Ta verkligen vara på denna möjlighet och låt inte någon eller något bli ett hinder, utan låt din nåd och barmhärtighet få flöda fritt efter din vilja! Var med alla som på olika sätt medverkar och kom med ditt blods beskydd över hela sommarkonferensen! I Jesu namn. Amen"

Joachim - som är så förväntansfull :)

Apropå att kyrkan/kyrkorna står vid vägval

"Vi inser att vi skulle behöva plantera två nya församlingsgemenskaper varje vecka de kommande åren och vända den nedåtgående trenden i mer än hälften av våra församlingsgemenskaper, för att inte tappa ytterligare mark." Skriver tidningen Dagen och det är underskrivet av flera ledande frikyrkoledare.

Detta är en form av krismedvetenhet och samtidigt en medveten och väl genomtänkt satsning inför framtiden. För några dagar sedan kunde vi läsa om Svenska kyrkans siffror, att så få tror på Jesus av dess medlemmar (15%), och trots detta faktum, så finns det de som inte ser detta som en kris. Och då är det svårt att både ha en krisplan och att på allvar ta ansvar.

Samtidigt växer det på andra ställen, vilken är glädjande. Speciellt "de nya migrantförsamlingarna är en starkt bidragande orsak till detta. (Migrantförsamlingar är ett begrepp vi använder för församlingar bestående av människor som flyttat till Sverige och har sin huvudgudstjänst på annat språk än svenska.)".

Jag reagerade på det uttalande som den nye partiledaren för Socialdemokraterna sa för en tid sedan. Han menar att han inte tror på Gud med på kyrkan. Och jag tror att flera i detta land skiljer på just kyrka och Gud/Jesus och skall man planterar nya församlingar behöver man var medveten om detta. För just trovärdigheten och äktheten så bör det ju vara så att Kristi kropp i vilken Jesus är hörnstenen inte bli ratad utan att det finns en enhet den kristna gemenskapen och dess tro.

Församlingsledarnas gemensamma punkter ser ut så här:
Vi vill tillsammans överlåta oss att:

1. Kalla enskilda bedjare och församlingar till bön för människorna i Sverige (Matt. 9:35-38).
2. Mobilisera människor till alla nya församlingsgemenskaper som vi vill plantera.
3. Verka för en ny rörelse av växande och friskare församlingar i tro på att friska församlingar växer och förmeras.
4. Sätta församlingsplantering och församlingsutveckling högt på agendan i alla sammanhang och dra lärdom av våra nyplanteringar och våra starkt växande församlingar.
5. Ställa ökade personella och ekonomiska resurser till förfogande för detta arbete.
6. Ge större utrymme åt församlingsplantering och församlingsutveckling i våra utbildningar.
7. Ge utrymme för unga och innovativa ledare.
8. Välkomna och samverka för nya initiativ i våra största städer.
9. Vi står sida vid sida som ett enat folk, och vill tillsammans göra allt vi kan för att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd bland människorna i Sverige (Nehemja kapitel 3).

Ett tråd som jag ser i dessa punkter är mission/evangelisation, att nå nya människor. Och ibland är det nog nödvändigt med församlingsplantering, men samtidigt finns det runt om i vårt land "goa" och kämpande kristna som jag tror egentligen, trots allt, vill vara kvar i sina sammanhang, men som upplever att samhälle, församling, strukturer är så förändrade, att de inte känner igen sig och de var aldrig med i processen. Detta har påverkat deras tro, glädje och engagemang och dessutom utvecklat rädslor bland medlemmar.

Av egen erfarenhet tror jag att det skulle kunna blåsas liv (jfr Ande) i många församlingar om vi bara åter jobbade med NFU's eller Sahlbergs tankar kring vad som är viktigt för att en församling skall växa. Bl.a. tydlig förkunnelse, livsnära smågrupper, hängiven andlighet, nådegåvsbaserad verksamhet, inspirerande gudstjänster, behovsorienterad evangelsiation är viktigt och lyckas vi inte med detta hjälper varken det ena eller andra.

Vi, det pastorat jag är kyrkoherde i, är en svenskkyrklig gemenskap som kämpat med detta under drygt 10 år och faktum är att den växer i både antal och djup och det beror inte på någon enskild anställd eller medarbetare, utan på just det som nämns. Men visst är det de som vill annorlunda, men man kan inte vara alla till lags. Men jag har fortfarande en stark tro att på att det går att blåsa liv i många gemenskaper som minskar i antal eller som verkar sovande.

Joachim - som gärna ser att vi delar detta ansvar för kristenheten i landet. Ser positivt på frikyrkokollegernas ansats till församlingsbygge. 

(Bilder ovan, från Berlin, får representera det gamla och det nya)

Skolavslutningar i kyrkan

Det har skrivits otroligt mycket om var skolavslutningarna skall vara; i kyrkan eller någon annanstans. Svenska folket är kluvet, men jag tror trots allt att det är en stor majoritet som kan tänka sig att vara i kyrkan eftersom det handlar om en god tradition i vårt land.

Men det senaste utspelet som kommer från humanisternas ordförande är att han vill ha skolavslutningar i kyrkan! Men så kommer det fantastiska: "Däremot anser Sturmark att prästen bör få ledigt på skolavslutningen och att någon annan bör leda ceremonin. Detta för att skolavslutningar inte är några kristet religiösa ceremonier, argumenterar Humanisternas ordförande." skriver Dagen.

Det stora argumentet i hela debatten har varit att ingen elev skall behöva bli påtvingad en religion, ingen elev skall känna sig kränkt. Men vilken syn har egentligen Sturmark när det gäller präster? Och vad anser han om t ex symbolerna i kyrkorummet? Är det inte väl långt att stänga ute anställda från sin arbetsplats? Är det rätt att diskriminera några för att inte diskriminera andra?

Och själva rummet är en predikan i sig med altartavlor m m och att säga att det bara är fantasier, om man nu säger så, är ju egentligen detsamma som att offentligt dumförklara oss om regelbundet firar vår gudstjänst och som tror på det som dessa konstverk och symboler vill visa på!

Skall man nå någon form av ömsesidig respekt får man nog hitta andra lösningar.

Joachim - som visserligen tror på vikten av en god predikan. Men för att förvandla en människas liv behövs nog mer än en skolavslutning

Kris eller inte - men kyrkan står vid ett vägskäl!

Elisabeth Sandlund skriver: "Nu är det dags att ge ordet till dem som vill bygga upp framtidens Svenska kyrka, att lära av de goda exempel som trots allt finns och att våga tänka nytt när det gäller organisation och finansiering - men inte när det gäller lära och trossatser."

Detta är enligt mig ett sant påstående att det ofta tycks vara så att man blandar ihop organisation med trossatser. Och jag tror det beror på att man menar att man hela tiden försöker sträva en organisation som bättre skall ta vara på de resurser vi har, så att vi på ett djupare sätt kan ägna oss åt "kärnverksamheten" som t. ex. diakoni eller vad man nu vill lyfta fram. Men hur kommer det sig då att så få ändå tror på Jesus inom kyrkan trots att alla dessa förändringar har gjorts?

Elisabeth skriver vidare att: "Rapporten om hur medlemmarna ser på Svenska kyrkan har förutsättningar att bli ett utmärkt verktyg i den krishantering som borde ha satts igång för flera år sedan." och hon syftar på den undersökning som på ett ganska tydligt sätt visar hur det står till med Svenska kyrkan.

Enligt Dagens artikel så visar denna rapport på att "bara 10 procent av Svenska kyrkans medlemmar anser sig ha en stark relation till kyrkan. Och bara 15 procent av dem tror på Jesus. Men biskop Eva Brunne vill inte kalla det för en "krisrapport"." Och man kan fråga sig när det blir kris i kyrkan?

Själv tänker jag på yngre generationer som dessutom har en särställning i kyrkoordningen. Det står så här i inledningen, första avdelningen, i KO "Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv. I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet."

Dessa yngre saknar i många fall både kunskap, erfarenhet, förebilder och vänner när det gäller kristen tro och det ser jag som en sorg eftersom jag tror att den kristna tron på ett unikt sätt kan komma med sådant som en unga människa behöver i livet, särskilt då många vittnar om att barn idag lever under en ny slags press när det gäller status (barnfattigdom), relationer och framtidstro. Men det är ju egentligen inte de yngre som har problemen utan föräldrargenerationen som idag är indragna i så mycket av förverkligande och konsumtion. Den tomhet som många vuxna idag vittnar om är skrämmande och barnen möter dess konsekvenser.

Visst finns det oerhört mycket att vara tacksam över och det är både jag och många andra, men samtidigt vill jag säga att det sker något i samhället som inte är gott och som inte blir bättre för att man blundar för det! Och det är detta som återspeglas i de siffror vi kan läsa när det gäller kyrkan. Individualismen, egenrättfärdigheten och många gånger brist på respekt och lydnad gör att många idag kör sitt eget lopp, så länge det håller. När det sedan kraschar undrar man vad samhället tog vägen och varför Gud inte gör något eller åtminstone undrar man över en förunderlig passivitet från hans sida.

Jag tror kyrkan är otroligt viktig i detta samhälle, därför är jag kvar och kämpar med traditionell verksamhet och jag tror och är övertygad om att gudsordet håller alltjämt, så länge Jesu egen person och lära lyfts fram och blir så tydlig den kan. Jag är fast förvissad om att guds helige Ande kan hjälpa sin kyrka och alla våra olika församlingar framåt i sin strävan efter att förvandla liv och miljöer. Jag är inte missmodig utan jag välkomnar denna rapport för att se hur vi skall gå vidare. Kris eller inte, något måste ske och det snart!

Joachim - som funderar på hur evangeliet på bästa sätt skall sträckas ut till andra

Svenska kyrkans medlemmar utan stark relation till kyrkan

"Å ena sidan en närvarande, hoppingivande kyrka med stor kontaktyta och stort förtroendekapital. Å andra sidan medlemmar med en svag relation till kyrkan, och ointresse för kristen tro. Så beskrivs slutsatserna av undersökningen." som presenterades i Stockholm vid ett seminarium.

Enligt undersökningen så är det bara 10 procent av Svenska kyrkans medlemmar som anser sig ha en stark relation till kyrkan. Och bara 15 procent av dem tror på Jesus. Och den tredje siffran som tas upp är att den gudstjänstfirande gruppen utgör cirka 300 000 personer.

Ärligt talat så är detta ingen överraskande nyhet för mig, utan snarare en bekräftelse på att så här ser det ut idag. Frågan är bara hur man skall förhålla sig till denna information. Skall man lägga ner kraft att få de som inte tro på Jesus att börja tro? Eller skall man satsa på de 15 procenten som faktiskt tror? Är det den gudstjänstfirande gruppen som bestämmer hur gudstjänsterna skall utformas eller är det de som inte kommer dit som skall säga hur det borde vara?

Ja, många frågor dyker upp, men hur man än vrider och vänder sig, handlar det till slut om hur den personliga relationen till Jesus ser ut. Och om inte kyrkan tar ansvar för denna mission/evangelisation, så kan man fråga vem som skall göra det? Ser man till kyrkoordningen är det av vikt att bl. a. fira gudstjänst!

Finns det idag en "sorg" eller "nöd" över att så många inte har en relation till varken kyrka eller Jesus? Och i så fall hur tar den sig uttryck?

Som ordförande i Oas och som kyrkoherde ser jag ju samtidigt den enormt stora längtan som finns hos rätt många människor i att just få växa i tro på en levande Gud. Speciellt när man varit tydlig i att själv visa på sin tro och sin roll märks det en positiv reaktion. Ändå har det i vårt land spridit sig en rädsla att alltför mycket visa på sin kristna tro. Då kommer det lätt kritik, även från trossyskon. 

Det är bra att det genom undersökningar blir tydligt hur det faktiskt ser ut, sedan är det svåra saker att undersöka. Detta med kristen tro t. ex. hur mäter man den?

Det som är min förhoppning är att vi, trossyskon, än mer ser vår kallelse att tillsammans inser att vi bär på ett ansvar att vara tydliga vittnen för människor omkring oss! Då tar vi Jesu egen missionsbefallning på allvar.

Joachim - som ser möjligheter till evangelisation

En fantastisk kärleksförklaring!

Lyssna till den här sången, i vilken Chris ger sin kärleksförklaring till sin kära. På bilderna syns när han friar till henne och man riktigt känner glädjen.

Men sedan händer det som kastar omkull alltsammans, hon råkar ut för en olycka och då skriver han denna sång. Även här finns det klipp infogade.

Den har många djup och kan visar något av hur man också kan  uppleva Jesu kärlek.

Att sedan sången är bra i sig är bara ett plus. Lyssna och låt dig bli berörd!

Joachim - som tackar dottern för detta klipp

Pilgrimsrally

Idag är det dags att tillsammans med vänner i MC-klubben Skyriders och ev. övriga inbjudna att ge sig av på Pilgrimsrallyt. Att vara tillsammans några dagar i god gemenskap, med hojen och ha samtal kring viktiga frågor som berör ens innersta är nåd.

Här kan du läsa mer om den kristna mc-klubben Skyriders!

Detta år far vi till Skagen och bor på Skagenkyrkan som vi vill vara med och stötta! Vi kommer att ha andaktsstunder och reflektioner utmed färdvägen och förhoppningsvis blir det inget regn.

Joachim - som njuter av hojåkandet .... ....

Vill bara på minna er om en mc kortege i sommar som vi hoppas att många skall ansluta sig till och det är den 16 juli med start vid Kungsbacka ishall kl. 12:00. Kortegen går i samband med Oas sommarmöte.
Se mer på Skyriders länk ovan.

Församlingsprestentation på Youtube

Här kommer en liten församlingspresentation på YouTube för den som är intresserad.

Kungsbacka/Hanhals pastorat

Välkommen hit i sommar, vecka 28 (12-16 juli), då Oas-rörelsen har förlagt sin stora sommarkonferens
i Kungsbacka (Ishallen). Kom och lyssna på intressanta föredrag och var med på härliga möten! Vi firar alla möjliga sorters gudstjänster och får många tillfällen att möta nya och gamla vänner.

Joachim som både är glad kyrkoherde i Kungsbacka och Oasrörelsens ordförande.

Se också Oas hemsida för mer information!  

Statistik, kyrka och framtid - skuld och ansvar?

"Siffrorna för deltagande i gudstjänstlivet säger absolut ingenting om tro och andlighet hos folket i Sverige. Inte ens de troende går självklart i kyrkan längre. Och linjerna korsar varandra på ett egendomligt sätt." menar biskop em.  Bengt Wadensjö i tidningen Dagen. Så långt kan jag i viss mån förstå vad han menar, eftersom det absolut måste vara så att det finns kristna bekännare utanför kyrkans eget medlemstal och att man inte med nödvändighet måste fira sin gudstjänst enligt Svenska kyrkans handbok.

Men sedan ger han de som regelbundet firar sin gudstjänst i kyrkan skulden för att man inte ta till vara den andlighet som finns utanför kyrkans väggar och skriver så här; "Traditionalisterna har ockuperat kyrkan. 29 procent av de troende går varje vecka i kyrkan och 28 procent någon gång i månaden eller kvartalet, alltså ungefär 60 procent av gudstjänstdeltagarna.""Det är naturligtvis viktigt att deras andliga behov tillgodoses men det är fel när det sker på bekostnad av dem som har andra andliga behov."

Jag känner mig både förvånad och bestört över sådana slutsatser. Kyrkan har tappat väldigt många både medlemmar och gudstjänstfirare under de senare åren och vi som fortfarande kämpar med mission och evangelisation behöver istället bli uppmuntrade av våra biskopar! I Kyrkans tidning kunde man läsa följande artikel: "Vart är Svenska kyrkan på väg och vad vill den? Både vi och många med oss undrar. Vi har nåtts av budskapet att det varit ”Drop-in-dop” i domkyrkan i Västerås. Är det på detta sätt, som Svenska kyrkan vill marknadsföra sig och värva medlemmar?" och rubriken som artikelförfattarna har satt är "Visa vägen biskopar!"

Om vi leker med tanken att de som idag firar sin gudstjänst regelbundet inte heller gör det, vad skulle då hända? Eller en annan synpunkt är att "traditionalister" förs nästan alltid fram som tillbakasträvare. Den förnyelse som skett i Sverige när det gäller översättningar, handboksreformer, syn på äktenskapet och mycket annat visar på otroligt mycket vilja till förändringar och ändå går våra siffror neråt! Här är det ju många aktörer på planen men nästan alltid vill man hitta en "syndabock"! Var ligger det gemensamma ansvaret? Att säga att en grupp har ockuperat kyrkan löser kanske inte problemet direkt. Det känns ibland som om vi som blir måltavla för detta påstående skall få dåligt samvete och känna skuld. Men inget av det tänker jag ta på mig, men däremot vill jag dela ansvaret och nöden.

För mig handlar det om salt och ljus. Saltet får inte mista sin sälta och ljuset får inte sättas under skäppan. Var finns enligt Wadensjö sältan idag som hjälper människor till tro?

När evangeliet klart förkunnas upptäcker folk att det finns något som får deras liv att förvandlas och det är det som är vår kallelse, att föra ut detta ljus till människor som lever i olika former av mörker idag.
Församlingen är världens hopp sa Bill Hybels och det håller jag med om. Kyrkan / församlingen behövs för alla dessa ensamma, sargade och oroliga själar som idag finns i vårt land.

Joachim - som känner stor glädje i att just bygga kyrka oavsett om man får etikettstämpeln traditionalist eller någon annan på sig!