Att ställa in siktet

Att USA's president får förbön från olika mer eller mindre kända pastorer är en nyhet i Dagen. Se http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=167032

För mig är detta varken konstigt eller egentligen en nyhet. Det som är stort är ändå att en president inte tycks skämmas över att erkänna att han behöver Guds hjälp. Det vilar ett stort ansvar på dessa förbedjare, att de verkligen ber att Guds vilja skall ske. Det är ju alltid frestande att be på ett sådant sätt att det inte blir en dialog utan en monolog från en själv.

Det har varit tystnad från denna blogg pga omständigheter och prioriteringar. Men jag vill i detta sammanhang passa på att ännu en gång tacka för alla förböner. Jag känner mig verkligen buren och jag tror detta är en av alla erfarenheter jag skall ta till mig. Ni har varit helt underbara! Ingen av oss, oavsett om vi är presidenter, kyrkoherdar, annan anställd i kyrkan, frivilligt engagerad eller vilken roll vi än har i Guds stora vingård klarar av detta, att vandra i Jesu efterföljd, utan att ha andras omsorg (böner mm) som omsluter oss.

Jag själv, och många andra, vill så gärna vara duktiga, klara oss själva m.m. och inte vara så beroende av andra. Men en sådan attityd och livsstil håller inte. Att inse detta betyder inte att man blir en mes, eller en passiv svag individ utan tvärtom! Det är ju så folk har sina förutfattade meningar, även kristna! att man skall klara så mycket själv. Men av det ovan sagda, så växer man och får en annan sorts styrka som är annorlunda och som framför allt har sin källa hos Gud, genom andra. Men detta sker inte på en natt utan det är en process och jag är mitt inne i den. Jag tänker mycket på Paulus och hans församlingsbyggande, det var genom Guds folk han klarade av lidanden.

(Detta resonemang skall inte förväxlas med passivitet eller lathet, det finns sådan som lätt kan gömma sig bakom det jag skrivit.)

Joachim - som är densamme fast ändå inte riktigt - alla behöver hjälp med att ställa in siktet