Olika perspektiv

Utan att överdriva skulle jag nog betrakta mig själv som en av de som tidigare önskat allra mest att människor skulle hitta in i Svenska kyrkan. Som kristen, präst och starkt församlingsanknuten hade jag ibland svårt att fullt förstå varför andra inte ville vara med i den kyrkliga gemenskapen. Under närmare trettio år var detta min absoluta förvissning och vision. Med all kraft och vilja kämpade jag för detta. Och eftersom min mest utmärkande nådegåva är evangelistens så undvek jag inte några tillfällen.

Sedan kom omsvängningen och jag hamnade helt utanför alltsammans. Inte längre tjänst som präst i Svenska kyrkan. Ingen församlingstillhörighet. Livet har mycket blivit hur de andra 10000 i församlingen lever sina liv som inte har någon speciell anknytning till Svenska kyrkan, förutom att man fortfarande har ett medlemskap. Det är ett helt annat perspektiv där det inte hjälper med en affisch eller en ny verksamhetsidé från kyrkan för att attrahera. Detta gäller inte bara Svenska kyrkan utan alla kyrkor och samfund som man inte är delaktig i från insidan. Man kan lätt hamna utanför. Perspektivet är så annorlunda och det går inte att sätta sig in förrän man själv är där.

Samma mekanismer har jag upplevt när det gäller sjukdomar. Bara för några år sedan hade jag knappt varit på ett sjukbesök. Någon enstaka röntgen men inte ett stygn. Jag var i min friska "bubbla" precis som jag varit i min kyrkliga. Och så länge jag var frisk var det normaltillståndet. Men så händer det något. Inom bara några år hade jag vid två tillfällen suttit i ett sjukhusrum och fått allvarliga cancerbesked. Två besked som kastar omkull allt vad friskt liv heter och som tar bort framtidstro i ett nafs och uppbådar oro och ångest som man inte trodde var möjligt. Vilket annat perspektiv man fått på livet och hälsan! Det är knappt man kan sätta sig in i hur det är att vara fullt frisk. Samma mekanism som jag så småningom skulle få uppleva, att vara utanför kyrkan, infann sig när det gäller hälsan. Snabbt blev jag en av de mest undersökta patienterna på Sahlgrenska sjukhuset. Varje månad året runt får jag brev från Västra Götalandsregionen: Provtagning, röntgen, läkarbesök osv.

Perspektiven ändras och med dem insikter och kunskaper. En tredje sådant hade jag för länge sedan genomgått, i min barndom, och det var adoptionen. Min värld var koloniområdet i Lichtenrade i Berlin. Där fanns min trygghet och min familj. Plötsligt skickades jag iväg med en stor båt till ett annat land och upplevde det goda i Sverige, samtidigt som jag lämnade den kända världen i Tyskland som trots allt var min identitet. Man fick byta perspektiv och förhålla sig till det nya.

Nu är jag inte på något sätt unik, utan delar detta med tusentals andra människor. Men problemet är att det för många av oss gör ont att byta perspektiv. Varken andra, eller ibland en själv, förstår vad det gör med en utan det är processer som man behöver gå igenom. Samtidigt är det otroligt berikande att få upptäcka livets rikedom. Man förlorar sina skygglappar och förståelsen för andra ökar på ett högst trovärdigt sätt. Man säger inte med tomma ord att man "förstår" utan man går med en bit på den smärtsamma vägen.

Just "Vägen" kallades de första kristna lärjungarna. För mig har detta blivit en rikedom och en möjlighet, att guida medresenärer på livets väg och under denna förmedla evangeliet. Varje livsresa man gör innebär ändrade perspektiv och en ny möjlighet att se på själva livet med nya ögon. Det kan vara smärtsamt, men behöver inte vara det! Man behöver goda medresenärer och en bra reseledare. Den bäste är Jesus själv och jag säger idag, att jag går med Jesus eftersom de nya perspektiven i livet inte är främmande för honom.

Jag hoppas att vi, du och jag, skall få möjlighet att göra en resa tillsammans på något sätt. Jag arbetar, och kommer att arbeta med att arrangera resor, hålla föredrag och coachning.
Se www.sallux.se för mer information.

När man får nya perspektiv blir man medveten om att man kanske inte såg allt klart från början. Man blir också medveten om att det finns fler perspektiv och ännu har man kanske inte sett helheten. Förrän man går igenom nästa prövning! Tills dess får man förtrösta och tänka positivt så gott man kan. Skönt att veta att man aldrig är ensam på vägen utan att man har resesällskap!

Joachim - som fortfarande känner ett andligt ledarskap (reseledare)

Foto - Tel Aviv och Medelhavskusten - eget foto från mars i år.

Några personliga tankar

Jag har förstått att det finns de som undrar över vad som hände med mig i och efter den turbulens som fanns kring anmälningarna mot mig. Man har inte hört av mig och undrar över varför jag inte gått ut i media och gett min version. Jag har inte velat och vill inte gå in i någon diskussion eller göra bedömningar om andra utan var och en får bära ansvar för sina handlingar, ord och syften. Här kommer en del av berättelsen utifrån mina tankar och känslor.

Det var alltså två anmälningar som kom in till domkapitlet och som ledde till, efter prövning i kyrkans egen överklagandenämnd, att jag inte längre har rätten att utöva prästtjänst i Svenska Kyrkan. Själva anmälningarna och hela den diskussionen tänker jag inte gå in på här, utan konstaterar bara att jag har en helt annan uppfattning och jag vet i mitt hjärta vad som skedde och vilka syftena var från min sida. Jag håller inte alls med den bild som målades upp kring min person. Men alla har rätt att tycka, känna och ha åsikter. Och jag valde medvetet från min sida att inte uttala mig offentligt. Detta var inte likvärdigt med ett erkännande utan mer att jag tror inte man når försoning och förlåtelse genom offentligheten. Jag vill inte "kasta paj", vilket det lätt blir när jag nu har en helt annan uppfattning.

Det som många inte tycks ha förstått är tajmingen. Det är inte aktuella händelser som åsyftas utan de ligger tillbaks i tiden till år 2014 och tidigare. De är från min sida huvudsakligen känslomässiga engagemang som sammanföll med mina cancerdiagnoser. Under de få veckorna under hösten 2014 som var svårast, strålades jag och hade enligt mig en arbetsbelastning som var mycket hög och komplicerad. Det finns enligt mitt tycke flera förmildrande och förklarande omständigheter.

Men jag har tagit mitt ansvar nu och det har jag gjort under hela processen. Jag har försökt att förstå och varit ärlig. I det ena fallet har jag bestridit alla anklagelser vilket inte har hörsammats. Ord står mot ord och i domen har ord lagts i min mun. Det sägs att jag har erkänt saker som jag inte är skyldig till. Man har alltså helt accepterat anmälarens ord vilket är helt rättsvidrigt, enligt mig och min advokat. Att jag kunde ha agerat mer visligt är en annan sak och inte något man ska dömas för. 

I det andra fallet är jag mycket ledsen över det inträffade och naturligtvis ångrar jag att jag inte satte gränser, men jag förmådde inte bättre under den press jag levde under. Jag var fysiskt och psykiskt nedbruten, vilket varken jag själv eller någon annan egentligen insåg. Och just i detta skede gjorde jag allt som stod i min makt för att hjälpa!!! Men samtidigt fanns det gränser för vad jag klarade av, vilket jag är stolt över i efterhand! Jag drogs inte ner alltför djupt. Domen är enligt mitt tycke, helt oproportionerligt hård. När jag säger ”ansvar” inbegriper det att jag bröt med det osunda, långt före att anmälningarna kom in! Jag har själv tagit samtalshjälp och gjort vad som enligt mitt tycke är rätt. Jag har bevisligen inte heller hindrat någon att gå till kyrkan.

Jag har tjänstgjort i kyrkan under närmare 30 år och som kyrkoherde i Kungsbacka halva den tiden. Det har under dessa år varit många goda möten. Jag har sett, tillsammans med flera fina medarbetare, hur människor har fått en tro och vuxit i densamma. Jag, liksom alla andra, är inte felfri och det har jag aldrig hävdat, utan snarare tvärtom. Men jag tror på Jesus och jag är karismatisk i min person. Jag är övertygad om att Bibeln håller och där finns många fina ord om förlåtelse och försoning. Jag har dessutom en enorm människokärlek som många vet om och som också lett till ett fantastiskt stöd i denna svåra situation.

Jag vill inte vara bitter utan försöker nu se framåt. Det klassiska uttrycket att man inte kan förändra andra utan bara sig själv, gäller i högsta grad. Var och en får bära sina bördor och jag känner idag en viss tacksamhet över att så mycket har avslöjat sig. Både hos mig själv och andra. Jag har min del och den har jag nu tagit ansvar för.

Mitt, och även ditt, värde som människa hänger inte samman med hur mycket stöd eller motstånd vi får utan det hänger samman med att vi alltid är älskade. Vår himmelske Fader är som vilken annan sund förälder som helst som inte slutar att älska sina barn, oavsett vad de gjort. Stort eller litet, så vet Gud det! Inför honom kan ingenting döljas och det är inför honom allt skall lägga fram om våra liv. Om inte nåden fanns så skulle det vara kört för varenda en av oss! Men eftersom nåden nu finns, så gäller den enligt min syn oss alla! Och de syskon jag mött under denna senaste period som önskat ge vidare av vad de själva tagit emot, har betytt all skillnad! Jag och familjen är så tacksamma och det hoppas jag att ni förstår.

Er tillgivne Joachim

Bön

I söndags var det Bönsöndagen och fokus i predikningar och psalmer var bönen. Hur viktigt det är att be, att Gud hör alla böner, att bönen förvandlar både en själv och det/den man ber för är några av alla trådar man drar i denna söndag! Bönen är samtalet med vår Gud och det är viktigt att säga vad man verkligen vill. Att lyssna in är ytterligare en annan aspekt!

Hur som, är bönen något som de flesta av oss ägnar oss åt, oavsett hur vår tro egentligen ser ut. Klosterfolket ber regelbundet sina tideböner och många kristna praktiserar morgon- och aftonbön som en god och givande ordning. Och de som aldrig annars tänker på Gud eller ens bekänner en kristen tro kan i kristid ropa ut sin förtvivlan när man kanske drabbats av en svår sjukdom eller något annat trauma. Bönen är den absolut vanligaste och faktiskt den viktigaste aktiviteten i en troende människas liv! Den återfinns i alla religioner och i söndags kunde vi läsa i Luk. 11.2ff hur Jesus lär sina lärjungar att be bönen Fader vår.

Grunden i Jesus ord är inte att om vi ber utan när vi ber! Och när vi ber så skall vi inte bara säga vad som helst, även om Gud hör alla böner och dessutom också ger svar på alla böner. Hans svar är alltid ja eller nej, eller vänta. Jesus motiverar dessutom sina lärjungar att när de ber  skall de vara "påträngande". Inte bara be en gång utan lägga ner lite kraft.

Jesus säger de välkända orden:

"Och jag säger er: Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. (Luk. 11:9-10).

Jag, och många med mig, har under det senaste året bett ovanligt många böner. Det har varit helt fantastiskt att vara så innesluten i förbön och vara det alltjämt. Det är ingen prestige att be om någon annans bön i en svår tid, tvärtom. Men man gör sig själv både beroende av andra och Gud själv, för man är ju tydlig i detta, att man inte klarar av situationen själv! Folk som vill visa på omsorg säger gärna att ”jag ber för dig och de dina”.

Och skall jag lyfta fram hur min bön var formulerad så ville jag inte detta jag nu befinner mig i. Jag har bett för dem som står mig emot, dem som är mina vänner, för situationen och omständigheterna. Så har det nog varit för väldigt många som på ett eller annat sätt har engagerat sig. I bönen lägger man ner sin egen längtan och hur man vill att Gud skall svara. Och många av oss är nog lite konfunderade över hur allt blev.

Då skall man komma ihåg att bönen inte är isolerad från det övriga lärjungalivet. Det blir bönen för väldigt många, även för den erfarne bekännaren. Bönen hör samman med mina andra ord och vad jag för övrigt gör, inte minst i min relation till Gud! Bönen hör samman med mitt förhållningssätt till livet i stort. Bönen hör dessutom nära samman med det profetiska, att Gud talar till oss och församlingen på flera sätt.

Under hela min/vår bönekamp har det kommit flera profetiska tilltal. Här är några exempel:

Var inte förvånad om du inte längre kommer att tjäna som präst i Svenska kyrkan - Så är det!

Denna kris kommer att bli nationell - Så är det!

Detta är inte er kamp, utan Guds - Så är det!

Sommaren är inte över (eng. Summer is not over) - Så är det!

Jag skall bli fri har sagts som en mantra av flera - Så är det!

Det har ibland varit svårt att ödmjuka sig inför de profetiska tilltalen och istället har man varit fokuserad på sina egna formulerade böner. Men det är kanske bara jag som är särskilt envis? Fast bibeln är full av exempel på personer som brottas med Gud och ibland tror jag att Gud verkligen vill veta vad vi innerst vill. Jesus ställer frågan – ”vad vill du?” Och om vi då ber ena stunden, säger något annat andra stunden, så blir det svårt.

Jag kommer att fortsätta att be och särskilt bönen "Fader vår" är så mycket mer än bara en inlärd bön under konfirmationstiden. Här får du den igen och läs varje böneavdelning i den sakta! Bönen är Jesu gåva till dig och mig. Jag föredrar Folkbibelns översättning (2014):

"Vår Far i himlen, låt ditt namn bli helgat.


Låt ditt rike komma.


Låt din vilja ske, 
på jorden som i himlen.


Ge oss i dag
 vårt dagliga bröd.

Och förlåt oss våra skulder, 


så som vi förlåter dem
 som står i skuld till oss.


Och för oss inte in i frestelse,


utan fräls oss från det onda."


Bön handlar inte om andras relation till Gud utan om din egen. Tro stavas relation och helt säkert är det att bönens djupaste funktion är att stärka relationen med Jesus. Det blir som andningen i ett normalt liv. Upphör andningen så dör man och är det hyperventilering så blir man bara yr och snurrig. Andas lugnt och lyssna in hur Gud talar till dig genom så många olika kanaler och det profetiska lyfte Paulus fram som den mest eftersträvansvärda gåvan!

Idag är jag tacksam för att så mycket har avslöjats, som jag annars inte skulle sett. Jag känner att tron definitiv fått näring och en glädje över att ha familj och vänner kvar. Gud är så mycket större än de sammanhang man är satt i och jag ber fortfarande frimodigt om väckelse i Kungsbacka. Men det profetiska säger att det inte kommer att ske förrän försoning och nåd genomsyrar så mycket mer än våra böner.

Bönen förvandlar, stärker och blottlägger oss alla. Det är ett spännande liv, att gå med Jesus. Men kom ihåg, du som har läst alla rader tills nu, att han vill höra just dina böner! Han vill leda just dig! Och han är så kärleksfullt intresserad av just ditt liv! Han vill höra ditt tack men ännu mer vill han ta emot dina nederlag och misslyckanden. Han har inte förskjutit någon av oss utan fortsätter att på många olika sätt lotsa oss igenom livets olika skeden. Därför är bönen så utmanande och viktig!

En välsignad dag önskas dig och det du står i.

Er tillgivne Joachim