Ett är nödvändigt

Det är Jesus som säger till vännen Marta, att ett enda är nödvändigt och att vi inte skall göra oss bekymmer och vidare säger Jesus i bergspredikan, att var dag har nog av sitt eget.
Just nu letar jag efter den sunda balansen mellan att förtrösta och tillåta sig vara orolig och bekymrad. Det är lätt att hamna i det ena diket. Nu styr man ju inte alltid detta, men man kan vara mer eller mindre medveten.

Det ena diket är att man som kristen målar upp en fasad att man aldrig är bekymrad och att allt är bra. Det är nästan av ge en bild av sig själv som fullkomlig och att man har så mycket tro och Ande att man inte är sårbar. Man kan nästan få känslan av att vara svag ses som en brist på tro. Att vara i detta dike leder lätt till övermod.

Det andra diket är att man ständigt bekymrar sig! för allt, både det yttre och inre! Man räknar inte med att Gud kan hjälpa, att Jesus faktiskt är Frälsaren som har både kraft och kärlek. Man har både dåligt självförtroende och en självkänsla som är sprucken. Man ikläder sig ganska snart ensamhet och bitterhet. Att vara i detta dike leder lätt till depression och missmod.

Man kan brodera ut dessa diken mycket mer, men nu finns det ju en lång skala mellan dessa två på vilket vi alla befinner oss. Och att jag tar upp detta just nu är förutom anknytningen till söndagen, att jag själv befinner mig i livskede där det finns orosmoln omkring mig. De påverkar och gör mig både svagare och mer beroende av andra. Detta sistnämnda kan ju naturligtvis vara bra om man är så lyckligt lottad att man, som jag har, har andra som bär en i bön. Som ex. på det som gör mig orolig är läkarbesök, att inte räcka till i olika sammanhang och att se ensamheten och nöden på så nära håll och inte kunna göra något. Raden kan göras längre.

Det är så viktigt att hitta balansen, för att visa på det fantastiska i tron! Att när lovsången sjunges, när bönerna bedjes och man firar gudstjänst, så öppnar sig himlen för den som kommer med sin oro och som vill ha förändring! De senaste tre söndagarnas gudstjänster har varit "himmelska" på ett särskilt sätt, det är dom förstås alltid. Men från min horisont är det tydligt att kyrkan skall inte byggas av egen kraft utan av honom som har all makt i himlen och på jorden. Och just nu är jag inne i dessa tankar, att en del oro kan faktiskt föra med sig den positiva konsekvensen, att man måste förtrösta, ta ner sin egen gard och säga: Herre, förbarma dig över mig!

Allt för mycket prestige och stolthet finns hos oss, oavsett tro. Att vara kristen är att leva i en relation med Jesus och därmed också beroende av honom. Den rätta balansen är kanske just detta att veta att jag är beroende, i livets alla skeden, av Gud och det bör vara så att jag blir mer och mer medveten om det!

Joachim - som vill att vi hjälps åt, för ett är nödvändigt - att se varifrån hjälpen kommer och kunna ta emot den.

Tidningsrubriker och folks engagemang

Det är ibland nyttigt att ta ett steg tillbaks och betrakta saker på lite avstånd. Det gäller även bruna hus på Kungsbacka torg, som invigdes i sommar. Torget har fått ny stenbeläggning, utformning och nytt namn, från Stortorget till Kungsbacka torg.

Genomförandet har skett enligt alla konstens regler. Kommunen, arkitekten m.fl. har redovisat sina planer. Man skall dessutom vara medveten om att det har varit årtionden av samtal och önskningar före totalrenoveringen, som har kostat åtskilliga miljoner. Nu är torget färdigt och folk har åsikter om allt; för mycket sten, för många bänkar, för lite parkeringsplatser säger några, andra vill inte ha bilar på torget. Det är grus på fel ställe och för knaggligt. Men det största samtalsämnet är två bruna hus, varav det ena står framför en restaurang och skymmer aftonsolen.

Det har varit mängder av insändare och synpunkter på detta. Facebooksgrupper har startat för att väcka opinion. Ja, man kan tro att alla är irriterade över dessa hus och tycker att de är fula, felplacerade och kommit till på ett otillbörligt sätt. Men riktigt så är det inte. De flesta jag mött ser till helhetsintrycket och är faktiskt nöjda! Visst, man har små synpunkter på justeringar, men man är glad över att det äntligen har blivit en upprustning! Man anser att det är både snyggt och fint. Och samtalen blir mer och mer om själva inläggen i massmedia och det som jag själv just nu gör, att man analyserar folks tyckande och åsikter.

Någonstans tycker jag inte torgets utformning är ett så stort problem, i alla fall inte om man jämför med annat i vår tillvaro. Jag lever i en välbärgad kommun som har oerhört mycket att vara tacksam över, men med också många stora bekymmer som går under sådant som vi kallar; ensamhet, missbruk, individualism och girighet, psykisk ohälsa och social utslagning. Alla kommuner dras med allt detta, mer eller mindre. Men just för att vi till det yttre har det så fint och bra, så blir det värre för dem som kämpar på insidan!

Nästan varje vecka får kyrkan frågor om bostad, jobb, gemenskap och något annat i grunden livsviktigt. Man är så tacksam över det lilla som görs och skulle vi lägga om systemet i samhället så skulle betydligt fler bli hjälpta. Detta vet vi allihopa och under dessa år som jag har bott i Kungsbacka har dessa problem inte blivit färre. Men då handlar det inte om att bygga om något yttre eller att tycka en massa om andra och annat utan det handlar om en själv och det som finns inom en, vad mitt eget hjärta döljer! Vad vi alla har för del i varför det ser ut så här.

Jag vet att det ena inte behöver ta ut det andra, men likväl ser jag att för den som är sjuk eller ensam eller på något annat sätt blir svag, så är det en annan prioritering än när man har gott om pengar och allt flyter på. Jag vill inte ha kriser för förändringar utan att kärleken och tron driver oss framåt.

Men många gånger påminner vårt eget hjärtas upprustning, vårt inre, hur man hanterar torget. Det tar många år, man kämpar vidare tills det en dag öppnar sig möjligheter. När man sedan har börjat ett "nytt" liv, ser man snart det som skymmer solen, ljuset. Speciellt aftonsolen, när döden närmar sig. Man kan t o m drista sig att säga att det var bättre förr. Fokuset hos oss ligger ofta på brister och inte på tacksamhet över det man har och som finns.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är nöjd över helheten med torget. Låt de bruna husen vara ett tag och låt oss under tiden prioritera annat som är mera väsentligt. Låt oss lägga engagemang på sådant som hjälper och tröstar och då handlar det djupast om relationer, åt sidorna och uppåt.

Joachim - som älskar och är så tacksam över huset mellan de bruna. Det fungerar som de båda små är tänka att vara, man kan bli av med sin "nöd" och man kan stilla sin hunger.

Jesus i det offentliga rummet

Så här skrev en lokalpolitiker på sin Facebook häromkvällen."Kulturfestival. Kungsbacka vaknar. 12-24. Bara några timmar kvar. Men vilken timma?! Mer kultur, gospel och Jesus än i kyrkan, men var finns dom som representerar etablissemanget inom religion och kultur-politik." 

Ett sådant offentligt uttalande sätter igång alla mina cylindrar, för det händer något inom mig när man ger uttryck för att Jesus är mer tydlig på en lokal kulturfestival än i kyrkan. Jag vet att jag inte skall ta det personligt och allt det där. Men för mig är Jesus inte en fantasifigur eller någon som är död utan min bäste vän, lika självklar som familjemedlemmar eller arbetskamrater. Så gott som varje dag går jag till det invigda rummet (kyrkan) för att möta honom i bön och andakt. Och då reagerar jag på samma sätt som man skulle uttalat sig om en jordisk vän man håller kär.

Jesus finns överallt och också säkert i kultursammanhang men det finns en underton idag, lite överallt i samhället, att kyrkan är så tråkig och negativ och där möter man honom knappt och det är mot detta som jag reagerar.

Det finns många tråkiga sammanhang även i kyrkan, men det beror inte på Jesus, utan i så fall på oss som har ansvar och tjänstgör, eller på mottagaren, att det finns andra förväntningar. Men det blir aldrig mindre Jesus, han är ju större än både byggnader och verksamheter.

Samtidigt verkar det som om vi kristna bara har tystnat. I år var kulturkalaset rätt så internt, men höll tydligen hög klass. Samtidigt har ju faktiskt kyrkorna kommit samman och genomfört Barnkalaset i Badhusparken under mer barnvänliga tider, samma dag! Vad som sker i framtiden får vi se. Men kyrkan fungerar under hela året, 24/7 och förhoppningsvis så kommer kyrkan att märkas i många kulturella sammanhang framgent.

Kanske är det något att ta till sig, att trots att kristna är med i så många sammanhang, så borde det kanske märkas lite mer. I detta offentliga rum, som t ex bloggandet, twittrande och inte minst facebookanvändandet erbjuder, så kan vi säkert bli tydligare och mer närvarande.

För kyrkan är ju mycket mer än kultur eller en byggnad. Den består framför allt av levande byggstenar som ser just Jesus som en hörnsten i detta bygge. Mycket av detta går att läsa i församlingens egen tidning "Kyrkfönstret". Och det är denna ömsesidiga respekt jag är ute efter. Begreppet kyrka är mångfasetterat och det kan lätt bli misstolkat av läsaren. 

I veckan skall jag skriva om min åsikt vad gäller de bruna husen och det nya torget i Kungsbacka. Det är en sådan fråga som verkligen satt igång diskussioner och känslor. 

Ps. Heder åt personen som skrev inlägget, han var närvarande i kyrkan på söndagen! Tillsammans med närmare 200 personer i högmässan. Det var mycket både Jesus och Gospel. Ds.

Joachim - som lovar att kyrkan på något sätt är mer med nästa gång det är kulturkalas.