RFSU-ordföranden tjänar 420 000 på halvtid

Detta är nog inte vad man tänker sig, att man kan tjäna så mycket på en halvtid. Det handlar om RFSU:s ordförande Lena Lennerhed som får 420 000 kronor om året - för att arbeta halvtid i förbundet med knappt 2 500 medlemmar. Nog är det en och annan som tror att RFSU är en större organisation. 35 000 kronor i månaden för halvtid! De flesta anställda i en vanlig församling har inte så mycket på heltid. Det är Kyrkans Tidning som kommer med uppgifterna.

Oavsett vad man tycker är det viktigt att vara medveten om hur det ser ut. Det är rätt ofta man har en bild av något som inte stämmer med verkligheten. När jag frågar någon hur många människor de tror är på söndagens gudstjänst så får jag ofta svaret: ca 30 personer och då rör det sig om damer 65+. När jag då säger att det är ca. 140 i snitt så vill man inte riktigt tro på det, för det är jobbigt att få sin övertygelse ifrågasatt. Det här var bara ett ex. det finns fler.

Joachim - som hoppas att sanningen skall göra oss fria. Jesus är ju sanningen!

Vad är viktigast?

Ibland kan man fundera över vad som är viktigast för en församling; fira gudstjänst, ha en levande vision, missionera/evangelisera, diakonin, tydliga strukturer, god ekonomisk förvaltning osv.

Sedan måste man ha klart för sig skillnaden mellan mål och vision. Mål är mätbara och kan ställas upp för en specifik tidsperiod. Målen kan tänkas ut och planeras och i bästa fall utvärderas ordentligt! Vision är mera något som fyller en och som man blir delaktig av. Visionen i sig bär och inspirerar målen, men kan inte egentligen uppfyllas, i alla fall inte av oss själva!

Kungsbacka/Hanhals vision; att "alla människor skall få en personlig tro på Jesus Kristus" hjälper oss i vår målplanering och inspirerar, men är i sig svår att uppfylla. Då handlar det om gudomliga ingripande som vi naturligtvis ber om, att det skall bli väckelse .. ..

Själv har jag under lång tid lyft fram gudstjänsten som det viktigaste, men har mer och mer insett att gudstjänsten är ett medel till något mer, till bl. a. fördjupad tro. Fyller gudstjänsten bara ett självändamål, som att det skall vara mysigt att komma samman, så håller det inte i längden. Det är snarare en viktig "bieffekt".

Vad är då viktigt för en församling? Naturligtvis är det mycket och i synnerhet att gudstjänsterna är levande och andefyllda, men församlingen behöver ha en vilja att gå ut - vara missionerande! "- Jesus kom inte för att pastorer ska få välbetalda arbeten eller för att höja vår levnadsstandard, det var inte därför han dog på korset. Han dog för att nå de förlorade." säger Reinhard Bonnkes, stor evangelist med lång erfarenhet. Läs om honom i Dagen.

Att dela med sig av sin tro leder i bästa fall människor till en gudstjänstgemenskap, där de skall få föda att kunna växa och bestå. "Det handlar om att förvalta sina talenter och inte gräva ner dem. Bibelliknelsen om tjänarna som agerade olika har något viktigt att säga om evangelisationens innersta, menar Bonnke."

Joachim - som funderar över en sund och vis evangelisation i vårt eget land.

Kristna skolgrupper

Utbildningsminister Jan Björklund menar att man inte kan hindra kristna skolgrupper från att organiseras. Föreningsfriheten för elever är garanterade i regeringsformen, säger han.

Detta är fascinerande, att ena stunden är det förfärligt att det finns kristna skolgrupper på en skola som vanligtvis träffas på någon rast eller efter skolschemat. Och som dessutom inte tvingar någon att närvara. Men kritisk har man varit och menat att skolan skall vara fri från religion.

Nu lyfts föreningsfriheten fram och ses som något så självklart att den dessutom finns med i regeringsformen. Det gjorde den väl för några månader sedan också? Hoppas att våra ungdomar blir medvetna om denna möjlighet nu, så att de inte lever i villfarelsen att de inte får starta kristna skolgrupper! Jag vet flera elever som känner stort behov av att leva i bön, för det är ganska stor press med alla prov och även grupptrycket som kan finnas i ungdomsvärlden.

Joachim - som är övertygad om att kristna skolgrupper bidrar till en bättre miljö på skolan.

Kyrkans nedmontering

Det är intressant om man läser i våra stora kristna tidningar att man kan skönja en slags nedmontering. Här är följande länkar:
"Facket vill att biskopen flyttar" skriver Kyrkans Tidning
"Facket vill att biskop flyttar" skriver Tidningen Dagen
Det handlar om att Visby stift behöver spara pengar för att täcka budgetunderskottet, 1,7 milj. kronor. En lösning vore att flytta biskopen från biskopsgården och istället använda lokalerna till stiftets personal.

En annan rubrik är:
"Sista gudstjänsten i Caroli" skriver Kyrkans Tidning
"Caroli kyrka – inte längre kyrka" skriver Dagen
Det handlar om att den sista mässan firades i Caroli kyrka i Malmö. Byggnaden har köpts av ett fastighetsbolag och ska förmodligen bli konsthall, saluhall eller restaurang.

Samtidigt så efterlyser Stockholms stift konfirmander. Via annonser i kollektivtrafiken och på internet hoppas man nå ungdomarna. Över huvudtaget är det idag svårt att nå ungdomar. Detta gäller inte bara kyrkan utan också andra organisationer. De har fullt upp sina nya iPhone, filmer, Facebook, träningar, shopping, plugg, helgfestande. Utbudet är så stort och valmöjligheterna enorma, fast de inte har råd. Däremot har tiden inte ökat. Varken för dem eller den äldre generationen. Så vi kan inte bara räkna med en kommande generation som engagerar sig i kyrkan.

Ekonomin blir sämre och fastigheter måste säljas, även alltså kyrkobyggnader. Vi ser redan på flera ställen att personal sägs upp och summan är att kyrkans framtid måste se annorlunda ut. Många önskar nog en "tillbaka till grunden" rörelse. Kyrkans pengar (resurser) har kanske lett till att vi kollektivt tappat fokus.

Som jag ser det är den väsentliga lösningen att vi inte kan anställa oss ut detta, inte bygga oss stora, utan det handlar om frivilliga och att våra hem och arbetsplatser, där vi befinner oss, är tidsmässigt den viktigaste platsen för att leva vårt lärjungeliv. Nu har det de senaste årtionden blivit lite av "församlingshemskristendom".

Med andra ord tror jag att ovanstående rubriker kan bli till något positivt. Nöden kan leda till att initiativ, frimodighet och mycket annat som är bra finner vägar till församlingsbygge.

Joachim - som är en stor optimist

Kyrkornas inre sekularisering

"I dag sker expansionen på andra håll, där pentekostala och karismatiska rörelser är på stark frammarsch och kraftfullt bidrar till att antalet kristna i världen aldrig varit så stort som just denna dag" menar chefredaktör och ansvarig utgivare Elisabeth Sandlund i en ledare i tidningen Dagen. Vidare skriver hon: "Såväl internationella erfarenheter som modern religionssociologisk forskning ger samma svar: De kyrkor som växer är inte sådana som satsar på liberalteologiska lightvarianter av kristen tro utan de som är Jesus-centrerade."

Vi har hört det förr och det är sant och relativt enkelt att undersöka. Fast hur stor glädje jag än kan känna över att kristendomen växer ute i världen så blir ändå utmaningen på hemmaplan det som pockar på min uppmärksamhet. Det finns i vår svenska kristenhet två diken om man generaliserar, ett liberalt som bl a monterar ner Bibeln som Guds ord, nödvändigheten till omvändelse predikas inte och Jesus är inte tydligt Frälsaren utan snarare en bland flera. Dialog är viktigare än evangelisation/mission. Begreppet synd känns förlegat, även innehållsmässigt och vad som blir kvar av det exklusivt kristna är ibland svårt att finna?

Det andra diket är "föreningskristendomen", alla våra uppdelningar i olika samfund och rörelser med bland annat bokstavskombinationer som EFK, EFS, SEA, SMF osv. Bland dessa sker sammanslagningar och nedläggningar och medlemmar som redan är troende går mellan dem och med jämna mellanrum startas det något nytt, en liten utbrytargrupp osv. Slår man ihop alla dessa, så blir det visserligen ett antal 10 000 personer, men i förhållande till befolkningen i Sverige är det relativt få. En lista finns på följande länk "Frikyrkor i Sverige"

Jag, som är ordförande i den lilla arbetskretsen, och som tillhör dem som är ganska mycket ute och "dräller" bland folk undrar var den gamla "folkkyrkan" tog vägen. Jag möter trots allt en hel del folk som inte känner igen sig i det första diket. Och de är inte heller beredda att på karismatiskt vis lyfta sina händer eller sjunga alltför nya lovsånger. Men de vill tro att Bibeln är Guds ord, de vill ha en värdighet i nattvardsfirmandet. De vill ha ämbetsbärare som lever som de lär osv.

Det finns många infallsvinklar men det viktiga för mig, som också är vice ordförande i Oas (Oasrörelsen) är att hjälpa och försöka leda alla dessa människor till en djupare bekännande tro på Jesus Kristus. Jag tror att just Oas kan på ett mycket välsignat sätt vara till hjälp i detta, inte minst med tanke på den bredd som finns i rörelsen samt tydliga förankringen i Skriften.

Joachim - som ser stora utmaningar inför framtiden

”Gör kyrkomötet fritt från svordomar”

"Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan har fått in en motion om att införa nolltolerans gentemot svordomar och könsord i kyrkliga sammanhang. Orsaken är en incident från förra årets kyrkomöte. Ragnar Norrman, docent i kyrkohistoria, tycker att motionen är onödig." Tidningen Dagen skriver om detta på denna länk.

Om jag nu inte vore troende och funderar på hur det högsta organet i Svenska kyrkan beter sig så känner jag lite av Hartmans psalm nr 57:3 "Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid." Om vi inte är vuxna nog att veta hur vi skall bete oss, så undrar man om vi klarar av att hjälpa andra att växa i tron. Det sker ju inte med lagar och paragrafer. Det fanns en grupp som Jesus vid flera tillfällen kom i samtal med och som just vill ha regler i allt och de i samhället som inte följde dem blev lätt betraktade som mindre karaktärsfasta. Man t o m tackade Gud för att man inte var som dessa. Och vilken straffsats skall vi idag tillämpa?

Samtidigt kan aldrig könsord och svordomar vara accepterade någonstans, inte heller alltså på sammanträden! Men detta lär man sig genom att leva i kristna miljöer och genom föredömen. Därför måste problematiken, om man nu ser det som ett problem, mötas från ett annat perspektiv. Vi skall ha en god moral, men vi skall akta oss för moralism. En utmaning för själva kyrkomötet, hur den kristna tron skall växa och fördjupas i vårt land.

Jag tror, inte för att jag varit på ett kyrkomöte, att detta kan inte vara så vanligt förekommande, att människor svär och har ett grovt språk, utan det låter mer som en enstaka incident och då bör man väl enskilt prata med denna/e. Att detta förs ut i ljuset leder till ytterligare diskussioner som kan ta bort fokuset från vårt egentliga uppdrag, att föra människor till tro på Jesus Kristus.

Och jag håller definitivt inte med Michael Land som är kyrkoherde i England som är av åsikten. "Att skall man närma sig människor utanför kyrkan måste man också tala deras språk menar han." Med andra ord vill han att vi skall svära, och uppföra oss som alla andra. Ingen av oss är perfekt, men som Skriftens ord sa i söndags "Tullindrivare och horor skall komma för in i Guds rike"! Det handlar inte så mycket om vad vi säger utan vad vi har i våra hjärtan och att vi vill följa Gud. Vi är alla beroende av nåden och fariséernas självrättfärdighet var kopplad till ett regelsystem.

Joachim - som definitivt tror på positiv påverkan istället för pekpinnar

Frälsning går före politiska utspel för Assemblies of God

Budskapet om frälsning går före politiska ställningstaganden. Det menar George O Wood, högste ledare för pingstsamfundet Assemblies of God i USA, som har 1,7 miljoner medlemmar.

Och jag håller med, samtidigt så är det idag tuffare att hävda olika åsikter, för de får så lätt politisk färgning. Annelie Enochson har skrivit ett inlägg där hon vill uppmärksamma det nyligen presenterade manifestet till stöd för samvets-, yttrande- och religionsfrihet. Samvetsmanifestet bygger på artikel 9 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter och har undertecknats av representanter för ett brett spektrum av svensk kristenhet.

När jag hävdar min tro på Jesus som viktig, sann och äkta betyder det då att jag kränker och säger att annan tro är oviktig, osann och falsk? Och i så fall skall jag vara tyst med min uppfattning, för att andra skall vara nöjda? För så är det just nu, att människor skräms nästan till tystnad när det gäller bl a trosfrågor. Men hur går detta ihop med missionsbefallningen? Där uppmanas vi att går ut!

Och ett annat problem som ligger nära det ovanstående är att vi alla, även jag själv, är ganska snabba i att både märka ord och gärna misstolka med att hänvisa syften som man kanske inte menat. Dessutom finns det en bristande urskiljning mellan person och åsikt.

Joachim - som ibland undrar hur samhället skulle se ut om folk verkligen vågade säga och visa vad de trodde på.

Tro inte allt pastorn säger

Jonas Melin, bibellärare på Mariannelunds folkhögskola, menar att en förkunnare skall vara höjd över allt klander. Jonas hänvisar till Paulus i 1 Tim. Det betyder inte att man är felfri, men det handlar ändå om att det inte skall finnas allvarliga brister hos den som förkunnar. Läs Jonas inlägg här!

Detta är både viktigt och intressant, anser jag, eftersom jag både håller med och tycker samtidigt att det är förfärligt. Jag håller med i så motto att det måste finns en ambition och en tydlighet hos en församlingsledare. Samtidigt är ju ingen perfekt. Alla har vi syndat och är beroende av nåden.

Det som är viktigt och som har med denna söndags tema "Tro och liv" att göra är att det skall finnas en trovärdighet. Predikanten bör först predika till sig själv och leva efter det han säger. Och eftersom ingen är fullkomlig så måste förlåtelsen som har sig grund i korsets mysterium var tydligt för den som sänder ut budskapet.

Men det får inte vara en "merit" att vara så "mänsklig" som möjligt. Målet för oss alla (lärjungar) är att bli så lik Jesus som möjligt och det tar tid. Men det borde vara självklart för den som tar missionsbefallningen på allvar. Församlingen barnverksamhet, konfirmandundervisning etc har ju som mål att folk skall lära känna Jesus Kristus.

Joachim - som tror att det finns en längtan efter ett andligt ledarskap som känns genuint och äkta. Tål att tänka på när vi skall be över nya biskopskandidater!

Oenighet om partipolitik i predikstolen

"Tiderna har förändrats: Nu är det inte lika tabubelagt för kyrkliga ledare att öppet uppmana till stöd för enskilda politiker. Det menar pingstprofilen Sten-Gunnar Hedin, som själv uppmanar kristna att lägga sin röst på politiker med "rätt värderingar". Läs hela artikeln i Dagen.

Själv är jag av den uppfattningen att kyrkan måste engagera sig i samhället, vilket är politik, men samtidigt akta sig noga för att bli partipolitisk! Du kan inte generellt sätta Kd-märket i pannan på Jesus eller säga att han var hundra procent sosse. Det finns sådant i alla partier som man kan förknippa med Jesus och Guds ord.

Men att vara kristen är inte att ha rätt åsikter (partipolitiskt) eller "rätt värderingar" utan det måste vara att ha en äkta, smittsam, levande, kärleksfull, konsekvensinriktad relation till den levande Guden som vi (kristna lärjungar) menar visar sig i Sonen Jesus, den Smorde. Jesus är dessutom den enligt evangelierna som kommer med frälsningen eftersom det vara han som dog för våra synder på korset. Detta är radikalt och behöver förkunnas!

Idag tenderar det att man använder begrepp som politisk korrekt, rätt åsikter, etc. som grundläggande för tron. Detta är i djupen en slags politisk subjektivism. Predikstolen (ambon) är inte platsen att föra ut en speciell partipolitik. Där skall fokus vara på Skriften som med Andens hjälp predikas till omvändelse och uppbyggelse.

Jag har aldrig hört att partifärgen är en salighetsfråga utan att det enligt skriften snarare handlar om vem man säger att Jesus är!

Joachim - som tror att vi skulle behöva större frimodighet att våga vara radikala utan att allt skall bli partiprat.

Ungdomar och deras andliga väl

Hur hjälper man ungdomar att få en sund kristen tro och dessutom att de skall bevaras i densamma?

Ja, inte är det att endast se till att de passar in i gamla kyrkliga mönster. Inte heller gäller det att ungdomsarbete ser ut som när vi var unga. Inte heller skall vi använda dem genom att tro att vi vuxna vet hur de skall se på olika frågor.

Det viktigaste, tror jag, är att de behöver se vuxna som själva lever i tron. Som är trovärdiga lärljungar! Då handlar det om så mycket mer än sopsortering och att ta avstånd från omoraliska spörsmål. Vi behöver i vårt land ha vuxna föredömen. Och framför allt sådana personer som pekar mot Jesus själv och hans ord.

Far idag på konfirmandläger med 50 ungdomar! Om jag rannsakar mig själv och ställer frågan vad jag vill så kommer några meningar:

• Att de lär känna Jesus


• Att de får kunskap i guds ord (Bibeln)


• Att helig Ande fyller dem mer


• Att de skall uppleva sådan gemenskap, så att de också ser till varandra andliga väl


• Att lika viktigt som lägret är att vi jobba i våra församlingar för att de skall kunna leva ett lärjungaliv på hemmaplan.

Ansvaret bär vi tillsammans, men också enskilt. Varenda vuxen, som kallar sig för kristen, är en förebild för de yngre och Skriften säger att vi inte skall förleda någon av dessa! Konsekvensen är ju att leda dem rätt, inte att vara passiv.

Läs om Alliansmissionens stora ungdomsläger på Gullbrannagården utanför Halmstad. de har några kloka tankar kring detta med ungdomsverksamheten.

Joachim - som gillar ungdomarna, deras frågor och spontanitet

Lekmännen vill jobba på sin image

"Svenska kyrkans lekmannaförbund, som nyligen fyllde 90 år, vill stärka gudstjänstlivet och den diakonala verksamheten. Men frågan är om Lekmannaförbundet har någon funktion att fylla i dagens kyrka." skriver Kyrkans Tidning.

Helt klart är att om man med lekmän menar frivilliga, icke anställda, som utan ersättning engagera sig i församlingsbyggandet så har man en mycket viktig funktion att fylla. Men kyrkan tenderar att bestå av olika grupper som var för sig har tankar kring vad som är viktig. Förutom de anställda har vi alla förtroendevalda. Vi har grupper på riksplan och lokalt plan! Vi har ekumeniska grupper och så olika verksamhetsgrupper som t ex körer och konfirmander.

Tillsammans utgör dessa grupper väldigt många personer och det finns ett viktigt engagemang att ta tillvara. Tyvärr kan det bli så ibland att det internt gnisslar mellan dessa grupper och mycken energi läggs på att hålla igång "systemet".

Har lekamannaförbundet en funktion att fylla i dagens kyrka? Ja, det beror naturligtvis på vad man menar med "dagens kyrka". Om missionbefallningen få bli tydlig och vi följer visionen att människor skall komma till tro på Jesus Kristus som varandes Frälsaren, så ser jag stora positiva framtidsutsikter. Men då är det viktigt att vi verkligen tillåter oss att var olika, samtidigt som vi mer och mer vågar utmana det samhälle i vilket vi är satta att var salt och ljus.

Joachim - som gärna ser att lekmannakåren utvecklas och inte avvecklas

Rysk patriark uppmanar till bloggning

"Patriarken Kirill från Moskva uppmanar präster att använda sociala medier och bloggar för att få ut kyrkans språk till folket." Skriver Dagen och jag kan ju inte annat än hålla med. Fast man måste hela tiden fundera på syfte och behov.

I vårt land sker avkristningen i en takt som är väldigt hög. Den sker också på flera plan. Kunskapsmässigt är allmänbildningen i s k kyrkliga ämnen svag. Vad heter de fyra evangelisterna kan snart inte många svara på! Och svenskens reaktion är ibland om detta är "nödvändig" kunskap. Vad är egentligen nödvändigt?

Men avkristningen sker också det andliga planet i så motto att det andliga samtalet mellan människor finns inte, i alla fall inte till vardags. Generellt bryr vi oss lite om andras andliga hälsa. Kanske beroende på att vi inte vet hur vi skall uttrycka oss, eller så kanske det gungar i vårt eget liv!

När möter man på kristna människor ute i samhället som också med sin mun bekänner sin tro? Är detta nödvändigt? Räcker det inte med handlingar! Men just nu sker många predikningar i samhället, fast de har inte evangeliet som grund! Det har blivit lite så att det är inte okej att förkunna det kristna budskapet, men det är okej att vara emot och även förkunna annat.

I detta sammanhang är det otroligt viktigt att vi, lärjungar till Jesus, finns på den spelplanen där matchen förs. Vi kan inte sitta på läktaren och titta på utan som Jesus kunde ha sagt: "Gå ut på planen och hjälp dem att hitta det rätta målet (i livet), gör dem till goda spelare!"

Joachim - som önska att det fanns mer tid för intresset och viljan saknas inte