Apropå Dagens artiklar om kristendomens framväxt i andra delar av världen så skriver Arnaldo Tiburzi: "Det är viktigt att bejaka vår verklighet. Någonstans ska det finnas plats även för oss tröga, okarismatiska, rationalistiska och jag-centrerade kristna."
Vidare skriver han: "Vi vill engagera oss i det som känns rätt för tillfället och vara politiskt korrekta. Kyrkorna i Sverige är naturligtvis påverkade av allt detta. Det svenska och det afrikanska kyrkolivet befinner sig ljusår ifrån varandra. Precis som våra respektive samhällen."
Han har rätt och därmed också gett en del av svaret till att våra nordiska kyrkor tappar medlemmar, se artikel om detta här. Bl. a. kan man läsa: "Björn Ryman menar att i ett nordiskt perspektiv så är Danmark och Sverige de mest sekulariserade länderna, medan kristendomen har en någorlunda starkare ställning i Norge och Finland." Att man sedan har olika grepp som "iCentrum" är bra och viktigt.
Personligen tror jag att det inte handlar om att ta över modeller från Afrika eller andra kontinenter utan fundera på de "principer" som får dem att växa. Och framför allt vilken vision de bär på. Det växer trots allt i väldigt olika delar av världen, men inte i vårt eget land på samma sätt. För mig blir detta en tydlig anledning att fundera på vad man har att lära sig. Jag vill inte engagera mig i det som är rätt för tillfället! Jag vill inte heller vara politiskt korrekt som ett slags självändamål! Jag vill komma närmare Jesus, Guds son! Jag vill växa i tron och känna en sund församlingtillhörighet där jag delar tron med andra. Den stora utmaningen är hur detta kan ske i vårt land! Vi kan inte härma andra kulturer, men jag tror att vi kan bli mer Jesuslika även i Sverige!
Jag önskar att heligheten skulle märkas mer i mitt eget och andras liv och med det menar jag att även känslolivet skulle vara mer involverat. Heligheten hör också samman med Andeutgjutelsen från Pingsten. Att Andens gåvor får vara i funktion. I Afrika eller i Asien eller någon annanstans är allt detta naturligt i kristna sammanhang.
Joachim - som tror att den kristna kartan kommer att se väldigt annorlunda ut i framtiden.
Foto: Joachim Holmgren (Den hängande kyrkan i Kairo - en koptisk kyrka)
4 kommentarer:
Som pingstvän uppskattar jag Dina kommentarer.
Jag reagerade också på debattartikeln med frågan om det handlar om i sanning okarismatiska kristna eller om det bara var en fråga om hur livliga vi är i gudstjänsterna.
FÖr mig är det karismatiska mycket mer än uttryck, livlighet e d. Det karismatiska är för mig det genuina behovet av kontakt med det gudomliga, med Jesus Kristus, mer än med en religion. Men också uttryck som tungotal, profetia och tron på under etc.
För mig är det karismatiska Anden något för alla sorters människor. Lärjungarna var olika men alla blev andedöpta på pingstdagen.
Jag fäste mig vid följande passus:
"Vi lever i ett samhälle som är präglat av postmodernismen, relativismen och rationalismen. Tron är privatiserad som allt annat. Vi vill alla tro på vårt eget sätt, ha en egen bekännelse. Och så vill vi vara fria! Det egna jaget står i centrum."
Min undran är: var finns Gud? Såsom jag ser på saken kommer dessa ismer att göra något ganska otrevligt, nämligen att vända på skapelseordningen så att i stället för att Gud skapat mig, kommer jag att skapa min Gud. I så fall till vad nytta? Jag tror att det är en relativt vanlig (omedveten) grundhållning, och att det med den grunden är lätt att avvisa alla religionens krav. Det leder vidare på en väg med ett mycket oangenämt slut, säven om den kan synas attraktiv i början.
Jag tror att vi som kristna har en uppgift att vittna för något annat!
Tack för din belysning av artikeln i Dagen. Jag blev skrämd av synsättet att vi inget skulle ha att lära av kristna från andra kulturer.
Precis som både du och Arnaldo skriver så lever vi i olika realiteter och vi kan inte kopiera nån modell rakt av.
Däremot så borde vi ta oss mer tid till vår Gudsrelation och till dom saker som det leder till. jag blir inte lycklig av att prioritera MITT men av en sann gudsrelation och att erbjuda mina tjänster för andra människors välbefinnande ger mig mycket mer.
Att prioritera mina hockeymatcher eller biofilmen känns väldigt ytligt och kortlivat för mig som kristen när jag ser hur människor omkring mig har det och hur unga far illa.
Vi behöver mer nöd(känslor) för alla som behöver omsorg och stöd.
Gud välsigne dig i ditt arbete.
Vad behöver vi kristna mest? Gud eller rikedom?
– Gud! kommer säkert svaret blixtsnabbt. Men är det sant?
Hur lever man egentligen ett rikt kristet liv?
En bild som ligger när till hands är att det handlar om olika valutor och dess värden.
Priset vi betalar för vår nuvarande kristna livsstil kan räknas i pengar.
Omkostnaderna för att må bra ökar för varje år, vilket leder till krav på tillväxt i ekonomin.
Den globala ekonomin har olika valutor. Men Gud har sin egen.
Världens valutor är starka och används av alla riken på jorden.
Herrens är liten och gäller bara i Guds rike.
Kärlek är det betalningsmedel som Gud använder:
– Så älskade (värdesatte ) Gud världen att han gav (betalade) den med sin ende son.
De som tror på honom (valutan) ska inte gå under utan ha evigt liv, tolkar jag Bibeln.
Personligen lever jag på fattigdomsgränsen. Det blir enklast så.
En gång var jag både rik och kristen men det var ett besvärligt liv.
Jag blandade ständigt ihop de olika valutorna.
Nu är jag bara kristen.
Himlen är nog trots allt bara ett annat valutasystem.
Och där gäller inte den svenska kronan.
Svaret på vad vi behöver, ska nog inte sökas på södra halvklotet.
Inte ens i vår egen kyrka.
Svaret ligger i vilken valuta vi väljer att bli rik på.
Bengt Wikström, Luleå
Skicka en kommentar