Carl-Henric Jaktlunds stora sorg är ungdomarnas massflykt från församlingarna - nu vill han att problemet ska bli synligt skriver tidningen Dagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=185365
Själv växte jag upp i Kyrkans Ungdoms anda och gemenskap på 70-talet och vi var både många, hängivna och engagerade. Bo Brander som var kaplan på Kronoberg utanför Växjö hjälpte mig och flera andra till en medveten kristen tro som har burit oss genom livet.
Bosses förkunnelse tillsammans med övriga ledare på denna tiden var väldigt tydlig och många av oss blev mer engagerade i kyrkan som ledare i olika sammanhang. Finns detta ledarskap idag? Carl-Henric Jaktlund letar systemfel i församlingarna. Han upptäckter brist på vuxna ledare, otillräckligt stöd för ungdomar som vuxit ur tonårsgrupperna och en alltför onyanserad förkunnelse.
Samtidigt sker mycket som är positivt just nu. I går t. ex. startade några äldre ungdomar i församlingen en hemgrupp. De kommer från olika församlingar, men det viktiga är fokus på Jesus och bibeln som Guds ord.
Vi som är ledare i kyrkan måste på allvar fundera på hur vi kan stödja dess ungdomar. De kommer med sin stil, sin musik, sin tidsuppfattning etc. och det handlar om att med vislig hand leda dem rätt. Alltför ofta har det i kyrkans historia handlat om att anpassa nya generationer till det befintliga. När det då kommer s. k. nymodigheter kan lätt konflikter uppstå. Och nu tänker jag inte på bibliskt/teologiskt innehåll utan mer på det yttre.
Fast jag märker att många ungdomar vill tillbaks till en slags kärna i kristendomen. De vill lyfta fram vem som är biblens Stjärna! Kristus!
Joachim - som ser ungdomar som en positiv utmaning
5 kommentarer:
Har gått och funderat lite på det du skriver här om ungdomarna i kyrkan.
Det har säkert till stor del alltid varit så att ungdomar vill umgås för sig och vuxna för sig, men om man går tillbaka ganska många år tillbaka (tiden går ju som bekant lite fort), så upplever jag att vuxna och ungdomar gjorde mer tillsammans förr.
Idag tycker jag att vi är mer uppdelade i vuxnas aktiviteter och ungdomars aktiviteter. Detta gäller framförallt i samhället i stort och avspeglar sig kanske även i kyrkans arbete.
Jag tror att den här uppdelningen är till stor skada för hela samhällsutvecklingen och är en del av orsakerna till att det ser ut som det gör i samhället idag.
Jag tror det är oerhört viktigt att unga och gamla umgås mer tillsammans. Om vi inte gör det, blir vi lite främligar för varandra, vilket skapar rädsla och avståndet ökas ytterligare.
Detta är ju inte minst viktigt i hemmen, där grunden läggs.
Nu hade det ju känts fantastiskt att komma med ett bra förslag, som skulle lösa detta problem................., men det har jag tyvärr inte. Det känns inte som något litet och lättlöst problem.
Men om det från början kändes naturligt att umgås och aktiveras tillsammans över åldergränserna, så kanske det blir naturligare att bli kvar och vara engagerad i kyrkan, när man står med "ett ben i ungdomsvärlden och ett i vuxenvärlden".
Mats
Ditt grundantagande är att man gjorde mer över generationsgränser förr och att det var bra. Håller med dig, fast delvis.
Vi vuxna, inklusive mig själv i högsta grad, går in på tonåringarnas spelplan och borde kanske mera vara på vår egen. Jag tänker på att vi sitter på Facebook, klär oss som ungdomar, äter som ungdomar, lyssnar på samma musik, ser på samma filmer etc.
Rent allmänt måste det ibland vara frusterande för dessa stackars tonåringar att försöka utmärka sig?
Vi vuxna skall vara förebilder och förväntas kommit längre med vår erfarenhet. Detta är alltså inte är ett tonårsproblem utan en problematik för oss vuxna. Vi är rädda för att bli gamla, vi har tappat tron, i synnerhet den kristna, och vi är stora egoister. (kanske en följd av tappad tro?)
Vi är egoister på så sätt att vi förverkliga oss själva många gånger på ungdomarnas bekostnad - tidprioriteringar, relationer, karriärer, upplevelsejakt etc.
Kanske skulle vi, som vuxna, sätta tydligare gränser både för oss själva och för de andra vi har ansvar om vi bara visste vilka vi skulle sätta.
Joachim - som också mest analyserar.
(Kan de närmaste dagarna inte kommenterar eftersom jag är bortrest!)
När jag skriver att vi borde umgås och aktivera oss mer tillsammans, menar jag inte att vi skall bli lika varandra.
Vi måste behålla våra roller som vuxna och försöka vara föredömen. Ungdomarna måste i sin tur få vara ungdomar.
Jag tror det ligger mycket i vad en man jag träffade i jobbet berättade en gång.
- "Sonen tyckte att pappan borde vara mer som en kompis. Pappan svarade då att vi kan aldrig bli kompisar, för jag är din förälder".
Precis som du säger, försöker vi likna ungdomarna och då blir både vi och ungdomarna vilsna. Vi måste försöka umgås med dom roller vi har.
Jag håller helt med om att det ligger i tiden, en rädsla för att bli gammal och denna rädsla gör att vi försöker likna ungdomarna.
Har man ingen tro (kristen tro) på att det finns något efter detta liv på jorden, är det ju lätt att bli lite desperat och stressad och leva som om varje dag vore den sista. Då blir det nog tyvärr naturligt att klamra sig fast vid att vara evigt ung.
Det är kanske just för att rollerna var "klarare" och att vi var mer beroende av varandra förr, som gjorde umgänget naturligare.
Det är kanske dessa "roller" och tron vi måste försöka eftersträva att hitta igen.
Det är så intressant att läsa vad ni skriver! :) Jag tycker att det sker en positiv utveckling i församlingen, men hoppas självklart och ber för ännu fler ungdomar! Hemgruppen som vi startat tror jag kan vara ett jättebra ställe att få "fortsätta växa i tron", som äldre ungdom kan det vara svårt att hitta sin plats eftersom ungdomsgruppen (i alla fall som den ser ut nu) riktar sig mer mot yngre ungdomar.. Har så mycket visioner om vad man kan starta för 18+, men det ska ju finnas unga vuxna som vill vara med också! :) Men jag tycker det är spännande att se vad som händer, och hade personligen tyckt att det hade varit jättekul med en församlingsdag/helg/resa (man kan ju börja smått, och se en resa som en framtida vision om det finns intresse!) för alla åldrar. Då hade man kunnat umgås lite över gränserna, som jag tror är både viktigt och spännande :) Det finns nog mycket att lära av varandra, åt båda hållen. Det kan vara ett komplement till de grupper och sammanhang man kan träffas i som ungdom, vuxen och pensionär. Bara lite tankar så här på kvällskvisten...
Jag tycker det var kloka och trevliga tankar "på kvällskvisten"!
Jag tror säkert att det är en positiv utveckling i Kba församling och ser det även i min hemförsamling. Härligt!
Skicka en kommentar