"Vanekristna i olika kyrkor kan faktiskt inte föreställa sig hur det är att växa upp och leva helt utanför deras umgänge och sedan, ändå, bli varse vår Herre och vad han har gjort för oss." Säger Per Johansson, fil dr i humanekologi, konsult och författare i tidningen Dagen. Se http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174488
Som engagerad Alphaledare ser jag varje termin nya ansikten i församlingsgemenskapen som hungrar efter och gläds över saker som sker i församlingen. Man lyfter fram både sin egen växt och gläds samtidigt med andra. För dem som varit med ett tag i församlingsgemenskapen kan detta bli en utmaning. Ens plats på söndagen är upptagen. Tiden de anställda lägger ned delas upp på fler personer och de "nya" tycks "ta för sig". Detta, plus mycket annat, gör att man lätt kan känna sig utanför fast man är med.
Grundproblemet handlar om hur olika församlingsbor kan visa på hänsyn och inte ha prestige gentemot varandra. Viktigt är det att församlingen har en tydlig vision och att nya respekterar traditioner samtidigt som äldre visar på förnyelse och överseende.
Som med så mycket annat handlar det i grunden om kommunikation och gott ledarskap. Men man bör vara varse om de frågeställningar som artikelförfattaren tar upp.
Joachim - som vill att många nya ansikten skall dyka upp. Vi "gamla" behöver det!
2 kommentarer:
Håller i sak med om att en person som kommer till tro senare i livet, och inte har sina "rötter" i respektive samfunds subkultur, får finna sig i att förbli en outsider, (med få undantag).
Den härlighet som enligt Jesus ges till oss troende, skulle vara den "substans" som gör att vi intuitivt känner igen varandra och älskar varandra. Inte en organiserad enhet.
Antar att HÄRLIGHETEN är en bristvara och därav bristande andlig gemenskap och släktskap.
Väckelse är ett slitet uttryck. Omvändelse och bättring passar bättre och är av nöden idag.
Låt Guds rike komma!
Jag var 20 när jag blev så där hjärteligt frälst efter en dramatisk omvändelse.
När jag kom till församlingen förstod jag inte riktigt vad de sysslade med där. Det tog MYCKET lång tid att få den där vidgade förståelsen för de medkristna. Att alla inte är lyckligt saliga jämt - att alla inte har gjort en dramatisk omvändelse - att alla inte självklart njuter av Andens gåvor "jämt" eller känner Guds närvaro i sig/vid sin sida "jämt" - att alla inte ber och läser Bibeln oavbrutet... En del var t o m lagom feseljumma och det reagerade jag så starkt emot till en början.
Nu har jag tisdvis hunnit vara feseljummen själv, men man har en särskild kultur i sin församling och den som är ny behöver vänja in sig i den. Om Jesus är i centrum - då märker den nykristne det. Antingen stannar växten eller man drar vidare. Ljummen pöl odlar ohälsa och rymmer mycket..!?
Skicka en kommentar