Celebrate Recovery

Under hösten kommer vi att i församlingen börja med Celebrate Recovery, CR. Det är ett kristet tolvstegs-program med tydligt fokus på att den högre makten är Gud, att evangeliet kan hela, bota och upprätta!

Dagligen möter vi människor som bär på sår, ovanor och kemiska beroenden. Såren kan vara gamla, från vår barndom men de är ändå sår vi bär med oss och som ofta aktualiseras vid speciella händelser i livet. Våra ovanor sätter oss många gånger i situationer som avskärma oss och som kan skapa rädslor. Det kan vara aggression, avundsjuka, svartsjuka, girighet, stolthet och mycket annat. Och det kemiska beroendet kan vara väldigt olika beroende på person och liv, alltifrån alkohol, andra droger till osundund matkonsumtion.
Slår man samman allt så finns det i de flestas liv sådant som gör ont, som är söndrigt och som längtar efter en särskild omsorg. Man kan bara gå till sig själv och konstatera brister. Många av oss är som lökar som egentligen vill bli avskalade av våra hårda skal, där insidan får komma fram, men där det inte går pga av miljö, rädsla och annat.

CR löser inte allt men vill vara ett kristet alternativ på den grund som Jesus en gång och alltjämt ger oss. Mycket förmår vi inte själva men just med Guds hjälp, med en församlings stöd och omsorg så kan vi ta små steg framåt! Det är detta CR vill vara en hjälp i.
I höst bildas en pilotgrupp som inte riktar sig till allmänheten. Så småningom kommer denna grupp att erbjuda fler att gå CR och tanken är att det skall bli så naturligt som möjligt att vara i goda miljöer där det tillåts att vara svag.

Själv är jag övertygad om att detta kommer att leda till att människor, församlingen och kyrkan blir både trovärdigare och starkare. Att, oavsett vem vi är och hur långt vi kommit på trons väg så blir vi mer "hela". Många har idag svårt att vara sig själva eller visar i vart fall upp en fasad som inte alltid motsvarar insidan. Det går åt mycket kraft till detta som man skulle kunna lägga på annat.

Här är Celebrate Recoverys svenska hemsida. Går gärna in där och läs mer! Du får gärna komma med synpunkter och andra tankar. Pilotgruppens arbete är att förutom själva får erfarenhet av kursen se till så att den blir så bra som möjligt för andra!

Joachim - som tror att Gud kan hela och upp
rätta!

Fundering

Under mina 26 år som präst har jag gått på många möten och samlingar som syftat till hur vi skall nå ut till "folket". Vi har mängder av fina lokaler i församlingarna som består av både kyrkobyggnader och församlingshem. Svenska kyrkan syns i massmedia när prinsessor döps och kungligheter gifter sig och vid många andra tillfällen. Otaliga helgmålsböner och gudstjänster har sänts i tv. Till detta kan vi lägga alla anställdas, förtroendevaldas och frivilligas fantastiska insatser i mängder av olika verksamheter. Otaliga är de möten och samtal som skett i hem och vid andra bord.

Och trots allt detta visar statistiken på sjunkande siffror. Färre gudstjänstfirare och medlemmar. Färre som döps och betydligt färre konfirmander. Och jag vill snart återkomma till hur man skall förhålla sig till detta, för man kan ju bli ganska deppig om man är lagd åt missmodets håll.

Men liknande fenomen sker just nu i andra sammanhang i samhället. Under samma antal år har jag hört om människors lika värde. Både kyrka och "världen" har sagt att vi måste kämpa mot rasism och främlingsfientlighet. Alla partier tar vid varje val fram hur man ser på alla människors bästa och man har här samma tillgång till media och lokaler.

Och trots detta visar statistiken på att främlingsfientligheten är större än på länge. I arbetet med och för romerna märks det hur provocerade vi blir i vår trygghet och hur flera helst skulle önska att de försvann så att vi kunde fortsätta leva i vår "bubbla". Det sker demonstrationer och protester av olika slag och folk försöker verkligen basunera ut sina uppfattningar och likväl finns fientligheten under ytan!

Det jag funderar över är vad som styr samhällets "strömningar", vad får folk att tycka, känna och tro som de gör? Det känns nästan som vi blivit avtrubbade för det heliga och att det överhuvudtaget kan finnas en Gud. Vi har blivit likgiltiga inför människovärdet eftersom den som sitter på trottoaren är mera att uppfattas som ett hinder man kan snubbla över än en medmänniska av kött och blod. Ett knivslagsmål i veckan handlade om 700 kronor där man var beredd att döda för att få in pengarna! Det är som om allt är fint och bra och man kan säga goda saker, så länge det inte kostar på för en själv och ens egen bekvämlighet.

Men nu finns det en stor grupp i samhället som inte har sagt så mycket utan som mest varit tyst och betraktande. Man har inte gjort något dumt men man har inte heller behövt offra så mycket. När denna stora grupp mer och mer upptäcker att våra resurser inte räcker till, när ensamheten bara blir större och större, när det tomma hålet i människors inre inte kan fyllas med konsumtion och annat ytligt så är jag övertygad om att det kommer en reaktion. Vi vill, gemene man, inte ha ett så kallt samhälle som det är på väg att bli utan vi vill ha ett samhälle där människan syns och där man också tar vara på vår egenart och där mångfalden inte blir att man bryter ner varandra utan tvärtom låter olikheten vara, men förhåller oss till den på ett kanske annat sätt.

För mig som kristen är det viktigt att frimodigt kunna lyfta fram de andliga värdena och visa att Bibelns ord ger svar. Att bjuda in till gudstjänst och låta Guds helige Ande komma med påfyllnad. Och att andra också har frimodighet att göra detta!

När ohälsan kommer över en och man bara har en enda önskan om att få fortsätta leva, jag har ju själv varit där, så blir perspektivet ett annat. Jag är övertygad om att många på Estonia, oavsett tro, bad en bön när man såg det allvarliga! Vi skall inte behöva hamna där men vi behöver nog bli omskakade på ett nytt sätt för att se kyrkan och tron, för att se människovärdet och för att teorier blir till handling.

Vi skall inte bli missmodiga men inte heller naiva. Vi har ett samhälle som vi har kämpat för, som vi under många hundra år har bett för och som har fått ha fred. Med gemensamma krafter kan vi hitta tillbaks till en kurs som ingjuter mer hopp och glädje.

Joachim - som bara funderar lite grann.

Frustration

Mötte häromdagen en pensionerad dam som var så ledsen när hon tänker på de nyanlända "fattiga" från andra länder som numera dagligen sitter på drygt tio platser i Kungsbacka. Och inte bara här utan i flertal städer och mindre samhällen har tiggarna börjat utgöra ett vanligt inslag i stadsbilden.

Kvinnan var uppriven och ledsen för hon hade varit yrkesverksam och bodde bra och visste inte vad hon skulle göra. Många frågor kom ur hennes inre: Hur kan man hjälpa? Varför kommer de hit? Vad behöver de? Och en del av funderingarna handlar ju om att de genom sin närvaro pekar på de orättvisor som finns i världen. Hur bra vi har det medans andra har det så svårt. Damen hade, på sitt sätt, blivit provocerad av dem och var tvungen att förhålla sig till detta på något sätt.

En del säger att vi har det bra för att vi har jobbat och slitit, men det har många av EU-emigranterna också gjort utifrån sina förutsättningar. Regimer i olika länder har satt villkor som de nödgats följa och i dag ger den "fria marknaden" en del människor fördelar medan andra sätts ännu mer åt sidan.

Det är som hela vår välfärd sätts på gungning och därmed också en del av vår trygghet. Och när tryggheten skall finna något nytt att hålla fast vid för att dämpa oro, så vet den inte var den skall söka. Vi är samtidigt ett land som är sekulariserat, vilket betyder att den medvetna tron har hos många satts åt sidan. Man behöver inte Gud, Jesus eller kyrkan anser man. Det har inte varit aktuellt att öppna sin bibeln, fira ggudstjänst och man har många gånger inga vänner med vilka man samtala tro med. Det har blivit en privat angelägenhet i detta land. Detta leder till att många är ensamma med sina innersta tankar och känslor.

Men samtidigt gör nöden något med oss. Man blir tvungen att ompröva både övertygelser och livshållning för man märker att det finns klara brister som man vill råda bot på. Det är i detta läge vi behöver varandra! För är det något man kommer till insikt i så är det nödvändigheten av att få hjälp och stöd av andra. Tänk om det var du och jag som satt och tiggde för att vi inte hade något val?

Det kan t o m vara så att den nya ökade medvetenheten om att det finns fattiga, att alla inte har det så bra som vi har det kan leda till något positivt! Allt behöver inte vara negativt. När vi blir mer tacksamma över det som vi har, och som vi så lätt tar för självklart, så händer det något gott med oss. Man vårdar, delar med sig och slit och släng mentalitet kan minska. Girigheten kan förvandlas till generositet och utgivande av både ens materiella saker samt av det som man äger i sin personlighet. Man kan dela med sig av sin tid och sitt engagemang. Att man helt enkelt bjuder på sig själv!

En del av detta låg i Jesu missionsbefallning i Matt. 28:18 ff. Att vi skall gå ut och göra folk till lärjungar betyder att medvetandegöra vårt beroende till Gud och varandra. Att vi inte klarar oss själva men att vi är unika och värdefulla! Och att ingen är förmer än den andre!

Tänker på damen som jag beskrev i början. Låt oss känna nöd inte bara över dem som kommer utan också över oss själva. Men låt oss be att vi bli bevarande från missmod för det skapar ofta bara handlingsförlamning och sätter inte igång några goda krafter.
Med Guds hjälp och hans helige Ande så kan förvandling ske. Om vi på nytt låter vår strävan efter trygghet närma sig bibelns blad, så kommer vi att se en positiv förvandling.

Joachim - som funderar på hur stadsbilden ser ut om tio år?

Tankar på prästvigningsdagen

Har idag haft fint besök i Kungsbacka av pastor Runar Eldebo. Han är verksam i Värnamo missionsförsamling och har en erfarenhet och ett kontaktnät som går utöver det vanliga! En gemensam vän förde oss samman med tanke på att vi enligt honom hade en del gemensamt. Så var fallet! Två församlingsledare med en mycket stark längtan att bygga Kristi kyrka och kärlek till den egna lokala församlingen. En stark evangeliserande ådra och ett aktivt nätverksbyggande karaktäriserar oss också.

Det var givande att få detta besök just denna dag eftersom det idag också är 26 år sedan jag avlade mina prästlöften i Växjö domkyrka och fortfarande "brinner" jag för att bygga "Kristi kropp" - församlingen. Men det är många prövningar som vill få en ur kurs. Som ex. kan nämnas dödliga sjukdomar, tidningsskriverier utan namnunderskrift, "Uppdrag granskning" som för journalistiken in i nya banor. Detta och mycket annat, inte minst den allmänna kraftiga nedgången av gudstjänstfirare i landet, är ju ärligt talat inte uppmuntrande. Vi är i ett land som i många sammanhang inte längre räknar med Guds närvaro och möjligheter.

Det är då något händer i en evangelist hjärta och det är att evangeliet behövs ännu mer! För evangeliet; det Jesus, Guds egen son, sa och gjorde, hans lidande, död och uppståndelse. Det gäller i alla tider och erbjuds alla människor och det kan förvandla allt, fortfarande i dag! Det är inte förlegat utan högaktuellt!

Det är detta som driver mig och flera andra syskon i Guds stora familj. Det spelar ingen roll om de titulerar sig utövande katolik, ortodox, pingstvän eller missionsvän. Gränsen idag går inte mellan samfunden och kyrkorna utan i våra egna hjärtan och det krävs faktiskt ett visst mod och nedlagd prestige för att erkänna det!

Och kanske kommer detta synsätt i samma ögonblick som man tydligt säger att den heliga Skrift är Guds ord. Att Jesus är Frälsaren och det som försonat all vår synd och som instiftat sakramenten och som sänt sin helige Ande till vår hjälp. När man erkänner detta från sitt innersta och är trygg i sitt eget sammanhang då möts man över gränserna med en kärlek som kommer inifrån och som inte egenproducerat eller enbart fina ord.

Under mina 26 år som präst har detta vuxit fram, inte minst tack vare mitt engagemang i Oas rörelsen men också för att jag haft nåden av att ha en församling vars medlemmar också har fostrat mig och jag får gå tillsamman med dem i glädje och sorg. Detta är stort, ja mycket stort! Det handlar om att dela livet!

Så trots att det kommer prövningar i vägen så finns det mycket att var tacksam över och jag är övertygad om att vi kommer att se en ny väckelse i detta land. Hur detta kommer att ske vill jag gärna återkomma till men just nu vill jag bara tacka för 26 år, för syskon i Guds familj och över församlingen i vilken jag verkar.

Joachim - som ser fram emot kommande år med Celebrate Recovery och mycket annat som är inplanerat.
Foto: Martin Ericsson