Tacksamhet

Så har ännu en födelsedag nått sitt slut. Det är midnatt och något mer ojämnt än 51 en måndag kan man nog inte fylla. Jag är berörd av alla gillande på Facebook, trots att jag vet att det går rätt snabbt att trycka. Och likaså enskilda lyckönskningar. Och stort var också att många såg och reflekterade över mina ord till Margot som fyllde dagen före. Kan inte tillräckligt tacka för allt detta!

Nu till dagens fundering. När man blir äldre gillar man mer och mer att ge och det är inte alltid så lätt att ta emot. När man var barn ville man ha paket och man hade inga bekymmer med det. Lite svårare var det ibland att ge. Men barn har lättare att ge och det är ofta teckningar eller kramar som kärleksfullt delas ut.

Det är bra att vi vuxna vill ge, att vi kan dela med oss, men det är inte så bra att vi många gånger har svårare att ta emot. Vi vill ju inte upplevas som varandes giriga utan vi säger: "Inte skall väl jag ha..." "Det är alldeles för mycket..." "Du borde inte kosta på något så dyrt ..." osv. Det är som att vi tänker att gåvorna vi får skall vi ha gjort oss förtjänta av! Men så är det väl egentligen inte utan de ges av någon för att denne/a vill och visa på sin vänskap/kärlek.

Så här måste det ju vara också när Gud ger. Han vill ju ständigt ge oss, sina barn det bästa, men vi har ofta svårt för att ta emot eftersom vi inte anser oss tillräckligt "duktiga". Vi är ju inte värdiga för vi läser inte ofta i bibeln, går i kyrkan eller vad det nu kan vara, som vi borde (enligt egen måttstock). När man då predikar att Jesus ger inte bara en liten present utan den största av alla gåvor, sitt eget liv, blir det väldigt komplicerat! Hur gör man för att ta emot den?

Här är ett pedagogiskt problem som också har med psykologi och sociologi att göra. Det är inte så att man inte har hört om vad Jesus gör för oss i våra liv, utan hur gör man för att det skall bli verklighet, vad skall andra säga om man börjar gå i kyrkan och vad händer med mina vänner och familj och jag skulle gå och bli kristen? Trons gåva eller hur vi nu skall uttrycka det, tas lättast emot när man är i en svår situation för då har man inte så stor prestige. Man tar emot allt man kan om krisen är tillräckligt djup. Barnen har inte heller så mycket prestige, trots att de inte har något kris! Det tar gärna emot så mycket de kan. Gör inget om det är dyrt ibland!

Med dessa ord vill jag bara säga att jag är så tacksam över allt som ges och jag tar gärna emot. Inte minst Herren själv och det han kommer med vill jag ta del av. Men jag gör det för att kunna räcka vidare! Det finns många på vår väg som behöver det som vi själva första tagit emot. Tar vi inte emot har vi inget att ge! Så tack för kärlek och omtanke. Nu har man något att ge vidare till den som saknar! Detta flöde gäller mycket i allas våra liv! Och i många sammanhang!

Joachim - som nu är tre dagar på ÅH's stiftsgård, på prästfortbildning! Så underbart! Man tar emot och låter sig bli fylld för att sedan kunna ge!

Vänner som sitter på gator och torg

I min kommun kom det en motion om att förbjuda folk att sitta på trottoarer eftersom det är olämpligt. Som väl röstades den enhetligt ner. Jag har hört från flera håll under senaste året olika argument när det gäller ett sådant synsätt på våra EU-emigranter; farligt för synskadade, det väcker obehagskänslor och dåligt samvete, de kan bli sjuka om de sitter på marken etc.

Vad det djupast handlar om är att man inte har sett människan bakom/i tiggaren. Utan man har direkt gått till en slags problemlösning som syftar till att få bort dem. Detta är inte alls en lösning utan ytterligare ett sätt att stoppa huvudet i sanden.

Romernas situation, för det är framför allt dem de handlar om, har blivit en enorm utmaning för oss, för mycket riktigt kan vi inte lösa Rumäniens ekonomiska problem som i viss mån, tillsammans med rasism, har orsakat denna situation. Hela södra Europa har en finanskris som mer och mer kommer att göra sig hörd i vårt eget land.

Man säger att tiggarna tillhör ligor, har hallickar, vill inte anpassa sig, inte jobba mm. Och man hävdar att man vet, för man har sett och hört. Men sanningen är att när man möter dem, talar med dem och tar in deras personliga berättelser, så förstår man bättre hur komplex situationen är! Flera av dem är t ex. lika gamla som ens egna barn. De vill inte själva vill sitta och tigga! De har drömmar om ett bättre liv! Men de har inget val och varje slant de får in är bättre än inget! När man öppnar sig för allt detta kan man inte låta bli att bli berörd!

Vi, kyrkor och andra berörda, kommer att ha en samling den 6 mars kl 14:00 - 16:00 i församlingshemmet Skansen för att se hur vi tillsammans kan möta denna utmaning i vår stad! Det vi kan göra är nämligen att prata med varandra hur vi själva ser på detta och hur vi tänker oss att själva och andra bör agera. Vi bjuder in polisen, kommunen, centrumfolk, kyrkor m. fl. Tillsammans har vi ett ansvar och ofta när man stöter på problem tjafsar man mer mot andra än att se hur vi tillsammans kan ta, många gånger, små steg framåt. Risken är annars att vi börjar klaga på varandra istället för att möta själva problemet!

Så välkommen, både du som läser dessa rader och dem du inbjuder, den 6 mars! Vi kommer inte att lösa problem, men vi kan på ett bättre sätt lyfta upp dem!

Joachim - som själv kommer från en koloniträdgård.

Yoga eller inte?

Under veckan delade jag en länk om yoga i vilken Olivia delade sin syn om Yoga och risker med den. Det blev många kommentarer som jag, ärligt talat, kände på förhand att det skulle bli. Varför är detta en så laddad fråga? Det finns säkert flera infallsvinklar, men jag tror inte enbart att det handlar om själva ämnet utan om vem, när och hur saker förs fram.

Ett annat exempel på laddade diskussionsämnen. För några år sedan var det otänkbart med så mycket nattvardsfirande och man förde fram att de högkyrkliga prästerna ägnar sig åt för mycket liturgi och mysterier. Att man koncentrerar sig för mycket på formerna än på själva innehållet. Idag lyfts nattvardsgudstjänsten (högmässan) fram som huvudgudstjänsten, den "normala" gudstjänsten. Man får oftare och oftare säga att det inte är nattvard istället för tvärtom. Detta lyfter jag fram som ett exempel på att det är lätt att komma bort från själva kärnan, det centrala. I mässan är det Jesus Kristus och han är hörnstenen i hela kyrkans byggnad.

Tillbaka till yogan. En annan viktig anledning till diskussionen, förutom vem, när och hur, är detta med att den som inte gillar yoga i kyrkan energiskt hävdar dess icke kristna bakgrund, medan förespråkaren lyfter fram att man mycket väl i våra sammanhang kan nyttja yogans "tekniker" om man bara skalar bort detta med annan religion. Här kommer man till en pedagogisk och i viss mån psykologisk effekt! Varför skala bort en varas egentliga innehåll? Sanna yoga utövare har kurser på flera år för att lära ut yogans principer som inte bara är fysiska övningar med andningsteknik! Inte skulle jag vilja att man hade bibelkurser och samtidigt tog bort bibelns auktoritet eller underlät lyfta fram bibelns gudomliga inspiration. Så var det med nattvarden, att det var innehållet som var det väsentliga! Att fira nattvard och säga att det är något annat än det Jesus instiftade på Skärtorsdagen är att göra det till något annat.

Så min grundfråga är behövs Yogan för att komma till tro på den uppståndne Frälsaren Jesus Kristus eller för att bli bevarad i tron på densamme. Om man nu skalar bort "innehållet" finns inte de yttre uttryckssätten redan i meditation, liturgisk dans mm? Är det okej, att hela tiden ta bort innehåll och fylla begrepp med nya innebörder för att "locka" eller tillfredsställa? Kan man göra så med nåd, synd, frälsning etc....

Var finns grunderna för detta i Bibeln? och är detta något Jesus önskar? måste ju vara adekvata frågor. Och självklart kommer vi säkert fram till olika svar. Men egentligen talar jag i hela detta resonemang inte emot yogakulturen utan min hållning är snarare att tala för Jesus.

Joachim - som tror att det är viktigt att samtalet förs.