Uppmuntran

Här kommer en dagsfärsk händelse.

Igår var jag i behov av viss uppmuntran och det är ju trots allt så att man just nu lever i en extra ansträngd tillvaro. Men tjugo minuter efter min stund av eftertanke, som var i går eftermiddag, ringde telefonen. En dam meddelade att hon har fått en blomma, men att hon kände starkt att den var ämnad till mig. Hon bor i Göteborg och är för mig obekant. Vi har mötts i Oas sammanhang och jag förstår att det är en av alla underbara syskon i Guds stora familj.

Hon bemödar sig att sätta sig på pendeln till Kungsbacka och i förmiddags mötte jag upp på stationen och hon överräckte blomman samt en förbön. En liten dam vid sina sinnes fulla bruk, som utstrålar Kristus och som verkligen var sänd av Herren. Gud sänder människor på det mest fantastiska sätt och man kan inte sluta att förvåna sig. Allt skall naturligtvis prövas och kunna belysas men detta var så tydligt. Efter fem minuter fortsatte hon sin väg och jag min.

Alla tillhör vi en större familj och det är nog så, även om det är svårt att både fatta och ta till sig, att Herren faktiskt har koll. För sådana som jag, som ibland fattar trögt och som behöver en tydlig Gud, så kan han behöva sända en liten dam. Tack gode Gud för din omsorg! Och för människor som går efter din vilja!

Joachim - som varje dag jobbar med detta underbara, att förtrösta

Vem är min nästa?

Här kommer, enligt önskemål, den text som jag skrev i församlingstidningen "Kyrkfönstret".

Vem är min nästa?

Har under längre tid varit sjukskriven. När man är svag och i behov av vård, kommer funderingen om vem som är ens egentliga nästa. Är det de som ger finast blommor eller ber flest böner? Är det de som ringer eller skickar brev och sms? Är det de som annars inte hör av sig och som plötsligt engagerar sig? Det här har jag funderat en del över och samtidigt vänt på resonemanget, vems nästa är jag?

Tänker mycket på Jesu berättelse om mannen som blir nedslagen på vägen till Jeriko. När man ligger där så blir ens nästa den som man på ett eller annat sätt tar emot hjälp ifrån. Allt är beroende på vems perspektiv man utgår ifrån!

Det vi människor har gemensamt, oavsett om vi bor i Sverige, Afrika eller någon annanstans, är att när vi drabbas av sjukdom, svaghet och utsatthet är vi beroende av någon som kan lyfta oss och bära våra bördor.

I vårt samhälle är det nästan fult att vara svag och vi vill gärna klara oss själva och inte vara beroende av någon annan. Det gör att kärleken mellan oss inte får den möjlighet att växa som den annars kunde göra. Att säga tack och ta emot hjälp är inte fult. Att få ge och offra något av sitt eget gör att man själv också växer som människa. Men att tro sig alltid vara stark är en illusion och det undergräver sunda kärleksfulla relationer. Att vara människa i kristen mening är att vara beroende av både Gud och andra. Och då behöver man erkänna sin svaghet.

I mitt fall, med en njuroperation, blir det så uppenbart hur beroende jag är av andra. Man blir tacksam ända in i hjärteroten och naturligtvis funderar man omedelbart på hur man skall kunna gengälda allt gott. Men här finns också en sanning; det handlar inte alltid om att ge tillbaks utan att ge vidare till den man möter. Sann kärlek kräver inte gentjänst utan önskar förvandling.

Att ta emot i livet för att kunna ge vidare, är nog bland det viktigaste som kan ske i en lärjunges liv och i församlingen. Mission, evangelisation och diakoni handlar om att ta ansvar för det man själv först har fått, för att sedan räcka vidare till den som behöver.

Individualismen, och dess tvilling egoismen, hindrar ett sunt utflöde och till slut blir det lika unket som ett stillastående vattendrag. Man ser kanske inte alltid ansiktet på sin nästa men man kan i sitt eget hjärta ana vad som är rätt. I sin undervisning visar Jesus oss hur viktigt det är att ge.

Så djupast handlar ”att vara en nästa” både om att ge och ta emot. Att vara beroende av varandra! Gud älskar en givare, men säger också att vi skall ta emot som ett barn! Ta hand om din nästa och låt dig bli omhändertagen!