Men trots detta och att påven skriver till katoliker på Irland; "Ni har fått lida fruktansvärt och jag är uppriktigt ledsen. Jag vet att inget av det ni utsatts för kan göras ogjort", så är det människor som anser att detta inte räcker.
Bot och bättring är intressant. Det går inte att göra dessa hemska övergrepp mot barn ogjorda. Tusentals människor går idag med minnen från sin barndom, som offer p g a vuxnas övergrepp. Finns det överhuvud taget en framtid att tala om för dessa; både offren och även förövarna? Kan man hela det som gått sönder? Och vem ansvarar i så fall för det helande? Jag, som tillsammans med hela världens befolkning, tagit del av alla dessa artiklar, vad kan jag göra mer än att ta avstånd och fördöma? Hjälper det?
Hur gör vi med alla de pedofilövergrepp som dagligen sker i vår närmiljö, men som inte fått några rubriker? På något sätt är vi alla del av en bortvänd värld, där vi skadat både oss själva och andra. Konsekvenserna har bl. a. blivit att det för många inte finns mycket mer än att hela tiden lyfta fram bristerna, man fastnar i detta.
Var sak har sin tid, och dessa övergrepp måste fram i ljuset, men just nu känns det som om vi också behöver plats i våra medier med det som hjälper oss med att se det som reser oss upp. Som fyller oss med hopp och framtidtro. Inte för att nonchalera, utan för att visa att det finns något mer, även för de drabbade. Denna balans är inte lätt, men nödvändig.
För mig är det viktigt att skilja på de synder/övergrepp som begåtts och Jesus själv. Han måste gråta floder när han ser dessa onda handlingar, men likväl vill han sträcka ut sina sårmärkta händer till dem som vill ta emot hans hjälp och han erbjuder den frid som övergår allt förstånd.
Joachim - som funderar kring denna balans på den "Gode Herdens söndag"
