Följ Oas-förberedelserna på Twitter

Vill bara göra er uppmärksamma på att förberedelserna för sommarens OAS-möte i Borås är i full gång och programmet är så digert och inspirerande, att de flesta kan finna något som berör.

Se på OAS egen hemsida!

Följ med via kampanjgeneralen Jan Hallquists twitter! Jag tror att vi alla behöver inspiration i vår kristna tro och vi har olika källor till detta. Det viktiga är att vi finner den plats där Guds Ande kan få tala till oss och leda oss vidare. OAS är en karismatisk förnyelserörelse med rötterna i Svenska kyrkan som årligen uppmuntrar tusentals lärjungar genom bl.a. lovsång och undervisning. Samtidigt jobbar man också på bred ekumenisk front, både nationellt och utomlands.

Vi vill vara tydliga i detta att Jesus är Guds son och vår Frälsare. Hos honom finns något som man inte kan finna någon annanstans. Detta är en trosfråga och därför vill vi hela tiden lyfta fram denna skatt som vi delar med den världsvida kyrkan. Tillsammans med bröder och systrar inom den karismatiska väckelsen stärks hoppet och tron.

Joachim - en av styrelseledamöterna i OAS

Carola - en kvinna som berör

"Carola berättar om sitt engagemang för fattiga och den smutskastning hon känner från pressen: Jag gör det jag tycker är viktigt" skriver Dagen.

Carola är en person om vilket det tycks mycket och det är villkor, som alla som ger sig ut på den offentliga arenan, man får leva med. Men att så många skall feltolka och nedvärdera är obegripligt. Carola engagerar sig, bryr sig om människor som drabbas etc. Det är faktiskt mer än vad många av oss andra gör!

Man får gärna kritisera både Carola, oss präster m. fl. men man bör ändå vara medveten om vad man själv gör. Många kritiker och "gnällspikar" bidrar inte med något själva utan de lägger ner sin energi på att just kritisera andra, särskilt offentliga personer, som man nästan tycks ha en avund inställning till.

Stå på dig Carola! Var frimodig! Du, liksom alla vi andra, gör misstag, men vi vet var förlåtelsen finns. Så länge vi kämpar med ett ärligt hjärta och med ett gott syfte skall vi fortsätta engagemanget och för det som vi brinner för!

Joachim - som vill ha fler engagerade i samhället, men som inser att många är rädda för att få kritik och då är det lättare att vara passiv.

Sverige står modell för en ny andlighet?

Svenska Dagbladet skriver följande: "Gud är inte död i Sverige, men nästan. Fast det är bara den gamla personliga, styrande och ställande guden som är på väg att gå hädan. När filosofer och tänkare runt om i världen livligt diskuterar en ny gudssyn kommer de fram till en grundhållning som liknar den typiskt svenska.

Vidare står det "Enligt en återkommande internationell undersökning om människors värderingar, World Values Survey, är Gud viktig bara för var femte svensk (17 procent) och religion är viktigt för enbart var tredje (35 procent)".

Läs hela artikeln här!

Visst är "individtron" utbredd i vårt land och likaså är väldigt många verbalt säkra på vad man inte tror på. I alla fall inte på en Gubbe där uppe! Inte heller har en man vid namn Jesus något större inflytande, han levde ju för så länge sedan!

Fast detta är ju nu Sverige! Och faktum är att det håller på att hända något även i vårt land! Det blir fler och fler medvetna kristna i detta land, som regelbundet ber och läser i den heliga Skrift. Och ser man globalt, så är det på detta sätt det ser ut i andra delar av världen. Fast den bilden får man inte av svensk massmedia.

Det som bl. a. är spännande och utmanande för oss här hemma är att den personliga tron är inte en filosofi för den religiöse. I slutänden måste vi alla fundera på vad vi tror på och eftersom tron för mig är en relation med levande Gud, så betyder det att man kan inte, enligt mitt sätt att se på det, ha relation med en filosofi. Den kan möjligtvis hjälpa mig till olika insikter, men den kan inte sona mina brott eller erbjuda liv.

Om Gud endast bli något individualistiskt subjektivt, så förstår jag att de etablerade religionerna blir till stötostenar, efter som de lyfter fram gemenskapen, den objektive Guden och att vi är i behov av förlåtelsen som kommer utifrån, något som vi inte kan pressa fram av egen kraft.

Joachim - som känner att i sekulariserade Sverige kan många aktörer få gehör. Men till slut är det bara sanningen som segrar och för mig är Jesus "Vägen, Sanningen och Livet".

Snö och OS

Det råder just nu nyhetstorka och jag finner inte så många intressanta rubriker i våra tidningar. Det mesta handlar om snö och OS. Det är som om vi människor har svårt att ta in mer än några ämnen.

För oss med mycket snö har det ändå blivit en tankeställare; naturens krafter är starka och jag tror att det är en och annan som psykiskt lider av allt detta snöande. Man är liksom maktlös och kanske är det en god insikt för alla oss som tror att vi har kontrollen.

Jag återkommer när det dyker upp något att samtala kring. Du kanske själv har något uppslag? Välkommen att göra din röst hörd!

Joachim - som skall ut i snön :)

Kristendomens betydelse stryks i ny kursplan

Skolverket ska ta fram nya kursplaner för alla ämnen i grundskolan.
Men när det gäller kursplanen för religion har verket fått hård kritik.
Texter om kristendomen som funnits med tidigare har strukits. Detta skriver Aftonbladet i en artikel. Även Dagen skrev om detta för en tid sedan.

Naturligtvis kan man ha olika uppfattningar om kristendomens betydelse, men vad löser man med att förringa kristendomens betydelse för vårt land? Vilken grundsyn har man på den kristna tron och dess utövare? Vems ärende går man när man vill göra alla religioner likvärdiga? Vilken tro har våra politiker eftersom deras och andra ansvarigas tro påverkar uttrycksätt och hur man hanterar detta ärende. Varje människas personliga tro, oavsett om de är ministrar eller inte, visar sig i ord och handlingar.

Att ta bort kristendomens betydelse är jag personligen starkt emot eftersom det kommer att medföra att unga generationer tappar en grunddimension. Vi blir mer och mer religiösa analfabeter i vårt land! Hur skall en individ lära sig att uttrycka sin egen tro om man inte har ett grundspråk. Vårt andliga grundspråk i Sverige är kristendom och har så varit i många hundra år.

Joachim - förespråkare av kristendomsundervisning

Kunskap öppnar perspektiv

Finns det en religiös analfabetism bland journalister? Är det "vi och dom"-konceptet som råder på redaktionerna? Enligt Madelene Engstrand Andersson, som studerat hur dagstidningar skildrar religion, är detta ett faktum.

Detta kommer egentligen inte som en nyhet och det gäller inte enbart brist i ren kunskap utan det saknas även förmåga i hur man sätter sig in i en övertygad människas situation. Vi utgår alla från vår egen kontext och något annat kan man ju inte vänta sig! Problemet är bara att detta skulle behöva tydliggöras eftersom man ibland får känslan av att journalister ikläder sig en alltför stor kostym. Subjektivitet döljs av s.k. objektivitet.

Den bild/de bilder av religiösa människor som finns idag är vi kristna själva delvis skuld till, vi behöver en sund självrannsakan. Allt är inte "massmedias fel". Samtidigt behöver också massmedia granska sig själva, liksom alla andra. De senaste händelserna med bl. a. en biskop "som inte är välkommen på sin arbetsplats" eller en polischef som anklagas för att nästan vara en "Jekyll och Hyde" visar på en behövlig journalistik, samtidigt undrar man ibland om den energin som läggs på att granska andra vänds tillbaks, så skulle det säkert finnas ett och annat att upptäcka. Skytte är ett ex på hur trenderna på 70-talet var. Det behövs en sund självkritik bland de som granska andra. Inte minst kunskapsmässigt.

Joachim - som gillar det skrivna ordet

Värdegrund = tro?

”Muslimer och KD har gemensam värdegrund” säger Imam Abd al Haqq Kielan i tidningen Dagen.

Detta är intressant, men för det första måste man tydligt bena ut vad som man menar med "muslimer". Skall man se på muslimer över hela världen som en homogen grupp? Det är för mig lika felaktigt som att se alla "kristna" som en enda grupp, som har samma övertygelse, även om man delar de centrala bitarna.

Det andra är vad man menar med värdegrund? Ett världigt populärt ord som idag, i många sammanhang, används som synonym till tro/bekännelse. Att värdegrund och tro går in i varandra håller jag med om, men inte att sätta likhetstecken mellan dem!

Min kristna tro är grunden för min värdegrund. Hur jag värderar min omgivning har att göra med min tro. Tyvärr är det idag inte tydligt hur viktigt den inre övertygelsen/tron är för de nenskilde eftersom gärningsrättfärdigheten i samhället är så stark. "Tro som du vill bara du gör det folk anser är rätt". Men som Luther sa; en goda gärningar gör inte (nödvändigtvis) en människa god, men en god människa göra goda gärningar".

Jag tror att det måste bli tydligt att den kristna tron har att göra med mitt hjärtas överlåtelse till Guds ende son, Jesus Kristus. Att betrakta den kristna tron utan detta är att förringa den. Sedan befinner vi oss på olika avstånd från kärnan i tron. Men detta centrala gör att världsreligionerna skiljer sig åt.

Nu skall inte Imanen vara med på en lista och det är nog klokt. Samtidigt vill jag ändå lyfta fram att det är stort när man möter någon med en trosövertygelse. I bästa fall, och med respekt, så förstår man att tron är viktig för den andre och vise versa, även om man inte dela den!

Joachim - som ser på religionsdialog som något kompletterande till evangelisation/mission och inte istället för.

Korta gudstjänster

En dam kom igår och beklagade sig. Hon var sjuk i söndags och kunde ej gå till kyrkan utan var tvungen att se på tv-gudstjänsten. Men den vara alldeles för kort! Hon är van vid långa gudstjänster i Kungsbacka kyrka.

Hur lång skall en gudstjänst vara? Frågan är egentligen felställd eftersom tiden bör inte vara den enda "kontrollen". Innehåll, variation, undervisning mm är viktigt. Söndagens gudstjänst är ju ändå ett möte med den som man skall träffa i evighet!

Något som var kort och kärnfullt var söndagens Helgmålsbön från Varberg, Sollyckans kyrka. Lennart Henriksson från OAS (barnoas) talade och det var tydligt och lätt att ta till sig! Se gärna den här!

Joachim - som sällan ser på tv-gudstjänster, men inser att det är viktigt för en stor grupp människor!

Oduglig tjänare!

I går var evangelie-texten hämtad från Luk. 17:7 ff där Jesus säger bl.a. så här enligt bibel 2000:

"När ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."

Att vara en Jesu lärjunge är inte att vara oduglig, utan veta i hjärtat var man har sin identitet och sitt värde - nämligen hos Gud. Ser man tidningsrubrikerna så är de fulla av människor som på ett eller annat sätt söker bekräftelse genom att "sätta sig" på andra.

Ex.

"Åtta svenska organisationer, däribland Amnesty och RFSU, kräver i ett gemensamt upprop att regeringen antar en särskild handlingsplan mot våldtäkt och annat sexuellt våld."

"Margot Wallström har utsetts till en toppost inom FN som särskild representant för att arbeta mot sexuellt våld mot kvinnor i konflikter."

"Antisemitismen är mycket stark bland invandrare från muslimska länder i Danmark."

"Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) har fått hård kritik för sina uttalanden om judarnas utsatthet i Malmö. Reepalu jämställde i en intervju i Skånska Dagbladet antisemitism med sionism."

Det finns många, många fler artiklar och det är intressant att, om vi återvänder till Jesu ord, han menar att vi egentligen är dugliga och älskade, men inte pga våra goda handlingar eller att vi avstår från de onda. Inte heller för att att andra människor upphöjer oss (även om det oftast är uppmuntrande och många gånger välbehövligt). Men allt detta blir ju snabbt historia och var dag har som bekant nog med sitt eget. Vår bekräftelse ligger djupare och på ett annat plan.

Alla dessa våldtäkter, rasistiska uttal m.m. finns det säkert olika argument varför det sker, men en grund måste vara att man själv saknar något väsentligt. Brist på kärlek, tilltro, gemenskap etc. och konsekvensen blir agg mot andra, utnyttjande och bristande respekt. Vi kristna kan aldrig slå oss på bröstet och säga att vi är bättre, men att vara ägd av Gud/Jesus och låta hans ord leda en är bättre än att vara ägd av sin egen egoism, sin egen girighet eller vad det nu kan vara.

Genom regeländringar, straffskalor, Burkabruk (Det är bra att Fredrik Reinfeldt backade om burkaförbud. Det sa Göran Hägglund i samband med Kristdemokraternas kommundagar i Jönköping skrev Dagen) och mycket annat kan vi komma en bit, men i grunden handlar det om vad som finns i våra hjärtan och vilken relation vi har till Gud. Du kan ex. inte förgripa dig på ett barn och samtidigt ha frid med Gud!

Joachim - som tror att kyrkans uppgift är just att räcka evangelium, för att förvandla liv. Och det är inte vilket evangelium som helst! Det handlar om Jesu kors!

Ingmar – Skånes ensamme munk

Många av oss läser dagligen Aftonbladet och förfasas över alla artiklar. Nu senast om det höga polisbefälets påstådda skandaler. Så kommer en artikel om broder Ingmar Svantesson i Maria-vall på Österlen i Skåne.

Han är kontrast till så mycket i samhället som är osunt. Få av oss andra skulle kunna och vilja leva som Ingmar, eftersom det handlar om en kallelse, men man kan inte låta bli att stanna upp en stund och meditera över hur vi prioriterar i våra liv. Vad är viktigt och inte?

Efter att ha mött och lyssnat till Ingmar så kan jag bara konstatera att det finns en äkthet och en frid som har att göra med genuin tro. Broder Ingmar är inte färdig, men han har ett fokus och han har en väg att gå. Detta i en tid och i en omvärld som är så vilsen och frågandes efter hur lycklig man egentligen kan bli i detta livet.

Vi behöver munkar och nunnor mitt ibland oss som hjälper oss, dels med sina exempel men också med sina böner, att leva i en värld som många gånger är ganska nedbrytande. De hjälper oss att se ljuset/Jesus och vara tacksamma över rätt saker.

Joachim - som vill tacka Aftonbladet för en fin artikel och att Ingmar ställde upp.

Bilden är från aftonbladet. Foto: David Bergström

Kungaparet till S:ta Clara kyrka

Känns nästan som en liten solskenshistoria, att vårt kungapar skall besöka S:ta Clara kyrka. Dessutom vara med och fira gudstjänst. Världen idag och Kyrkans tidning skriver om det.

Personligen är jag riktigt glad över det eftersom kungahusets kontakt med församlingen i Clara har fördjupats sedan 2005. De ser arbetet som utförs och den "trovärdiga tro", som inte minst de utslagna möter i olika sammanhang.

Jag är övertygad om att detta minskar avståndet mellan "slott och koja" och förhoppningsvis kanske detta kan bidra till att alla dessa i vårt land som ifrågasätter kungabröllop och monarkin lättare kan förstå att vi faktiskt har ett kungahus som tillåter sig att bli berörda av det som är svårt. Lägg istället ner mer energi på alla dessa giriga i vårt land som kämpar för att behålla sina miljonbonusar.

Det finns många former av makt i vårt samhälle, och man kan kritisera all makt om man så vill. Men för mig är det en glädje när avstånden mellan människor minskar istället för att öka och kungaparets besök är i detta fall väldigt positivt. Sedan kommer vi även fortsättningsvis att ha olika roller i samhället, vare sig vi vill det eller inte.

Joachim - som just nu undrar vad jag själv kan göra för de som har det svårast omkring mig. Det räcker inte med att sälja ost .. .. och ge bort överskottet .. ..

Pingstledaren vill höja pionjärandan: Skärp er!

Pelle Hörnmark citerade en profetia med ett språkbruk som fått honom att haja till, men med ett budskap mitt i prick: "Skärp er, säger Herren, ni kan bättre!"

Det Pelle här ger uttryck för, enligt min tolkning, är hur vi kristna ser på andra omkring oss. Som C S Lewis uttrycker det, att om kristendomen är sann, då är av vikt för alla! Men hur visar vi "bekännande" kristna detta? Jag som "Svenskkyrklig präst" är bekymrad över kristendomens roll och engagemang i vårt land idag. Varför? Därför att vi ryggar tillbaks och verkar inte stå för vad vi själva tror på i många sammanhang. Ordet pionjär är väl valt eftersom det uttrycker en uppoffrande, nyfiken, längtandes karaktär som vill något, som bär på visioner. Många goda gärningar sker dagligen som inte skapar rubriker, men det är inte dem jag talar om utan den tydliga förkunnelsen, i ord och handling som förvandlar liv. I mitt inre ser jag Petrus och Paulus, olika munkar och nunnor, Billy Graham etc. Men också vad som skulle kunna ske i vår egen närmiljö.

Vi har ännu inte uppfyllt Jesu ord i Matt. 28:18-20, att gå ut i hela världen. Vi annonserar, anställer, strukturerar om, ändrar språkbruk, skriver nya psalmer, kommer med nya gudstjänstformer etc. men pionjärarbetet har aldrig fokuserat på det yttre först och främst utan på det inre. Formen kan vara bärare av insidan, helt klart! Men själv föredrar jag tvärtom, att insidan, Guds ord, relationen med levande Gud, med Jesus, får prägla formerna.

Både Pingströrelsen (frikyrkligheten) och Svenska kyrkan m. fl. behöver ständigt fundera vidare. Men i dessa tankar måste vårt fokus ligga på hur vi hjälper andra människor, inte bara att må väl, utan hur de får en personlig tro på Jesus Kristus och vad vi är beredda att offra för detta!

Joachim - som i hjärtat vill att alla skall ha en medveten tro på den uppståndne

Nätet - det nya evangelisationsforumet

Påven manar präster att surfa på nätet skriver tidningen Dagen. Det är väl egentligen inget nytt. I veckan kunde vi läsa om Patrik Magnusson som är präst i Helga Trefaldighets församling i Uppsala och som tycker det är kul att få ut kyrkans livsviktiga budskap på nya arenor.

Vi är många som både bloggar och sysslar med Facebook och trots att jag själv sysslat med det ganska mycket och länge är jag lite frågande, eftersom det tar tid och kraft och vi vet fortfarande inte vad det leder till. Det finns kyrkor i cyberrymden som inte finns i verkligheten, där man kan chatta med andra som sitter vid sina datorer. Är det bra eller dåligt?

I går kväll tipsade vännen Simon mig att man kan ha bönemöte på Facebook. Man skriver helt enkelt in sitt böneämne på loggen och sedan kan de andra som ser det lyfta fram det i en kort bön. Flera hundra inlägg på några timmar!

Jag tror på bredden och mångfalden, bara det blir vettigt innehåll! Det får aldrig bli så att formerna är det viktigaste utan det måste vara det vi fyller saker och ting med. Vi kristna behöver absolut synas i alla möjliga sammanhang. Vi lever i en tid då vi inte kan förvänta oss att folk kommer till kyrkan utan vi måste ta Jesu missionsbefallning på allvar och först "gå ut", även på nätet! Så länge vi håller oss till Frälsaren och är salt och ljus kan vi röra oss på olika arenor.

Joachim - som gillar nya tekniker :)

Guds lilla hjälpreda

Inga Pagréus är diakonen i Clara som verkligen brinner för människor som kämpar. Hon står för en trovärdig tro som är förankrad i både den verklighet hon möter och bibeln.

Vi får dels tacka Gud för att det finns sådana människor bland oss och samtidigt behöver vi be att hon håller länge. Känner jag Inga rätt, så vill hon aldrig ta åt sig någon ära, utan den skall Jesus ha! Vad man gör mot en av de minsta gör man för honom. Det är alltid Frälsaren som finns i centrum.

Vi andra hedrar både Inga och det hon gör bäst genom att låta oss bli inspirerade i dess rätta bemärkelse, låta Guds Ande leda oss i våra gärningar. Så tack gode Gud för det du gör genom din "lilla hjälpreda". Tack Inga och all välsignelse i ditt arbete!

Joachim - som blir uppmuntrad

Två våldsamma sätt att möta problem!

Egentligen är det fruktansvärt när man som utomstående läser om alla dessa hedersmord. Man blir ledsen, arg och djupast känner man att människan är inte riktigt klok som gör så här, t o m mot sina egna barn. Läs om när Christopher Alam övergav islam och blev kristen. Då skrev han under sin egen dödsdöm - efter en mirakulös flykt kom han till Sverige.

Det är i dessa situationer lätt att måla upp kristendomen som något väldigt positivt gentemot andra religioner. Och det är den utan tvekan. För mig är den sanningen, eftersom Jesus är sanningen. Men samtidigt måste man hela tiden skilja mellan religion och utövare. Detta gäller alla trosinriktningar, och det betyder självrannsakan! Egentligen borde man aldrig behöva göra detta eftersom utövandet/lärjungaskapet och själva läran borde vara ett. Men för en kristen är det endast Jesus själv som klarade detta. Eftersom han är Ordet som blev kött. Alla vi andra är i behov av Frälsning och nåd som följer i dess kölvatten.

Därför blir jag som kristen upprörd när jag läser om amerikanska soldater som använder kikarsikten med inristade hänvisningar till Bibeln. Skulle Jesus kunna tänka sig göra något sådant? Nog för att man inte delar tron och båda sidor vill att den andra sidan skall "omvända sig". Dessutom finns budskapet om den dubbla utgången hos båda. Jesus är tydlig i detta, men man blandar ihop politik och mission om man gör som de amerikanska styrkorna. Det påminner lite om korstågen. Att man däremot försvarar ett land eller ett folk mot angripare är en annan sak.

Joachim - som vill att alla skall komma till tro på den uppståndne Jesus, men inte med hjälp av människotillverkade vapen. Guds ord är vassare än ett svärd!

Ledare och ansvariga

Dagen skriver ”Förtroendet borta för Johannes Amritzer”. Det handlar om nysatsningen på ett apostoliskt nätverk som får flera tidigare närstående ledare att reagera. En av dem är bl. a. John-Ted Berge, pastor i Märsta Harvest center.

Om man ställer sig i betraktarens position och ser på många av dagens andliga ledare så finns det en risk att man undrar vem man skall hysa förtroende för? Att förkunna om omvändelse, evigheten, vikten av frälsningen, vilket är ju sund kristen undervisning är bra och ligger i själva uppdraget. Samtidigt skapar det så ofta distans och avståndstagande till troende syskon. Denna "andliga mekanism" finns i många sammanhang och återfinns i alla möjliga traditioner.

Vänder man blicken ut mot världen, så är det ganska intressant vad elva palestinska människorättsgrupper kräver, nämligen att palestinierna själva ska utreda sina egna påstådda krigsbrott. Denna självrannsakan kan medföra respekt, om den inte bara är ett spel för galleriet.

Sådan självrannsakan, där man gör upp med egna misstag, gäller både nationer, enskilda kyrkor och samfund och på ett personligt plan. Ingen av oss är fullkomlig utan i stort behov av nåden som kommer från Gud.

Ett sunt ledarskap idag är ett som också vågar vara svagt. Vi som är s. k . andliga ledare med kristen tro får själva krypa till korset och be om förlåtelse för våra synder. En av de största är att vi så ofta följer vårt eget förstånd, istället för att lyssna in Herren, med Andens hjälp. Grunden för den kristne är alltid den heliga Skrift, men när man är otålig, lite pressad, så glömmer man ibland bort detta. Detta gäller oss alla! Men jag behöver ständigt bli påmind om den dagliga omvändelsen. Det finns alltid en liten risk att då man har pengaflöde i ryggen, politisk medvind, grupper med hejaramser m. m. blir fartblind.

Joachim - som tror att samtalet om andligt ledarskap är viktigt i byggandet av sunda församlingar

Religionsfrihet

70 procent av världens befolkning lever i länder där religionsfriheten är starkt begränsad. Det visar en stor undersökning gjord av amerikanska tankesmedjan The Pew forum.

I Sverige reflekterar vi inte ofta över denna frihet. Tvärtom känns det ibland som vi begränsar den, genom att värdera människor efter deras uppfattningar/åsikter i olika frågor.

Som präst möter man många människor och de visar upp olika former av rädslor. Det handlar om att inte våga bekänna sin tro på sin arbetsplats. Man har ju läst om tillsättningar där samfundstillhörigheten varit ett hinder. Man kan också välja att avstå från en bekännelse för att man helt enkelt inte känner sig redo att "försvara" ens tro. För det är just så många upplever det, att en som är s.k. troende behöver försvara den inför andra.

Som troende är det inte alltid så enkelt att visa sin tro offentligt, eftersom "religiös neutralitet" skall råda på många platser. Religionsfrihet har blivit frihet från religion och som argument lyfts ofta fram vårt mångkulturella samhälle. Det handlar om ett hänsynstagande till andra. Och detta är naturligtvis viktigt, men samtidigt är det lättare många gånger, även som präst och kristen, att ha samtal med någon från en annan religion eller annan kyrklig tradition, när man vet vad den andra tror på.

Jag hoppas att vi skall känna tacksamhet och inte bara ta det för självklart att vi har religionsfrihet i vårt land. Vi kan behöva jobba för den friheten, så att vi inte endast blir ett land fritt från religion. Ett sådant land känner jag inte till!

Joachim - som inte ser det mångkulturella som ett problem utan som en utmaning.

Försoning och konflikt

Relationerna i världen mellan de stora religionerna börjar bli alltmer ansträngd och konflikterna kommer närmare och närmare oss själva. Just nu är det spänt mellan kristna och muslimer på många platser.

Nigeria:
"Myndigheterna i delstaten Plateau i Nigeria utfärdade utegångsförbud i staden Jos på söndagen, sedan flera dödats i sammandrabbningar mellan kristna och muslimer".

Malaysia:

"Motsättningarna hårdnar mellan muslimer och kristna i Malaysia sedan en domstol slagit fast att kristna har rätt att använda ordet Allah om Gud".

Nag Hammadi:

"Många kristna egyptier har reagerat på dödsskjutningarna efter julmässan i staden Nag Hammadi. På lördag hålls en demonstration i Stockholm".

Samtidigt kommer med jämna mellanrum konflikten mellan judar och kristna upp, senast i samband med att Påven besökte synagogan i Rom. "Katolska kyrkans roll under Förintelsen överskuggade påven Benedikt XVI:s historiska besök i Roms ledande synagoga på söndagen". Om detta har också Kyrkans Tidning skrivit.

Jag kan tänka mig att det finns de som anser att om vi inte haft religioner, så hade det varit lugnare, men det handlar om människors övertygelser och tro. Att ta bort detta är att göra människor omänskliga. Även en agnostiker eller ateist har sin tro. Den stora utmaningen är att göra samhället mer mänskligt. Det som vi ser i Haiti är inte endast något som orsakat av en naturkatastrof, utan fattigdom och kriminalitet har frodats och därav är det också ett lamslaget land.

Därför tror jag det är sant när man hävdar att fattigdomen är ett av våra största problem. Tillsammans måste världsreligionerna, politikerna kämpa med detta. Risken med konflikter är bl.a. att man ofta tappa fokuset.

Joachim - som tror att tryggheten i den egna tron minskar behovet av självhävdelse

Nya församlingar och nya ledare !?

Rick Warren startar okänd ledarkurs för Skandinavien enligt tidningen Dagen och detta är kanske inte så konstigt eftersom många människor i norden tycks vara andligt vilsna och sakna andliga ledare så finns det ju behov.

Hur som helst är det en utmaning för oss som redan är ledare i någon kyrka. Skall vi se detta som ett hot eller ett positivt komplement? Skadar det eller är det berikande?

Samtidigt kunde vi läsa om hur pastor Amritzer nystartar apostoliskt nätverk i Sverige. Det handlar om att "plantera" nya församlingar. Bl. a. skriver han: "- Det är jättepopulärt att prata om det och att propagera för det. Men sen är det väldigt få som gör det konkret. EFK har varit föredömliga och startat en rad församlingar. Men pingströrelsen och trosrörelsen, som jag befunnit mig mest i, får nog komma igen lite på den här punkten. Ska vi överleva som frikyrkorörelse i Sverige så måste vi plantera nya församlingar."

Själv gillar jag formuleringen "bygga församling". Byggandet kan ske åt flera håll. Men framför allt både inåt och utåt. Dessa riktningar är beroende av varandra. Genom att vara missionerande ("bygga nya församlingar/hjälpa nya kristna") så växer man själv. Men man kan inte vara evangeliserande/missionerande om man inte ägnar sig åt fördjupning, att man medvetet jobbar inåt. Därför är undervisningen i en församling så viktig och gudstjänstfirandet.

Oavsett vad andra pastorer gör, så är det en positiv utmaning att bygga där man står. Varje dag möter man människor som skulle må väldigt gott av mera evangelium. En dröm vore att alla som kallar sig för kristna i vårt land hittade in i en smågrupp som passade dem och i vilken man fick möjlighet att fördjupa sig i bibeln, bönen och gemenskapen.

Joachim - som vill att den s. k. sekulariseringen skall avta

Dagens kyrkoval sågas av kyrkoherdarna

Jag tillhör de 89% av kyrkoherdarna som vill förändra dagens valsystem. Det är omständigt, kostar väldigt mycket pengar, och har samtidigt inte ökat valdeltagandet. Dessutom är det fortfarande kvar ganska mycket av gammal partipolitik. Kyrkan skall engagera sig i samhälle, men vara fri från de politiska makthavarna. Vill man förändra något i samhället är det ju oftast de som har makten man kritiserar och många gånger handlar det om partipolitik.

Tidningen Dagen tar upp detta och det skall bli intressant att se vad som sker i framtiden. Demokratin är viktig och att alla som vill vara med är välkomna. I kyrkoordningen står det bl. a. följande; "Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för ska komma till uttryck i allt vad kyrkan gör och säger. Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv."

För att uppnå detta behövs val, verksamheter, gudstjänster, anställda, frivilliga etc. som berör. Detta är en enorm utmaning för oss inför framtiden: att vara en kyrka som med Guds hjälp, just berör, förvandlar liv och som står fast vid sin tro på Jesus Kristus. Detta måste mera komma fram också i våra kyrkoval.

Det är viktigt att påpeka, att vi kyrkoherdar är inte kritiska mot människorna som ställer upp på de olika listorna, det skall vi inte tycka något om egentligen, utan man ifrågasätter själva systemet.

Joachim - som hoppas att vi hittar en bra lösning