Kyndelsmässodagen

Till helgen firar vi Kyndelsmässodagen, som  handlar om ljus och djupast sett om hur mörkret runt oss och i oss övervinns av Guds egen härlighet. Denna söndag vill lyfta fram hur Jesus bärs fram i Jerusalems tempel med tacksägelse och offer. 

Den gamle mannen Symeon hade länge väntat på Israels tröst. Troget hade han tjänstgjort och Anden hade uppenbarat sig för honom och gett honom löftet att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Messias. 

Symeon fick hålla honom i famnen. Detta att hålla Jesus i famnen eller tvärtom, att bli buren av honom, är bilder för närheten mellan oss och Gud. För hur ofta längtar inte vi efter att just bli burna?

Människor idag bär på mycket, olika livskriser och många känner att de inte riktigt orkar med livet på det sätt som man önskar. Man famlar efter en famn där man kan vila ut och där man känner att man kan vara sig själv, att man är älskad för den man är. Ingen av oss går fri från att möta svårigheter, men alltför ofta talar vi inte om det p g a rädslor eller att inte vilja visa sig vara svag.  

Texten om hur Maria och Josef kommer till templet i Jerusalem rymmer många tankar. Men ytterst vill texten förmedla just denna närhet, att Jesus kommer till oss, är en av oss. Barnet i Symeons famn är Gud själv. Symeon vet detta. Anden hade uppenbarat detta för honom. Symeon representerar alla dem som så länge väntat på den smorde, Messias, och det råder ingen tvekan om att hans väntan nu är slut. 

Symeon hade längtat efter denna dag väldigt länge och längtan i sig kan vara mycket svår. Hur länge skall man orka vänta, hur vet man att det kommer att inträffa, det som man längtar efter? Också vi kan längta efter olika saker och tycka att det är jobbigt med ovissheten. Att längta efter att lära känna Kristus än mer är det många som gör, men man kan lätt ge upp, när man märker att ingenting händer! 

Symeon var verkligen övertygad om att han skulle få se Jesus och på något sätt är det denna övertygelse som vi ibland saknar i våra liv, att vi inte riktigt tror att det som vi längtar efter verkligen kan inträffa. Men Symenon är ett bevis på denna övertygelse. Därför vill jag också dela detta med er läsare! Oavsett hur det ser ut i våra liv så är vi burna! Oavsett tårar och smärta så finns trösten och oavsett sjukdomar så kommer vi en gång att bli helade och möta läkedom! 

Men vi behöver också bära varandra! Det är så viktigt att bryta sönder den ensamhet som Guds fiende gärna vill få oss till. Att vi skulle vara oönskade och illa ansedda. Att vi inte duger, att förlåtelse och försoning inte finns. Men allt detta säger Jesus, har han tagit på sig. Han blir en liten människa i några vuxnas famn. Jesus utlämnar sig själv för att gå hela vägen till döden på korset. Jag har predikat detta och vill inget hellre än att få möjlighet till att göra detta också i framtiden! Är övertygad om att vi alla är i ett stort behov av evangeliets budskap! Kyndel handlar om detta! Ljuset som övervinner mörkret. Vill passa på att tacka alla er som bär mig och familjen i svåra tider. 

Det finns en känd dikt som kallas för "Fotsteg i sanden". Att göra den till sin egen är en stor tröst!



En natt drömde jag att jag vandrade längs med en strand tillsammans med Herren. 
Många scener från mitt liv blixtrade över himlen, och vid varje scen såg jag fotspår i sanden. Ibland fanns där två par, ibland bara ett. Detta plågade mig eftersom jag vid de svåra stunderna i livet, när jag plågades, sörjde eller var bedrövad, bara kunde se ett par fotspår, så jag sade till Herren:”Herre, Du lovade mig att om jag följde Dig så skulle Du alltid gå vid min sida. Men jag har sett att det bara finns ett par fotspår i sanden vid mina svåraste stunder. Varför övergav Du mig när jag behövde Dig som bäst? Herren svarade:”De år då du bara ser ett par fotspår, mitt barn – då bar jag dig.”