Begreppet "kristen" - förlegat?

"De ord som Nya testamentets författare själva mest använder när de talar om dem som tror på Jesus är "lärjunge" och "troende". Jesus själv använde mest begreppet "lärjungar" när han talade om dem som trodde på honom och följde honom." Skriver Bo Lundin i Dagendebatt och jag kan delvis hålla med honom i det hans skriver apropå begreppet "Kristen" och svårigheterna vad som menas med det.

Idag använder människor olika begrepp för att utifrån sitt perspektiv sätta in människor i olika fack. Man säger om andra och även ibland om sig själv: högkyrklig, liberal, konservativ, kristen, religiös eller vad man nu använder för ord. På så sätt har man styrt in samtalet dit man oftast själv vill. När jag säger att jag är ordförande i Oas-rörelsen tror människor ibland att de vet hurdan jag är, tror man, jag är ju en sådan där "oasare".

När man sätter etikett på andra har man medvetet eller omedvetet fört in omgivningen i att "tycka" som en själv eftersom man oftast använder olika begrepp för att stärka det man själv vill framställa. Ex. ni vet de "kristna" tänker ju så ... ... ... Det blir så lätt generaliseringar där dessutom den andra parten många gånger ges skulden över att inte varit tillräckligt tydlig.

"Begreppskunskapen" är idag inte särskilt stor, speciellt inte bland de yngre. Om jag säger troende på Jesus är det inte heller lätt att förstår för somliga. För genast handlar det om att t ex tro lagom mycket. Man måste väl inte tro på allt för att kalla sig kristen och visst kan man kalla sig kristen även om man gillar Dalai Lama, Yoga och visdomsord från hinduismen etc. Säger man att man "går i kyrkan" så kommer det ganska snabbt att man behöver väl inte springa "benen av sig" och gå till kyrkan för att kalla sig kristen.

Allt detta är intressant för börjar man samtalet i en annan ände. Att livet kan kännas tomt och ensamt så öppnar det många gånger för mer fruktbara samtal.

Det är viktigt att veta om mekanismerna i begreppsvärlden eftersom de styr så mycket av våra åsikter och förhållningssätt. Skrämmande är det kanske att vi som själva kallar oss för kristna så lätt placerar in bröder och systrar i olika fack. Låt oss på nytt sträva efter att vara "vägen", folket som följde och alltjämt följer Jesus. Som frimodigt lyfter fram hans lära och liv.

Joachim - som även idag med Guds hjälp skall föra ut evangeliet

Kyrklig manifestation för moské

"Svenska kyrkan arrangerade på lördagen en manifestation till stöd för ett sedan länge planerat moskébygge i Norrköping." Skriver Dagen och jag funderar över logiken i att stödja en annan religion och samtidigt leva efter missionsbefallningen. Vad skulle Jesus gjort?

Det jag läser in är att kristna människor vill visa på tolerans och kärlek gentemot andra även om de inte delar samma tro. Och så som man själv vill bli behandlad skall man vara mot andra. Detta är bra och riktigt i många sammanhang.

Men det får ju aldrig ske på bekostnad av vår genuina kallelse som kristna, även muslimer behöver väl lära känna Jesus som Frälsaren och Guds son? Och troligen gör man det lättare i en kyrka än i en moské. Så det man under ytan hjälper till med är att bygga upp olikhet och mångfald och det menar jag också kan vara okej, bara man är medveten om det. Och helst skulle vi önska att det är ömsesidigt, att i de länder där inte den kristna tron är i majoritet skulle vara lättare att bygga kyrkor, som t e x i Egypten.

När man möter en kopt och hör på berättelserna som en del har, så är det inte så enkelt att förklara hur vi gör i Sverige. Men målet är att vi har en religiös mångfald med ömsesidig respekt och varje människa får med frimodighet söka sig till den helgedom som passar dem bäst. Men både islam och kristendom gör anspråk på att vara vägen till "himlen". Och de "kristna" anspråken är inte min personliga idé utan Jesus, som jag lovat följa i mina prästlöften. Han vill att alla skall bli lärjungar till honom genom att döpas i den treeinges namn och få undervisning.

Sverigedemokraternas agerande är ju under all kritik för de skapar allt för ofta just konflikter, samtidigt är detta viktiga frågor som måste samtalas om, annars ger man SD alltför stort spelutrymme. Att hitta den ömsesidiga respekten utan att tappa sin egen identitet.

Joachim - som delar respekten för Gud med många muslimska vänner

Slapp göra abortrelaterat arbete

Diskussionen om aborter finns idag inte i Sverige av olika skäl. Men "två sjuksköterskor vid ett sjukhus i London har genom att hänvisa till sin religiösa övertygelse fått förflyttning för att slippa arbeta med abortrelaterade uppgifter. Men i Sverige är frågan om samvetsfrihet för vårdpersonal tabubelagd, menar Gunilla Gomér, sjuksköterska och ordförande i Ja till livet." skriver tidningen Världen idag.

Idag kan alltså en person tydligen inte utbilda sig till barnmorska om man inte samtidigt är beredd att i alla lägen vara beredd att utföra aborter. Men här finns en komplikation och det är om man frågar mig när mänskligt liv börjar, så säger jag vid själva befruktningen. Ja men, säger någon, före en viss vecka vet ju inte detta liv om att det existerar, det är ju "bara" ett litet foster. Och jag kan förstå resonemangen! Samtidigt kan jag inte dra gränsen, mellan foster och barn, och den har dessutom flyttats på under tidens gång.

Samtidigt så gör man allt, några veckor senare, för att modern och barnet skall överleva och den som inte kan föra sin egen talan har man senare utsedda advokater och utvecklade regelsystem som skall skydda. Den som drabbas av demens skall få bästa vård, trots att den inte kan göra sig förstådd, därför att personen lever!

- I arbetet som gynekolog eller barnmorska ingår abortvård, kan man inte med det av religiösa skäl finns det mycket annat man kan välja att arbeta med, säger Catharina Zätterström, vice ordförande i Barnmorskeförbundet.

Tänker på dem som verkligen vill bli barnmorskor eller gynekologer, men som alltså inte kan bli det.

Det är kanske så här det får vara? Kanske skulle jag inte ens fundera över själva problemställningen! Kanske är det alltid bäst att vara tyst och inte tänka högt, i alla fall, reflektera över dessa svåra ställningstagande. Men när jag kallades till präst lovade jag att kämpa för de minsta, vilka är de?
Jag är själv bortadopterad pga av yttre omständigheter. Kanske skulle jag idag blivit aborterad eftersom motsvarig situation idag ibland föranleder det. Och jag är så tacksam över att jag fått min livschans!

När jag ser ICA's tv-reklam med killen som har Down's så vet vi att det är en orsak. Vad säger vi som kyrka? Och hela den medicinska etiken, både vid livets början och livets slut, är viktig att ha modet att samtala om.

Det handlar ytterst också om själavård för dem som går igenom dessa svårigheter. Skuld, skam, förlåtelse bearbetas inte bäst genom tystnad utan genom samtalet, som bör ske och som bör ske i rätt forum.

Joachim - som inte vill blunda för det som är jobbigt mitt ibland oss. Vad skulle Jesus ha sagt och gjort?

När en "kändis" upplever helande

Tidningen Dagen skriver om Pernilla Wahlgren, som bevittnade bön om helande: "Jag blev väldigt fascinerad" skriver hon på sin blogg. Ni kan läsa om denna händelse här.

Som en löpeld gick detta genom landet. Jag fick flera epostmeddelanden och alltså även tidningen Dagen skriver om detta och som jag ser det, så är grunden bakom denna reaktion, glädjen över vad Gud gör, också idag!

Det skrivs mycket om Gud och det läggs fram många teorier och strategier hur vi skall bygga församlingar. Jag tillhör verkligen dem som menar att det behövs både tankar, bön och mycket arbete för att få detta land vänt mot Jesus. Idag är det, som Pernilla själv säger:  "Vi är ju lite rädda för allt "kristet" i det här landet - eller hur...?!"

Men så händer detta på ett tåg! Genom en 23-årig kille som hade varit nere i Malmö på "helandeskola"! Vilken strategi ligger bakom detta? Hur ser egentligen Guds plan ut, frågar man sig?

För mig är det egentligen inte en särskilt stor nyhet, det handlar mer om hur vår tro ser ut. Pernilla räknade inte med Gud, där hon satt på tåget och så gör inte vi heller alltid till vardags. Men så kommer han och överraskar! Vi kristna vet ju att han förmår allt och för mig blir det lite känsla av när Jesus gick omkring i t ex Jeriko och besökte bl a Sackaios. "Plötsligt händer det" är ett uttryck man mer och mer hör idag.

Jag tror inte det sker så plötsligt, utan Jesus behöver någon som är frimodig nog att be, som gör det så som Pernilla beskriver den unga killen. Han var "lugnet själv, glad, positiv" och hon skriver att "det var en fin bön han bad, och han talade inte i tungor eller var hysterisk, som man sett på TV."

Det handlar så mycket om att människor får möta en naturlig praktiserande tro mitt i vardagen. Så även jag blir naturligtvis mycket uppmuntrad av denna händelse, men det sker dagligen där Guds rike får råda. Det sker där Jesus lyfts fram för den han är, Guds son. Det sker när man böjer knä inför Gud och inte kommer med sin självrättfärdighet.

Tack Pernilla för att du delar med dig av detta. Kanske skedde det inte bara för att kvinnan skulle bli frisk, utan för att du skulle kunna "tjuvlyssna" och dela med dig? Gud vet ju vad han gör! Förhoppningsvis kan detta styrka din tro att Gud finns och för honom är inget omöjligt.

Joachim - som är övertygad om att vi får fler vittnesbörd om Guds enorma kraft.