Påskhälsning

Det är Skärtorsdagens morgon och jag tänker på det drama Jesus går igenom med sista måltiden ikväll i övre salen (nattvardens instiftelse) och hur han har tvättat lärjungarnas fötter. Båda händelserna syftar på gemenskap och förlåtelse.

Men jag kan inte låta bli att också tänka tillbaka på Palmsöndagen och Jesu intåg i Jerusalem. Stämningen, folkets längtan efter honom och det som han förväntades kunna uträtta. För tre år sedan sa jag följande i predikan jag då höll:

"Ibland kan man undra över hur vår förväntan ser ut. Vad väntar du dig av Jesus? Och frågan är vad vi bygger våra förväntningar på? Det är i dagarna populärt att tala om våra bilder av Jesus – men källan är densamma! Det judiska folket hade profetorden och gamla testamentet. De hade tempelkulten och sabbaten mm

Är det så att du har höga förväntningar på honom eller vågar du kanske inte ha det för att du är rädd för att bli besviken. Man kan fråga sig om det överhuvudtaget är rätt att ha förväntningar."

Just din och min syn/förväntan på Jesus avgör hur vi ser på Påsken och dessa dagar som hör ihop med kristendomens största högtid. Detta gör vi tillsammans med våra judiska vänner, som också firar sin påsk - Purimhögtiden. Vi gör det alla pga vad vi anser att Gud har gjort för oss. Nu är det ju så att det är inte vår förväntan som legitimerar Guds agerande. Gud handlar som han vill och han är en objektiv sanning, inte en produkt av våra känslor eller bilder. Så oavsett, så säger Guds ord (Bibeln) att Gud har räddat oss! Vi kristna menar att det Jesus gör, har med hela vårt liv här på jorden och i himlen att göra.

Han lider och dör inte för vår framgångs skull utan det syftar mera till att han under sina år sett ett illa och medfaret släkte. När han stod på berget och höll sin predikan så såg han med kärlek på människor som på ett eller annat sätt kämpade i sina liv. Det var för dem och alla andra som vill ta emot hans kärleksgåva som han går den svåra vägen till Jerusalem. Det är för dig och mig han låter sig fängslas, torteras, hånas och slutligen avrättas. Han går in i döden för var och en av oss. Detta tror jag på och därför litar jag på honom att det gäller också mig! Liksom alla andra som vill ta emot och låta sig bli förvandlade!

Nu finns det hos många av oss en inre röst och även röster omkring oss som säger att det inte är på riktigt, att det inte gäller dig eller mig, att det finns minsann ingen förlåtelse. Egenrättfärdigheten är enormt starkt utvecklad i detta land, att man s a s skall resa sig själv. Att man skall komma till ett slags tillstånd av frid och harmoni med egen förmåga. Detta är omöjligt, i alla fall för mig, eftersom man är, enligt kristen tro, helt beroende av att få hjälp utifrån, utanför sig själv. Därför sänder Jesus den helige Anden! Därför talar Jesus om Kristi kropp i vilken han är hörnstenen. Ja det finns flera sätt att uttrycka gemenskapen mellan honom och varandra. (Joh.3:16)

Kanske fattar man inte nådens storhet förrän man vågat se sin egen bortvändhet. Kanske kan man inte ta emot Guds nåd eftersom man själv har svårt att förlåta andra. Vår relation till vår medmänniska hör samman med vår kristna tro och relationen med Jesus. Och den sistnämnda kommer alltid först! Det Jesus gör när han vandrar in i Jerusalem är att ge oss en källa, ett himmelskt förråd att ösa ur. Ett förråd av försoning och kärlek till vilken alla har tillgång. Därför är påskens evangelium så stort!

Jag vet inte vem du är som läser dessa rader. Jag vet inte var du befinner dig i relation med andra eller med Gud. Ibland vet vi inte det ens själva eftersom vi alla är begränsade på olika sätt. Men ett vet jag och det är att denna Påsk handlar om dig! Oavsett var du befinner dig eller vem du är! Men det handlar också om Palmsöndagens förväntan. Står du där och hoppas på Herren? Eller lyssnar du på rösten som säger: Inte du, eller att han inte skulle kunna upprätta dig! Hur mycket än någon annan människa säger att den personen har dig kär så behöver du öppna dig och ta emot! Man behöver låta sig formas om, om det är nödvändigt. Man får lägga ner sin egen vilja och be att hans vilja sker i ens liv. Allt detta är svårt och vi behöver varandras uppmuntran och stöd.

Jag har precis kommit hem från en resa till Israel. Många av er har via sociala medier varit medresenärer. På resan stannade vi upp på platser, läste bibelorden och lät Guds ande komma över oss och fylla oss. Vi betjänade varandra och fick genom bl a Simon Ådahl och Örjan Almgren höra vad Gud gör idag i människors liv. Det är på riktigt, det kristna livet! Och jag har en mycket stor förväntan på att Jesus kommer att beröra människor som på nytt brister ut i hosiannarop! Han hör och ser oss var vi än är!

Joachim - som med dessa rader vill önska er en riktigt härlig Kristi uppståndelses dag! Glad Påsk!

Att bli mätt

 I dag är det midfastosöndagen, vilket egentligen bara betyder mitt i fastan. Många av oss kan nog uppleva att vi just är i mitten av saker och skeenden. Man kan vara mitt i livet, mitt i en sjukdomsperiod eller något annat omvälvande. Man är oftast varken i början eller slutet och alla dessa dagar av mellantillstånd kan vara riktigt grå och fulla av oro. Eller så löper de på utan djupare reflektioner. Men midfastosöndagen vill lyfta fram något djupt väsentligt och det gäller oss alla, att vi behöver mat (näring, inspiration, kärlek, nåd, och mycket annat) under vår vandring. Det är, när vi blir hungriga, svältfödda, som vi börjar tappa styrfarten i livet. Många av våra livskriser handlar om att det är tomt på något område i livet och det varierar från person till person. 

Våra flyktingar och fattiga EU-migranter som vi nu möter i olika sammanhang påminner oss om hur hemskt det är att vara utan det mest grundläggande i tillvaron såsom kläder och mat. Men vi som både äter oss mätta, har kläder att ta på oss och har tak över huvudet är ju trots det inte alltid så tacksamma och utstrålar glädje. Den rike vill gärna ha mer och många har problem med sina relationer. Vi är ensamma och drabbas lätt av missundsamhet, att andra har det vi saknar stör oss. Jantelagen är utbredd och många när sitt avund. Att andra har framgång är irriterande och vi kommer lite till mans lätt in i klagande och negativt skvaller. Utan att vi själva knappt vet hur det gick till så har vi hamnat i missmod och våra vanliga dagar fylls inte av tacksamhet och glädje utan vi ser det halvtomma glaset istället för det halvfyllda!

Bibeln är full av berättelser om hur Gud vill mätta oss under vår vandring och att det är just hos honom vi får det vi verkligen behöver. I Psalt. 107 står följande: "Tacka Herren , för han är god, evig är hans nåd!   Så ska Herrens friköpta säga, de han har friköpt från fiendens hand   De irrade i öknen på öde stigar, de fann ingen stad där de kunde bo.  De var hungriga och törstiga, deras själ mattades.  Men de ropade till Herren  i sin nöd, och han räddade dem ur deras svårigheter. Han ledde dem på den rätta vägen till en stad där de kunde bo". 

Var vi än befinner oss, själsligt, andligt eller fysiskt,så finns  det alltså anledning att tacka Gud för han förser oss. Han friköper (frälser) och söker de vilsna och ger dem en plats att bo på. Trösterikt och starkt! Han leder oss och det gäller alla som vill lyssna in hans röst. Redan i paradiset ropade han på Adam, sedan säger Jesus till lärjungarna att "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta". Det har med andra ord alltid funnits en hunger hos människor. En hunger som djupast sett bara Gud själv kan mätta. Kanske beror det på det faktum, att han är vår skapare och vet vad vi behöver. 

Gud gjorde mirakler varje dag i öknen  när han gav folket manna (bröd) på morgonen att äta. Vad skulle de annars leva på i det torra landskapet? Gud förser också oss med all sorts föda vi kan behöva under vår vandring som ofta kan liknas vid just en ökenvandring. Men vi behöver alla dels bli påminda om detta, dels möta människor genom vilka Gud kan verka (om han inte möter dig direkt). Det behövs också omvändelse och lydnad. När man går fel väg märker man ganska snart att man inte blir mätt, att man s a s får "magont"  och  behöver omsorg och ny riktig mat, som bygger upp kroppen. 

Fundera på vad du, inte alla andra, föder dig med!  Hungrar du efter Guds rättfärdighet, efter det som håller? Guds ord är fiberrikt och ingen snabbmat direkt. Men det bygger upp det som gått sönder och ger näring åt ett "andligt muskelsystem" som gör att man orkar med livet och dess vedermödor. Så att glädje och frid blir starkare kännetecken i ens liv än svårmod och bitterhet. 

Var välsignad i ditt ätande och må du bli behagligt mätt.