Klart att det finns hopp för frikyrkan !?

Nu har Hans Jansson, föreståndare i Kungsportskyrkan, Huskvarna (Evangeliska frikyrkan) skrivit en artikel  i Dagen som vill lyfta fram hoppet som frikyrkan kan lyfta fram och att vi skall akta oss från att bli alltför missmodiga. Han vill istället försöka uppmuntra och vända på perspektivet utan att för den skull förringa vad tidigare skribenter lyft fram.

Som jag tidigare nämnt är inte frikyrkornas problem och utmaningar idag enbart deras, utan vi alla delar dem, samtidigt delar vi hoppet och möjligheterna. Men jag tror ändå att hela debatten är viktig och välkomnar den eftersom den har fått många av oss att vakna upp och inse att något behöver ske!

I den rörelse där jag sitter som ordförande (Oas-rörelsen) har vi tre ledord; Förnyelse, Evangelisation och Enhet. Och för det första behövs det en förnyelse i detta land när det gäller kristendomen och tron. Hur gör vi att inte kristendomen stagnerar till att enbart bli kulturbärare i olika sammanhang. Även i kyrkans värld hör man ofta orden alltid och aldrig. Det känns då ibland som formen är viktigare än innehållet. Många har svårt att förklara varför man gör på ett visst sätt.

Och lätt blir det, för mig oförklarligt, problem när tron allt för mycket förkunnas som en relation till Gud (Jesus) och att det ligger en nödvändighet i omvändelsen för saligheten och det eviga livet. Då är det många gånger vi vi själva som säger att vi får inte "utesluta någon". Det har gått så långt att vi själva t o m tar bort syndabegreppet och syndabekännelsen, så att folk på något sätt kan känna sig mera bekväma.

För mig ligger förnyelsen nära fördjupning, att när en människa inser detta fantastiska, att det finns en förlåtelse som man inte kan förtjäna och att den hänger samman med min egen synd som Jesus tar på sig. Hur skall man förstå förlåtelsen om det inte finns någon synd? Förnyelsen handlar mycket om hur och när man förmedla detta.

Evangelisation handlar om att vara trovärdiga lärjungar. Det handlar om det populära 24/7 begreppet, att vi är Jesu efterföljare dygnets alla timmar och alla dagar i veckan. Varje människa som kallar sig kristen är en levande "Reklampelare" för den kristna tron. Om alltid tvivlet, kritiken mot syskon eller i ifrågasättandet av Skriften och inget annat som balansera det hela lyfts fram, så är det detta budskap folk får till sig, både i och utanför våra kyrkor. Evangelisation handlar om att i ord och handling pekar på det otroliga budskapet att Gud har blivit människa i Jesus Kristus och sonat världen med sig själv. Och ju gladare vi själva tycks vara över detta fantastiska ju fler vill ta del av det! Det behövs möten mellan sökare och finnare.

Enheten består i att vi bara har en Frälsare. Men tredje part får ibland ett intryck, verkar det som, att vi inte tro på samme Jesus. Våra uttrycksformer är olika och får så vara och vi har olika åsikter i vissa frågor och så har det alltid varit och kommer säkert att vara så i framtiden också, men själva kärnan, Jesu absoluta gudom och att han är den som öppnat vägen till Fadern kan vi inte rucka på! Han har öppnat vägen och gett oss möjlighet till försoning/förlåtelsen. Förlåten har rämnat tack vare honom. Häri bör väl enheten ligga?

Enhet handlar till stor del om att hitta det gemensamma och låta sig bli ledd av Anden.

Joachim - som håller med Hans i att vi skall akta oss för att drabbas av modlöshetens Ande. Vi har en Ande som istället bringar liv och hopp!

Framtiden för frikyrkligheten !!!!

Det skrivs mycket om frikyrklighetens och dess framtid. Idag kan man läsa i Dagen om att "Frikyrkan står inför ett ödesval". Det är Carl-Henric Jaktlund som menar: Antingen förblir den vad den varit - och tynar bort - eller så hittar den en livfull väg framåt.

Själv håller jag med honom att man bör lyssna både på de äldre och de yngre. Men det är ju faktiskt inte heller ett nytt recept. Även generationer bakåt har haft denna insikt. Samtidigt är Sigfrid Deminger debatt, det var han som startade det hela denna gång, så nyttig och jag skulle vilja hävda att själva problemet är inte enbart frikyrkans utan hela kristenhetens i detta land.

Alla kyrkor och samfund delar detta faktum att färre och färre, generellt sett, delar tron och församlingsgemenskaper. Och det finns säkert många olika orsaker till detta. Men en viktig del är att vi måste mer börja se varandra, vi som kallar oss för kristna, som syskon i samma familj. De interna konflikterna och de ekumeniska missförstånden gör oss både svaga och mindre trovärdiga. Lösningen är inte av vi skall tycka lika eller ha samma åsikt i alla frågor. Men vi måste mera hitta det gemensamma.

Den katolska kyrkans enorma bredd i världen är större än mellan Trosrörelsen, Pingst och Svenska kyrkan i vårt eget lilla land. Deras skandaler som varit till allmän kännerdom under de senare åren har skadat den katolska kyrkan på olika sätt och man har haft olika synpunkter hur det skall hanteras och ändå behåller den en enhet av att just vara en katolsk/allmän kyrka. Det handlar mycket om att ge rum åt olikheten.

Människor i vårt land längtar efter evangeliet och det sker mycket som är gott i alla våra sammanhang, detta skall inte glömmas bort, men vi behöver alla varandra på ett nytt sätt. Kanske är vår välfärd, alla våra fina byggnader och alla anställda något som gör att det är svårt att styra om till andra spår.

Sammantaget vill jag bara säga att Sveriges frikyrklighet och därmed idag också Svenska kyrkan behöver varandra. Vi har ett gemensamt uppdrag i missionsbefallningen och fler och fler tycks idag tyvärr aldrig ens få höra den. Eller för den skull vet man inte vad som står i Joh. 3:16. Den kärleken är vår kallelse!

Joachim - som ser stora möjligheter i det gemensamma uppdraget