Tacksamhet - Oasmötet i Jönköping 2016

Så lämnar några tusen en underbar vecka bakom sig. Det har varit sommarens Oasmöte i Jönköping. Som vanligt är många samlade från stora delar av Sverige och för att nämna en siffra så kom det preliminärt in ca 750.000 kr i kollekt till rörelsens verksamhet. Att så många vill ge så mycket handlar om att det betyder något vad Oasrörelsen gör och är!

Men denna blogg skall egentligen inte handla om Oasrörelsen utan om vad det innebär att vara i en miljö, i ett sammanhang, där man mår väl och inte behöver vara rädd. 

Det var med blandade känslor jag for till mötet i år. Sedan förra sommaren jag varit utsatt för mediadrev och mycket annat som varit extremt prövande, det har varit ett år med starka påfrestningar. Självkänslan är inte på topp och vad skall folk säga och tycka? Själv har jag frid i mitt inre, men detta med människofruktan är en märklig och otäck företeelse. Vi ska ha Gudsfruktan, men inte människofruktan. Detta ämne har bl. a. Berit Simonsson talat en hel del om. Människans makt i förhållande till vad Gud kan göra är väldigt liten. Men medier och elaka tungor har en förmåga att såra och göra illa. Det är sådant vi alla kan drabbas av. Och det vi då lätt gör är att vi glömmer bort Guds enorma makt. Vi gör honom liten.

Oavsett vilken känsla som nu finns i vårt inre; om vi är ledsna, tacksamma, visar på glädje, frustrationer eller andra känslor, så handlar det om två sidor hos oss. Det är dels vad vi bär inom oss som frambär dessa känslor och yttringar och dels vad som utifrån påverkar oss, sådant som vi inte kan styra över. 

Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid att vara tacksam. Jag är idag otroligt tacksam över vad jag och även hustrun Margot fick uppleva under dessa dagar i Jönköping. En sådan omsorg och kärlek från både bekanta och personer som vi inte har så nära kontakt med. Man fick en försmak av det himmelska, där Guds barn, trons syskon, kommer samman och omfamnar en i både glädje och sorg. De räcker vidare den kärlek de själva tagit emot av Jesus. De liksom blir hans utsträckta händer.

Och man fylls av en enorm tacksamhet och blir berörd av alla förböner och man skulle vilja tacka alla personligen, trots att det är omöjligt. Det som förkunnas från podiet och det som sker under dessa dagar rustar och skickliggör människor. På frukten känner man igen var de har sina rötter! Så när jag inom mig bär ganska mycket sorg och smärta över sista årets händelser och möter omgivningens kärlek, fylls jag av en sådan tacksamhet. Det är helande och själavårdande och visar på hur en kristen "församling" (Oasrörelsen är ju ingen församling som ägnar sig åt förrättningar m.m.) skall fungera i praktiken. 

Det är många bland oss som är illa medfarna, mer eller mindre! Fast vi visar ofta hellre upp framgång och styrkor. Kanske är det ändå så som aposteln Paulus säger,  att han är starkast när han är svag för då är han fylld av Herrens styrka och inte sin egen, är en sanning som vi ofta i vårt moderna samhälle går förbi. I 2 Kor. 11:30 berömmer han sig t. o. m. över att vara svag. När man är svag som människa och vågar vara det, så betyder det att man saknar något. Om man ger möjlighet till påfyllning och inte stänger in sig i sitt "skal",  så sker helanden. 

Vi bär något inom oss som påverkar vårt känsloliv och omgivningen berör. Ibland blir det fel och ibland blir det rätt. Men när man jobbar med sig själv, när man söker sig bort från bitterhet och hämnd, när man famlar efter sanning och nåd så är det viktiga beslut man tar i sitt eget liv. Vi har alla ansvar för våra val, även de felaktiga. Vi har framför allt ett ansvar inför honom som skapat oss och han möter oss genom de människor som kommer i vår väg eller omständigheter som vi inte kan råda över. Det enda egentligt viktiga är att han får höra vårt hjärtas rop och att vår vilja är att ta emot vad han har att erbjuda och sedan både förvalta och ge vidare (se tidigare blogginlägg).

När detta flöde blir en verklighet och man ser hur Gud handlar i ens liv så kan man inte låta bli att tacka och man vet att evangeliet är sant! Gud har försonat sin skapelse med sig själv och man får ta del av denna läkedom. Inte undra på att man är tacksam både mot honom och de människor som går i hans tjänst. Så tack till vännerna i Oasrörelsen. Ni är Guds utsträckta händer och välsignelse råder där Guds ord får vara i funktion!

Joachim

Nådens gåvor - ett flöde från Herren själv.

På söndag är ämnet nådens gåvor. Att ge gåvor och presenter är något som vi alla har erfarenhet av. Och vi resonerar ofta om vad det får kosta, om vederbörande blev glad, om det är för mycket fokusering på gåvorna, att det är tanken som räknas osv.

Oavsett vilka sorts gåvor vi talar om så är det alltid fråga om ett givande och ett mottagande. Det är alltid två sidor när något skall överlämnas. Och båda sidorna mår bra av detta flöde. Just själva processen är välgörande för oss alla. Gåvor bygger upp relationer och gör oss, om de ges och tas emot i kärlek på ett sunt sätt, beroende av varandra.

Att inte vilja, eller inte ha möjlighet att ge är i längden hemskt, för det betyder egentligen att man kanske är girig, sjuk eller väldigt fattig. Det kan vara medvetet eller så är omständigheterna just sådana att det är omöjligt att dela med sig. Hur som, bör man bli så medveten om situationen man kan, så att det inte blir en grogrund till bitterhet.

Att inte få några gåvor innebär många gånger en väldig ensamhet, att ingen annan ser eller upplever en som värd att ge en gåva till. Många gånger hör man orden, att jag behöver inget etc. Och hur sant det än är så handlar det om våra djupaste behov, som inte blir tillgodosedda. Också på denna sidan kan man bli bitter om man inte är observant.

Flödet är alltså väldigt viktigt för att vi ska må väl, för båda sidor finns hos alla, att kunna och vilja ge och ta emot! Och detta finns naturligt i alla våra relationer. Vi har det i familjen, på arbetet, i pensionärsföreningen och i församlingen. Men detta finns också dagligen i vår relation till Gud. Vi behöver få ta emot saker av honom, vårt beroende som hänger samman med vår tro. Ju mer jag i mitt eget liv växer i tro, desto mer inser jag hur viktig hans gåvor är. Att han uppehåller mitt liv, helar det söndriga och kommer med läkedom till kropp, själ och ande. Med andra ord så är jag i en beroendeställning till honom och det skäms jag inte för. Just som livet gestaltar sig nu så är han rena balsamen.

Gud själv är sådan till sina natur att han otroligt gärna vill ge och göra en massa för oss. Det finns liksom ingen hejd på vad kärleken i honom manar honom att ge. Denna utgivande, osjälviska kärlek kan inte jämföras med något annat. (Joh. 3:16ff) Det är nog så att Gud är frustrerad över att vi liksom sitter med armarna i kors istället för att se på hans kors. Det Jesus gjorde, genom sin död och uppståndelse, är den största gåvan och det som alla andra gåvor från Gud hakar in i. Vi kan själva säga att vi är beredda att dö för våra barn, för att egentligen ge uttryck för vår kärlek till dem. Men vi gör det ju inte förrän vi verkligen behöver. Vår himmelske Fader kände att det var nödvändigt för vår skull och Jesu kärlek är sådan att han gör Faderns vilja, i kärlek till oss.

Nu vänder vi på perspektivet, vi ger och det är Gud som tar emot. Petrus samtalar med Jesus om hur många gånger han skall förlåta sin nästa, ordagrant säger han "få förlåtelse av mig" och omformulerat så skulle man kunna säga att Petrus frågar hur mycket han skall räcka vidare av det han själv tagit emot. Inget kan vi ge till någon annan utan att själv först tagit emot. Och Jesu svar är att ett oändligt antal gånger skall du vara beredd att förlåta. Att Jesus svarar så beror egentligen på att han vill säga att Guds kärlek saknar gränser. Och det mönster som han ger oss vill han att vi skall ta över. Så som han är mot oss skall vi vara mot varandra. Han visar på flödesschemat.

Vi skall ge vidare av vår tid, våra gåvor och resurser, ja, av allt som vi fått att förvalta. Mycket av det som Herren ger oss växer bara när det ges vidare, som typ kärleken. Förlåtelsen växer hos oss själva när det ges till andra. Och samtidigt är det tvärtom. När förlåtelsen inte ges så hamnar vi själva i ett oförsonligt tillstånd och mentalt, själsligt, äts vi upp inifrån.

Men inte heller Gud vill bara vara en givare utan han är nitälskande och har förväntan på oss. Det betyder att han älskar oss och vill ha en relation som är ömsesidig. Vad vill han då ha? Många gånger tror jag att vi gett honom det vi förväntar oss att han skulle bli glad över att få. Vår gudstjänststatistik, vår präktighet, våra framgångar m.m. Och allt det gläds han naturligtvis över. Men han vill först och främst ha våra misslyckanden och vår bortvändhet. I kyrkans värld säger vi att han vill att vi skall bekänna vår synd för han vill räcka förlåtelsen. Med andra ord vill han inte främst ha våra framgångar utan våra tillkortakommanden.

När vi nu klargjort något om flödet så kommer den stora utmaningen på vilket sätt det i praktiken skall kunna fungera i vårt eget och andras liv. Och svaret är alltid att börja med den som är alla goda gåvors givare, Gud, och vår relation till honom. Vi kommer tomhänta till denna värld och inget får vi ta med oss. Vi få ta emot och lämna ifrån oss. 

Nu önskar jag dig allt gott. Du är en människa som fått oändligt mycket av vår Herre, hur ditt liv än ser ut. Det finns alltid något att tacka för och du har något som din nästa behöver av dig! Var välsignad och vem vet, vi kanske syns under Oasmötet i Jönköping som började idag. Det är också påfyllnad för att kunna ge.

Joachim - som skriver för att dela med mig av det jag själv tagit emot. 

Att se klart i livet - Andlig klarsyn

Nu på söndag är temat andlig klarsyn. Precis som ögonen försämras och vi med regelbundenhet behöver gå till optikern för synundersökning så behövs detta också i våra andliga liv. Alltför ofta går man för länge med sin bristande "andliga blick" och tror att man ser bra, tänker rätt och att allt står väl till, men i själva verket är ens blick rätt oklar och man ser inte detaljer. Faktum är att man t o m kan se så mycket sämre att man verkligen tenderar att gå vilse. 

Det finns olika sätt att uttrycka detta, att man behöver någon, något, som leder en rätt. Ledsagare, fadder, äldste mm. Är man synskadad kan man ha en ledarhund som visar rätt väg, tillsammans med den vita käppen. 

Problemet många gånger är just ens egen medvetenhet, att man inte är införstådd i hur dålig ens syn är. Det försämras liksom successivt och rätt som det är så har man passerat en gräns. Men tack och lov så finns det hjälp att tillgå (i de flesta fall) om man bara är medveten om behovet och är beredd att ta emot den. Det konstiga är att man har lättare för att se den andres synfel och därmed medföljande brister, än sitt eget. Jfr Flisan och bjälken. (Matt. 7:3ff) Men faktum är att brist på klarsyn är att man även kan se helt fel, inte bara hitta felen, när det gäller andra eller annat.

Så här predikade jag för några år sedan över detta tema:
"Jesus har precis hållit sin mest välkända predikan, på bergsluttningen ner till Genesarets sjö. Dagens evangelium (Matt.7:22-29) poängterar vikten av att lyssna till det han har sagt. Vi har många gånger idag ett färdigt koncept. Vi vet vad vi vill och hur vi vill ha det också i det kristna, andliga, livet. Och vi är snara i att döma andra eller förhäva oss själva. Men det handlar hela tiden om att bli fylld av det Gud ger och att söka efter Gud och ta emot vad han vill. 

Hela vårt liv bygger vi i vår strävan efter att fylla det tomrum som finns inom oss. Att mätta den hunger som finns. Själva livet är ett byggande, och Jesus är med oss i detta, men han vill inte endast att vi skall bygga med honom utan också på honom, på hans ord och på hans gärning. Många bygger idag med Jesus, man tar in delar av bergspredikan och säger att det är en bra lära, man lyfter fram kristen syn på kärlek och etik men man glömmer så lätt bort Jesus själv."

Andlig klarsyn behöver vi alla hjälp med. Vi behöver förstå att Gud är som en stor "Optiker" som hjälper oss att se skarpt och klart. Som inte bara konstaterar "brytningsfelet" utan också helar och läker. Jag glömmer inte den lille killen från Rumänien som efter en synundersökning fick glasögon och  därefter slutade att vara rädd för vuxna. Hela sitt unga liv hade han varit rädd eftersom han inte såg de vuxnas ansikten, deras leende och välvilja. Vi ser inte alltid Guds leende och välvilja utan lever många gånger i rädsla och fruktan, otrons konsekvenser. Man kan inte höra om eller förstå denna kärlek från Gud av sig själv, utan man behöver hjälp att ta den till sig. Att i tro förstå att Gud betalat ett enormt pris för denna klarsynthet. Guds fiende vill hellre att vi lever i mörker och att vi skall famla i blindo. Därför sänder Jesus ut sina lärjungar med evangeliet. Skulle vi upptäcka allt själva skulle inte mission behövas. 

Genom uppmuntran, inbördes hjälp och äldstes vägledning uppnår vi denna klarsyn. Guds egen Ande är ljus och vägledande. Man skulle kunna likna den helige Ande vid en gudomlig ledarhund som gör allt för att vi skall undvika faror och komma fram bevarade på vår livsvandring. Ibland när vi putsar våra andliga glasögon upptäcker vi våra misstag och då tillhör det också det gudomliga, att vi kan se nåden och förlåtelsens källa. Många gånger när blicken är grumlad ser vi inte denna sidan av Gud utan känner bara krav och förväntan. Men att se klart är att alltmer se korset och försoningens mysterium.

Gud välsigne dig och vår bön är att vi alla, som land, i församlingar, men också som enskilda, mer och mer får klarsyn i hur Gud håller sin hand över och runt oss.

Joachim - som ofta behöver använda putsduken (Bibeln).