Förberdelserna för Yom Kippur - judarnas försoningsfest är i gång!

Detta kunde man idag läsa i Jerusalem Post: "With a forecast for lower temperatures on Yom Kippur, fasting this Shabbat should be easier, but experts say that heavy coffee, cola, cocoa or non-herbal tea drinkers should decrease their intake now to reduce the risk of headaches from caffeine withdrawal."

Då man skall avstå från koffein på högtiden så gäller det att successivt dra ner på konsumtionen. Ofta drar jag paralleller till det egna livet och se om det är något man kan lära. Som troende saknar jag denna gemensamma förberedelse för en religiös storhelg. Vi kan finna detta hos judar och muslimer och kristna av annan tradition är vår egen. Här hemma tycks det som om vi mest är fokuserade på maten och annat yttre och då inte för att avstå utan tvärtom, på gränsen till frosseri.

Syftet, för mig som troende, är ju trots allt hur mitt vardagliga liv fungerar i relationen med Gud. Att fasta, avstå från något handlar för den som gör det mycket om lydnad och respekt. Om jag nu själv inte fastar, hur visar jag då istället min lydnad och kärlek till Gud, i mitt fall till Jesus? Och hur kan jag göra det kollektivt? Finns det idag ett intresse i vårt svenska samhälle att visa på det religiösa på ett mer allmänt sätt?

Joachim - som funderar på detta, eftersom jag snarare ser att vi tenderar att även under storhelgerna bli mer och mer individualistiska, med följd av ännu större ensamhet

Kristna i riksdagen!

En stor del av kandidaterna i årets riksdagsval är aktiva troende. Av dem som svarat på Dagens enkät är nästan hälften kristna. Naturligtvis undrar man ju vad som menas med kristen. "Jag ser mig som kristen och är aktiv i mitt samfund": svarade 22,9%. Det finns en tydlig skillnad mellan blocken, de borgerliga har större andel aktiva kristna, inte bara bland Kristdemokraterna.

För mig som troende kristen är detta naturligtvis positivt, men likaväl retar det säkert någon annan. Är det över huvud taget viktigt vad våra folkvalda har för tro? Och då är svaret ja, absolut! Och det är i detta sammanhang som jag är glad över att en så stor del är bekännande kristna. För tar man sin tro på allvar, så innebär det att bibeln utgör ett rättesnöre, att Jesus är Frälsaren, att det finns en källa till förlåtelse för den som ångrar och omvänder sig osv.

Inte minst är en kristen människas människosyn annorlunda mot andras eftersom man ser människan som en gudomlig avbild och inte endast som en "biologisk" massa, en naturvetenskaplig produkt. De finns en gudomlig Skapare. Samtidigt finns det för den kristne en fiende, den Onde själv som vill sätta pinnar i hjulet. Inte minst påverkar detta också hur våra politiker måste vara lyhörda i samhällsbygget, så att man bygger på det som håller i ett längre perspektiv.

Joachim - som tycker att det är spännande med val

Alphakurserna mer populära än någonsin

Den här veckan startar mellan 150 och 200 Alphakurser i Sverige. Från Alphakontoret har man uppmuntrat kyrkor att göra gemensam höststart för kursen.   - Den är populärare än någonsin, vi skickar ut rekordmycket Alphamaterial just nu, säger Alpha Sveriges nationelle ledare, Anders Marklund.

I Kungsbacka församling är starten måndagen den 20 september kl. 18:30 (Kyrksalen vid Kungsbacka kyrka). Vi har ännu några platser kvar och du kan anmäla dig  t o m nu på fredag den 17 september.

För att avgöra om något är bra eller dåligt kan ett kriterie vara erfarenhet. Denna säger att just alphakurserna har varit och är fortfarande ett fantastiskt redskap i att få reda på vad den kristna tron egentligen handlar om. Det viktigaste i våra liv rör sig oftast på insidan. Det vi tror på berör och påverkar våra liv mycket mer än vad vi vanligtvis erkänner. Därför, oavsett om man går en alphakurs eller inte, är detta ämne så viktigt.

Joachim - alpharådgivare i Halland och en som är inne på 14 terminen med alpha!

Katolska kyrkans framväxt

I går invigdes den första katolska högskolan i Sverige. Det skedde i Uppsala och påven Benedikt välsignar skolan i ett brev till rektor Philip Geister. Det är bara att gratulera våra katolska vänner till detta. Under senare år har katolikerna byggt kloster och skolor i Sverige.

Och går man till en annan religion än den kristna, så skall "ännu en moské med minaret ska byggas i Malmö. Efter många års funderingar har politikerna i stadsbyggnadsnämnden godkänt en detaljplan som gör det möjligt att bygga moskén."skrev Dagen i januari i år.

Utanför min egen församling, i Åsa, har buddister ett litet kloster och jag tror de är ett drygt 20-tal munkar.

Detta sker i Sverige samtidigt som kyrkor rivs och färre och färre firar gudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning. Det tycks ju egentligen finnas ett stort andligt behov i vårt s. k.  sekulariserade land, samtidigt tycks vi i Svenska kyrkan tappa både medlemmar och folks engagemang enligt statistiska siffror. I och för sig är detta intget nytt och vi har analyserat detta ganska flitigt och gett bl. a. olika kyrkliga traditioner skulden. Både enskilt och kollektivt är vi ibland duktiga på att hitta förklarande argument. Men denna gång är jag inte ute efter analyser eller att hitta orsaker till uppkomna situation.

Min fråga är snarare om vi känner en "sorg" över att fler och fler vänder kyrkan ryggen? Räcker det med att andra kyrkor bygger kloster och högskolor? Är vi egentligen oroliga för Sveriges andliga hälsa? Tänker vi på våra barn, hur de skall få det om ca 50 år? Vi kan inte ifrågasätta andra religioner om vi samtidigt inte har något eget att komma med!

Jag måste säga att jag pendlar mellan både glädje och sorg. Glädjen finns i mig som en Andens frukt. Det är ju ändå inte vår kyrka, oavsett om vi titulerar oss katoliker eller svenskkyrkliga, så är det Kristi världsvida kyrka och då kanske det är helt nödvändigt att vissa delar dör! Därför finns det ingen anledningen att bli modlös! Andra religioner är för mig inget alternativ!

Samtidigt är jag ledsen över att t. ex. kunskapen i den kristna tron och läran så fort har försvunnit. Att man i så många olika sammanhang målar upp Jesus som något extremt. Jag är ledsen över att så många barn inte får med sig en aftonbön (barnatro) när de är unga. De kan Bilddagboken men att knäppa sina händer och be för sig själva eller andra är numera inte särskilt vanligt. Bra eller dåligt? För mig som både pappa och kyrkoherde känns det som att vårt lands barn är "snuvade" på något och det är vi vuxna som bär ansvaret!

Joachim - som funderar på de yngres och Sveriges framtid i ett land där girighet och många andra egenskaper driver oss idag!

Det viktigaste valet

Filadelfiaförståndaren Niklas Piensohos idé att lyfta fram ett val som är viktigare än allt annat, har spritt sig till Svenska missionskyrkan, Frälsningsarmén, Pingst - fria församlingar i samverkan, Evangeliska frikyrkan, Svenska alliansmissionen och Svenska baptistsamfundet. Se i tidningen Dagen.

Två tankar får jag när jag läser detta och det är dels är Svenska kyrkan med? Och dels att om man inte lyfter fram detta livsavgörande val så blir till slut inte den kristna tron trovärdig. Visst är det viktigt med jobb, ekonomi, vård, skola, säkerhetsfrågor, miljön, etc. Men i alla dessa jätteviktiga delar finns ju trons aspekt med! Många människor har jobb, har en vårdcentral osv. men är trots detta olyckliga. Vi lever i ett av "världens bästa länder" och ändå är ensamheten så stor och både yngre och äldre känner meningslöshet.

Och vi måste naturligtvis ställa oss frågan varför. Och det spelar faktiskt inte så stor roll vilket politiskt system vi väljer av de svenska alternativen, alla vill ju väl förutom att många av oss sätter ett stort frågetecken för SD.

Oavsett vilka som sitter vid makten behöver de som blir folkvalda och alla som nu röstar en medveten tro på var källan till liv, förlåtelse, frälsning finns. Och det är här vi alla måste göra våra livsviktiga val och dessutom våga stå för dem! Alla val innebär konsekvenser. Inte bara att man väljer fram någon/t, utan man tackar också nej till någon/t annan/t!

Vi som vill kalla oss kristna har gjort ett medvetet val att vi vill följa Jesus, inte bara på söndagen utan också på våra arbetsplatser, när vi har lunch, när vi är bland vänner och naturligtvis också när vi röstar fram ett politiskt parti etc.

Joachim - som med spänning ser på allt som rör årets val.